Lotta driver bloggen Vimmelmamman där hon bland annat berättar om livet under och efter tjocktarmscancer. För en tid sedan fick hon en kommentar av en läsare som oroade sig över att bara ett fåtal läsare av Vimmelmammans blogg själva var cancerpatienter, och kommentatören menade att vi övriga läsare (cirka 98 %) bara är ute efter att må lite bättre själva genom att läsa om andras elände. Kommentaren fick självklart mina tankar att snurra - vad är det egentligen som avgör vilka bloggar jag läser, och vilka bloggar som riktigt många människor läser?
I min egen läslista här i vänstermarginalen har många anknytning till sjukvården i allmänhet och psykiatrin i synnerhet. Sofias blogg var en av de allra första jag började läsa, och handlar mycket om självskadebeteende och ätstörningar. För mej var den en spark i baken och blev ett bevis på att berättelsen i boken inte var för bra för att vara sann; det gick uppenbarligen att släppa taget om sjukdomen. Ludmillas blogg är ett nyare tillskott som länge har handlat om hennes dotters självmord, men i julas även övergick till att handla om cancer då hon drabbades av choriocarcinom efter sin sista graviditet. Citronfjärilen (Johanna) har gläntat på dörren till livet med CF och berör även med vackra dikter och bilder. Rebecca skriver om psykologi, missbruk och kriminalitet och Faster Ester om livet i stort och som närstående. Anna skriver så jag gråter om att ha en tvåårig dotter och en mycket aggressiv hjärntumör och Abbes pappa om livet med ett hjärtebarn. Så mycket sjukdom, så mycket död men ändå så mycket liv.
Jag är en kräsen läsare vilket innebär att även om bloggaren skriver om ett viktigt ämne, så måste språket vara bra och inläggen vettigt disponerade, hålla en röd tråd och inte omfatta sju A4-sidor massiv text utan radbryt. Då stänger jag ner sidan direkt. Jag vill både skratta och bekymras, jag vill ha det personliga men ändå slippa dagens-outfit och jag-drack-så-jag-spydde-bilder. Jag vill att bloggen ska ha något att berätta även för mej som inte känner skribenten. Att skriva om vardagen, den där oglammiga och grå är en konst som få behärskar, men vissa gör det med briljans. Mitt sista önskemål som sannolikt också är skälet till att sjukvårdsbloggarna är i ledning på min lista, är att jag vill lära mej något. Jag har en stor kunskapstörst och flera av de bloggar jag följer dagligen hjälper till att stilla den med sina vardagsberättelser.
Kanske är det osmakligt, och visst tangerar det trenden med självbiografier om utsatta kvinnor och våldtagna döttrar som belamrat bokhandlarnas hyllor de sista åren, men jag måste ändå säga att jag uppskattar möjligheten. När det sensationslystna får stå tillbaka för det terapeutiska i skrivandet, det kommunikativa i kommentarerna och det lärande i läsandet så upplever jag det plötsligt som givande. Jag läser mycket få (om ens några?) bloggar där fakta kablas ut i stora sjok, den typen av kunskap kan jag finna i vilken vetenskaplig tidskrift som helst. I stället söker jag erfarenheter, upplevelser och vetenskap omsatt i praktik. Jag vill stärkas och inspireras och att se andra som vill och kan trots att vägen inte är spikrak, är nog den största inspiration jag kan få. Den subjektiva sanningen, precis så som just du ser den är det som intresserar. Kan du dessutom sätta den i ett större perspektiv är jag sannolikt redan din läsare. Annars får du gärna säga till.
Vad får dej att läsa en blogg och är det ett okynne att gotta sej i andra människors olycka, så som kommentaren i Lottas blogg antyder?
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Bloggande, Vimmelmamman, Cancer, Självskadebeteende, Psykisk sjukdom, Sjukvård, Hälsa, Skrivande
Bild nallad härifrån
I min egen läslista här i vänstermarginalen har många anknytning till sjukvården i allmänhet och psykiatrin i synnerhet. Sofias blogg var en av de allra första jag började läsa, och handlar mycket om självskadebeteende och ätstörningar. För mej var den en spark i baken och blev ett bevis på att berättelsen i boken inte var för bra för att vara sann; det gick uppenbarligen att släppa taget om sjukdomen. Ludmillas blogg är ett nyare tillskott som länge har handlat om hennes dotters självmord, men i julas även övergick till att handla om cancer då hon drabbades av choriocarcinom efter sin sista graviditet. Citronfjärilen (Johanna) har gläntat på dörren till livet med CF och berör även med vackra dikter och bilder. Rebecca skriver om psykologi, missbruk och kriminalitet och Faster Ester om livet i stort och som närstående. Anna skriver så jag gråter om att ha en tvåårig dotter och en mycket aggressiv hjärntumör och Abbes pappa om livet med ett hjärtebarn. Så mycket sjukdom, så mycket död men ändå så mycket liv.
Jag är en kräsen läsare vilket innebär att även om bloggaren skriver om ett viktigt ämne, så måste språket vara bra och inläggen vettigt disponerade, hålla en röd tråd och inte omfatta sju A4-sidor massiv text utan radbryt. Då stänger jag ner sidan direkt. Jag vill både skratta och bekymras, jag vill ha det personliga men ändå slippa dagens-outfit och jag-drack-så-jag-spydde-bilder. Jag vill att bloggen ska ha något att berätta även för mej som inte känner skribenten. Att skriva om vardagen, den där oglammiga och grå är en konst som få behärskar, men vissa gör det med briljans. Mitt sista önskemål som sannolikt också är skälet till att sjukvårdsbloggarna är i ledning på min lista, är att jag vill lära mej något. Jag har en stor kunskapstörst och flera av de bloggar jag följer dagligen hjälper till att stilla den med sina vardagsberättelser.
Kanske är det osmakligt, och visst tangerar det trenden med självbiografier om utsatta kvinnor och våldtagna döttrar som belamrat bokhandlarnas hyllor de sista åren, men jag måste ändå säga att jag uppskattar möjligheten. När det sensationslystna får stå tillbaka för det terapeutiska i skrivandet, det kommunikativa i kommentarerna och det lärande i läsandet så upplever jag det plötsligt som givande. Jag läser mycket få (om ens några?) bloggar där fakta kablas ut i stora sjok, den typen av kunskap kan jag finna i vilken vetenskaplig tidskrift som helst. I stället söker jag erfarenheter, upplevelser och vetenskap omsatt i praktik. Jag vill stärkas och inspireras och att se andra som vill och kan trots att vägen inte är spikrak, är nog den största inspiration jag kan få. Den subjektiva sanningen, precis så som just du ser den är det som intresserar. Kan du dessutom sätta den i ett större perspektiv är jag sannolikt redan din läsare. Annars får du gärna säga till.
Vad får dej att läsa en blogg och är det ett okynne att gotta sej i andra människors olycka, så som kommentaren i Lottas blogg antyder?
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Bloggande, Vimmelmamman, Cancer, Självskadebeteende, Psykisk sjukdom, Sjukvård, Hälsa, Skrivande
Bild nallad härifrån
10 kommentarer:
Jag läste också om den där kommentaren och jag kan berätta att det inte är bara i ditt huvud som tankarna har snurrat.
Jag har svårt att tänka mig att man skulle läsa en blogg som handlar om det lite jobbigare i livet bara för att må bättre själv. Det känns lite kontraproduktivt (säger man så på svenska?). Jag mår i alla fall inte bättre av att veta att någon annan har det jobbigt. Det kan finnas andra komponenter i dessa bloggar som får mig att må bättre. Din blogg får mig inte att må bättre av att jag blir medveten om alla problem inom psykiatrin, men ditt engagemang stärker och gör att jag faktiskt mår bättre.
Jag vet egentligen inte riktigt var jag vill komma, men skadeglädje är inte någon sann glädje.
Jag har massor med olika slags bloggar i min bloggroll.
Mycket om psykisk ohälsa av olika slag, mycket vardagsrealism, mycket humor, vissa som följer mig och som jag blev nyfiken på efter kommentarer, samt några jag följer i största allmänhet av tvångsmässig vana:)
Jag läser bara fyra bloggar regelbundet. I alla fyra fallen känner jag skribenten. Hittills har jag egentligen bara hittat en blogg som har intresserat mej utan att jag har haft en personlig relation till den som skriver, men den bloggen las tyvärr ner. Det som får mej att läsa är att jag är intresserad av personerna som skriver OCH att det ni skriver får mej att tänka, skratta eller inspireras. Ibland alla tre och då är det som bäst.
Tack rara du för fina ord, du gör mig generad.
Jag läser också olika sorters bloggar och tänker ungefär som du. Aldrig att jag skulle gotta mig i andras elände eller känna mig nöjd för att jag är frisk eller har det bättre! Tror att det kanske bottnar i ett genuint intresse för andra människor, oavsett om jag känner dem eller ej. Det lär mig mycket att läsa hur andra tänker och ibland lyckas sätta ord på sådant jag inte själv kan uttrycka.
Tack igen och varm kram! :)
Jag läser många olika sorters bloggar och jag vet inte riktigt i om jag håller med dig i att de alltid måste vara så himla väldisponerade, visst måste de vara intressanta men det är ju en annans människas tankar man får "erbjudandet", chansen att läsa och alla kanske inte just tänker på dispositionen när de skriver. De kanske skriver för att de vill säga något.
Ofta är ju det jsut de bloggar som inte är så "välupplagda" och genomtänkta, som jag tycker känns mest ärliga, men ja det är bara min åsikt.
Kram Mia
Kortfattat är anledningen till att jag läser bloggar - och skriver själv; delad glädje dubbel glädje, delad sorg, halv sorg... Att blogga är att få dela med sig och att få ta del av andras liv. Jag skriver av mej för att jag mår bra av det - och jag läser av samma anledning. Du har styrkt mig många gånger med dina kloka ord! Oftast utan att jag ens kommenterar, men jag l ä s e r.
Jag känner mig inte lika ensam i den brottningsmatch som livet kan vara när ens älskade ungar, man själv eller gamla mamma mår psykiskt dåligt. Det ger mig ny kraft att veta att det finns människor som kämpar på samma vis och att det finns många som klivit ut på andra sidan eländet igen och Mår Bra. Det finns hopp! : ) Otroligt viktigt att få en dos av då och då!
Stora KRAMEN till dig! - som ser ut att ha haft det alldeles Underbart där uppe i norr över julen! : )
De bloggar jag gärna läser ger mig bekräftelse på sådant jag själv känner, de ger inblick i sådant jag inte känner till av egen erfarenhet och ger därmed perspektiv på tillvaron, de kanske tar upp ett ämne som berör och intresserar mig. Någon blogg läser jag för att det är ren underhållning eller vackert skrivet.
Det finns som sagt många anledningar till att jag fastnar för en blogg men jag håller med om att en blogg måste vara välskriven för att man inte ska klicka vidare till något annat.
Din blogg fyller många av mina kriterier. Tack för att du skriver!
/Maria
Att skriva bloggar är ju ett bra sätt att minnas, reflektera, dela med sig, egenterapi etc och behöver inte vara välformulerade eller ens intressanta tycker jag.
Men att LÄSA kräver för mig väldigt mycket av bloggen och bloggaren. Och där är vi ganska lika - välformulerat, berörande, kunskapsspridande, rörande, humoristiskt eller tårdrypande, spelar ingen roll, bara det händer något inom mig. Och då finns det ju bloggar som jag hoppar över, men de kanske ger något för någon annan, som är i en annan livsfas, har annan utbildning, eller har andra intressen.
Men aldrig någonsin läser jag en blogg för att gotta mig åt andra människors olycka, och förhoppningsvis är det väldigt få som gör det.
Citronfjärilen: Också jag har svårt att se att man skulle läsa en blogg för att ens egen olycka skulle kännas mindre. Om jag ens skulle försöka mej på det skulle resultatet bara bli det omvända - kontraproduktivt som du skriver, och som det mycket riktigt heter på svenska ;-) För nej, skadeglädje är ingen glädje.
Dagsspan: Haha, känner igen det där med att följa vissa bloggar av tvångsmässig vana!
Mille: Oj! Då känns det ju som en verklig ynnest att ha dej som läsare, om jag har lyckats tråckla mej in genom det nålsögat :D
Wettexvärlden: Mm, tror du har helt rätt i det där med människointresse. Jag fascineras av att ta del av andra människors tankegångar, reaktioner, upplevelser och tolkningar. Och visst är det lärorikt!
TrisselTrassel: Och det är ju precis det du skriver nu som gör bloggvärlden så himla unik som den är! Det finns utrymme för så många olika sorters in- och uttryck, och det finns inte heller några fasta ramar, lagar eller regler för hur saker och ting "ska" vara. Jag betvivlar inte att en blogg som inte är väldisponerad eller som innehåller mycket stav- och syftningsfel ändå kan vara oerhört ärligt och personlig, det är blott min lite tvångsmässiga personlighet som får allergichocker av att läsa det ;-) Med några få undantag, för visst läser jag bloggar som inte uppfyller mina "kriterier" men då har jag oftast en personlig relation till skribenten.
Indriel: Instämmer rakt av! Jättebra sammanfattning (och vad glad jag blir att jag kan ge dej lite styrka)
Anonym/Maria: Och tack för att du läser och kommenterar! Det gör mej väldigt, väldigt glad :)
Helén: Precis, som jag skrev till TrisselTrassel här ovanför så är det ju det som gör bloggvärlden så dynamisk - allt kan omöjligen passa alla, men oftast finns det ett litet hörn av bloggosfären man kan uppskatta. Men jag hoppas innerligt att de som läser för att gotta sej i andras olycka är försvinnande få. Jag väljer nog faktiskt att tro att de inte alls finns, till dess att jag eventuellt blir motbevisad :)
Oavsett det gäller bloggar eller böcker som folk läser för att känna sig bättre så kan jag känna att det säger mer om läsarna än författarna.Om en individ som haft ett dåligt liv pga olika anledningar varav att folk inte gått in och hjälpt individen är en av dem...enligt mig är det en poetisk rättvisa om personen skriver en bok,tjänar miljoner på ett samhälle som i grunden är sjukt och främjar ett fluktande.
/Andy
Skicka en kommentar