Nyårsfunderingar

Jag klickar mej runt på de bloggar jag läser och inser hur många det är som ser nyår som något deprimerande och skrämmande. Jag minns känslorna, jag har själv varit där. Som jag skrev i decenniekrönikan så har mer än ett nyår tillbringats på sjukhuset, dränerad på hopp och framtidslängtan. Ändå, eller kanske just därför, vågar jag skriva att allting kan ske. Ingenting är oföränderligt, inte ens den djupaste svarta dal. Trots att allt är beckmörkt alla dörrar verkar ha slagit igen, så finns det alltid ett litet fönster att slå upp där liv, hopp och värme kan strömma in. Det behövs så lite för att göra så mycket. Vintern 2006 hade jag snubblat och fått ett återfall i anorexin, jag vårdades två månader på sjukhuset, bland annat över jul och nyår. Den 19 januari Strax efter att jag lämnat sjukhuset i januari 2007, skrev jag en blogg som jag tänkte publicera ett utdrag ur;

"Jag har insett att jag har mycket resurser, det är inte bara något som personalen alltid säger för att låta käcka, jag har potential och ett relativt välfungerande intellekt. Jag har förutsättningar för att klara mej ur sjukdomen, utbilda mej och få ett jobb. Alla lopp är inte körda. Jag har också så stillsamt börjat inse och sakta acceptera mina begränsningar. Kanske tar det några år till innan jag orkar mej på ett "vanligt" liv, möjligt är att jag får leva med återkommande depressioner, kanske blir jag aldrig helt fri från anorexidemonen, och det är inte säkert att jag kommer orka jobba heltid, men mitt liv behöver inte bli värdelöst för det. Jag tror att jag har mycket att bidra med, jag tror jag skulle bli en bra sjuksköterska, jag hoppas få börja föreläsa igen och känna att jag bidrar med något, att jag drar mitt strå till stacken. All kompetens går faktiskt inte att mäta i siffror i statistik, men det gör inte den kunskapen obrukbar- tvärtom! Många gånger är det just erfarenhet som gör att vi växer som människor, och min erfarenhet ska jag verkligen försöka att förvalta och göra det bästa av!"

Så rätt jag hade då, för två år sedan, men ändå så vansinnigt fel. Jag har jobbat och pluggat heltid och långt mycket mer än så, det tog inga år utan sju ynka månader från utskrivning till full sysselsättning, jag har lagt anorexin bakom mej och föreläser regelbundet. Min erfarenhet använder jag här i bloggen, i SHEDO, i studierna, i den politiska debatten och i föreläsningarna. Jag har vuxit, utvecklats och det bästa är att jag fortfarande gör det. Efter alla år lyckades jag vända det med tomma händer och kan äntligen förvalta allt det som är mej givet.
Jag har fortfarande aldrig någonsin träffat en människa som saknar potential eller möjligheter. Man kan ha olika lång väg att gå för att kunna lämna sjukdom och destruktivitet, men aldrig har jag mött någon vars väg helt varit stängd. Det finns alltid en hand att hålla, en livboj att klamra sej fast vid. Om några timmar lämnar vi 2009 bakom oss. Egentligen är det som vilken eftermiddag, kväll, midnatt och gryning som helst, men för mej har årsskiftet en viktig mental betydelse. Det är en själslig rening, en nystart, en möjlighet att ställa om kompassen och dra upp nya mål och riktlinjer. Jag får lämna det gamla, det jag vantrivs med i mitt liv och hos mej själv, kvar i 2009. Jag välkomnar 2010 som ett nytt år, som 365 oskrivna blad, som 525 600 minuter för mej att fylla. Det samma väntar dej vid midnatt.

Med det vill jag hälsa alla läsare ett riktigt

GOTT NYTT ÅR!

Så hörs vi igen 2010

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Nyårsfunderingar, Det är aldrig kört, Nyår, 2009, 2010, Nyårsafton

Årskrönika anno 2009

I traditionsanda kommer här min årskrönika anno 2009. Tidigare krönikor för år 2008 respektive 2007 finner du här och här.

Januari inleddes med några välbehövda lediga dagar med långpromenader över våra frostbitna fält. Jag avslutade min B-uppsats och blev med bravur godkänd. Jag hade mycket problem med värken och avslutade min tredje termin på sjuksköterskeutbildningen. SHEDO planerade årsmöte och den kommande konferensen i Stockholm i samband med SIAD - Self Injury Awareness Day. Jag påbörjade min sjuksköterskepraktik på onkologen i Lund, som kom att bli oerhört påfrestande då personkemin mellan mej och handledaren var katastrofal. I övrigt älskade jag cancervården men blir allt mer tveksam inför mitt yrkesval. Jag blev rödprickig över hela kroppen och fick efter mycket om och men veta att det sannolikt bara var pityriasis rosea.

Februari inleddes med funderingar kring att bli förälder med en bakgrund som självskadare. Jag fick feber och missade dyrbara praktikdagar som senare kom att stå mej dyrt. Debatten om könsneutrala äktenskap blossade upp och jag hade svårt att se vad som var problemet. Praktiken fortsatte, jag lärde mej mycket men blev också allt mer övertygad om att sjuksköterska inte är mitt mål. Mamma fyllde 60 år och vi firade både i Lund och i Köpenhamn. Jag var trött intill bristningsgränsen och beslutade hundra gånger varje dag att hoppa av utbildningen om så bara för att slippa praktiken. SHEDO höll sitt årsmöte, styrelsekonstellationen förändrades och vi hoppades på nya vindar. Jag skrev mycket om psykiatri och tvångsvård och Anna Odell var ett genomgående bloggtema under årets första månader.

Mars kickstartade med konferensen Ur ett annat perspektiv som vi i SHEDO anordnade och där jag också höll en föreläsning. Våren klev över tröskeln och det blommade i dikeskanterna. På grund av konferensen, årsmötet och sjukdom ligger jag back på praktiken och jag jobbar 14 pass på 17 dagar. Jag får kallelsen till min psykiatripraktik som jag ska påbörja dagen efter jag slutat på onkologen, jag skriver och klarar läkemedelsräkningen, fixar kursens seminarium och Celia opereras. Sofias bok, För att överleva - om självskadebeteende, släpps och jag får den levererad till lunchrummet på praktiken. Månaden avslutas med att den långa och kämpiga onkologipraktiken avslutas och jag blir godkänd med varma ord.

April Första dagen i vårmånaden begav jag mej till Botan i Lund tillsammans med Sofia för att göra en TV-intervju om SHEDO. Jag, fästmannen och Celia tog många och långa promenader i solskenet och jag läste milleniumtriologin i raketfart. Göran Fransson, läkare på RPK, berättar i SVT att kliniken använder sej av metoderna aktivt ointresse och kärleksfull cynism - begrepp som i all sin idioti blivit näst intill historiska. Jag går ut på psykiatripraktik men avbryter den i förtid - min kropp är slutkörd efter veckorna på onkologen. Mammas bok publiceras och jag föreläser på Växjö universitet. Resten av månaden kantas av promenader, sjukstuga, vila och rekreation. Den 29/4 tar livet en viktig vändning, när min prins friar och vi förlovar oss.

Maj Jag omnämns raljant som en självmordsbenägen bloggare på ledarsidan i GP av en bitter journalist som inte tyckte om mitt motstånd mot det slopade apoteksmonopolet. Den nyhetsrapportering om självskadebeteende och rättspsykiatri som påbörjades i april fortsätter i god fart även under maj. Jag renoverar hemsidan och fästmannen och jag får gudomligt vackra blommor från familjen här i norr. Jag och Sofia förbereder oss för Socialstyrelsen, sammanställer den första versionen av dokumentet och reser i slutet av månaden till Stockholm för att möta Anders Printz och Mårten Gerle. Bröllopsplanerna tar fart och jag avslutar månaden med att rösta grönt i EU-valet.

Juni Fästmannen och jag stoppar Celia i bilen och åker på minisemester i Skåne, och tar oss sedan till Linköping där fästmannen ska göra antagningspraktik till prästutbildningen. Jag blir tokförälskad i en brudklänning och fästmannen och jag firar ett år tillsammans. SHEDO håller extrainsatt årsmöte efter två plötsliga avhopp och jag börjar mitt sommarvikariat som undersköterska på en öppen onkologisk avdelning. Det är mycket och nytt, men jag trivs väldigt bra. Till midsommar återvänder jag till Linköping för att fira jul med mannen och familjen i Mjölby. Kroppen bråkar, föga förvånande, men Annika Herlitz musik får mej på banan.

Juli jag är fortfarande ensam i Lund och kämpar för att få tiden att räcka till. Jag skriver så det glöder i min kurs i kreativt skrivande, och pluggar lagar i den juridiska översiktskursen. Och så jobbar jag heltid, så klart ... Fästmannen kommer hem, vi kokar körsbärssylt och Celia opereras igen. Svininfluensan bryter ut och sätter griller i huvudet på de flesta och på jobbet försöker vi hitta svar till våra cancerpatienters vaccinationsfrågor. Mattias och jag vandrar till Världens ände.

Augusti Jag går mina sista veckor på onkologen, är dödstrött, men har haft en fantastisk sommar på avdelningen. Bjärehed och Lundh publicerar delar av sin nya forskning och självskadebeteende blir därför på nytt ett hett diskussionsämne i media. SHEDO:s nya styrelsen har sitt första möte och vi drar upp nya riktlinjer för föreningens arbete. Fästmannen blir antagen som prästkandidat för Linköpings stift och min bästa vän sedan Linköping kommer på efterlängtad besök.

September Jag börjar läsa psykologi på Lunds universitet och inser snabbt att jag kommit helt rätt. Jag funderar mycket över hur man lever efter ett självskadebeteende, när måendet faktiskt är återställt men erfarenheterna ständigt ligger hack i häl. Jag nyser och snorar och gör en allergiundersökning med misstänkt kattallergi, men tack och lov var det "bara" en kraftig pollenallergi som gav sej till känna. Vi gick till kyrkoval och köpte mängder av nya vackra växter till hemmet. Efter en resa till Malmö förälskar jag mej i en ny brudklänning och funderar över hur sjutton jag såg ut för fyra år sedan.

Oktober Det stormar i Lund och vi tar på allvar tag i bröllopsplaneringen - var ska vi vara, med vilka, när och hur? Till sist löser det sej och vi kan spika datum, kyrka, lokal och betalning på ett bräde. Jag reser norrut för att föreläsa på Sjukvårdsrådgivningen i Linköping och reser hem igen tolv timmar senare med min brudklänning över armen. 40 % rea på den klänning jag fäst mej vid i Malmö går inte att motstå. Kalla Fakta på TV4 granskar vården för personer med självskadebeteende på de rättspsykiatriska klinikerna. Kyrkomötet röstar ja till samkönad vigsel i Svenska Kyrkan och fästmannen försvinner norrut igen för tre veckors praktik i de Östergötska skogarna. Jag försöker att tentaplugga men hindras av hysteriskt galna husdjur som gör allt för att vända upp och ner på min vardag. Sofia och jag besöker Raol Wallenberginstitutet och inser att det är tortyr som bedrivs på rättspsyk.

November i månadsskiftet kraschar min dator och efter några dagar i vakuum förbarmar sej Sofia och jag kan åter kopplas samman med verkligheten igen. Jag ser Lars Winnerbäck i Malmö tillsammans med fina Liv och föreläser på Tjejjouren i samma stad dagen därpå. Vi har moderatorsträff i Göteborg med våra nya moderatorer och kan konstatera att det är ett grymt kompetent gäng vi arbetar med. Avslutningsvis reser jag och Sofia till Stockholm för att delta och föreläsa vid en konferens om självskadebeteende på SKL. Som bonus får vi bo på Hilton Slussen, vilket var en välbehövd tröst till allt som rullades upp under mötet.

December Den reviderade och utökade versionen av vårt dokument publiceras och vi skickar ut det till ett stort antal personer. Europarådets kommisarie för mänskliga rättigheter debatterar om tortyr inom psykiatrin och vi gör en JO-anmälan mot både Socialstyrelsen i Umeå samt mot rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall. Dessutom öppnar åklagarmyndigheten ett ärende i frågan. Det är dags för terminsavslutning och jag skriver hemtentor så tangenterna glöder. Till stor förvåning ogillas Socialstyrelsens vitesförläggande mot rättspsykiatriska kliniken i Växjö, som nu kan fortsätta med sina olagliga telefonförbud. Det toksnöar i Lund och vi reser (eller förresten, far) till Boden för att fira jul med fästmannens föräldrar och systrar. Socialstyrelsen förbjuder tvångshandskar på RKP i Sundsvall och det blir jul på riktigt.

Ännu ett år fullt av upplevelser. 2009 var året då jag och Sofia jobbade mycket tillsammans och insåg att vi dessutom gör det mycket bra. Det här var året då rättspsykiatrifrågan blev riktigt het och vi äntligen gjorde den till en rättssak. Det här var året då kärleken segrade på flera vis och då min familj utökades. Jag har bytt yrkesinriktning och är vansinnigt nöjd med det och vi har hållit SHEDO vid liv i över ett år. Vad nästa år har att bjuda på är omöjligt att sia om, men jag vet i alla fall vad jag ska göra den 4 september. Resten tar jag emot med öppna armar.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Årskrönika, 2009, Nyår, Förändring, Liv

Raggsockar, kramar och julgodis

Dagarna här i norr flyter på bättre än jag någonsin vågade föreställa mej. För jo, det ska erkännas, visst var jag nervös inför en sanslöst lång resa med mål i en stad jag aldrig varit där jag skulle bo i dryga två veckor med flera personer jag aldrig träffat. Vad skulle de tycka om mej? Vad skulle jag tycka om dem? Jag ska ju onekligen gifta mej med deras son och bror - tänk om allt bara blivit pannkaka? Trots fästmannens lugnande försäkran om att allt skulle gå bra var det svårt att helt lita på, men när nu den första veckan passerat med marginal kan jag bara konstatera: han hade rätt. Så klart.

Jag sover sanslöst länge på mornarna (nåja, förmiddagarna), kanske är det luften, kanske är det bara höstens sömnbrist som tas igen nu när ingen kissnödig hund behöver min assistans. Efter långsam frukost, lite nyheter på internet och morgonbestyr brukar fästmannen och jag ta en promenad i snölandskapet. Visst är det kallt här i norr, mycket kallare än hemma i Skåne, men egentligen är jag ju en vintermänniska som älskar snö och kyla. Jag har faktiskt ingen vinterjacka utan bara min regnjacka, men med flera lager och fleece är det inga bekymmer. Oftast är kameran med och ofta går vi på geocahcingjakt. Framåt halv tre är det så gott som mörkt och vi ser till att vara hemma igen, vi dricker glögg och te, pratar, löser korsord och busar med katterna. Efter middag med storfamiljen väntar några timmars studier för min del - jag skriver just nu uppsats i psykologin på det mycket passande ämnet självskadebeteende, och kvällarna avslutas ofta i tv-soffan eller här vid datorn. Tempot är lågt, kraven låga och stressen obefintlig. Jag tränar på att bara vara. Det är raggsockar, kramar och obcena mängder julgodis för hela slanten. Jag älskar det.

Hallåå! Är det nån dääär? Asså matte, det nåt grymt konstigt här ute i vardagsrummet! Typ ett träd eller så, och så hänger det en blå svans ur det. Måste undersökas!

Det är inte lätt att vara liten busshållplats när det är snöväder...

Så här ser himlen ut klockan 13.30...

... och så här ser den ut när jag vänder mej om och tar ett foto åt andra hållet

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Norrland, Svärföräldrar, Boden, Ledighet, Stillhet, Mellandagar

Juridisk semantik på Socialstyrelsen?

Att jag inte är nöjd med den "vård" som bedrivs på rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall är sannolikt ingen överraskning. Ju längre jag och Sofia har arbetat med frågan, desto fler varningslampor har börjat blinka och nu ser nog inte längre någon av oss någon annan egentlig lösning än att Sundsvall bör förlora rätten att bedriva tvångsvård. De är uppenbarligen inte kompetenta för saken. I Socialstyrelsens kritik strax innan jul skrev de bland annat att "det föreligger avsevärda brister då det gäller följsamhet till gällande bestämmelse för vård enligt LPT" varefter åtta punkter med allvarlig kritik radades upp. Det jag länge frågat mej men fortfarande inte fått svar på är - vad krävs för att en klinik ska beläggas med verksamhetsförbud?

Sofia har mailat Socialstyrelsen men deras svar är lika undvikande som alltid och jag har googlat mej halvt vansinnig utan egentliga resultat. Några egentliga kriterier för vad som krävs för att få bedriva respektive inte få bedriva vård tycks saknas. I kväll har jag dock kommit en liten bit på vägen.

2005 skrev den dåvarande regeringen en proposition som sedermera antogs så gott som oförändrad och trädde i kraft den 1 juni 2006. Innan dess gällde att psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård skulle ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av ett landsting, och krävde inget särskilt tillstånd. Det saknades övergripande bestämmelser om säkerhet i tvångsvården, och fanns inte heller riktlinjer på myndighetsnivå.

Regeringens lösning var att i lagstiftningen införa krav på att verksamheten bedrivs så att den tillgodoser en god säkerhet. Dessutom skulle anmälningskravet utökas till att även omfatta vissa säkerhetsaspekter, att Socialstyrelsens tillsyn skulle utökas samt att Socialstyrelsen vid behov skulle kunna förbjuda verksamhet. Där är vi idag. I stället för att öka granskningen av verksamheterna utifrån, ökades i stället kraven på självrapportering, något vi vet slarvas med ordentligt på RPK. På Socialstyrelsens egen hemsida står att

"Vi kan i tillsynsbeslut förelägga att vård- och omsorgshuvudmannen ska vidta åtgärder för att öka kvaliteten och säkerheten. Om ett föreläggande inte följs eller om bristerna är allvarliga kan vi besluta om böter eller förbjuda en verksamhet, antingen helt eller delvis. I särskilt allvarliga fall kan vi förbjuda en verksamhet utan att först förelägga åtgärder."

Egentligen blir jag bara allt mer förbryllad. Socialstyrelsen skriver alltså själva att det på PRK i Sundsvall föreligger "avsevärda brister", men uppenbarligen är bristerna inte särskilt allvarliga. Hur kommer det sej att allt i slutändan bara blir semantik? Det här är knappast första gången som Sundsvall får kritik men ändå ges de chans efter chans att förbättra sin verksamhet? I våras tog en tjej med självskadebeteende sitt liv på avdelningen - hur många mer ska behöva traumatiseras och offra livet för att verksamheten är lagvidrig och tortyrmässig, och för att Socialstyrelsen inte vågar sätta ner foten? Och var går egentligen gränsen för vad som är acceptabla brister och allvarliga dito? Om någon vet någonting eller känner någon som skulle kunna veta - snälla skriv en kommentar eller skicka ett mail!

/ Innie

Fler inlägg i debatten kring rättspsykiatri och självskadebeteende hittar du här
Socialstyrelsens beslut ang. tvångsåtgärder kan läsas i sin helhet här.
Läs även andra bloggares åsikter om Socialstyrelsen, Juridiska krumbukter, Regeringen, Riksdagen, Tvångsvård, RPK Sundsvall, Verksamhetsförbud

Ett decennium av liv

Hanna har skrivit om sitt decennium efter att ha läst Tigerliljans tioårsresumé. Jag blev så imponerad av att de kom ihåg så mycket detaljer från de senaste tio åren att jag känner mej nödgad att själv försöka. Det känns nämligen som att sju år är försvunna i en lång och enträgen dimma. Så som uppvärmning inför min stundande nyårskrönika över 2009, kommer här mitt senaste decennium i snabbformat.

2000 Millenieskiftet firade jag på Sankt Sigfrids folkhögskola utanför Växjö, på Vintermöte med Svenska kyrkans unga. Jag var tillsammans med Calle och gick andra och påbörjade tredje året på gymnasiet. Pluggade som en tok. Reste till Taizé över påsken. Hade stora problem med min fibromyalgi och vantrivdes hemma. Flydde fältet och flyttade hemifrån någon månad före min artonårsdag, i november 2000. Firade jul i skåne hos mormor, födelsedag hos pappa i Jönköping och gick sedan första gången (lagligt) på krogen med mina vänner på juldagskvällen. Nyår återigen på vintermötet.

2001 Skulle tagit studenten i juni men blev sjukskriven på grund av fibron i januari. Pluggade deltid under våren och bodde med min vän. Mådde allt sämre av smärtan och ångesten inombords var ohanterlig, självskadorna och självsvälten kom tätare. Gick på Calles studentbal i maj och firade av mina jämnåriga vänners student i juni. Flyttade till andra sidan stan, men fortfarande med samma kompis. Reste till Caggnes-sur-mer utanför Nice med familjen under sommaren och jobbade som vårdbiträde på ett demensboende. Extrajobbade på ett intervjuföretag och skadade mej regelbundet. Såg terrordåden på World Trade Center på en tv jag passerade på PIVA när jag hälsade på en vän. Fick min första psykolog tack vare en smärtutredning på barn- och ungdomsmedicinska. Efter två månaders samtalskontakt blev jag inlagd första gången på en sluten avdelning. Helgen jag skulle stanna blev till sex veckor och jag skrevs ut strax före lucia. Minns varken jul eller nyår.

2002 Bytte psykolog och blev raskt en svängdörrspatient på stans psykiatriska klinik. Remitterades till Videgården, ätstörningskliniken i Linköping, men nekades på grund av mitt självskadebeteende. En arbetsterapeut sökte både behandlingshem och stödboende åt mej, både delarna nekades eftersom jag nu bodde tillsammans med Calle. Vi förlovar oss i mars på hans tjugoårsdag - efter firandet återvänder jag till avdelningen ... Vi köpte Celia i augusti. Jag började i DBT under hösten eftersom jag, på okänt vis, fått diagnosen borderline. Var inlagd femton tillfällen under året. Minns varken jul eller nyår.

2003 Fortsatt inlagd, ut och in från sjukhuset. Blir förtidspensionär innan jag fyllt 22. Avslutar DBT:n eftersom jag är inlagd för mycket och inte kan träna på färdigheterna i hemmet. Försöker plugga lite och tentar av några av mina ämnen i min IB-examen. Får epilepsi av min antidepressiva medicin och krampar på sjukhuset, på stan, på avdelningen och längst upp i stentrappan på skolan och får åka ambulans för inläggning. Flyttar till Linköping med Calle till sommaren. Tar fyra överdoser på en månad och blir inlagd även i Linköping. Försöker plugga på Komvux men misslyckas och blir för första gången inlagd på LPT. Ansöker om behandlingshem och flyttar på NKC i Norrköping under hösten. Firar jul hos pappa, nyår minns jag inte.

2004 Bor på NKC under vintern och framåt våren, är hemma hos Calle på helgerna. Försämras både i min anorexi och mitt självskadebeteende på behandlingshemmet, men lär känna Monica som än i dag är en av mina bästa vänner. Calle ansöker till läkarprogrammet på Karolinska Institutet i Stockholm. I maj blir jag inlagd på LPT i Linköping och kan inte återvända till behandlingshemmet. Calle blir antagen till Karolinska, vi bryter förlovningen och han flyttar till Stockholm. Jag tvångsvårdas hela sommaren, dansar under hösten, firar julafton med mamma och syster hemma hos mej och blir tvångsinlagd i mellandagarna. Firar nyår på psyk tillsammans med Ida.

2005 Inleds på psyk och med ett par vändor fram och tillbaka. Jag dansar mycket under våren, ansöker till Kulturamas dansutbildning i Stockholm, kommer in och flyttar upp. Dansar några månader innan jag blir inlagd på Katarinahuset i Stockholm. Ska tentera mina sista två ämnen i IB-examen i maj i Jönköping så jag pluggar biologi och matte på avdelningen. Skrivs ut och flyttar hem till pappa för att intensivplugga under ett par veckor. Skriver tentorna och blir inlagd, först i Motala (jag är ju skriven i Stockholm så allt är kaos) men kan sedan flyttas till Linköping. Blir kvar hela sommaren. Får ett samtal från Calle som säger att hans hjärtumör kommit tillbaka och att han vårdas på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Får LPT-permission med pappa och panikkör upp för att träffa honom inför operationen. Kör upp en andra vända för senare under sommaren för att flytta ner till min lägenhet i Linköping. Är utskriven under några höstveckor för att sedan skrivas in igen, och till slut flyttas till Ringshyttans behandlingshem utanför Örebro. Firar jul hos pappa och nyår på behandlingshemmet.

2006 Inleds i Närkes skogar och sedan är våren väldigt blurrig. Calle blir allt sämre, cellgifterna biter inte, strålkniven har ingen effekt och tumören satt på ett sätt att bara delar av den gick att operera bort. Han flyttar hem till föräldrarna och jag besöker honom så ofta jag kan. Han är förändrad, har dåligt minne, dålig syn och kan inte förflytta sej själv. Jag skrivs ut från Ringshyttan - något förbättrad men framför allt vid gott mod. Jag reser till Taizé över påsk efter några års uppehåll och är genomförkyld när jag kommer hem. Calle försämras och avlider två minuter innan jag kommer fram till hans sjukhussäng. Efter begravningen kaosar jag, tvångsinläggs på nytt, remitteras till Vadstena rättspsyk, skadar mej värre än jag någonsin gjort förut, flyttas till PIVA i Jönköping, hamnar på IVA och är åter i Linköping. Inser att ingen annan kan rädda mej förutom mej själv. Börjar kämpa med tomma händer och engagerar mej på Zebraforum. Går med i kyrkans gospelkör och studentförening. Trillar ner i anorexin men klarar mej utan självskador. Firar nyår på MAVA.

2007 inleds i en sjukhussäng på MAVA med dropp och den inringda vinpåverkade avdelningschefen som extravak. Svär på att aldrig hamna där igen och letar fram styrkan jag funnit under hösten. Dansar lite, pluggar på komvux och blir utskriven. Får kompetens i samhällskunskap och är behörig för högskolestudier, sex år efter beräknad gymnasiestudent. Beslutar mej för att våga hoppa och lita på att benen bär och ansöker till sjuksköterskeprogrammet. Kommer in och börjar på Linköpings Universitet i slutet av augusti. Livrädd som ett rådjur tar jag mej till skolan och möts av overaller i alla färger och undrar vad normala människor pratar om när överdoser, tabletter, psykpersonal och polishandräckning inte finns på agendan. Klarar tentorna och börjar tro på en framtid.

2008 är mycket plugg och förändring. Jobbar mycket i kyrkan och väljs till ordförande i studentföreningen. Corren skriver en artikel om bloggen och därefter också Aftonbladet. Jag reser till Lund flera gånger och fascineras av staden och människorna. Ansöker till Lunds Universitet för att byta utbildningsort. Reser utomlands tre gånger på några månader, först till Canterbury som konfirmandledare och får tolka det polisförhör en av konfirmanderna hamnar i. Därefter till Taié med kyrkan på universitetet och möter mitt livs kärlek. Väl hemma reser jag till Venedig med mamma. Jag och kärleken flyttar till Lund efter tre månaders förhållande och upptäcker skåne tillsammans. Jag är med och startar föreningen SHEDO och min mormor går bort strax före sin niottioårsdag. Julen firas med kärleken och min familj i Lund och nyår på tu man hand.

2009 SHEDO arrangerar en konferens i Stockholm och jag föreläser bland annat för ett par av mina tidigare vårdare. Mattias friar till mej i slutet av april och vi förlovar oss i en glänta vid de skånska åkrarna. Jag reser till Stockholm med Sofia och har ett möte med männen på Socialstyrelsen. Hela året driver vi frågan om tvångshandskarna som används på rättspsyk i Sundsvall och den 22 december meddelar Socialstyrelsen ett förbud om användning av dessa - vi har vunnit! Jag och Mattias planerar bröllopet och spikar den 4 september 2010, jag springer över min drömklänning på 40 % rea och köper den hals över huvud. Jag föreläser allt mer och intervjuas då och då i olika tidningar. Jag jobbar hela sommaren som undersköterska i cancersjukvårdens och stortrivs men beslutar mej äntligen för att lägga sjuksköterskeutbildningen till handlingarna. I september påbörjar jag mina kandidatstudier i psykologi och trivs som fisken i vattnet. Jul och nyår firas i Boden med kärleken, och plötsligt har jag skrivit i kapp mej själv.

Hm, jag mindes faktiskt mer än jag trott även om jag måste erkänna att en del detaljer är halvt om halvt gissningar. Allting har inträffat, det svåraste är bara att kunna säga exakt när.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Nyårskrönika, Decennium, Minnen

Bodenliv i bild

Vi besökte fästmannens grundskola och jag kunde inte låta bli att leka lite med linbanan - det är också där som den här bilden togs.

Julgranskulor fram, eller som de kallas här - "pumlor"

Familjens gran kläs efter metoden så mycket som möjligt av allt och är full av färgade kulor, av barnen tillverkat pynt, klockor, glitter och allt annat som hör julen till

Eriksonsk gran

Maffig gran, dock ej den vi hade i vardagsrummet under snedtaket! Denna står i stället på ett torg (som säkert har nåt fint namn) och är sanslöst stor och vacker. Tyvärr är min kamera inte så glad i skymningen som sänker sej så där strax före klockan två ...

Vissa städer har Jesusbarn och julkrubbor, andra har tomtenissar!

Fröken Tindra börjar bli kavat och känna sej hemma här i norr

Annandagsnöje - scoterfärd på isen med barnen på pulkasläp.

Innan vi reste skrattade jag gott åt min mamma som fick för sej att Boden låg bara några mil söder om nordpolen (hon menade alltså norra polcirkeln). Väl här inser jag att mamma minsann inte hade så fel ändå ...

/ Innie - som njuter i fulla drag av livet vid norpolen

Julafton i korta drag

Lång sovmorgon. Snöfall hela dagen. Tusentals dofter som fyller huset. Promenad i de 17 minusgraderna för kompletteringshandling på ICA. Klänning och röda band i håret. Julbord och Kalle Anka. Ringa mamma och ringa pappa, prata med syster och bästa vännen. Dricka te och äta julgodis. Julklappar. Hav av julklappar och jag berörs in i hjärtat av alla presenter jag fått. Ännu mer te och telefonsamtal. Busa med fästmannen och husets fyra katter. Geocacha. Bläddra i julklappsbok. Baka tårta inför morgonens födelsedag - samma recept som i fjol och vi hoppas på liknande resultat. Marsipan och färska hallon, vit choklad och apelsinflarn. Knäck och ischoklad. Inställd promenad till midnattsmässan när temperaturen raketsjönk. Direktsänd midnattsmässa från Vatikanen på TV i stället med tillhörande frustration över hela påveidén. Te och kaffe i soffan med familjen. Titta i familjens fotoalbum anno 1975 och 1976, när fästmannen var miniman. Läsa tidiga grattishälsningar på facebook och inviga den nya spikmattan. Skriva en julaftonssammanfattande blogg till ljudet av julklappsskivan Röd och fästmannens försiktiga snusningar. Han somnade just på min spikmatta.

Jag har haft en fantastisk julafton och är lyckligare än på länge.
Nu är sömnen nära.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Julafton, födelsedag, julklappar, spikmatta, husdjur, Kent, Norrland

GOD JUL
världens bästa bloggläsare!

önskar Innie

P.S. Om julen känns tung och svår, kanske behöver du prata med någon eller bara behöver lite stöd - Zebraforum och SHEDO håller alltid öppet. Om vi inte har rätt stöd för dej kan du ändå kontakta oss så kan vi kanske hjälpa dej vidare. Läs mer om vår stödverksamhet över jul- och nyårshelgerna här. D.S

Socialstyrelsens julgåva

När jag nu befinner mej i Boden har Sofia fått ta över rodret i arbetet med rättspsykiatrifrågan och har i dagarna mailat mej flera intressanta dokument vi fått ta del av. Trots att det i dag är lillejulafton tar en debatt som denna aldrig jullov. Inte minst med tanke på att flera av tjejerna inte får resa hem över helgen, och alltså får fira jul med hot om isoleringscell och tvångshandskar flåsandes i nacken. I måndags kom dock det tillsynsbeslut från Socialstyrelsen som jag längtar efter och väntat på sedan jag först engagerade mej i frågan. Ett beslut med både substans och tyngd. Ett beslut som Sundsvall, efter den senaste rättegångshistorien med RPK Växjö, uppenbarligen kan strunta högaktningsfullt i. Men kritiken har äntligen uttalats.

Under hösten har Socialstyrelsen granskat RKP i Sundsvall med syfte att undersöka om kliniken bedriver tvångsvård lagenligt, med fokus på tvångsmetoder. Det framkommer inte om de granskat all tvångsvård eller bara LPT, men i rapporten är det LPT-patienter som behandlas.

"Av Socialstyrelsens journalgranskning framgår att det föreligger avsevärda brister då det gäller följsamhet till gällande bestämmelse för vård enligt LPT. Bristerna kan sammanfattas som
• Beslut om ej tillåtna tvångsåtgärder (ex. tvångshandskar, min anm.)
• Beslut om ej tidsbegränsade tvångsåtgärder (ex. handskar tills vidare, min anm.)
• Beslut om tvångsåtgärder vid behov (skötare kan ex. isolera en pat. "vid behov", min anm.)
• Tvångsåtgärder vidtas utan att beslutande läkare dokumenterar
sitt beslut (dokumentation förs ev. i omvårdnadsjournalen men mycket sällan i läkarjournalen, min anm.)
• Beslut om tvångsåtgärd i förväg (om patienten skadar sej skall hon ... min anm.)
• Beslut om förlängning av tvångsåtgärd i förtid (ofta vid isolering, extra timmar ordineras redan från början, min anm.)
• Beslut om tvångsåtgärder utan personlig undersökning (läkarundersökning saknas, min anm.)
• Beslutsjournalen är ofullständig"

Senare i rapporten skriver de;

"Socialstyrelsen ställer med anledning av ovanstående krav på:
• Vårdgivaren att följa upp att den psykiatriska tvångsvården ges i
överensstämmelse med lagen
• Verksamhetschefen att se till att användandet av s.k. skyddshandskar vid kliniken upphör
• Verksamhetschefen att fastställa rutiner för den psykiatriska tvångsvården
och den rättspsykiatriska vården som följs upp

En redovisning om vidtagna åtgärder ska sändas till Socialstyrelsen senast
den 1 mars 2010."

God jul, kära verksamhetschef och chefsläkare. Ni fick plötsligt en del att göra så här mitt i julrushen. Självklart kan ni köra vidare i samma stil som tidigare, eller använda er av Växjös taktik men jag tror fortfarande på rättssäkerhet. Jag tror fortfarande att de svaga inte får utnyttjas för de starkares bekvämlighet och jag tror att Sverige kan har kunskap och resurser att bedriva en lagenlig och respektfull vård. Jag tänker göra allt som står i min makt för att Sundsvall ska förlora rätten att bedriva vård enligt LPT så att tortyren kan få en ände. Jag tror på läkning, respekt och trygghet, inte bestraffning, skrämseltaktik och kuvande.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Rättspsykiatri, Tvångsvård, Socialstyrelsen, Tvångshandskar, LPT, Beslut

Boden

Vi är framme, hela och hållna. Efter en lång resa, en stenad hund (stiga upp 03.45 - du måste vara knäpp matte, jag har inte ens börjat sova än!) och två mönsterkatter som legat exemplariskt tysta i sin bur i arton långa timmar kom vi fram till Luleå, för att efter en kortare bilfärd nå målet i Boden. Det snöade ordentligt hela bussresan från Sundsvall till Luleå (nio timmar ...) och vi passerade en rad bilar och släp i diken, och en stackars älg som tagit sin sista ödesdigra promenad framför en buss. Som den inbitna sydbo jag är som aldrig befunnit mej norr om Idre var det med skräckblandad fascination jag insåg att trafiken trots kraftigt snöfall och oplogade vägar ändå flöt på med imponerade hastighet och samtidigt lugn.

Nu sitter jag och skriver i en dubbelsäng med rosa överkast. Tindra sover som en sten och den försiktiga Saga har långsamt börjat våga sej fram från gömstället under vår säng. Ännu så länge har det gått över förväntan med de två katter som bor här i huset och inget blodvite har uppstått. Fästmannen och jag tog en promenad in till Boden tidigare i dag, 13 minusgrader bet gott i kinderna men annars var det bara skönt att komma ut. En rad klockrena butiksnamn har spottats ("Pralinboden", "Bekväma fötter" och "KlippKlipp") samt en batteriladdare till min stackars kamera som jag så smidigt lyckats resa ifrån. Det är en annan kyla här uppe, en annan typ av luft att andas. Snön är kall, torr och knarrande och ljusslingor klär både träd och hus. Huset jag bor i är fullt av växter, djur, god mat och varma människor och jag känner mej märkligt hemma trots att jag aldrig förr varit här. Det här kommer att bli en bra jul. Det känner jag på mej.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Boden, Resa, Jul, Norrland, Norrbotten

På resande fot ...

03.45 ringer klockan
04.50 hämtar taxin
05.25 avgår (förhoppningsvis?) X2000 från Lund C
07.40 lämnar vi Celia till pappa på Mjölby perrong
09.39 ankommer vi (förhoppningsvis?) till Stockholm

En knapp timme senare väntar nytt X2000 till Sundsvall, därefter åtta timmars bussresa till Luleå där fästmannens föräldrar väntar med bilen. I Boden är vi, om allt går väl, strax före midnatt. Enligt eniro.se har vi då rest 146 mil på 18 timmar. Nu ska jag försöka få ett par timmars sömn, jag är nämligen usel på att sova under resa och med två oroliga kattfröknar ska man nog inte räkna med särskilt mycket kvalitetssömn under färden ...

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Norrland, Jul, Resa, Tåg, X2000, Buss, Taxi, Svinotta

Mer snö ...

Och snön fortsätter att falla. Och falla. Och falla. I skrivande stund fallet enorma snöflingor från himlen och det har snöat så gott som konstant i tre dygn. Bilarna kommer inte ut från vår gata och vår balkong är i princip försvunnen. Snart är snön en halv meter djup. Men Celia är i alla fall glad!

Halva husse försvann i färd att göra en snöängel

Staketet in till tennisplanen

Rönnbär

Vacker gräs

Det är inte lätt att vara en väldigt liten hund med väldigt korta ben när snön nästan är en halvmeter djup och ingen plogbil finns i sikte ...

Sommartider hej, hej! Sommartider!?

Snö i långa rader ...

Istappar

En cykeltur till Mårtens Fälad kanske? Nån?

Det här är så inte Skåne som det bara kan bli. Men jag älskar det ändå.

/ Innie
Även på andra håll i världen faller snön SvD, SvD, Aftonbladet, Aftonbladet
Läs även andra bloggares åsikter om Snö, Skåne, Snöfall, Klass 1 varning, Jullov, Snölek

Nalkande jul

Snön fortsätter att falla här i Lund och på dagens första hundpromenad var himlen mörkgrå av det täta snöfallet. Temperaturen kryper neråt även om det tack och lov fortfarande är långt till Mjölbys 15 och Vemdalens 38 minusgrader som jag fått rapport om.Två dagar kvar här i Skåne, på måndag i svinottan tar vi tåget norröver. På perrongen i Mjölby kommer vi under tågets tvåminuters uppehåll att genomföra viss bytesverksamhet med min far - en hund och lite julklappar mot ett mobilt bredband och andra julklappar. Sen fortsätter färden upp genom landet; byte i Storstaden till nytt tåg mot Sundsvall där vi byter till en buss som ska ta oss hela vägen till Luleå. De sista milen till slutdestination Boden blir sannolikt bilburna, och om allt går som det ska (vilket jag dessvärre betvivlar med tanke på det där vita utanför fönstret) ska vi vara på plats strax innan midnatt. 19 timmars resa.

Det känns underligt att det redan är jul. Ännu en termin har rusat förbi och vi har nu tillryggalagt tre stycken här i Lund. Tre terminer som sambos. Ett och ett halvt år tillsammans och jag älskar honom mer än någonsin. Det närmar sej bokslut för 2009 och jag blickar bakåt inför min kommande årskrönika - detta året har burit med sej tusenfalt av möjligheter och upplevelser, och 2010 har minst lika mycket under sina vingar. Den osäkerhet inför framtiden som tidigare stressat mej enormt, har slumrat till och jag är trygg med mitt vägval. Jag har kärleken vid min sida och framtiden i mina händer - kan det egentligen bli så mycket bättre?

Nu ska jag ta en tur in till stan för att uträtta de sista ärendena inför julen och resan. Förhoppningsvis klarar busschaufförerna att hålla oss på vägen, men man vet ju aldrig med tanke på att snön här tycks vara något av en bristvara. Sen tar jag jullov - ett jullov med nya människor, nya upplevelser, nya omgivningar och en smula uppsatssskrivande. Det här kommer att bli en bra jul!
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Jul, Norrland, Boden, Tågresa, Snö, Hundliv,

Bokfrågornas ABC - A

Lilla O har en spännande bokutmaning som jag först hittade hos Mille. Jag brukar inte vara någon hejare på att komma ihåg att avsluta ett sånt här utmaningsprojekt, men det här är så spännande att jag inte kan låta blir att ge det en chans. Dessutom vill jag ju skicka utmaningen vidare till er, och förhoppningsvis får ni ett eller annat boktips längs färden, ett gott skratt eller bara en smärre nostalgitripp.

Bokfrågornas ABC - A

1.Alfa var första bokstaven i det grekiska alfabetet. Berätta om en bok som du på något sätt förknippar med Grekland. Det får nog faktiskt bli Sofies värld av Jostein Gaarder. Det är en bok om filosofins historia, och eftersom både och gamla filosofer stammar från Grekland, utspelar sig också delar av boken just där.

2. Adam var enligt Judendomen, Kristendomen och Islam den första människan på jorden. Nämn en bok som handlar om eller är skriven av en Adam. Eftersom Mille redan norpat det självklara svaret Första Mosebok känner jag mej en smula bortkollrad.

3. Vilka varde första böckerna du minns att du läste eller hörde när du var barn? Har du läst dem för dina egna eller andras barn? Oj, mina föräldrar har ju läst för mej ända sedan jag låg i magen. men vi har en fin bild på mej och mamma när hon läser Prinsessan Tuvstarr för mej, då är jag skruttliten. Något av det första jag minns att jag läste själv var Gunnel Lindes Lurituri som jag ärvt av mamma. Även Millans Magiska Mormor var tidiga och stora upplevelser.

4. Mänsklighetens vagga finns enligt forskare i Afrika. Berätta om en bok som på något sätt anknyter till denna väldiga kontinent. Jag fortsätter väl på det inslagna barnboksspåret och säger Maskarna i Kokolima av Daniel Manus Pinkwater. Den läste jag på mellanstadiet och fick dessutom av skolbiblioteket i en utrensning. Handlar om Ronald som under ett sommarjobb i sin morfars korclipsfabrik får resa till Afrika för att leta efter jättemaskar i Kokolima ...
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Bokutmaning, Lurituri, Prinsessan Tuvstarr, Maskarna i Kokolima, Sofies värld, Barnböcker

Årstidsskifte

För bara några dagar sedan var det höst här i Lund.
Löven var gulbruna, marken slaskig och luften rå

Vi stannade hellre inne och busade med katterna (hermelinerna) än att gå ut i slasket

I förrgår blev det faktiskt svalare och luften klarare att andas

Fortfarande var gräsmattan grön och löven gula,
men frosten bet oss försiktigt i kinderna och lovade vinter och snö

I går kom snön till Skåne.
Och det snöade, och snöade, och snöade och snöade

Idag blev det snölek med vårt snömonster
Mängder av snölek.

Naturen var så oerhört vacker
En smula förvånad, men vacker

Och Celia var det lyckligaste svart-vita hunden i världen

Det är snö i Lund
Vit jul i Lund.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Jul, Snö, Höst, Väderomslag, Husdjur, Djurliv

Maskrosorkidé

Maskrosbarn. Ett barn som haft en tuff uppväxt men som vuxen ändå kan utveckla en stabil och fungerande vardag. Ofta tänker nog i alla fall jag på barn i en familj med missbruk, psykisk sjukdom, våld eller övergrepp. På svenska kallar man ibland, väldigt missvisande, dessa barn för "osårbara" eller som på engelska, "invulnerable". Barnen är självklart inte alls osårbara, tvärt om så färgas de påtagligt av sin uppväxt och hemmiljö, men på något sätt klarar de ändå att utvecklas positivt. Ungefär som en maskros som tränger genom asfalten.

Orkidébarn är ett mindre vedertaget begrepp där betydelsen är något mer luddig, men syftar ofta på barn som är maskrosornas motsatser. I stället för att vara ovanlig motståndskraftiga är orkidébarnen i stället mer ömtåliga och känsliga. Det lilla som finns skrivet om orkidéerna har ofta fokus på spädbarnsåret då de har nära till oro, gråter ofta och kan vara svårtrugade med mat. I en hård och icke-bekräftande miljö vissnar orkidén snabbt ner men i en god och bekräftande miljö blommar den osedvanligt vackert.
Jag ser maskros- och orkidémetaforen som en variant på stress-sårbarhetsmodellen. Båda försöker de förklara varför vissa människor, barn som vuxna, klarar en mycket destruktiv miljö utan påtagliga men, när någon annan bryts ner av en påtagligt mildare miljö. Jag vet faktiskt inte vad forskningen säger, men min personliga upplevelse är att en människas sårbarhet inte är konstant. Jag tror det är möjligt, i alla fall i viss utsträckning, att påverka sin egen sårbarhet och då framför allt reaktionerna på sårbarheten. Jag är och har alltid varit en tänkande person. Jag analyserar, värderar och funderar mycket, men jag har med åren också fått en stark rygg som kan hålla mej upprätt även under perioder när förutsättningarna är mindre goda. När jag blickar bakåt ser jag ett liv med många uppför- och nerförsbackar, men jag ser också att jag tagit mej igenom alla massiva passage där jag helst bara brutit ihop. Idag känner jag mej som en blommande orkidé, men med styrkan av en maskros.

Vem är du? Maskros, orkidé eller kanske en maskrosorkidé?

/ Innie
Här och här finns lite mer att läsa om orkidéer och här finns en länk till organisationen maskrosbarn.
Läs även andra bloggares åsikter om Maskrosbarn, Orkidébarn, Stress sårbarhetsmodellen, Överlevnad, Barndom

Psykiatrisatsning (allt är bättre än inget)

Idag skriver Dagens Medicin att Regeringen satsar 150 miljoner kronor på den psykiatriska heldygnsvården. Det är kvalitetsutveckling och tvångsvården som kommer att stå i fokus. Miljonerna, 50 per år under 2010-2012, ska delas ut till de landsting som kan visa att de systematiskt arbetar med att förbättra vården för patienterna. Över hälften av psykiatrins inneliggande patienter vårdas med stöd av någon tvågslag, och enligt förhandsresultat av den inventering SKL genomför just nu (som väntas vara klar i mars 2010) framkommer det föga förvånande att inte alla vårdgivare klarar av att leverera en "god, effektiv och säker vård".
För att få del av de årliga miljonerna måste landstingen;

• Rapportera all tvångsvård och alla tvångsåtgärder, exempelvis bältesläggning eller tvångsmedicinering, till Socialstyrelsen.
• Med personal och chefer delta i det aktuella utvecklingsarbetet enligt det program som SKL tar fram.
• Komma igång med att arbeta med ett systematiskt förbättringsarbete med hjälp av Genombrottsmetodiken.

Genombrottsmetodiken syftar till att minska klyftan mellan vetenskaplig forskning och klinisk verksamhet, och har ett starkt brukarperspektiv. Enligt Regeringen har det tidigare lett till klara vårdförbättringar, bland annat ett minskat användande av tvångsåtgärder. Detaljerna i kraven redovisas till våren.

Jag börjar närma mig den punkt där jag välkomnar mer eller mindre alla former av insatser för att minska maktmissbruket i psykiatrin. Eftersom BUP-satsningen blev framgångsrik kanske också detta kan ge resultat? Det jag undrar är hur ska inkludera de otillåtna tvångsåtgärderna? Problemet med de oreglerade tvångsåtgärderna är ju att de sällan dokumenteras, och att de aldrig rapporteras till Socialstyrelsen (eftersom de inte är reglerade finns det ju inte något att rapportera ...). Sen tror jag väl visserligen, likt en kommentator på DagensMedicin, att 50 miljoner egentligen bara är en påbörjad nysning. Både en och två extra nollor hade säkert kunnat användas förnuftigt, men som skrivet - just nu är jag öppen för det mesta. I det här läget är sannolikt allt bättre än inget.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om SKL, Regeringen, Psykiatri, Tvångsvård, Lagstiftning, Förbättringsarbete

GLAD LUCIA!

Önskar Thérèse med lillasyster, isbjörnen isabella, St. bernadshunden Bernard och gunghästen vars namn jag faktiskt glömt - Ulla-Stina? ...
Anno 1996 - jag fyllde 14 två veckor senare

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Lucia, Glad Lucia!, Hälsningar, 1996, Gosedjur

En obekväm sanning fylld av förväntan

Just nu tror jag inte att det är särskilt roligt att vara ansvarig chef på rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall. Sofia uppmärksammade mej i kväll på att våra JO-anmälningar uppenbarligen offentliggjorts eftersom både Sundsvalls Tidning, Sveriges Television och Sveriges Radio rapporterat om det i början av veckan. Några dagar senare offentliggjordes Socialstyrelsens (förvånansvärt!) skarpa kritik mot kliniken, bland annat för att de brustit i patientsäkerheten när en kvinna med självskadebeteende begick självmord på en avdelning i våras. Hennes patientjournal innehöll även motstridiga uppgifter och klinikens internutredning har varit mycket bristfällig. Klinikens verksamhetschef däremot tycker att "vår verksamhet fungerar bra".

Veckan dessförinnan gällde Socialstyrelsens skarpa kritik att kliniken varken utrett, vårdplanerat, dokumenterat eller diagnostiserat en patient som vårdats där i fyra år. Mannen klagade dessutom på att depåläkemedel (som stannar kvar i kroppen mycket länge) använts som straff. I våras handlade kritiken om att patienter isolerats under flera dygn i stället för tillåtna åtta timmar, samt att dokumentation saknades. Ungefär samtidigt fick kritiserades kliniken efter att en patient överfallit en medpatient; kritiken gällde inte säkerheten utan bristande dokumentation.

Det känns som att det finns en hel del att reda i på den där kliniken, och jag kan bara instämma i Sofias ord; våra "JO- anmälningar mot rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall samt Socialstyrelsens tillsynsenhet i Umeå/.../ väcker intresse innan de ens bearbetats. Det gillas."

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Rättspsykiatri, Sundsvall, JO-anmälan, Socialstyrelsen, Kritik, Dokumentation

Glädjedödaren

Jag surfar runt på Dagens Nyheters hemsida och klickar fram en arikell med rubriken "Varannan kan anställa handikappad". När jag läst klart den korta artikeln känner jag mej som ett stort idiotiskt frågetecken och läser den ännu en gång, dessvärre med samma resultat.

”Dessa positiva svar är extra viktiga nu med tanke på det uppdrag vi har efter nyår. Då ska vi erbjuda personer som har varit långvarigt frånvarande från arbetsmarknaden på grund av sjukdom en återgång till arbetslivet. Att vi då har tillgång till arbetsgivare som kan och vill erbjuda anställning eller praktik är avgörande för att vi ska lyckas”

Vad är det jag missar? Vad är det som är positivt? Är det verkligen så illa att chefen för Arbetsförmedlingens rehabiliteringsavdelning tycker det är goda resultat att 50 % av de offentliga och 40 % av de privata verksamhetscheferna kan tänka sej att anställa en person med funktionsnedsättning? Jag är annars ganska övertygad om att vi har både lagar konventioner som skyddar funktionshindrade mot diskriminering. Ur det perspektivet tycker jag 40-50 % låter förfärligt. Numera verkar det snarast att man ska vara glad för det lilla, i stället för att förvänta sig att de lagar vi har också följs. Men jag är nog bara en bitter glädjedödare.

/ Innie
SvD och Corren
Läs även andra bloggares åsikter om Funktionshinder, Anställning, Arbetsförmedlingen, Diskriminering, Mänskliga rättigheter

"Jullov" och juridikfrustration

För en timme sedan klickade jag iväg min hemtenta och har med andra ord någon typ av jullov nu. En uppsats ska skrivas och en kompletterande uppgift för sjukfrånvaro lämnas in, men annars faktiskt jullov ända till den 12 januari. Fantastisk känsla med tanke på att det begreppet var fullkomligen obefintligt på sjuksköterskeprogrammet som glatt schemalade tentor i mellandagarna! Strax efter att tentan skickats in fick jag ett mail från Kammarrätten i Göteborg med den dom jag begärt ut, "telefonförbudsfallet" som förbryllat mej mycket. Med reservation för att mina juridiska kunskaper sträcker sig till endast 15 poäng sommarkurs, tycks resonemanget vara som följer;

Huvudfrågan i kammarrätten är inte som det verkat i media huruvida kliniken gjort rätt när de utfärdat ett generellt telefonförbud på avdelningen, utan huruvida det var rätt av Socialstyrelsen att vitesförlägga kliniken om 200 000 kronor. I februari 2008 förbjöd rättspsyk patienterna att använda mobiltelefoner eftersom de (antogs) begått brott med dessa. Socialstyrelsen anmodade kliniken att upphäva det beslutet. Tvångsvårdslagarna gör det inte möjligt att utfärda generella telefonförbud (eftersom rätten till kommunikation är grundlagsskyddad) utan dessa måste vara individuellt utformade. När kliniken vägrade att återlämna telefonerna vitesförlade Socialstyrelsen dem. Kliniken har överklagat länsrättens beslut som styrkt Socialstyrelsens agerande, och nu har Kammarrätten i stället givit kliniken rätt.

"Kammarrätten finner i enlighet med länsrätten att ett generellt förbud mot mobiltelefoner och annan elektronisk utrustning för patienter inom rättspsykiatrin strider mot grundläggande rättssäkerhetskrav. Det kan därför inte anses uppfylla kravet på god vård. Frågan är då om detta missförhållande är av betydelse för patientsäkerheten eller säkerheten för andra."
Här någonstans tappade jag bort mej. Kammarrätten anser med andra ord att det var fel av kliniken att utfärda ett generellt mobiltelefonförbud. Däremot var det också fel av Socialstyrelsen att vitesförlägga kliniken när de inte upphävde förbudet, eftersom patientsäkerheten inte äventyras av telefonförbudet. Tydligen krävs det för ett vitesförläggande. Då undrar jag - vad sjutton spelar förbudet för roll? Varför finns klausulen med i vår grundlag, i lagen om rättspsykiatrisk vård och i lagen om psykiatrisk tvångsvård om den de facto inte kan tillämpas? Hur kan det kallas rättssäkerhet att kliniken kan strunta i lagstiftningen utan att riskera annat än Socialstyrelsens hyttande fingrar? Jag har all förståelse för att kliniken har problem med att patienterna missbrukar telefonerna, absolut, men det har i min mening inte ett dyft med saken att göra. Antingen har vi en lagstiftning som följs, eller så ändrar vi lagen. Allt annat blir ju absurt. Finns det någon (sjukvårds)juridiskt kunnig människa som kan förklara det här resonemanget för mej vore jag mer än tacksam.

Och det skrämmer mej för jag undrar hur detta kommer att påverka JO:s utredning.

/ Innie
Läs också: En vardag på psyket på SSS, Hispaliv
Läs även andra bloggares åsikter om Rättspsykiatri, Rättssäkerhet, Telefonförbud, Kammarrätten, Göteborg, Socialstyrelsen