söndag, november 29, 2009

Advent och möte på SKL

Första advent. Herrens ankomst. Högmässa och Dotter Sion. Hosianna, Davids son. Fasta och förberedelse. Tända julstjärnor och adventsljusstakar i fönstren. Väntan på Herrens födelse. Baka saffransmuffins och Bereden väg för Herran. Gott nytt kyrkoår.

Första advent. Välja kläder och skriva ut konferensprogram och powerpointpresentationer. Nervositetsdricka kaffe och te. Ryggsäck eller rullväska och jag måste köpa ny hårspray. Styrka skjortblus och frigöra kostymbyxor från katthår. Experter och akademiker, forskare och myndighetsmän. Vad har jag gett mej in på?


Klicka på programmet för en större bild!

/ Innie (som är grymt tacksam att ha Sofia vid sin sida hela resan, hon har dessutom skrivit lite mer om mötet på SKL som finns att läsa här.)

fredag, november 27, 2009

Fredagstankar och en vit jul

Hösten har gått i tvåhundra knyck och som fästmannen sa i går kväll - snart är ju den här terminen över! Jag har två hemtentor som ska lämnas in om knappt två veckor, och en uppsats att skriva över jul, sedan har jag läst en hel termin på psykologen. Maria skrev i en kommentar för några dagar sedan att hon tycker det verkar som att jag hittat hem i psykologistudierna - jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv. Sjuksköterskeprogrammet känns avlägset, i vår väntar översiktskursen och till hösten kandidatkursen. Jag har hittat min akademiska hemmaplan och jag känner mej äntligen trygg och till freds.

Nu börjar äntligen längtan efter jul och stillhet att vakna i mej. Vanligtvis brukar jag gå i veckor och längta efter att få lyssna på julmusik, baka lussemuffins och sätta upp adventsljusstakarna men i år har jag liksom inte hunnit med. På söndag är det första advent - nyårsfirande i kyrkan - och det grämer mej en smula att jag då kommer att sitta på tåget mot Stockholm. Jag bara hoppas att dagen får vackrare inslag här i Lund än förra året, då nynazisternas demonstrationståg dämpade glädjen över ankomst och längtan. Ännu så länge finns inga julstjärnor i våra fönster och det enda som påminner om vad som väntar är två knoppade hyacinter på min köksbänk. Men om jag hinner ska jag baka en omgång lussemuffins, och kanske lyckas jag kanske få med mej en påse i morgon. Vi i styrelsen ska ha en samtals/utvecklingsdag med moderatorerna på Zebraforum så i morgon bitti bär det av på dagsutflykt till Göteborg. Kanske ska jag passa på att ladda MP3-spelaren med lite julmusik så är jag nog snart i kapp med almanackan. Själva jul- och nyårshelgen kommer ju att tillbringas i Boden (!!) hos familjen i norr så vad gäller snötillgången är jag för första gången i hela mitt liv ganska så övertygad om att jag kommer få en vit jul. Det känns faktiskt riktigt, riktigt bra.
Amaryllis Ferrari (och ett hörn av en orkidé phalaenopsis) julen 2008

/ Innie

P.s. - Funderar du över en Vit Jul men är osäker på om det skulle göra någon skillnad för julstämningen? Ta en titt här!
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

torsdag, november 26, 2009

Kroppshår och sminkväskor

Lite då och då slår det mej vilken fantastisk man jag norpat åt mej. Inte minst när jag läser alla modebloggar om att raka ben och vaxa bikinilinjen, att sminka sej på morgonen innan han vaknar och inte sminka av sej förrän han somnat. Tjejer som duschar tre gånger om dagen för att ständigt lukta gott, vars hår alltid hålls perfekt inför grabben och som aldrig skulle få för sej att klä sig i något mindre än partykläder. Göta petter, säger jag bara.

Den som ska stå ut med att leva tillsammans med mej får acceptera att jag inte använder smink mer än i undantagsfall, att jag sliter av mej jeans, BH och andra skavande kläder inom trettio sekunder efter att jag stängt ytterdörren om mej och att jag inte tvättar håret de dagar jag har för ont för att orka hålla armarna över huvudet länge nog för att schamponera mej. Vaxa benen har jag gjort fyra gånger i mitt liv och bikinlinjen är aldrig ansad, armhålorna får sej en omgång för att deoderanten ska ha bättre effekt och några ögonbryn har jag aldrig någonsin noppat. Jag har nog med smärta ändå. Alltså sitter jag nu här och skriver i mina grå- och rosarandiga sockar, svarta jazzbyxor modell för stora med två triljoner katthår, en röd trikottopp, en brun- och guldfärgad sjal, lila glasögonbågar och en vinröd fleecetröja över axlarna. Vanligtvis brukar jag i alla fall försöka färgmatcha hemmakläderna men i dag hänger det mesta på tork efter ett besök i tvättmaskinen. Men vet ni vad det bästa är? Jag trivs med mej själv ändå. Och vet ni vad som är ännu bättre? Han älskar mej ändå. Eller kanske just därför, jag vet inte riktigt.

Jag klär mej gärna snyggt för en fest eller konferens och har sällan problem att se både välvårdad och ordentlig ut till vardags, men mitt hemma är något av min frizon. Här måste jag kunna vara jag, utan masker och förskönande attribut. Ösregnar det så cyklar jag till skolan i regnställ och är mjölken slut går jag till ICA även om håret hänger i flottiga testar. Den som vill döma någon för att ha kraftiga ögonbryn eller orakade ben är håriga är välkommen att göra det, men jag är ganska övertygad om att de riskerar att gå miste om ganska mycket. Ändå kan jag inte låta bli att vara tacksam och själaglad över att den jag älskar så gränslöst, tycker jag är lika vacker i en sopsäck som i galaklänning. Han är så klok, för visst sjutton - jag duger ju ändå.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

onsdag, november 25, 2009

Att utreda eller inte - det tycks vara frågan

Den 18 november sände Uppdrag Granskning ett program om elbehandling - ECT - det som tidigare kallades för elchocker. Jag ska redan från början säga att jag själv inte har behandlats med ECT, men att jag generellt sett är positiv till behandlingen då den onekligen räddar många liv och är en sista utväg när läkemedel och terapi inte räcker till. Det som främst ifrågasätts är vårdens kunskapsluckor. Patienter undanhålls information att biverkningar och får överlag bristfällig information om behandlingen. För de som fått minnesförlust av behandling har denna inte blivit utredd, och sjukvården vet över huvud taget inte hur många som är drabbade. Den 23 november, fem dagar efter att programmet sänts, skriver Socialstyrelsen på sin hemsida att de ska kartlägga omfattningen av ECT-behandling inom sjukvården. Första rapporten ska vara regeringen tillhanda i juni 2010.

Jag tycker självklart att det är oacceptabelt att patienter inte får ordentlig information inför sin behandling, och att information om biverkningar undanhålles. Allra svårast tycker jag det är med de patienter som får elbehandling under pågående tvångsvård; det måste ske med stor varsamhet. Att vården och Socialstyrelsen inte heller vet hur många som behandlas årligen är också det oacceptabelt, även om jag är föga förvånad. Det låter alltså som en god idé för Socialstyrelsen att kartlägga hur verkligheten ser ut, och det skulle heller inte skada om en eller annan hyfsat objektiv studie kunde genomföras på långsiktiga biverkningar.

Det enda - och det är här det blir knepigt - är att jag bli förbryllad över Socialstyrelsens raska agerande. Jag kan inte låta bli att jämföra med den process vi driver, om självskadande patienter som vårdas inom rättspsykiatrin. Hur kommer det sej att denna behandling kunnat snurra runt i media i flera år utan att Socialstyrelsen reagerat? Hur kommer det sej att jag och Sofia satt och talade med Anders Printz och Mårten Gerle på Socialstyrelsen i maj i år, blev lovade utredningar och efterforskningar men fortfarande står tomhänta? Hur kommer det sej att ingen valt att reagera (frånsett enstaka beslut från RPK Sundsvalls sida) trots all den uppmärksamhet som riktats mot vård som bedrivs på rent olagliga grunder? Handlar det om att de självskadande patienterna på rättspsyk (nästan?) uteslutande är unga kvinnor och barn? Eller om att det bara är patienter som tvångsvårdas och därmed kan omyndigförklaras? Handlar det om att man ser problemet som för litet för att åtgärdas eller helt enkelt för komplicerat att utreda och bedöma? Jag önskar inte "missunna" ECT-patienterna en utredning, all vård ska självklart vara etisk, men jag blir frustrerad över att de självskadande patienterna inte tas på allvar, när det uppenbarligen går att fatta beslut relativt snabbt. Om det nu handlar om så mycket färre patienter måste det ju vara avsevärt mycket enklare att utreda - eller?

På söndag reser jag till Stockholm tillsammans med Sofia för att på måndag representera SHEDO på en konferens om självskadebeteende som arrangeras av SKL. Med på plats kommer bland annat representanter från Socialstyrelsen att finnas - jag hoppas innerligt att de kommer ge oss svar på några av alla våra frågor.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

tisdag, november 24, 2009

Smärta och mindfulness

Jag tar en paus från den hemtenta jag skriver i positiv psykologi och som ska lämnas in i morgon. Ämnet är mindfulness och förutom att vi i vår rapport ska redovisa vad det är och dess verkningsmekanismer ska vi också bifoga slags självobservation där vi tillämpar tekniken. Spännande, tycker jag som använt mej av medveten närvaro (som är en av de svenska översättningarna) till och från sedan millennieskiftet då jag kom i kontakt med smärtteamet på barn och ungdomskliniken i Jönköping. Senare använde jag tekniken när jag gick i DBT men det var först när jag själv kunde börja utforska begreppet på egen hand som jag verkligen kunde ta det till mej. De första åren kändes det mest konstigt och flummigt att lukta på en kanelstång och peta på ett russin och beskriva sin upplevelse ...

I morse läste jag en artikel i SvD som handlade om Karin som vid femton års ålder tvingades använda rullstol på grund av mycket svåra smärtor. Hon medicinerades med starka smärtstillande läkemedel men blev bara sämre. Till sist fick hon komma till en smärtklinik för ungdomar och lära sej att acceptera och hantera sin smärta - då kunde medicinerna trappas ut en efter en. Jag känner igen mej väldigt väl i Karins berättelse; sedan jag var i hennes ålder har jag haft daglig värk. När allt började åt jag opioider, kodeinpreparat, antiinflammatoriska piller, äldre antidepressiva, mystiska brustabletter, jag kombinerade alla receptfria läkemedel och hade till sist nävavis med piller att ta varje dag. Trots det var smärtan fortfarande outhärdlig, det enda som hände var att min hjärna blev till kletig gröt. Barnkliniken och min underbara läkare där blev ett försiktigt startskott, jag fick ett ord på min smärta kunde jag sakta påbörja min process av acceptens och hantering. Det är många år sedan jag knaprade smärtstillande regelbundet. Trots att värken egentligen är minst lika intensiv nu som då är det sällan jag använder mina handledsortoser, nästan aldrig måste jag smörja lederna och jag vet inte ens var jag har min stödkrage. Acceptens. Medveten närvaro. Det är mitt recept.
__________________________________________________

Uppdatering 25/11 - i dag publiceras en intervju med smärtpsykologen på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Han berättar om behandlingsmetoden ACT; Acceptance and Commitment Therapy. Riktigt bra, riktigt läsvärd! Läs den här!

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bilden lånad härifrån

måndag, november 23, 2009

Svar på kommentar

Anonym skrev en kommentar till det här inlägget:
"Jag tror också att frivilligheten spelar stor roll för hur man upplever slutenvården. Den avdelning jag är på nu har både kuratorer och psykologer samt läkare bundna till sig. Sedan är all peronal (nåja, nästan all) äldigt tillmötesgående och genuina. Jag tror att det kan vara skillnad ¨på avd & avd. Jag tycker att det är viktigt att poängtera att inte alla psykavdelningar är så grå-trista och nedslitna.


Men visst, hospitalisering är inget bra sak. Bättre korta perioder och mer ansvar till öppenvården."

Innie: Först, tack för en viktig kommentar!
Självklart är det skillnad mellan olika avdelningar och kliniker och jag håller med dej om att det är viktigt att poängtera att inte alla psykiatriska avdelningar är grå-trista och nedslitna. Den psykiatriska kliniken där jag vårdades mina första år (och aldrig på tvång) var rent fantastisk miljömässigt. Den är en tillbyggnad på det stora somatiska sjukhuset där psykiatrin har fått en egen flygel i samma stil som övriga kliniker. Egentligen liknade det mest ett gemytligt äldreboende med ljusa och öppna lokaler, musikrum och bara tre dubbelrum per avdelning, resten var enkelrum. Matsalen var alltid öppen, de använde bara glas och porslin, aldrig plastsaker, och i korridoren stod vitrinskåp med prydnadssaker. Toalett med dusch på varje sovrum och en liten soffgrupp med tv-apparat per fem patientrum. Tyvärr mins jag inte personalen, däremot vet jag att samma läkare arbetade på avdelningarna då (2001) fortfarande arbetar kvar. Kontinuiteten är med andra ord stabil. Trots att lokalerna var så härliga och trots musikrummet gavs ändå ingen annan behandling än läkemedel på avdelningen. Periodvis hade jag en psykolog i öppenvården och när personal hade tid att gå med mej kunde jag träffa henne, i övrigt fanns ingenting. Men som sagt - miljön var guld och utan den i minnet hade jag haft en långt mer negativ bild av psykiatrin. Nu VET jag att den också kan se bra ut, även om det också varit problematiskt då jag jämfört alla skabbiga avdelningar med dessa nyrenoverade ...

Även min korta vårdtid i Stockholm bjöd på en intressant och mycket positiv upplevelse. Där och då gjorde det mej mest förbryllad, men dörrarna till avdelningen var vanligtvis olåsta, även om där vårdades patienter på tvång. De låstes vid några tillfällen (samt nattetid) när svårt sjuka och rymningsbenägna patienter fanns på avdelningen, men var sällan låsta mer än några få timmar. Eftersom jag inte tror patienter gynnas att bli fråntagna allt eget ansvar (eller i alla fall oerhört sällan) tycker jag att olåsta dörrar som utgångsläge borde vara en självklarhet. Det var aldrig något snack i patientgruppen om att rymma eller sticka och ingen fick någonsin utbrott för att de var inlåsta och inte fick gå ut. Det är ju ingen sport att rymma genom en olåst dörr - vi växte helt enkelt i ansvaret.

Dock vill jag ändå betona att oavsett hur bra en avdelning än är med fräscha lokaler och olåsta dörrar tycker jag inte att slutenvård bör vara ett alternativ mer än i undantagsfall och i korta perioder. Att vårdas i månader eller år på en avdelning invaggar bara patienten i en falsk trygghet, som att leva i en artificiell värld. När den riktiga verkligheten väl gör sej påmind är problemen ofta större än de var vid inskrivningstillfället. Men en god miljö och olåsta dörrar gör vistelsen sannolikt mer kvalitativ och givande!

Till sist tycker jag det låter intressant att du skriver att avdelningen har kuratorer och psykologer bundna till sej. När jag gjorde min sjuksköterskepraktik på psykiatrin här i Lund hade de faktiskt en kurator som hade delar av sin tjänst förlagd till slutenvården. Hon var med på ronden ett par gånger i veckan och kunde ha stödsamtal med slutenvårdspatienterna. Det var första gången jag hörde talas om en sådan lösning, annars har det bara funnits läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och skötare på avdelningarna. Du får väldigt gärna berätta mer, hur ofta finns de på din avdelning, har de eget rum så att du själv kan ta initiativet för samtal eller måste det gå genom läkare? Skönt att höra att du tycker vården fungerar bra - det glädjer mej alltid!

Om någon annan har en extra positiv erfarenhet av slutenvården (eller psykiatrin generellt) blir jag väldigt glad om du vill skriva en kommentar så börjar vi veckan med att boosta lite positivitet!

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Förkortade tider i slutenvården

Idag skriver DN att vårdtiderna minskar inom den psykiatriska slutenvården i nordöstra Stockholm. Färre patienter skrivs in på kliniken men främst stannar de avsevärt kortare tid. Från att tidigare ha haft vårdtider om flera månader är nu snittet 10-14 dagar. Eftersom öppenvården effektiviserats och fått större kapacitet att ta emot fler patienter per dag, är det också möjligt för slutenvården att i ett tidigare skede låta patienterna lämna avdelningen. När det inte är vattenstäta skott mellan öppen-, mellan- och slutenvård finns goda chanser till en fungerande vårdkedja, vilket det onekligen låter som att man lyckats med i nordöstra Stockholm.

Jag tror det är bra att så långt som möjligt förkorta tiden på slutna vårdavdelningar. Jag har svårt att föreställa mej den patient som faktiskt skulle må bättre av att tillbringa sex månader inlåst. Däremot inte sagt att slutenvården ska avskaffas, absolut inte! Det finns tillfällen och perioder när slutenvård kan vara motiverat och nödvändigt, inte minst vid psykossjukdomar och mycket djupa depressiva sjukdomar med hög suicidrisk. Ibland blir jag dock lite rädd för den övertro som finns på slutenvården. Jag ska berätta en hemlighet - det finns inget magiskt i väggarna på en psykiatrisk avdelning! Där finns inget mer än åratal av ångest, instängdhet, tårar och panik. Ingen människa tillfrisknar bara av det faktum att hon låses in. Avdelningsvård kan verka avlastande under korta perioder, det kan vara en bra lösning vid komplicerade medicinändringar eller punktbehandlingar, för att få rätsida på en akut kris eller för några dagars övervakning. Men väggarna erbjuder varken helande eller magi.

Sedan psykiatrireformen 1995 ska ingen längre bo på en psykiatrisk klinik. Mentalsjukhusen avskaffades för gott och det långsiktiga ansvaret för psykiskt funktionshindrade flyttades över på kommunerna. Reformen innebar att så gott som alla psykiatriska avdelningar gjordes om till akutavdelningar och saknar därför idag vanligen all form av behandling utöver den rent läkemedelsrelaterade. Ingen avdelning jag vårdats på har haft någon samtalskontakt knuten till sej. Ingen arbetsterapi eller ens vettig sysselsättning. Oftast har vården bestått av de icke magiska nikotingula väggarna och tusentals piller. Stundtals behövde jag den, men till sist höll den på att kosta mej livet. Månader och år av hospitalisering gjorde mej till sist oförmögen att leva i det riktiga samhället. Det är en omöjlighet att lära sej hantera livet när man vårdas i en bubbla. Korta perioder - absolut! Månader och år - aldrig. Därför applåderar jag framstegen i Stockholm och hoppas att artikeln skildrar verkligheten där också patienterna känner fördelar av förändringarna. Annars kan de inte kallas förbättringar.

/ Innie
Andra bloggar: Linnea, Maria Byström
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

söndag, november 22, 2009

Den där känslan ...

... av att inte räcka till. Vad sjutton ska man göra med den egentligen? Det finns tusen saker jag skulle vilja göra, utreda och förändra. Jag ser mej omkring och övermannas av den bed(r)övande känslan av otillräcklighet. Det är svårt att prioritera när hjärtat vill så mycket men krafterna tar slut. Jag vill plugga för jag älskar det men så mycket annat känns mer akut. Jag vill föreläsa för det skapar mening men jag undrar om det är nog. Jag vill jobba för SHEDO och driva de politiska frågorna för att förändra och förbättra men dygnet har för få timmar. Jag vill vara hemma och närvarande med honom jag älskar från djupet av mitt hjärta, och jag vill träffa vännerna som får mej att växa. Jag vill skriva, skriva, skriva för det är först då jag verkligen förstår vad jag vill, vad jag tänker och var jag är på väg. Vissa dagar vill jag bara lägga mej ner och gråta, slänga föreningsarbetet i soptunnan, riva böckerna i konfetti och dra täcket över huvudet. För jag räcker inte till. Jag kan aldrig göra nog. Andra dagar växer jag av stolthet när förändringen faktiskt tar form. Men det är svårt, att hitta den där berömda balansen.

Idag har jag varit på styrelsemöte och återigen cyklat hem med ett lättare hjärta. Vår nya styrelse är grym. Det är en ynnest att få jobba tillsammans med fyra så fantastiska, godhjärtade och kompetenta kvinnor som de. Om vi kan fortsätta på den nu inslagna vägen, med tillit och respektfullt samarbete kommer vi nå stjärnorna. Trots att frustrationen kan ryka ur mina öron när jag inser hur många tusentals mil vi har att gå innan förändringarna är i hamn, blir jag ändå trygg av att ha dem vid min sida. De stillar min känsla av inkompetens och otillräcklighet en smula. De ger mej en gnutta hopp, mod och stolthet. De får mej att vilja utvecklas lite till, en dag till, ett steg till. De får mej att vänta ännu en dag med att kasta in handduken och söka jobb på konsum. Tack tjejer, för att jag får växa, skratta, förfäras och utvecklas med er. Det är enormt värdefullt!

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

fredag, november 20, 2009

Terapi och allians

I onsdags var jag på en väldigt intressant och lärorik föreläsning om psykoterapi, behandling och terapeutisk allians. Effekten av psykoterapi har under vissa perioder ifrågasatts men numera vet man att behandlingen har effekt. Och inte bara det - den är stabil och varaktig, kan uppstå redan efter ett fåtal sessioner men effekten ökar med fler sessioner. När man ska mäta effekten av en terapimetod använder man sej av måttet effektstorlek som anges i enheten (Cohens) d. Det finns inga exakta gränsvärden för effektstorlek men 0,2 brukar tolkas som liten effekt, 0,5 som medel och 0,8 som stor effekt. Effektstorleken vid psykoterapi har visat sej ligga på d=0,8

Det intressanta är att effekten är lika god mellan olika terapimetoder (dvs. KBT, psykoanalys, IPT osv.) åtminstone när det handlar om sjukdomar som ångest och depression. Vilken effekt psykoterapin kommer att ge har nämligen i första hand att göra med om man lyckas skapa en terapeutisk allians. Alliansen består av tre komponenter där relationens känslomässiga band är av störst betydelse. Personkemin mellan behandlaren och den behandlade är helt enkelt avgörande för behandlingsresultatet. Dessutom är det viktigt att båda parter är överens om vilket som är behandlingens mål och på vilket sätt man ska nå det, samt att både behandlare och patient är ansvariga och engagerade i relationen. Mätt i effektstorlek är alliansen motsvarande d= 0,5 och tekniken motsvarande d=0,2. Det innebär alltså att själva alliansen i sej är tillräcklig för att man ska uppnå behandlingsresultat!

På många sätt var det både en spännande och bekräftande kväll. Inte minst när föreläsaren med emfas uttryckte att det är patientens uppfattning som räknas. Det spelar ingen roll hur bra terapeuten upplever att alliansen fungerar, så länge patienten inte tycker den är god kommer resultaten att utebli. Från början tänkte man sej bara att den terapeutiska allians uppstod i rena psykoterapeutiska relationer, men numera betonar men den inom all typ av behandling. Alliansen har lika stor betydelse när det gäller läkar-patientkontakten eller vården på en sluten psykiatrisk avdelning.Patienten behöver känna sej förstådd och uppleva sej själv som en unik och meningsbärande människa. Vikten av stöd, empati och värme kan inte nog betonas, samt att behandlaren är engagerad och agerar utifrån patientens behov och inte utifrån sina egna värderingar. Precis som jag gissade bekräftade också föreläsaren att det är oerhört svårt att skapa en terapeutisk allians under pågående tvångsvård, helt enkelt för att patienten varken känner sej bekräftad, eller förstådd och inte heller får är delaktig i vården.

Utifrån detta perspektiv känns det än mer angeläget att betona vikten av ett gott bemötande i vården. Det handlar inte bara om patientens subjektiva upplevelse utan om behandlingsresultat och i den krassa förlängningen om ekonomi. Patienter som hoppar av behandling gör det oftast på grund av en dålig eller obefintlig terapeutisk allians, medan patienter som upplever en god sådan dessutom har visat sej få bättre effekt av eventuella läkemedel. Kroppen är så finurlig att koncentrationen och kroppens förmåga att tillgodogöra sej läkemedlet i kroppen ökar när alliansen är god och tillfrisknande kan ske snabbare. Stöd, empati och värme, stora öron och ett stort hjärta, engagemang och intresse - svårare än så tycks det inte vara att lägga en riktigt god grund för behandling. Så enkelt - så självklart - och ändå så vansinnigt komplicerat.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
Bild från Gettyimages.se

torsdag, november 19, 2009

Tidvändare sökes

Och helt plötsligt har jag hamnat i den där situationen igen när jag lyckats planera in halva terminens aktiviteter på några korta veckor och jag finner mej själv räkna timmar och minuter för att försöka få tiden att gå ihop. Tyvärr kombinerar jag det med en extrem trötthet och känner mej som en sömngångare som utan problem hade sovit tjugo timmar per dygn om jag bara hade fått chansen. Allt under nio timmar per natt gör mej till en zombie och det säger sej själv att det är en dålig kombination.

I går lämnades hemtenta nummer I in i kursen Hälsa och Välbefinnande och samtidigt fick vi ut hemtenta nummer II som ska in på onsdag. Samma dag får vi ut den stora hemtentan i Behandlingssituationens psykologi som ensam ligger till grund för mina 15 poäng i den kursen. Parallellt med den stora hemtentan ska en tredje hemtenta skrivas i Hälsa och välbefinnande. Dessutom har vi fått fyra extrainsatta föreläsningar och seminarier sedan en lärare kommit tillbaka från en längre tids sjukskrivning; genusvetenskap må vara både viktigt och intressant, men att klämma in det två månader in i kursen känns aningen magstarkt.

Nu har jag ju aldrig bara skolan att hålla ordning på, det hade varit både enkelt och tråkigt. I kväll är det genusföreläsning och i morgon väntar konsert med Lars Winnerbäck i Malmö tillsammans med finaste Liv. Helt fantastiskt men en smula stressande med tanke på att jag ska vara tillbaka i Malmö på lördag morgon för en föreläsning på Tjejjouren. Ska bara bestämma mej för vad jag ska prata om ... På söndag är det styrelsemöte med SHEDO och som vanligt behöver en hel del viktiga beslut diskuteras och fattas. På måndag är det genusseminarium och sen blir fokus på hemtentan. Nästa lördag reser jag till Göteborg över dagen med styrelsen för att träffa moderatorerna på Zebraforum. På söndagen bär det av mot Stockholm för att jag på måndag morgon ska befinna mej på SKL för en kunskapshearing om självskadebeteende. Sofia och jag ska tala ur brukarperspektivet och sedan lyssna och kommentera resten av dagen. Till dess ska dessutom allt arbete i vårt pågående projekt vara avslutat - och ibland önskar jag mej verkligen, verkligen en tidvändare.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

onsdag, november 18, 2009

God idé med ide?

Just nu verkar det vara ett smärre högriskprojekt att gå utanför dörren här i Skåneland. Antingen kan jag blåsa bort i den annalkande stormen när jag cyklar till min kvällsföreläsning, det vindar på rätt bra redan nu här ute på fälten. Annars kanske man ska satsa på en släng av svinisen, den är visst i krigartagen nu. Och om inte heller det vore nog finns ju alltid det härliga vinterkräket som har tagit fart här i Skåne. Det kanske vore nåt? En intensiv bantningskur om inte annat ...

Nej,vad säger ni? Visst börjar det bli dags att gå i ide? Sova en månad och återkomma strax innan jul lagom till lussekatter och pepparkakor? Just i dag tycker jag det låter som en synnerligen god idé.

Hepp, om man skulle ta en skumtomte till och avsluta sin hemtenta ...

/ Innie

måndag, november 16, 2009

Den svåraste döden

Den här veckan handlar Angelicas krönika på Seglora Smedja om aktiv dödshjälp, eller kanske snarare om svårigheterna kring att fatta beslut för eller emot dödshjälp. När är ett liv inte längre värt att kämpa för? Är det någonsin okej att ge upp ett liv, att sluta kämpa och aktivt hjälpa någon att dö? Finns det sjukdomar eller funktionshinder som faktiskt innebär så stort lidande att det är mer barmhärtigt att låta människan dö? Bör psykiskt lidande vara en möjlig orsak till att få begå läkarassisterat självmord, eller ska psykisk ohälsa vara diskvalificerade? Och till sist, när når man gränsen och vem fattar beslutet?
Jag vet att jag inte varit i livet idag om möjligheten till aktiv dödshjälp funnits när jag låg på IVA. Om jag å andra sidan faktiskt inte förbättrats utan behövt kvarstanna i respiratorn, utan minneskapacitet, talförmåga och med begränsad rörelsemöjlighet, ja, då hade nog min inställning varit annorlunda. Idag vet jag faktiskt inte. Hur tänker du?

/ Innie
Angelicas krönika finns att läsa här.
Akvarell "Liv och Död" av Karin Boye och är lånad härifrån
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

söndag, november 15, 2009

Den djupaste kärleken

Jag har alltid varit en person med stort ensamhetsbehov. Jag älskar mina vänner och träffar dem mycket gärna, men orken tar också slut snabbare än för många. Därför har jag ibland tvivlat på att jag någonsin skulle hitta någon att dela mitt liv med - hur skulle jag kunna leva med någon och samtidigt vara så beroende av ensamhet. Ända sedan jag träffade fästmannen har jag varit säker på att han är mannen med stort M och när jag nu ser tillbaka på tre veckors ensamhet är jag om möjligt än mer övertygad. Jag behöver honom för att leva och för att må bra. Mitt liv utan honom är grått, formlöst och en enda stor saknad och väntan. Jag sover inte om nätterna (jag behöver höra hans andetag bredvid mej i sängen och känna hans varma hand i min), jag kan inte hålla ordning på mat och ätande (jeansen hänger pösigt och matlagningen har mest bestått av nyponsoppa, pasta och knäckebröd) och jag tappar all struktur på mina dagar (jobbar till tre på nätterna och sover halva förmiddagen).

Han drar fram det bästa ur mej. Genom honom blir jag starkare, tryggare, säkrare och lugnare. Att få älska honom och få älskas av honom är en nåd att vårda varje dag. Hans norrländska inre lugn lägger sej som bomull kring lägenheten när han är här och ger mej ett extra lager hud. Utan honom är jag inte hel. Ikväll kommer han hem. Äntligen, äntligen, äntligen kommer han hem! Orden räcker inte till, jag är bara så oerhört lycklig. Så djupt tacksam över att den vackraste människan har blivit min och att jag får vara hans. Över att jag får dela något så vackert som kärleken med honom. Över att jag, om bara knappa tio månader, inför Gud får lova att dela mitt liv med honom.
Jag älskar dej.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

lördag, november 14, 2009

En strimma av Taizé

I det dystra novembermörkret är det skönt med lite värme, ljus, sång, gemenskap och närhet. Kom till domkyrkan i kväll halv nio (20.30) och fira ljusgudstjänst från Taizé. Just nu pågår nämligen Taizé i Lund 13-15 november och domkyrkan har tömts på stolar. Kom i kväll, sitt på golvet, sjung, vila, andas och se hur domkyrkan fylls av tända ljus. Det tänker jag göra.
/Innie
P.S. Hinner du inte ta dej till Domkyrkan i morgon så går det fler tåg i morgon! D.S.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bemötande III

Jag funderar ofta över om om det finns någon sorts behandling eller bemötande som skulle hjälpa, om inte alla, så i alla fall majoriteten av de som drabbas av självskadebeteende. När jag skrev inlägget Pärlor i vården var det ganska snabbt möjligt att se ett mönster i de efterföljande kommentarerna. Det bemötande som många längtar efter i vården tycks vara det samma liv längtar efter även utanför de vita sjukhusväggarna - att bli sedd, bekräftad och tagen på allvar. Egentligen borde det vara en självklarhet, men tyvärr är det inte alltid så. De som betytt lite extra för flera av er läsare verkar vara de behandlare som gjort något lite mer än vad som kan förväntas, de som inte bara jobbat efter en mall.
"hennes ärlighet och tuffhet, no nonsense-attityd och förmåga att alltid se och bekräfta min friska sida är ovärderlig."
"min sjuksköterska. Som vägrade stoppa i mig alla piller som alla andra ville. Som satte sig och pusslade med mig istället för att ge mig medicin, som promenerade korridoren fram och tillbaka med mig för att jag skulle slappna av. Hon som alltid kom in och sa hej då innan hon gick hem för dagen, och som alltid hade kramar över."
"Min läkare gav mig då sina hem- och mobilnummer för att jag skulle kunna ringa när som helst om det var kris. Att någon vågade lita så mycket på mig, en "galen borderlinetjej"... Jag har aldrig ringt, men det spelar fortfarande stor roll för mig som symbol för att jag har ett människovärde."
Som behandlare behöver man inte offra liv och lem för sina patienter, det räcker med små, små medel för att nå fram och göra skillnad. Cornelia satte fingret på många bra saker och när hon beskrev sin överläkare skrev hon; "Jag mådde så bra av att prata med henne, för inför henne var jag människa och inte bara patient." Skillnaden ligger i att behandla en människa och inte bara ett symtom eller en diagnos. Cornelia fortsätter; "När personalen suckade åt mig för att jag hade skadat mig, tog hon in mig på sitt rum och lät mig prata och gråta och vara arg och allt jag behövde." Det borde vara en så enkel, självklar och mänsklig lösning så varför är det då så svårt?

Få patienter kräver mirakel och tror att läkaren kan fixa deras självskadebeteende på en kvart, däremot tror jag alla vill bli bemötta med respekt. Att jobba med självskadebeteende kan vara krävande och tungt, man måste ha en ängels tålamod och en god förmåga att sätta gränser och samtidigt vara flexibel. Man måste kunna hantera bakslag och snedsteg, man måste kunna göra fel och be om ursäkt och man måste våga jobba konstruktivt och utvecklande med patientens eget ansvar. Till sist måste man en gång för alla ta död på föreställningen om att självskadare är envisa jävlar som lever för att manipulera vårdpersonalen. Det handlar om respekt. Klarar man inte det tycker jag helt enkelt inte att man ska jobba med patienter med denna problematik. Så enkelt är det. Jag skulle idag aldrig arbeta med tungt missbrukande eller kriminella människor för jag vet att jag för mycket fördomar och för många rädslor gentemot dem. Missbrukare och kriminella har precis samma rätt till respekt och ett professionellt bemötande som andra och så länge jag inte kan garantera det har jag inget där att göra.

Jag avslutar med Lindas ord om den klinik hon vårdas vid som jag önskar att alla skulle kunna säga om sin behandlingsenhet;
"Fantastiskt ställe med fantastisk personal! Det är en ynnest att få gå dit varje dag och bli bemött med kärlek av människor som brinner för sitt jobb!"
/ Innie
Tidigare inlägg: Bemötande, Bemötande II
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag, november 13, 2009

Genom kameralinsen...

kan hösten faktiskt ... vara en riktigt vacker ...
inspirerande ...
och glädjande ...
färgexplosion!
Det måste finnas en baktanke med det.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

torsdag, november 12, 2009

Sökes; Förnuft

I somras skrev jag om svininfluensan medan jag fortfarande jobbade på onkologen och dagligen fick frågor om vaccinationen som ingen kunde besvara. Jag var, och är fortfarande, övertygad om att jag ville vaccinera mej och nu är det alltså tid. Igår damp vaccinationskallelsen ner i min brevlåda. På söndag är jag välkommen till Katdralskolans matsal och ombeds bära kortärmat för att underlätta vaccinationen. Hm. Det är nu jag måste vara förnuftig.

Det finns de som tycker det är upphaussat och som tänker strunta i vaccinationen eftersom hysterin tolkas som ett väst- och välfärdsproblem. Jag kan också se det, men förstår inte på vilket sätt u-länderna blir hjälpta av att vi, som faktiskt ges möjlighet, i protest låter bli att vaccinera oss. Snarare tvärt om - om vi lyckas begränsa smittspridningen i "den rika västvärlden" borde det väl också innebära en lägre smittspridning till u-länderna. Eller? Av rent personliga skäl vill jag absolut göra det jag kan för att undvika smittan. Sedan jag var timmar från att stryka med i en knepig lunginflammation som 22-åring är jag inte så pepp på att smittas av något läkarna inte riktigt vet vad det är. Jag är lite för bra på att få lunginflammationer för att vara trakterad av det. Att jag dessutom som nittonåring låg klubbad i influensa i sex långa veckor gör inte saken bättre. Jag vill inte ha svininfluensa. Dessutom skulle det ju bara vara höjden av ironi om jag efter att ha trasslat mej ur alla mörka år och lurat döden gång på gång olika destruktiva handlingar, dör i svininfluensa bara några år senare. Det tänker jag inte bjuda på. Så varför tveka? Jo, det stavas f-i-b-r-o-m-y-a-l-g-i.

Egentligen är det totalt ologiskt men jag är nervös för vaccinets biverkningar. Inte de långsiktiga som det talats om i vissa av Malmös förorter, utan de mer direkta. Sedan jag fick min fibro är jag mästare på att få alla märkliga biverkningar av läkemedel, och inte bara de vanliga som huvudvärk eller magont. Jag får biverkningarna som faller under rubriken "mindre än 1 av 1000" där man hittar sånt som migrän (av min migränmedicin ...), högt blodtryck och epilepsi. Just nu är min kropp söndertrasad av smärta och trötthet och mitt habitualtillstånd med fibro är ju som en vanlig dag för gemene man med influensa. Jag ser inte fram emot den värkande arm som många tycks få, ytterligare influensasymtom, muskelvärk och feber. Men jag vet; det kan ju faktiskt gå bra och biverkningar är inget måste. Dessutom är det ju bättre att ha ont några dagar nu och sedan slippa smittan, än att fega ur nu och sen bli kanonsjuk. Jag vet - jag ska bara övertala min översensibiliserade smärtkinkiga kropp om det också! Förnuft sökes.
/ Innie
Positiva mediaklubben skriver: AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, DN1, DN2, DN3, Dagens Medicin,
Bild lånad härifrån

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

onsdag, november 11, 2009

Det sjuka idealet

Jag har hittat till Gröna Anna - en grym blogg som drivs av en tjej i Boden! Hon har skrivit fyra inlägg som grep tag i mej lite extra och som dessutom går att läsa som en mini-följetong. Jag tänkte dela med mej av dem här i snabb länkform;

Första inlägget finns här - Bikini shoot. Här finns fem, sex bilder på Gröna Anna i bikini och hon skriver Okej, nu vill jag ha era objektiva, ärliga åsikter! Smal? Tjock? Vältränad? Otränad? Spinkig? Plufsig? Mager? Deffad? Mullig? Lagom? Too much? Too little? Eller något helt annat? Dagen därpå bjuder hon på en förklaring till bilderna - det inlägget hittar du här. Någon vecka senare blir det riktigt spännande i inlägget - Hur det sjukliga blivit normalt. Här är det HeroinChick-trenden som avhandlas och det är minst sagt obekväm läsning. Avslutningsvis finns det här inlägget - Size zero just keeps getting smaller. Här visar Gröna Anna hur radikalt modellerna i H&M-katalogen förändrats under de fem år som gått från 2004 till 2009. Ett exempel finns här nedan, övriga jämförelsebilder finns hos Gröna Anna.
Ur H&M-katalogen 2004
Det är en kvinnas kropp, visserligen smal men inte sjukligt mager. Ett litet veck kring naveln, ett lår och inte en pinne och ett någorlunda ärligt skratt
Från H&M:s webbsida 2009
Låren, överarmarna, nyckelbenen, plastleendet, den flickaktiga kroppen - vad är detta?

Meningen är inte att skälla på smala eller magra människor - stor eller liten, smal eller mullig - så länge människan som bor i kroppen mår bra är vikten sekundär. När vi däremot bor i ett samhälle där övervikten ökar kraftigt samtidigt som ätstörningar, anorexi och matrelaterad ångest stiger i höjden undrar jag om detta verkligen är ett sunt ideal. Hur många svenska/nordiska/västerländska/jordiska kvinnor ser normalt ut som kvinnan på den nedre bilden - utan att svälta sej själv? Och varför blir vi ens förvånade av bloggar som denna med inlägg som detta? Vi formas av vår omgivning, vissa mer och andra mindre, men kanske borde vi vara lite bättre på att fundera över vad vår omgivning består i. Annars undrar jag hur modellerna kommer se ut 2014.

/ Innie
Tack Blondinbella för tips om Gröna Anna!
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

tisdag, november 10, 2009

Bemötande II

Hanna skrev en kommentar till mitt inlägg om bemötande;
Jag kan känna lite så ibland, att jag inte riktigt får vara människa, bara människa.. Jag är alltid "människa med ångest", "människa med ärr", "människa med borderline" etc.. Fast alla som är "människor med ärr" är ju inte likadana, då blir det så fel att bli bemött utifrån det och inte utifrån att man är bara människa.
Jag tror att vi är många som kan känna igen oss i hennes ord. Oavsett om man är "kvinnan med cancer", "tjejen med de små brösten" eller "han med diabetes" så är det lätt att till sist bara bli sin sjukdom. När det handlar om psykisk sjukdom tror jag det kan bli extra svårt att ses som ett med sin sjukdom. Helt enkelt för att det är svårt att riktigt hålla isär vad som är sjukdom och vad som är jag. En cancerpatient har cancer i sitt bröst och även om hon blir själsligt påverkad finns en tydlig skillnad då orsaken är uppenbar - jag har cancer och går igenom en krisreaktion. Om man däremot drabbas av en psykisk sjukdom är gränserna nästan omöjliga att finna - går det ens att separera? Vad är jag och vad är min depression? Att dessutom diagnostiseras med en personlighetsstörning är för många omvälvande. Mitt dåliga mående beror faktiskt på att jag har en felaktig personlighet - det är fel på mitt jag.

Jag minns hur oerhört frustrerande jag tyckte det var att bli tolkad utifrån min diagnos och hur förminskad jag kunde känna mej. Plötsligt hade jag, Thérèse, inte längre någon talan utan allt kunde tillskrivas min sjukdom. Om det var någonting som verkligen förstärkte min sjukdomsidentitet så var det uttalanden som - "det är sin sjukdom som talar". När gränsen mellan jag och det sjuka fullständigt suddades ut och jag fann mej tvångsvårdad utan yttrandefrihet kunde jag bara röra mej åt ett håll; djupare in i sjukdomen. För mej gick det snabbt att tappa bort min egen vilja och min egen upplevelse. När jag nu i efterhand läser min journal är det bitvis med stor förundran det blir så extremt tydligt att jag och personalen emellanåt satt på två olika planerer och försökte kommunicera. Som Hanna skrev, "alla "människor med ärr" är ju inte likadana, då blir det så fel att bli bemött utifrån det och inte utifrån att man är bara människa."

Jag önskar en större öppenhet inför olikheter och en större respekt gentemot den människa man som läkare, sjuksköterska, skötare eller annan vårdpersonal har framför sej. Patientens sjukdomssymtom har med största sannolikhet inte läst DMS-IV och trätt fram för att uppfylla en teoretisk diagnos - symtomen existerar någorlunda oberoende av manualer (sen kan alltid diskuteras vad som är friskt och sjukt och vem som egentligen kan avgöra det, men det får bli ett annat inlägg). I stället för att sätta fem olika diagnoser på samma patient, där ingen av dem egentligen är riktigt korrekta, kanske det finns anledning att verkligen, verkligen lyssna. Observera. Allt det där som vi psykpatienter ständigt matas med - lyssna utan att värdera, bara acceptera. Inte bedöma, bara registrera och lyssna. Ta av sej sina manualglasögon och försöka borste från alla sina medicinska referensramar. På så sätt tror jag vården skulle bli en mycket bättre, trevligare och effektivare miljö för patienter att vårdas i och personal att arbeta i. Det ställer krav, både på personalens öron och patienternas ärlighet. Men jag tror det vore värt ett försök.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

måndag, november 09, 2009

Murar som faller, murar som byggs

Den 9 november 1989 föll muren som hade hållit Berlin kluvet och utestängt friheten. För 20 år sedan revs muren och friheten välkomnades tillbaka. Jag lyssnar på radionyheterna och hör att Michail Gorbatjov möter Angela Merkel på den gamla järnbron Bornholmer Brücke. Trots att jag har pinsamt lite kunskap om muren och trots att jag är dåligt insatt i politiken som låg bakom murens uppkomst så får jag kalla kårar. Huden knottrar sej och jag får den där obeskrivliga känslan av att det här är större än jag någonsin kan förstå.

Jag var sex år gammal när muren föll, en dryg månad senare skulle jag fylla sju. Jag gick i första klass och levde ännu i min idylliska bubbla långt från murar och krig. Men ändå, jag minns den där dagen. Bildminnena är flyktiga och består främst av korta bildsekvenser från nyheterna vi såg på tv. Men sen minns jag känslan, och den liknade mycket den jag upplevde i dag. Det här är större än jag förstår. Jag såg på mamma och pappa att det var något särskilt, jag förstod inte vad och visste inte varför, men jag visste att det var en viktig dag. På samma sätt som jag vagt minns mina föräldrars reaktioner när Palme mördades, trots att jag då bara var fyra år gammal.

Det byggs fortfarande murar och DN påminner oss att lärdomen från 1989 är att stärka skyddet om tolerens, öppenhet och mänskliga rättigheter, inte minst inom EU. En påminnelse som kommer väl till pass nu när Sverige fått hård kritik från FN och ytterligare ett femtontal organisationer, för att vi inom vissa områden inte följer konventionerna om de mänskliga rättigheterna. Men det är inte bara de höga, långa och stora murarna vi behöver riva, också de mindre - de vi bygger mellan varandra - måste jämnas med marken. Våra fördomar, rädslor och vår okunskap bygger murar som i vissa avseenden är svårare att riva än Berlinmuren. Vi borde göra som Fifiluraren råder - börja möta det okända med ett vanligt, enkelt - Hej! Det okända är sällan så märkligt som vi befarar.Vad gjorde du när muren föll?

/ Innie
DN1, DN2, SvD1, SvD2, AB1, AB2, AB3, AB4, SR,
Bild lånad här
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Bemötande

Jag har aldrig förstått mej på skyll-dej-själv-mentaliteten som gärna plockas fram när det talas om självskadebeteende och ätstörningar. Det är illa nog med alla fördomar, missförstånd och stigmata som omsluter psykiatrin utan att patienten dessutom ska få skulden för sina problem. Missförstå mej rätt; jag är en stark förespråkare för eget ansvar! Det är bara du själv som kan få ditt självskadebeteende och ingen annan än du själv kan bryta dina hetsätningar. Att däremot hävda att de som drabbas får skylla sej själva, ta ifrån dem rätten att kritisera behandlingsmetoder eller till och med bagatellisera problematiken gör mej rent arg. Samtliga våra stora folksjukdomar är livsstilsrelaterade och kan i hög grad undvikas. Även om sambandet är glasklart mellan en viss sjukdom (tex. cancer) och livsstil (rökning) har jag ännu inte hört någon ifrågasätta cancerpatientens lidande eller rätt till värdig vård i rätt tid.

Jag bläddrade igenom ett antal gamla tidningsartiklar som behandlar ämnet och blir faktiskt en smula förfärad. Även om många kommentarer är positiva skapas nästan alltid en hetsk debatt om "de bortskämda ungdomarna av idag";
"snälla sluta gnäll på samhället, det suger det vet alla redan, dags för människor som hon ni skriver om att ta tag i sitt liv o skapa sin verklighet utan gnäll och problem som faktiskt är helt och hållet skapat mentalt". Aftonbladet 2009-04-28

"Unga idag verkar vara så historielösa. De kan knappt något om tiden innan de föddes och knappt något efter det. De vet inte hur pressade vi var som växte upp innan dem, och de bryr sig inte heller om det, bara om sig själva som de tror har det värst av alla trots alla mjukisdagis och individuella läroplaner." SvD 2009-07-06

"Ser verkligen ner på de ungdomar som skär sig eller tar antidepressiva. Växer upp med välstånd, föräldrar med pengar och ev. kommande arv, säkerhet, GRATIS utbildning - och ändå trivs de inte med sina liv. Majoriteten av världsbefolkningen har det avsevärt sämre än de svenska ungdomarna..bortskämda. usch" SvD 2009-08-19

"Vilka veklingar. Dom behöver en örfil inte en barnpsykiater." SvD 2009-08-19

Personligen har jag varit ganska förskonad från liknande direkta påhopp, men jag har å andra sidan jobbat hårt för att inte kunna placeras i facket av före detta smågalna självskadare. Jag ser inte längre mej själv i första hand som en före detta självskadare eller en "nykter anorektiker" och jag tror det märks i mina möten med människor. Mycket tack vare att jag idag, på ytan, ser ut som "vem som helst". Jag klär mej propert, är normalviktig och hyfsat intelligent vilket tveklöst ger mej ett bättre utgångsläge om och när min bakgrund kryper fram. Däremot vet jag att många med självskadebeteende eller ätstörningar i högre utsträckning möts av kritik både från kända och okända personer.

Vad är det som är så provocerande med dessa båda problematiker? Handlar det om okunskap eller rädsla? Varför är det okej att kritisera anorexi men inte av cancer, och varför ska den första skylla sej själv och den andra tröstas och tas om hand? Vilka är dina erfarenheter; har du bemötts på något speciellt sätt på grund av din sjukdom, och hur skulle du vilja bli bemött? Går det alls att motverka fördomarna? Som vanligt är jag nyfiken, svara på en eller flera av frågorna eller skapa en egen. Kommentarsfältet äro edert!

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

söndag, november 08, 2009

Städtricket (om konsten att knäcka en kropp)

Du behöver:
- 1 tjugosjuårig kropp
- 2 katter, 1 hund & grått novemberväder = 1 skitig lägenhet
- drygt tio år av daglig fibro så smärtbanorna är ordentligt uppkörda
- 1 dammsugare

Instruktioner:
1. Sänd fästmannen långt hemifrån så du är bortom all hjälp
2. Jobba sent många nätter i rad så nattsömnen är störd och knapp
3. Kvällen före tricket går du och lägger dej vid två och tvingas byta kattpinkade lakan i sängen till halv tre
4. Vakna med en kropp som tycks körts i torktumlaren hela natten
5. Dammsug hela kaoslägenheten
6. Toppa allt med att rensa kattlådan, sopsortera och tömma diskmaskinen

Tadaaa! Du har nu en krashad kropp! Nu ska jag stranda i soffan och njuta av min välstädade lägenhet ...

/ Innie - och plötsligt minns jag varför fästmannen vanligtvis ansvarar för dammsugningen
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

lördag, november 07, 2009

Förresten ....

Jag har skrivit ett inlägg på SHEDO-bloggen som drivs av föreningens medlemmar. Veckans eminenta redaktör tillika journaliststudent, Amanda, bad om ett inlägg från styrelsen om SHEDO:s arbete för en humanare psykiatri. Sagt och gjort - en (något förkortad version av) min text går att läsa här!

-------------------------------------------------------------------------
P.S. Jag har försökt lägga till bedömningsknappar under inlägget - liknande Facebook-funktionen "Like". I mina inställningar ser allt rätt och riktigt ut, men jag kan inte se knapparna här på bloggen. Kan ni? De ska finnas längst ner i varje inlägg D.S.

Balans

Ibland upplever jag att det är väldigt svårt att finna balans. Jag var hemma hos Sofia i går och ägnade många timmars arbete åt SHEDO. Vi förberedde bland annat en presentation vi ska hålla vid en kunskapshearing om självskadebeteende på SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) i slutet av månaden. Vi har ombetts att representera brukarperspektivet och ska på 25 minuter försöka täcka in ett enormt område. Vad är viktigast? Vad vill vi verkligen få fram? Vad är som mest akut? Och hur sjutton håller man sej balanserad i sin presentation?

Varje vecka får vi åtskilliga mail, både privat och till föreningen, från föräldrar, syskon, vänner och drabbade som är fullkomligt desperata. Ibland förundras jag över att jag inte brutit samman totalt av alla hjärtskärande berättelser jag tagit del av. Hur totalt främmande människor blottar det allra mest privata för oss i panisk jakt på hjälp, vård och ljuspunkter. Det är svårt att inge hopp när den som skriver slussats runt i flera år och den bantande landstingsbudgeten har ett och samma svar på alla önskningar - "nej". Jag vill verkligen tro att det finns bra psykiatrisk vård att få, och jag vet att så också är fallet. Maria har äntligen fått ordentligt stöd och Amelie är en pärla på att hålla hoppet vid liv. Jag vill ha fler solskensberättelser från psykiatrin att balansera med, men oaktat hur mycket positivt jag än hör kommer det ändå inte kunna gottgöra alla dem som blir utan.

Så länge det fortfarande används tvångsmetoder som definieras som tortyr enligt FN:s konventioner kan jag inte vara nöjd. Så länge rättighet efter rättighet går i kras, så länge makthavarna inte kräver föränding och granskningsorganen inte vågar granska så kan vi inte stagnera. Men jag önskar ändå att det funnits en balans. Att man inte behöver bli sjuk för att kunna bli frisk. Att resurserna skulle räcka både till de allra svåraste fallen och till de som ännu inte fastnat. Vi fick ett mail från en ung kvinna som i dag mår bra men som kritiserade denna punkt; hur svårt det är att få rätt hjälp i tid. Hon skrev att hon hoppades att en cancersjuk patient aldrig fick höra;
"Kom tillbaka när du cancern har spridit sig till fler organ."
Det hoppas jag också. Jag bara undrar varför det inte gäller samtliga patientgrupper. Det kanske kommer som en överraskning, men självskadebeteende och ätstörningar är farligt - man kan faktiskt dö av det.

/ Innie
Bilden kommer härifrån
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

torsdag, november 05, 2009

Mamman eller samhället - om ätstörningar

Återigen påminns vi om att vikthets, vitfobi och ätstörningar kryper allt lägre ner i åldrarna. En undersökning i Storbritannien visar att mer än var tionde tioårig flicka vill vara smalare och varannan tjej mellan 16 och 21 år kan tänka sej en plastikoperation eller magsäcksförminskning för att förbättra utseendet. I samma åldersgrupp försöker 66 % av flickorna att "hålla igen" när de äter.

Vi har hört det förut, gång på gång. Malin Wollin, krönikör på Aftonbladet, skräder inte orden och lägger skulden för tjejernas ökande ätstörningar på mammorna. Hon skriver;
Mammor måste SLUTA prata om sin vikt. Mammor måste sluta prata om att de inte ska ta mer mat. Mammor måste sluta stå framför spegeln och kritisera sin mage, sina bröst och ”älskling, se så det väller ut över jeansen, jag får panik!”
Barn hör allt. Håll käft om kropp och fett och utseende.
Jag håller med henne och tror absolut att det har betydelse hur mammorna (och papporna!) hanterar mat och ätande. Däremot tror jag inte att lösningen är fullt så enkel. Inom den kliniska psykologin använder sej framförallt av olika sociokulturella förklaringsmodeller. Man lyfter fram media, modellvärldens ideal, könsroller och det faktum att kvinnans kropp ofta objektifieras och exponeras. När jag klickar runt på några av de större tidningarnas hemsidor hittar jag en uppsjö artiklar om spetsiga bröst, retuscherade kändisar, hur vi kan gå ner i vikt med tomater och att snabbmat gör oss deprimerade. Det här är rubriker vi möter var dag och jag tror inte vi kan stå oberörda inför dem. Men som med så många andra psykiska sjukdomar tror jag det är en kombination av dessa yttre faktorer - media, mamma och pappa, ideal - och hur man är som person och hur sårbar man är.

För några dagar sedan läste jag en intressant reflektion på ett föräldraforum. En kvinna skrev att hon upplevt att självskadebeteende och ätstörningar ökat mycket de senaste tio, tjugo åren och drog sedan parallellen till hur mycket och snabbt vårt samhälle utvecklats under ungefär samma tidsperiod. Vi lever i ett informationssamhälle som har oändligt många fördelar, men jag tror dessvärre att ökad förekomst av ätstörningar och självskadebeteende kan vara en av dess baksidor. När jag var tio lånade böcker på biblioteket, lyssnade på musik på LP-skivor eller kasettband, ringde från telefoner med sladd och petskiva och gjorde mina läxor med hjälp av bonniers lexikon. Det fanns gott om egen tid, tid för lek, tid för utveckling och att vara barn. Idag är tempot ett helt annat, tioåringarna har egna mobiltelefoner, MP3-spelare, de använder datorn i skolarbet och lek, de klär sej så de ser ut som vuxna i miniatyr och kan sannolikt fler modeord och sminktyper än jag ens hört talas om.

Är det mammans fel att ett barn utvecklar en ätstörning? Är det informationssamhällets? Var det bättre förr eller är det faktiskt bättre idag? Vad tror du? Och vad kan vi göra åt det? Lämna gärna en kommentar, jag är nyfiken på era kloka tankar!

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Pärlor i vården

När det talas psykiatri är det lätt att glida in på alla misstag och fel som begås, all resursbrist, alla kompetensluckor och allt feltänkande. Till sist finns bara ett enda stort överkryssat FEL kvar dit ingen människa med någon sorts självbevarelsedrift frivilligt skulle söka sej, vilket självklart inte är bra. Och det är framför allt inte sant, något som Amelie är bra på att påminna oss om. För nej, psykiatrin är inte bara mörker och helvete, kanske inte ens övervägande mörker. Nog finns där fel och brister men där finns också mängder av fantastiska människor och riktiga kämpar, de som jobbar med psykotiska åldringar och svältande tonåringar för att det är just det de vill och önskar. De där som verkligen är vårdens änglar - jag tänker låna Amelies idé och här ge er några av mina VårdÄnglar.

Min första psykolog var en ängel på många sätt. Hon var min allra första kontakt med psykiatrin och jag kom till henne egentligen för att lära mej hantera min nydiagnosticerade smärtsjukdom. Hon såg raskt igenom mitt skal och insåg att jag behövde mer än bara tre träffar utspritt över ett par månader. Kanske var det hennes bohemiska stil - det långa blonda håret, de långa kjolarna och de vackra smyckena - eller det faktum att hon ännu var ung och hade sin första tjänst som psykolog. Kanske var jag inte redan bränd av misslyckade behandlingsförsök och upprivande relationer, för det knappa år som jag fick med henne, innan hon slutade och flyttade vidare, hade stor betydelse. Hon såg, hon fanns och hon lyssnade. Hon är en av de jag i dag kan tänka på med enbart värme.

Avdelningarna på sjukhuset i min uppväxtstad där jag var inlagd de första åren är också sådana som borde lyftas fram. Tyvärr var jag alldeles för hårt medicinerad så jag minns faktiskt inte ett enda namn på personalen som vårdade mej (frånsett läkarna) men organisationen fungerade och patienterna tilläts ta plats. Avdelningarnas lokaler var knappt tio år gamla och såg snarare ut som servicehem än psykiatriska kliniker. Där fanns ett antal tv-apparater, vitrinskåp med glas och porslin, musikrum med piano, stereo och gitarr, målarrum med färg och papper, kök med skorpor och brödrost och krukor, växter, gardiner och färger över hela avdelningen. De flesta rummen var enkelrum och alla rum hade egen dusch och toalett. Där fanns en tilltro på patienterna, en vilja att läka och en insikt om att estetik och sysselsättning spelar roll. Åren på det sjukhuset betyder fortfarande mycket för mej för det övertygar mej om att psykiatrin inte måste vara kal, snuskig och sliten.

I Linköping hade jag två stora stjärnor som glimmade lite extra. Dels var det Den Trygga, skötaren som då och då blivit omnämnd i bloggen och som jag fortfarande saknar mellan varven. Den Trygga var allt en skötare ska vara, eller kanske allt hon inte ska vara beroende på vem man frågar. Hon brydde sej inte så mycket om vad andra tyckte och tänkte utan hade sin patient i fokus. Om läkaren sa något korkat var hon inte den som höll tyst bara för att hon var skötare och han var läkare. Hon fanns vid min sida i princip varje inläggning under alla mina år på kliniken, och utan henne hade jag inte överlevt. Utan hennes stöd, hennes glädje, hennes närvaro och hennes öppenhet hade jag aldrig orkat. Hon såg mej som en människa och inte som en vandrande sjukdom; hon vågade släppa lite på det så hårt profesionella och göra vår relation till något mer av ta och ge. Hon gav mej ansvar och hjälpte mej att orka axla det och fick mej därigenom att växa och bli starkare. För det kommer jag alltid vara henne tacksam.

Till sist hade jag min sjukgymnast på psykiatrin som också hon har en alldeles speciell plats i hjärtat. Jag fick kontakt med henne när jag ganska nyligen flyttat till Linköping och sedan träffades vi till och från ända tills jag började sjuksköterskeprogrammet 2007. Hon blev en fristad och en kraftsamlare, ett ställe där jag fick andas och bara vara. Jag behövde inte prestera genom att sätta ord eller handling på mina tankar och känslor utan fick bara vara i hennes behandlingsrum. Vi jobbade mycket med medveten närvaro och meditation, men allra mest med basal kroppskännedom. Hon masserade mej, både ur psykiatriskt syfte för att lära mej hitta min kropps gränser, men också för att lindra min värkande kropp. Månader i sjukhusets stålsängar gör inte susen för en fibromyalgiker direkt, så under inläggningarna kom hon ibland till avdelningen för att massera mej. Hon blev min oas. Hon var lugn och trygg, pratade inte särskilt mycket men var ständigt närvarande. Hon var min kompletterande pärla, som band samman kroppen och själen och det hon och jag jobbade med då har jag nytta av än i dag. Precis som det var tänkt, alltså.

Ibland måste man kanske leta lite, men så snart man gör det inser man att allt inte var så där mörkt som man kanske trodde. Det gäller bara att våga se ljusglimtarna. Berätta för mej om dina pärlor -var det läkaren, arbetsterapeuten, sjukhusprästen eller städerskan - jag vill höra! Kan vi inte göra ett försök och lyfta fram ljuset i psykiatrin; det kan nog behövas så här i novembermörkret.

/ Innie - p.s. Glöm inte att läsa om Amys VårdÄnglar! d.s.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag, november 04, 2009

Well ...

Regnställ, jympapjuck och tunna skinnhandskar äro icke en ändamålsenlig klädsel i full storm, en knapp plusgrad och vräkande, virvlande snö. Tro mig ty jag är nyss hemkommen från en hundpromenad modell kortare. Trots endast ynka tio minuter i ovädret har jag nu lår som mest liknar djupfrusna timmerstockar och en märkligt dov känsla i samtliga yttre extremiteter. Dags för saffranste eller kanske glöggte alltså, med hopp om snar upptining. Kanske ska jag dra på en julskiva också eller köpa pepparkakor när jag ändå är i farten - det tycks ju vara hög tid och mer ska det bli.
Jamen,
God Jul, dårå!

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
SvD, AB, AB