När det talas psykiatri är det lätt att glida in på alla misstag och fel som begås, all resursbrist, alla kompetensluckor och allt feltänkande. Till sist finns bara ett enda stort överkryssat FEL kvar dit ingen människa med någon sorts självbevarelsedrift frivilligt skulle söka sej, vilket självklart inte är bra. Och det är framför allt inte sant, något som
Amelie är bra på att påminna oss om. För nej, psykiatrin är inte bara mörker och helvete, kanske inte ens övervägande mörker. Nog finns där fel och brister men där finns också mängder av fantastiska människor och riktiga kämpar, de som jobbar med psykotiska åldringar och svältande tonåringar för att det är just det de vill och önskar. De där som verkligen är
vårdens änglar - jag tänker låna Amelies idé och här ge er några av mina VårdÄnglar.
Min första psykolog var en ängel på många sätt. Hon var min allra första kontakt med psykiatrin och jag kom till henne egentligen för att lära mej hantera min nydiagnosticerade smärtsjukdom. Hon såg raskt igenom mitt skal och insåg att jag behövde mer än bara tre träffar utspritt över ett par månader. Kanske var det hennes bohemiska stil - det långa blonda håret, de långa kjolarna och de vackra smyckena - eller det faktum att hon ännu var ung och hade sin första tjänst som psykolog. Kanske var jag inte redan bränd av misslyckade behandlingsförsök och upprivande relationer, för det knappa år som jag fick med henne, innan hon slutade och flyttade vidare, hade stor betydelse. Hon såg, hon fanns och hon lyssnade. Hon är en av de jag i dag kan tänka på med enbart värme.
Avdelningarna på sjukhuset i min uppväxtstad där jag var inlagd de första åren är också sådana som borde lyftas fram. Tyvärr var jag alldeles för hårt medicinerad så jag minns faktiskt inte ett enda namn på personalen som vårdade mej (frånsett läkarna) men organisationen fungerade och patienterna tilläts ta plats. Avdelningarnas lokaler var knappt tio år gamla och såg snarare ut som servicehem än psykiatriska kliniker. Där fanns ett antal tv-apparater, vitrinskåp med glas och porslin, musikrum med piano, stereo och gitarr, målarrum med färg och papper, kök med skorpor och brödrost och krukor, växter, gardiner och färger över hela avdelningen. De flesta rummen var enkelrum och alla rum hade egen dusch och toalett. Där fanns en tilltro på patienterna, en vilja att läka och en insikt om att estetik och sysselsättning spelar roll. Åren på det sjukhuset betyder fortfarande mycket för mej för det övertygar mej om att psykiatrin inte måste vara kal, snuskig och sliten.
I Linköping hade jag två stora stjärnor som glimmade lite extra. Dels var det
Den Trygga, skötaren som då och då blivit omnämnd i bloggen och som jag fortfarande saknar mellan varven.
Den Trygga var allt en skötare ska vara, eller kanske allt hon
inte ska vara beroende på vem man frågar. Hon brydde sej inte så mycket om vad andra tyckte och tänkte utan hade sin patient i fokus. Om läkaren sa något korkat var hon inte den som höll tyst bara för att hon var skötare och han var läkare. Hon fanns vid min sida i princip varje inläggning under alla mina år på kliniken, och utan henne hade jag inte överlevt. Utan hennes stöd, hennes glädje, hennes närvaro och hennes öppenhet hade jag aldrig orkat. Hon såg mej som en människa och inte som en vandrande sjukdom; hon vågade släppa lite på det så hårt profesionella och göra vår relation till något mer av ta och ge. Hon gav mej ansvar och hjälpte mej att orka axla det och fick mej därigenom att växa och bli starkare. För det kommer jag alltid vara henne tacksam.
Till sist hade jag min sjukgymnast på psykiatrin som också hon har en alldeles speciell plats i hjärtat. Jag fick kontakt med henne när jag ganska nyligen flyttat till Linköping och sedan träffades vi till och från ända tills jag började sjuksköterskeprogrammet 2007. Hon blev en fristad och en kraftsamlare, ett ställe där jag fick andas och bara vara. Jag behövde inte prestera genom att sätta ord eller handling på mina tankar och känslor utan fick bara vara i hennes behandlingsrum. Vi jobbade mycket med medveten närvaro och meditation, men allra mest med basal kroppskännedom. Hon masserade mej, både ur psykiatriskt syfte för att lära mej hitta min kropps gränser, men också för att lindra min värkande kropp. Månader i sjukhusets stålsängar gör inte susen för en fibromyalgiker direkt, så under inläggningarna kom hon ibland till avdelningen för att massera mej. Hon blev min oas. Hon var lugn och trygg, pratade inte särskilt mycket men var ständigt närvarande. Hon var min kompletterande pärla, som band samman kroppen och själen och det hon och jag jobbade med då har jag nytta av än i dag. Precis som det var tänkt, alltså.
Ibland måste man kanske leta lite, men så snart man gör det inser man att allt inte var så där mörkt som man kanske trodde. Det gäller bara att våga se ljusglimtarna. Berätta för mej om dina pärlor -var det läkaren, arbetsterapeuten, sjukhusprästen eller städerskan - jag vill höra! Kan vi inte göra ett försök och lyfta fram ljuset i psykiatrin; det kan nog behövas så här i novembermörkret.
/ Innie - p.s. Glöm inte att
läsa om Amys VårdÄnglar! d.s.
Läs även andra bloggares åsikter om pärlor, sjukvård, psykiatri, vårdpersonal, positiv
