Det blir inte alltid som man tänkt sej ...

I morgon är det alltså dags för tenta. I går och i dag skulle vara mina två sista repetitions- och uppsamlingsdagar, det var nu sluspurten och finliret skulle äga rum. Men ...
Ta inte det här på fel sätt nu. Jag älskar våra husdjur, mer än mycket annat här i livet. Jag älskar våra små kattfröknar och jag älskar min lilla dumhund men ibland är jag redo att lägga ut dem på blocket och sälja för högstbjudande. Ibland förvandlas de till små monster. I dag har jag nämligen;

- tyckt att det luktat väldigt konstigt i arbetsrummet. Väldigt. Konstigt. Mm. Konstaterar att Saga har löpkissat på min sjal som låg på den textilklädda skrivbordsstolen! In med sjalen i tvättmaskinen och fram med ajaxspray och gnugga stolen.

- upptäckt att Saga även har kissat i jättekrukan till min benjaminfikus! Släpa/kånka/bära ut benjamin på balkongen där han fortfarande står i Lundastormen. Dammsuga upp hundratals löv och jordspår genom lägenheten. Sprita händerna rena från kattkiss.

- MatteMatteMatteMatte du är trååååååkiiiig! Celia får akut damp, skäller, hoppar, studsar, morrar, krafsar, nafsar, jagar kattkräken och ger sej inte förrän jag retirerar och går ut på långpromenad. Jag fick nog pluggat säkert tjugo minuter i alla fall tänker jag medan jag tömmer tvättmaskinen och försäkrar mej om att sjalen är fri från kattkisstank innan jag hänger upp den.

- får en flash-back i soffan. Det luktar väldigt märkligt här. Väldigt. Väldigt. Märkligt. Det är fuktigt under mitt lår. Helvete!

Rusar upp och sliter av mej jeansen, lyfter den "skyddande" yllefilten och konstaterar att kattkräket kissat i den vita soffan. Hon har siktat snyggt, mitt emellan båda sittplymerna breder en cirkelrund pöl ut sej med en diameter om nästan 20 cm. Svär som en galning och messar fästmannen och frågar om det är ok om jag skjuter katterna. Drabbas av dåligt samvete och ringer djursjukhuset i stället. Släpar in sittkuddarna i badrummet, sliter av överdragen och plötsligt yr det av fågeldun i hela badrummet. Någon av kuddfanskapen läcker. In med tygöverdragen i tvättmaskinen men vad i helskotta ska jag göra med dunpuffarna? De är fulla av kattpiss och läcker dun som en sönderskjuten dunjacka. Knölar ner den ena i en skurhink och häller på hett vatten och tvättmedel. Dammsuger upp dun nog för att bygga en mindre fågelfarm och stänger resolut badrumsdörren. Förtränga.

Jag hör inte tvättmaskinen susa. Jag hör inte torktumlare dundra. Jag känner inte stanken av kattkiss i näsan. Och framför allt - jag har pluggat hela dagen och är väl förberedd inför morgondagen. VG - here I come!
(Och vad som hände i går - tja, då singlade jag ett kilo av Celias torrfoder lite snyggt över hela köksgolvet. Inte bara en utan faktiskt två gånger. Först som eget klanteri, sen eftersom löp-Saga kröp under mina fötter. Men det är ingen fara. Jag. Älskar. Dem.)

Tid för kastrering; 12 november klockan 07.30.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Katter, Husdjur, Löp, Könsmogen, Honkatt, Hundar, Dvärgschnauzer, Tentaplugg

(Går)dagens fördomsprofil

Jag har ett antal gånger skrivit om mina tankar kring betydelsen av psykiatriska diagnoser. Att jag är kritisk till hur frikostigt de används är ingen hemlighet, och jag kan ibland känna mej tveksam till om vi verkligen behöver nästan trehundra olika psykiatriska diagnosfack att sortera in människor i. Men steget därifrån till den raljanta hållning som rektorn på Sundsgymnasiet i Vellinge håller i sitt kåseri är astronomiskt. Här blandas konspirationsteorier kring massmedia och statliga myndigheter med en obeskrivlig arrogans och oförståelse gentemot, vad som verkar vara, samtliga sjukdomar som inte är lika för ögat uppenbara som två amputerade ben. Anorexi, dyslexi, allergi och neuropsykiatriska funktioner - samtliga får en skopa ovett från rektorn och beskrivs som påhittade sjukdomar.

"Det har sagts av många före mig men kan upprepas ännu en gång: Sverige är fantastiskt. Har vi ett problem, eller snarar tycker massmedia att vi har ett problem, så vips inrättas en myndighet för att uppfylla bruttonationallyckan. Myndighetens befattningshavare vill genast göra sitt bästa, profilera sin myndighet och göra den oumbärlig. På regional nivå tar man efter och inrättar en stab av konsulenter som på samma sätt skall försvara sin existens. Ibland blir det någon mix av statlig, regional och självutnämnd myndighet. Exempel på det senare är föreningar och råd som bildas kring alla, efter 80-talet uppfunna, handikapp som allergier, Asberger, Damp, ADHD, anorexi, dyslexi, dyskalkyli, oral galvanism, anal magnetism…endast fantasin sätter gränser."

Ärligt talat, det här ligger ju i samma klass som en i SvK pågående het debatt - får man verkligen säga vad som helst? Jag blir alldeles matt. Påminn mej om att aldrig någonsin sätta mina framtida barn i skola i Vellinge - det verkar onekligen vara en kommun som inte riktigt fått ordning på skolväsendet (här, här, här, här, här och nu senast här). Även om de självklart tar avstånd från den kåserande rektorns uttalande.

/ Innie
I media: SvD, Sydsvenskan, Trollhare
Läs även andra bloggares åsikter om Diagnoser, Klavertramp, Vellinge, Skola, Gymnasium, Neuropsykiatriska funktionshinder, Dyslexi, Anorexi, Allergi, Okunskap

Dom Tomma Stegen (en onsdag 23:49)

"Har du vandrat dom tomma stegen
utmed orons kanaler
Har du kastat några stenar i djupet
och sett dom singla ner i spiraler
Det är låst vid grinden
till den öde stranden
Det står en vakt vid porten
han har fått blod på tanden
/.../
Jag tror på duvan som vet vart den ska
Jag tror på godhet och bättring
Jag är en barkbåt
Som driver mellan grenar och stenar
och en nattfjäril är min besättning
Inga vakter vid porten
Inga hänglås i grinden
Bara rösten som kallar
i den evigt viskande vinden"

Lars Winnerbäck

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Lars Winnerbäck, Dom tomma stegen, Vatten under broarna, Midnattstankar

Dagens ros

- "För mej spelar det ingen roll om ni klarar tentan på fredag eller inte - det finns en omtenta om en månad igen. Det viktigaste för mej är att ni mår bra och att ni verkligen känner att ni lär er något av kursen."

- "Vi lärare har 15 dagar på oss för rättning och jag kör i gång en helgalen kurs på måndag så jag kommer bo i klassrummet ett bra tag. Det handlar alltså snarare om två och en halv vecka än om en vecka tills ni får resultaten. Om någon av er har kris och verkligen behöver sina poäng för att överleva, för att glädja CSN eller nåt sånt, så får ni kontakta mej så rättar jag er tenta i förväg."

- "Och sen har ni kommenderad ledighet på onsdag! Vi har ställt in den lektionen och då ger ni fan i den här kursen, ok!? På onsdag är ni förbjudna att tänka på kursen - javisst, ni får läsa litteraturen i den nya delkursen om det känns roligt - inte för att ni känner er tvingade. Beordrad ledighet alltså, glöm inte det!"

Det finns lärare och så finns det lärare. De man verkligen, verkligen uppskattar. Min lärare i kursen Hälsa och välbefinnande, som jag tentar på fredag, är en sådan. Jag vet inte om det beror på att han minns hur det var att själv vara ung, fattig, stressad student, eller att han har en ovanligt avslappnad inställning till det akademiska eller att han helt enkelt insett att man inte vinner ett dugg på att stressa, pressa och "sätta dit" sina studenter. Oavsett vilket så gör det hans kurs och klasser till ett välkommet avbrott i en vardag där tentor, poäng, betyg och uppgifter viner runt öronen. I det klassrummet är det tillåtet att fråga och ifrågasätta, skratta, kommentera och argumentera. Och framför allt - att lära och läsa för att leva. Han har tidigare undervisat även på den kurs jag ska läsa i vår - behöver jag säga att jag hoppas han stannar kvar?

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Studentliv, Universitetet, Undervisning, Pedagogik, Lärare

Kärlek

Jag sitter hemma och tentapluggar (har stor tenta på fredag) och försöker att inte göra eller fundera på allt annat som "vore bra att få gjort" eller som helt enkelt är väldigt mycket roligare att ägna sej åt. Därför tänkte med varm hand överlämna i alla fall klurandet åt er så kanske jag lyckas motivera mej själv att plugga effektivt om jag kan se fram emot era kloka kommentarer.

Jag har funderat på - vad är kärlek?
I svenskan har vi egentligen ganska få sätt att uttrycka kärlek på. Vi kan säga
- "Jag tycker om dej"
- "Jag är kär i dej"
- "Jag älskar dej"
men däremot kan vi bara "älska" eller "tycka om någon" om vi inte vill nyttja det allt för bortglömda "hålla av".

Finns det begränsningar för vad vi kan älska och vad vi kan tycka om? När är man kär och när älskar man? Kan man vara kär i något annat än en människa - jag kan ibland säga att jag är kär i en pryl jag använder mycket eller har stor nytta av. Är det kärlek? Kan man älska eller vara kär i något som varken kan känna av din kärlek eller ge någon tillbaka? Och kan man i så fall älska djur? Finns det fler verbala sätt att uttrycka sin kärlek än de jag skrev ovan och hur uttrycker man kärlek utan ord? Finns det olika typer av kärlek beroende på vem eller vad vi älskar? Och finns det därmed olika sätt att uttrycka kärleken? Styrs vår kärlek av samhället eller kontexten vi lever i eller är känslolivet oberoende? Finns det saker, situationer eller människor vi inte får hålla av eller älska och kan man alls reglera sina känslor?

Vad är kärlek för dej?

Skriv, skriv, skriv! Dela med dej i kommentarsfältet så sammanställer jag era svar till helgen i en stor kärleksblogg likt den drömblogg ni skapade för några år sedan. Mina egna tankar kommer till helgen - nu ska jag plugga psykiatriska diagnoser!
/ Innie - som kanske inte riktigt lyckades lämna gårdagens tema, but close enough ;-)
Läs även andra bloggares åsikter om Kärlek, Ord, Uttryck, Känslor, Älska, Bloggande

Att lindra hjärtesaknad

Tack för alla söta kommentarer och reaktioner på mitt gnäll-ynk-snyft-och-gråt-inlägg i förmiddags. Era ord och löften om sällskap och kramar plåstrar om mitt stackars hjärta så det orkar banka vidare med gott mod!

Efter en sunkig förmiddag med ihållande ösregn och paniska studier cyklade jag min halvmil in till stan för att gå på mardrömsseminarium nummero två i en svit om tre. Etapp ett klarades av förra onsdagen och la grand finale väntas i övermorgon. Gott så.

När vi plågats färdigt och lämnat klassrummet i kaos och skrattretande ovisshet klev jag ut i ösregnet och beckmörkret och cyklade hem till Sofia. Efter knappt två timmar i hennes underbara soffa, med exponerande vaniljte, frigörande samtal och bubblande skratt kändes allting mycket lättare. Tänk vad lite vänskap av den djupare typen kan göra! Nu sitter jag hemma i lägenheten och känner mej nästan självkonstruktiv (eller heter det självbevarande?) Jag lyssnar på katternas spinnande och på Celia som gnager på tuggben. Jag har pratat en lång stund med Kärleken som installerat sej i Ödebygden, jag eldar rökelser, dricker saffranste och lyssnar på Zellmani. Nå, jag kanske överlever detta också. Kanske. Och som Mille så klarsynt påpekade - blir längtan allt för ohanterlig så får jag väl skolka och resa norrut.

/Innie (som känner sej larvig till tusen och lovar att vara mindre kärlekskrank i morgon. Kanske.)
Läs även andra bloggares åsikter om Hjärtesaknad, Saknad, Vänskap, Universitetet, Självbevarelse

Gräsänkans blues

Det har bara gått en dryg timme sedan jag följde honom till bussen med alla hans stora väskor. En dryg timme sedan jag fick stryka hans kind, och tre veckor tills jag får göra det igen. Det är underligt hur beroende man kan bli av en annan människa, och hur livet kan delas in i före och efter. Hur klarade jag mej då? Och hur sjutton ska jag klara mej nu?

Han reser norrut för praktik i de Östgötska skogarna som Gud förhoppningsvis inte fullständigt glömt bort att han skapat. I tre veckor ska han leka präst, i en församling ingen hört talas om, där centralorten (ett par mil bort) rymmer drygt åttahundra invånare och söndagsgudstjänsten i snitt drar trettiofem besökare. Där finns mycket att lära, men varför så långt bort? Varför så avsides? Varför så svårt att ta sej till? Varför inte i Lund?

Nej, idag är jag liten och gnällig, frusen och ynklig. En dubbelsäng blir så gräsligt tom när man sover i den ensam, hans utrymme kan inte ens alla djuren tillsammans fylla upp. Vem ska nu värma mej på kvällarna? Vem ska brygga kaffe på morgonen när jag fryser som en tok? Vems hand ska jag hålla och vem ska jag dela alla tankar med? Tre veckor utan kärleken. Usch, jag har ingen lust.

Taizé 2008, efter bara några dagar tillsammans. Redan då var jag trygg i hans famn
Tack Emelie för fint foto!

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Kärlek, Saknad, Separation, Kyrka, Prästpraktik, Utbildning

Beslutet; fyra dagar senare

Det finns mycket som gör mej konfunderad och förvirrad i den pågående debatten om homosexuellas rätt till kyrklig vigsel. Reaktionerna är många och ofta starkt emotionella. Lunkentuss gläds över att kunna viga alla sina vänner, Prästflickan uttrycker ett stillsamt "äntligen". Signe känner sej splittrad och Karin gläds efter att gått segrande ur en lång kamp. Amelie tycker det viktigaste är att två människor älskar varandra även om det inte stämmer med det hon lärt i bibelskolan, samma linje som Cornelia är inne på. Mia är både upprörd och ironisk och Kyrkliga Betraktelser både skäms för och sörjer sin moder Svenska Kyrkan. Dag Sandahls inte allt för genomtänkta uttalande som ensamt skapat åtskilliga blogginlägg och kommentarer. Det är sällan jag använder ord som "idiot" och "homofob" om en sextiotaggande präst men i det här sammanhanget känns faktiskt inte ens det nog. Sist ut är Stig som i min mening har skrivit det, utan konkurrens, bästa inlägget i debatten från "motståndarsidan" (även om jag ogärna delar in SvK i två läger) och förklara respektfullt och balanserat sin ståndpunkt. Tack!

Jag önskar att vi kan se det lite mer som ärkebiskop emeritus, KG Hammar, skriver tänkvärt idag på DN-debatt;

"Svenska kyrkan [måste] vara kyrka i Sverige i just vår kultur, i vår tid och med den kunskap vi fått del av. Att andra kyrkor under andra kulturella förhållanden svarar annorlunda på likartade frågeställningar är kanske inte så märkligt. Att de skulle kunna inlägga veto mot Svenska kyrkans vägval skulle däremot ha varit märkligt."

Varför ska vi kämpa för att alla kyrkans medlemmar ska dela samma åsikter i alla frågor? Låt oss i stället använda oss av våra skillnader och vända dem till vår största styrka. Låt bredden göra oss välkomnande, accepterande, respekterande och älskande. Jag vill inte vara del av en kyrka som förnekar dess medlemmar och endast existerar för sitt eget bästa. Jag vill inte tillhöra en kyrka där det finns en sanning, en tolkning och en åsikt. Såna samfund brukar jag kalla sekter ...

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Kyrkoval, Könsneutrala äktenskap, Kyrkomötet, Bloggande, Dag Sandahl

Glöm inte ...

... att ställa om klockan i natt! Nu vinkar vi adjö åt sommar och höst och säger välkommen vinter, kyla och mörker. Som plåster på såren får vi sova en timme extra i natt, för klockan tre är det dags för en smärre resa bakåt i tiden och ställa klockan till två. Dessutom får vi i takt med att mörkret tätnar och de ljusa timmarna mer sällsynta, många goda skäl till att krypa upp i soffan med något varmt att dricka, en god bok eller mysigt sällskap. När mörkret för många kan kännas tungt och nästan oändligt gäller det att leta fram guldkornen. Man kan ha levande ljus på frukostbordet (och en "Du släckte väl" - lapp på ytterdörren), doftljus i vardagsrummet, en mjuk pläd i soffan och kanske köpa några riktigt härliga feel-good movies. Plocka fram de söta reflexerna i form av dinosaurier eller små änglar ur lådorna, och brygg riktigt starkt te. Tag hand om dej själv nu när mörkret fallet och vila i stillheten och bland de fallande löven. Varken vintern eller mörkret varar för evigt; själv tänker jag göra det bästa för att njuta av det.

/ Innie
DN, AB, Expressen, UNT
Bild härifrån
Läs även andra bloggares åsikter om Höst, Vintertid, Mindfullness, Mörker

Förvirra(n)de husdjur: del åttahundrafemtioelva

Att husdjuren i den här familjen inte riktigt är som de ska är kanske ingen nyhet - den cyniske skulle säkert kunna mumla nåt om att bli som man umgås. Tvivlar du, vill har ett gott skratt eller bara vill känna att dina egna hårbollar nog är hyfsat normala kan du kika under etiketten "Husdjuren" i vänsterspalten, eller ta en titt exempelvis här, här, här eller här.

Nu har dock anarkin bland de pälsbeklädda varelserna nått nya höjder. Celia, vår kära dvärgschnauzer, har ända sedan katterna hämtades hem förra hösten försökt hävda sin sex år långa tjänst i familjen innan de kom till. Hon är snäll mot och oerhört tålmodig med sina bråkiga småsystrar men kan också lacka ur om de försöker sno hennes mat eller tvätta hennes öron. Nu tycks hon dock ha gett upp. Revirtänkandet är dött. Katterna har tagit makten. Hon har, kort och gott, funnit sin överkatt i Tindra.

Tindra har insett hur lyxigt mjuk och skön Celias korg inne i sovrummet är.
-Tack tack, det tar jag över!

Ja men förresten, Celias bur ute i hallen är ju riktigt grym den också! Mjuk, lite grytaktig och ombonad. Jag tar över den också - tack!

Celia för ett år sedan. Ännu oviss om vad framtiden har i sitt sköte.

En tanke vore självklart att skaffa en egen korg och en egen bur till katterna. HA! Om det bara vore så enkelt! Buren de fick i våras någon gång var visserligen en kul klätterleksak men fullkomligt värdelös som sovplats. Sen kan man möjligen tillägga att Celia accepterande hållning kan ha något att göra med att hon numer har sin självklara sovplats i mattes och husses säng. Antingen mellan husses ben, eller mellan dem både med huvudet på mattes kudde. Där ligger hon som en betongsugga och snarkar hela natten, fullkomligt omöjlig att förflytta. Nåväl, jag är visserligen osäker men det kan ha med saken att göra ...

/ Innie - som älskar sina husdjur gränslöst men ändå tycker de är knäppast i världshistorien
Även Maria Byström har en underbar katt som inte riktigt är som den ska.
Läs även andra bloggares åsikter om Husdjur, Katter, Hundar, Makt, Anarki, Hierarki

Pride (in the name of love)

En jordskredsseger. Med 176 som röstat ja, 62 som röstat nej och 11 som lagt ner sin röst kan Svenska Kyrkan äntligen ge samkönade par en vigsel på samma villkor som tvåkönade par. Äntligen! Det är 60 år sedan homosexualitet avkriminaliserades och 30 år sedan det ströks ur sjukdomsregistret - nu är tid för upprättelse. Redan den 1 november i år, om en dryg vecka alltså, är det möjligt för samkönade par att vigas i vår kyrka.

Från vissa håll har jag fått känslan av att det bara vore ett ja till samkönad vigsel som skulle åstadkomma splittringar i kyrkan. Det har nästan antytts att ett nej hade enat oss. Tyvärr tror jag inte att detta är en debatt vi hade kunnat ta oss igenom utan skiljda åsikter. Då är det viktigt att minnas att det inte är första gången i Svenska Kyrkans historia som åsikterna gått isär. För bara femtio år sedan sattes kyrkan i gungning när kvinnor tilläts prästvigas - idag är majoriteten av prästkandidaterna kvinnor och inte män. Vissa oroar sej för ekumeniken och samarbetet med utländska kyrkor. Jag har svårt att förstå varför; om dessa kyrkor har klarat av att samarbeta med Svenska Kyrkan trots att vi öppnade vägen för kvinnliga präster tidigare än på många andra håll i världen, förstår jag inte varför de skulle ha fler eller större invändningar i dag är för femtio år sedan.

Kyrkomötets beslut kommer absolut att röra runt i grytan, skapa debatt och diskussion. Min förhoppning är dock att beslutet kommer att föra oss framåt, och att det ska kännas lika naturligt med samkönade äktenskap som det idag gör med kvinnliga präster. Dag Tuveliuis skriver bra på ledarsidan i Kyrkans Tidning;
"När det gäller åsikterna är kyrkan splittrad. Men det innebär inte att Svenska kyrkan i sig är splittrad. Det har sagt förr och är värt att säga igen. Svenska kyrkan är inte kyrka för att alla tycker lika. Därför är Svenska kyrkan lika mycket en kyrka nu som den var kvart i tio i förmiddags innan besluten togs."

Det är väl värt att komma ihåg.
Idag tänker jag fira med tentaplugg och U2. Idag har kärleken har segrat.

/ Innie
Andra bloggar; Viktiga Nyheter, Helle Klein, Mia Hall, Livslust, Prästflickan, Prästkandidaten, Karin Långström Vinge, Herregud & co,
I media: Dagen1, Dagen2, SvD, DN, AB1, AB2, Kyrkans Tidning

Vigsel- och äktenskapsfrågan

I morgon förmiddag ska Svenska Kyrkan fatta beslut i vigsel- och äktenskapsfrågan och i dag har kyrkomötet debatterat frågan från kant till kant. På facebook ser jag här och där uppdateringar och kommentarer kring det pågående mötet och jag inser att åsikterna är vitt skilda inom bekantskapskretsen. På Kyrkliga Betraktelser, bloggen som ger mej klåda och panikångest, har man just utlyst fasta och bön från klockan arton i kväll. Meningen är att med bönens kraft få ledmöterna i kyrkostyrelsen att inte fatta ett beslut som strider mot hans (Guds) vilja. Mille har tacksamt nog skrivit ett kontrasterande och bra inlägg där jag vill lyfta fram hennes inledande fråga. "Hur kan det bli nån diskussion över huvud taget? Hur kan de alls behöva fatta beslut om frågan?"
Jag känner mej fullkomligt svarslös.

I denna fråga - om vigselrätt och samkönade äktenskap - så skäms jag för den kyrka jag tillhör och är engagerad i. Jag har lyssnat på delar av debatten i kyrkostyrelsen via webben och sörjer och hoppas om vartannat. Ett av de mer befriande inläggen stod Karin Långström Vinge (fisk) för, som även driver en "hbt-vänlig prästblogg";
"Huvudärendet i kristen etik är omsorg om medmänniskan. /.../När vi återupprättar hbtq-personerna i vår kyrka återupprättar vi kyrkan självt och vi helar en sårad del av Kristi kropp."

Man kan i sanning fråga sej hur det alls kan vara en fråga. Det är ju inte ens så att präster kommer tvingas att viga samkönade par om förslaget antas - lagen ger förvånansvärt nog utrymme för enskilda inom samfunden att avböja. Möjlighet ges alltså att säga nej för den ännu en övertygade prästen; det känns allt mer som en icke-fråga. Mille undrade vad som hände med diskrimineringslagen, och min* enda förklaring hänger samman med religionsfriheten. Formuleringen i de mänskliga rättigheterna och i religionsfrihetslagen (som för övrigt antogs 1952 och bara reviderats vid ett fåtal tillfällen ...) tycks helt enkelt vara så olycklig att diskrimineringslagen inte kan tillämpas. Om någon annan har en mer heltäckande förklaring till hur det ens är juridiskt möjligt för Svenska Kyrkan att vägra att viga homosexuella par så är jag idel öra i kommentarsfältet.

Gud är kärlek. Det dubbla kärleksbudet. Kärlekens lov. Det räcker för att övertyga mej. Gud är alltid större, så mycket större än vi någonsin kan förstå. Min övertygelse är fast - Gud bryr sej mer om att jag älskar än hur och med vem. Om jag lever i en homosexuell eller heterosexuell relation tror jag är fullkomligt strunt samma så länge vi älskar, vördar och respekterar varandra. Varför då homosexuella skulle nekas rätten att ingå äktenskap i den kyrka de tillhör övergår ärligt talat mitt förstånd. Gud är kärlek och Gud är större.

Bilden är lånad härifrån.

/ Innie
* eventuellt starkt inspirerad - eller klockrent kapad - av den präststuderande fästmannen.
SR, DN, SvD, Dagen, Aftonbladet1, Aftonbladet2, Kyrkans Tidning1, Kyrkans Tidning2, UNT1, UNT2
Läs även andra bloggares åsikter om Vigselrätt, Svenska kyrkan, Kyrkomöte, Homoäktenskap, Samkönade äktenskap, hbtq

"Jag har inte sanningen, jag söker den"

Den senaste veckan har jag med tilltagande oro följt medias rapportering om SD, Sverige Demokraterna. Hur kan 12 procent av landets röstberättigade överväga att rösta på ett parti som SD? Vad i deras politik är så tilltalande att det gav dem 4,7 procent i den senaste Sifo-undersökningen? Oavsett om man med rätta kan kalla dem ett främlingsfientligt parti eller ej så för de knappast en politik som tilltalar mej. Det är ett parti vars ledare skriver en debattartikel som tangerar hets mot folkgrupp, och som dessutom inte bryr sej om att kontrollera "fakta" . Jag undrar hur de tror att de ska kunna bli tagna på allvar. Om jag ens ska överväga att rösta på ett parti måste jag kunna förutsätta att kandidaterna ämnar sköta det riktig och ärligt. Att propagera med "falska sanningar" känns bara som sandlådepolitik och maktgalenhet.

Jag såg ett inslag från SVT's morgonsoffa där SD's partiledare Jimmie Åkesson debatterade med Maud Olofsson (C). Jag får kalla kårar. Han talar om och om igen om den svenska kulturen, det svenska samhället, den svenska och kristna religionen men han lyckas aldrig precisera vad det är. IKEA? Blodkorv? Folkdräkt? Svenska Kyrkan? Jag kan inte låta bli att fråga mej vilken kristen kyrka han tillhör - som ju måste vara olidligt svensk - för jag kan inte för mitt liv sammanfoga hans politik med den kristna människosyn jag bekänner. Men kristen måste han ju vara eftersom det är den enda rätta religionen ...

Att vi människor har en tendens att rädslas det okända är knappast någon nyhet, vi söker ofta tryggheten i det välkända och i likformigheten (se bara här). Att däremot driva sin egen rädsla för det okända och främmande så långt som SD gör är för mej obegripligt. Vi är en värld. Ett människosläkte. Det finns mycket som skiljer oss åt men tusen gånger mer som förenar oss. Var och en av oss borde veta hur illa det kan gå när man låter rädsla, avund, och missunsamhet ta över och få av oss vill nog återvända dit. Ett motstånd mot islam idag rättfärdigar en avsky mot afrikaner i morgon. Som blir till hat mot homosexuella, psykiskt sjuka, handikappade och alla andra som avviker från den standardiserade svenska normen och krisen är sedan länge ett faktum. Av tomten önskar jag mej i år ett samhälle där det inte är den som slår först och hårdast som lyfts fram, utan den som vänder andra kinden till. Ett samhälle som har plats för mer än en absolut sanning, som rymmer de sökande och de oliktänkande. Vi står inför en framtid som kommer kräva mycket av mänskligheten för att jorden ska kunna bevaras. I en sådan kamp, och i en sådan framtid, ryms inte petitesser som religion, hudfärg och rastänkande. I en sådan kamp måste vi gå samman i stället för isär.

Tag-cloud från SvD med de vanligast förekommande orden i Åkessons artikel

/ Innie
AB1, AB2, AB3, AB4, AB5
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5
"Jag har inte sanningen, jag söker den" är titeln på en bok av ärkebiskop emeritus KG Hammar, och Ami Lönnroth.
Läs även andra bloggares åsikter om Jimmie Åkesson, SD, Sverige Demokraterna, Islam, Främlingsfientlighet, Kristendom, Medmänsklighet, Människosyn

Minnesbilder

Det var mycket känslor som väcktes efter Kalla Fakta i går kväll (som du kan se här). Det är sorg, frustration, maktlöshet, ilska, rädsla och en ihålig tomhet och saknad. Jag kom och tänka på mina anteckningsblock sedan sommaren 2004 och satte mej att bläddra igenom dem. Dessa tre kollegieblock är i princip det enda jag skrev under alla dessa år, frånsett vykort och brev som jag skickade till mina vänner. Medicinerna var allt för tunga och hopplösheten för stor, trots att orden var mitt bästa sätt att kanalisera alla känslor var det orden som först försvann. Det jag ändå minns, både från sommaren 2004 och från de andra inläggningarna, är de ständiga omorganisationerna och läkarbristen. Där fanns ingen kontinuitet.

När jag kom till sjukhuset den där försommaren kom jag direkt från det behandlingshem som jag bott på i åtta månader. Jag hade försämrats ordentligt och behandlingshemmet ville inte längre ansvara för mej. Jag var anorektisk, varken orkade eller ville äta och skadade mej ständigt. Tvångsvården kom som ett brev på posten och när bara en vecka gått på avdelningen hade jag träffat fem olika läkare. När jag skrevs ut i september hade ytterligare omkring tjugofem läkare varit inblandade i min vård.

En tid efter inskrivningen på avdelningen hade jag ett läkarsamtal med den tillfälliga överläkaren. Hon tyckte inte jag skulle återvända till behandlingshemmet eftersom jag var i behov av mer vård. Hon lovade att söka ett alternativt behandlingshem. Jag höll med och min plats på hemmet sades upp. En vecka senare meddelade chefsöverläkaren att pengarna var slut och jag kunde därmed inte skickas till något annat behandlingshem. Jag skulle bli kvar på avdelningen över sommaren. Några dagar senare kom en överläkare som lät meddela att min tvångsvård som skulle löpa ut i dagarna inte skulle förlängas. Jag skulle skrivas ut. Tre dagar senare- ny överläkare och en ansökan om förlängt LPT. Nästa läkare lovar behandling på ätstörningsenheten i Lund, som någon vecka senare återigen nekas. Pengar saknas fortfarande. Tvångsvården löper vidare och jag har nu varit på avdelningen i drygt två månader. De säger fyra veckor till men jag vet inte vad som ska hände sen. Till sist kommer lösningen. Kommunen har erbjudit sej att komma hem till mej två eller tre gånger i veckan och hjälpa mej att äta. Vad jag inte får veta är att personalen egentligen jobbar på ett serviceboende för äldre dementa och att de aldrig arbetat med ätstörningar. De blir mitt hopp och jag lovas att inte skrivas ut förrän allt är ordnat.

Det sista jag skrivit i mitt block är daterat den 18 augusti 2004. Jag har varit hemma på dagpermissioner under några dagar, jag är obeskrivligt trött på sjukhuset och har bestämt mej för att satsa på egen hand. Jag har ingen terapeut eller samtalskontakt, ingen ansvarig läkare och ingen behandlingsplan.

"Nu är jag ensam. Ingen som kommer, ingen att vänta på. Nu har jag sovit själv två nätter och det har varit tufft. Det var ju nu som allt stöd skulle dinnas. Nu närj ag tar mina första steg utanför sjukhuset. Men det gör det ju förstås inte..."

Servicehusets personal kom ett par veckor senare men sa snart upp avtalet - de hade ingenting att bistå mej med. Jag kämpade på i min lägenhet, mot självskador och anorexin men med tveksamma resultat. Nästa anteckning i journalen är från oktober samma år. Då skrivs jag in på nytt för att stanna fyra månader.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Psykiatri, Linköping, Tvångsvård, Självskadebeteende, Rättspsykiatri, Anorexi

Söndagspromenad

Man vet att man bor på landet när ...

...man stöter på märkliga fåglar på morgonpromenaden ...

...det finns äppelträd på ödetomter...

...det sitter harar på grusvägen ...

... och fler spännande fåglar i den lilla tjärnen på fältet...

...någon som vet? Häger? Nåt annat?
En skarv enligt tipsaren S...

...det ligger katter och vilar lugnt i väggrenen ...

...man kan fotografera cigarrer...

...det står tio rådjur och hjortar och tittar på en...

... man kan promenera på privata vägar...

En och en halv timmes morgonpromenad över fälten. En lycklig hund i full fart efter tennisbollar och harar. Rådjur och hjortar på avstånd. Segelflyg, hobbyflyg och strålande sol. Vinteräpplen och lantkatter. Fåglar och tassavtryck. Söndag på landet. Närvarande i varje steg. Jag andas, lever och älskar.

/ Innie - glöm inte Kalla fakta i kväll!
Läs även andra bloggares åsikter om Mindfulness, Söndag, Fotografering, Höst, Oktober, NikonD40, Landet

Tv-söndag!

I morgon, söndag, finns det flera goda anledningar att slå på TV4. Kalla fakta kommer att granska vården för patienter med självskadebeteende och ätstörningar som tvångsvårdas på rättspsykiatriska kliniker i landet utan att vara dömda för något brott. Dessutom kommer Nyhetsmorgon diskutera ämnet i sin morgonsoffa.

SHEDO har under lång tid, ända sedan föreningen grundades, försökt få något av de stora granskande programmen att ta upp vården av självskadande patienter på rättspsyk. I maj besökte vi Socialstyrelsen och överlämnade vårt dokument (läs det här) som vi sedan skickat ut till bland annat journalister och politiker. Och nu har vi alltså äntligen fått napp! Bänka er i sofforna för det här är viktigt! Troligtvis är den 9.24 som gäller för Nyhetsmorgon (enligt deras hemsida) och sedan 19.20 för Kalla fakta.

Läs mer hos Sofia och Camilla som båda kommer att medverka i morgon.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Tvångsvård, Socialstyrelsen, Kalla Fakta, Nyhetsmorgon, Rättspsykiatri, Självskadebeteende

Säg ingenting till mig

Melissa Horns senaste album "Säg ingenting till mig" finns på Spotify. Uppföljaren till Långa nätter från 2008. Min hud knottrar sej, jag ryser i hela kroppen och håret reser sej i nacken. Hennes röst, hennes rytm, hennes texter ... En varning utfärdas för att hennes musik är både beroende- och gråtframkallande. Men lyssna, lyssna, lyssna! Min lördag är räddad.

/ Innie
SvD recenserar
P.S. Har du fortfarande inte Spotify kan du lyssna på en singel här på youtube. D.S
Läs även andra bloggares åsikter om Melissa Horn, Spotify, Säg ingenting till mig, Lördag

Tema: Kroppen

Veckans bloggtema på Bloggvärldsbloggen är Kroppen - självklart är jag på!

Min kropp och jag har en knepig relation. Den är mitt verktyg i livet och jag är fullkomligt beroende av att den fungerar tillfredsställande så jag kan stå, gå, sitta och ligga. Jag behöver använda mina händer och min finmotorik, jag behöver min hörsel och min syn, mina lungor och mitt hjärta. Trots det har jag misshandlat precis alla dessa funktioner. I över ett decennium levde jag med ätstörningar, omväxlande anorexi och UNS. Periodvis var jag obehagligt underviktig, andra perioder var jag normalviktig men kräktes istället tjugo gånger om dagen. Man behöver ingen omfattande medicinsk kunskap för att förstå att åratal av svält och kräkningar är ordentligt skadligt. Lägg sedan till alla år av direkt självskadebeteende där jag metodiskt förstörde min kropp både till det yttre och det inre. Min hud har misshandlats på alla tänkbara och otänkbara sätt. Tusen och åter tusentals tabletter har passerat genom min kropp i försök att döva allt det onda, och desperata läkare har pumpat mej full av skyddande antidoter.

Men alla skador går inte att reparera. Alla gifter och all destruktivitet går faktiskt inte att häva. Att stora delar av min kropp är täckt med ljusa, vita ärr är bara toppen på det isberg av skador jag åsamkat min stackars kropp. De svåraste skadorna och de som påverkar mej mest är ändå de som sitter inombords. I mina inre organ och i min själ. Insikten om hur dålig jag varit på att ta hand om mej själv, och hur många begränsningar och skador jag själv orsakat. Trots det är vi idag vänner, min kropp och jag. Vi har slutit en märklig form av fred, trots att fibrohelvetet ännu lever loppan. Så länge jag är snäll mot kroppen är den i alla fall någorlunda schysst mot mej, men utsätter jag den för prövningar den, utifrån sina begränsningar, inte pallar får jag betala dyrt. Nyttigt om än en smula opraktiskt. Men vi kan i alla fall samarbeta vilket jag ser som huvudsaken.

Däremot blir jag genuint ledsen över alla artiklar som publiceras jämt och ständigt. En värld utan ideal vore månne en utopi, men jag kan bara tycka det är sinnessjukt. Jag vill hänga på Lisa Magnussons antidottal och säga; Var lite generös mot dej själv! Kraven du ställer på dej är, med största sannolikhet, vida större än de du ställer på andra. Det är okej att ha skitigt hår. Det är okej att inte komma i barnstorlekar som tjugoåring trots att "alla" andra gör det. Det är okej att käka ett kilo godis i soffan och sen sova hela kvällen. Det är okej att inte raka sej, att ha håriga ben och kärlekshandtag kring midjan. Jag väger trettio kilo mer idag än när jag var sjuk och ett tiotal av dem är helt klart bonusmaterial jag skulle klara mej utan. Men jag tar emot dem med glädje. Hellre tio extra och all den lycka jag kan känna idag, än tio back och ett ständigt självhat. För jag är faktiskt okej. Precis som jag är.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Kroppen, Ätstörningar, Svält, Självskadebeteende, Anorexi, Hjärtfel, Synfel, Självkänsla,

Föreläsning i Linköping

Jag sitter på X2000 på väg hemåt och har precis gjort stopp i Alvesta. Utanför fönstret är det becksvart trots att klockan bara är halv åtta på kvällen och kylan kryper raskt in i kupén när vagnsdörrarna öppnas. Jag har varit i Linköping över dagen och föreläst på en konferens för telefonrådgivningssjuksköterskorna på sjukvårdsrådgivningen 1177. Ett sextiotal syrror från så gott som hela landet hade samlats på Frimurarhotellet för att lära sej om röst- och talvård, antibiotikaförskrivning och så självskadebeteende då. Jag var som vanligt nervös när jag sent i går kväll skrev mina sista power-point-anteckningar och som alltid hade det värsta lättat i morse. Så snart jag kommer upp på scen, har fått tekniken att fungera och förvissat mej om att mikrofonen fungerar är det som att allt lossar. Nervositeten är bortblåst och det enda jag känner är en trygg känsla av kompetens. När applåderna ljöd en och en halv timme senare kunde jag återigen känna att jo - jag är nog baske mej ganska bra på det här! Det är en känsla jag tycker väldigt, väldigt mycket om.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Föreläsning, 1177, Linköping, Resa, Självskadebeteende, Kompetens, Nervositet

Svar till anonym!

I kväll kom det en anonym kommentar till mitt inlägg Diagnos och självskadebeteende I. Trots att jag inte uppskattar anonyma kommentarer känns det ändå viktigt att bemöta den för att undvika missförstånd.

Anonym skriver: Jag måste tyvärr säga att det ibland skrivs inlägg här som verkar syfta till att avgränsa en viss problematik (ätstörningar) från andra problematiker, som i dina och andras ögon verkar ha lägre status. Därför vill jag framhålla att de som eventuellt har en borderline- eller annan personlighetsstörningsdiagnos är människor de också, och att deras problem, likafullt som vid självskadebeteende, bottnar i någon form av trauma långt ner i barndomen. Skillnaden är väl, om det är så viktigt att klargöra denna, att dessa personer haft en betydligt tuffare barndom och att traumat därigenom kommit att finnas kvar inom dem och kanske i högre grad eller under längre tid har präglat deras personligheter. Likafullt är en sådan problematik inte obotlig. Att det skulle vara så tycker jag är direkt omdömeslöst av dig att påstå.

Först vill jag bara beklaga om du uppfattat att jag tycker människor med personlighetsstörningar skulle ha lägre status än andra eller inte. Det stämmer självklart inte alls. Jag har en, i min tro djupt rotad övertygelse om att alla människor, med eller utan personlighetsstörning, är lika mycket värda. Att leva med en personlighetsstörning, eller vara vän eller anhörig, kan både vara ett trauma och oerhört påfrestande och jag har all respekt för dem. Flera av mina vänner har IPS och jag ser hur de kämpar. Däremot vet vi ju fortfarande inte helt vad som orsakar vare sig personlighetsstörningar eller självskadebeteende, men trauman i barndomen har ju setts kunna spela roll. Jag håller dock inte med dej om att någon med en personlighetsstörning måste ha haft en betydligt tuffare barndom än den som "bara" har ett självskadebeteende. Människor reagerar olika på stress, något stress-sårbarhetsmodellen ger en bra förklaring till. Läs mer om den här.

När det gäller det obotliga i personlighetsstörningen går åsikterna isär, vissa läkare hävdar att störningen visserligen kan kontrolleras men att den alltid finns kvar. Andra kontrar med att den visst kan botas. Personligen håller jag med dej - jag tror mycket väl att man kan övervinna sin personlighetsstörning, eller bli symtomfri. Idag finns flera behandlingsmetoder för IPS, den personlighetsstörning som kanske främst förknippas med självskadebeteende. Bland de främsta är DBT och MBT. Mot självskadebeteende allena finns dock ingen behandling alls vilket är det jag vänder mej emot.

Det som är mitt problem är alltså varken diagnosen personlighetsstörning eller personerna som drabbas. Däremot tycker jag, med självklarhet, att varje patient har rätt till en korrekt diagnos. Jag tror inte du själv velat få diagnosen schizofreni bara för att läkarna inte hade något bättre att ta till. Det borde vara en grundläggande rättighet för patienter att bli sedda för den de är, få sina symptom tagna på allvar och bli behandlade utifrån den problematik de faktiskt har. Jag var under flera år säker på att jag själv hade borderline eftersom läkarna pumpade mej med den övertygelse. Först när jag träffade en terapeut som vågade opponera sej mot diagnosen och såg till att jag fick göra en riktig utredning öppnade jag ögonen. Testerna jag fick göra visade inga som helst tecken på personlighetsstörning - jag hade helt enkelt blivit den sjukvården sagt till mej att vara i stället för att kämpa mot det sjuka. Så får det aldrig någonsin gå till.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Anonym, Kommentarer, Svar, Självskadebeteende, Borderline, Personlighetsstörning, Status

Bloggtips!

För att inte tråka ut de av er läsare som inte tycker att bröllop i allmänhet och mitt bröllop i synnerhet är en jättelikt världssensation har jag valt att starta en parallell bröllopsblogg som du hittar här. Ännu så länge rymmer den bara ett tiotal inlägg varav ett antal är överflyttade härifrån Tankestormar, men tanken är att det är på den bloggen det mesta av bröllopssnacket kommer att föras. Kanske dör den ut om ett par veckor (det är mycket jobb med flera bloggar) och kanske blir inläggen mycket sporadiska, det lär märkas under resans gång. Ett och annat bröllopsrelaterat inlägg kommer garanterat dock att slinka in även hit till Tankestormar, var så säker.

Oavsett om du är en smula sentimentalt lagd, är intresserad av bröllopsplanering i Lundatraken, kanske har en rad praktiska tips och trix eller bara gillar stora klänningar och vackra fester är du varmt välkommen till bröllopsbloggen. Du hittar den här eller via länken överst till vänster här på startsidan.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Blogg, Bröllopsblogg, Bröllop

Klockren bröllopsvals

Ibland är livet gott. Särskilt när man får tag på boknings-Kerstin på drömfestlokalen. Lite knepigt när hennes tider inte matchade den vi fått från kyrkan och magknip timmen mellan det att vi fått lediga datum på drömfestlokalen, tills det att vi lyckats byta tid i kyrkan och kunde ringa tillbaka till drömfestlokalen och bekräfta. Men nu serrni, nu är det fix och färdigt! Klappat och klart. Bokat och spikat. Kyrka och lokal ligger bara drygt hundra meter från varandra i vacker fotogenisk miljö. Vi har löst det ekonomiskt och nu är det faktiskt på riktigt. Vi ska gifta oss.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Bröllop, Vigsel, Bokning, Festlokal, Lund, 2010, Kärlek

Diagnos och självskadebeteende II

Även om jag blir både ledsen och upprörd när jag läser era kommentarer till mitt förra inlägg om diagnos och självskadebeteende, kan jag tyvärr inte säga att jag blir speciellt förvånad. Era berättelser bekräftar både det jag personligen upplevt, det jag sett vänner drabbas av och det forskarna (som vågar lyfta blicken) för länge sedan genomskådat - att diagnos och självskadebeteende sällan går hand i hand.

Traditionell sjukvård ska vila på det som kallas vetenskap och beprövad erfarenhet. Det innebär att läkare och behandlare inte får välja behandlingsform helt efter eget huvud utan måste använda metoder som vetenskapligt kunnat bevisas vara effektiva. Alternativt bör de ha använts under lång tid med goda resultat trots att man kanske inte riktigt vet varför de fungerar. (Till exempel vet man inte exakt hur den verksamma substansen i Panodil fungerar, eller varför ECT-behandling är effektivt, men man vet att det fungerar mer än slumpmässigt). En förutsättning för nya behandlingsformer är med andra ord att forskning bedrivs. När det gäller självskadebeteende finns det nästan ingen forskning kring själva beteendet som sådant. I stället är den så gott som uteslutande inriktad på självskadebeteende i kombination med emotionell instabil personlighetsstörning (IPS), borderline.

Det kanske inte låter så väldigt konstigt, självskadebeteende är väl alltid självskadebeteende? Nej, faktiskt inte. Orsakerna kan vara vitt skilda beroende på vad som är orsaken till beteendet, vilket självklart också påverkar vilken behandling som är mest lämpad. En gravt underviktig anorektiker går sannolikt inte att behandla på samma sätt som en patient vars undervikt beror på sväljproblem eller en halstumör. Huvudvärk på grund av en hjärnblödning kräver annan vård än den som orsakats av migrän. Konstigare än så är det inte.
Högt upp på min önskelista över sånt jag tror kan förbättra vården för patienter med självskadebeteende står därmed forskning som utgår från beteendet och inte från en specifik diagnos. Behovet är bokstavligen talat skrikande desperat.

Självskadebeteende är inte samma sak som borderline. Borderline innebär inte självskadebeteende. Dessa två måste separeras. De kan mycket väl förekomma samtidigt men jag tycker det är hög tid för läkare och gemene man att acceptera att de inte är ett inseparabelt radarpar. Självdestruktivitet är ett beteende, borderline en störning i personligheten. Först när vi kan se saker för vad de verkligen är har vi på riktigt chans att möta, bemöta och behandla dem. Först då kan vi verkligen göra skillnad.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Självskadebeteende, Forskning, Behandling, Vård, Psykiatri, Bemötande

Diagnos och självskadebeteende I

Jag har ett flertal gånger tidigare bloggat om diagnosernas vara eller icke vara inom psykiatrin (tex. här, här och här) och de senaste dagarna har jag återigen tänkt mycket på det. I grund och botten är jag tveksam till den betydelse som diagnoserna har kommit att få - jag tycker symtom, beteende och upplevelsen är mer intressanta - men viker mej för att den diagnostiska systematiseringen må behövas inom sjukvården. Däremot tycker jag inte det är särskilt klokt att en diagnos är nödvändig för att över huvud taget kunna få vård. Jag är osäker på hur det ser ut inom primärvården, men inom specialistsjukvården (dit psykiatrin tillhör) är diagnos ett krav för att läkarna ska få behandla sina patienter. Det skapar problem.

Självskadebeteende är ingen diagnos, det är bara ett symtom på att något inte står riktigt rätt till. Eftersom få psykiatriska diagnoser går att ställa med hjälp av ett blodprov eller en röntgenbild som ofta är fallet inom somatiken, använder psykiatriker sej av diagnostiska manualer i sitt arbete (ICD-10 och DSM-IV). Ingen av dessa manualer beskriver självskadebeteende annat än i samband med emotionell instabil personlighetsstörning eller borderline. (Samt vid trichotillomani och någon autistismspektrumstörning, men det är av mindre betydelse i det här sammanhanget). Även detta är ett stort problem, inte minst med tanke på det nyss nämnda diagnoskravet, då det ligger nära till hands att sätta en personlighetsstörningsdiagnos på en patient med självskadebeteende trots att kanske andra symtom saknas. Ett antal forskare har uppmärksammat detta och bland dem har Favazza och Rosenthal kanske tagit det allra längst genom att skapa en ny diagnos; "The repetitive self-mutilation syndrome (RSM)" (~Repetitivt självskadesyndrom, min övers.)

Även om Favazza och Rosenthal vill klassa självskadesyndromet som en impulskontrollstörning, vilket jag inte är beredd att hålla med om, tror jag att det finns mycket att vinna på en dylik diagnos. Självskadebeteende är idag mycket vanligt förekommande. Fyra av tio 14-15åringar har någon gång skadat sin egen kropp och 12 % anger att de skadat sej mer än fem gånger. Jag tror inte att dessa 12 procent lider av en psykisk störning (läs; borderline). En diagnos som fokuserar på beteendet och känslorna bakom dem, snarare än en djupare rotat psykiatrisk störning, tror jag skulle ha stort värde inom en sjukvård som i framtiden sannolikt kommer att möta ett stort antal självskadande patienter. Inte minst tror jag stigmatiseringen kring beteendet skulle kunna minskas om självskador inte längre förknippas med (obotlig) störning och sjukdom. Att som patient bli sedd och bedömd för sina faktiska problem i stället för att motas in i en slaskgrupp i brist på bättre alternativ skulle tveklöst ha spelat roll för mej. Det är svårt att som patient inte identifiera sej med sin diagnos när den ständigt ligger i läkarens och sjukvårdens fokus, och det är svårt att förändras och förbättras om man ständigt identifieras med symtom och beteenden man inte själv känner igen sej i.

/ Innie (Som fortsätter på temat diagnos -forskning - behandling framåt helgen)
Läs även andra bloggares åsikter om Diagnos, Diagnostisering, Självskadebeteende, Emotionell instabil personlighetsstörning, Borderline

Haltande bröllopsvals

"Hej! Du har kommit till Kerstin på drömfestlokalen. Bokningen har tyvärr stängt i dag fredag, vid brådskande ärenden kontakta..."

Tja, vad ska man säga? Ibland har man tur, ibland har man mindre tur. Kyrkan är bokad eftersom det var enda möjligheten att få titta på kyrkans festlokal. Kyrkans festlokal visade sej vara mycket vacker men aningens opraktisk. Kyrkans festlokal vill ha besked på måndag om vi vill ha den eller inte. Drömfestlokalen som vi egentligen inte har råd men med en smula bistånd kanske ändå kan våga drömma om har alltså fredagsstängt på bokningen. Vi har med andra ord ingen aning om huruvida drömfestlokalen är ledig dagen då kyrkan är bokad men vi måste veta det helst igår så vi kan ägna helgen åt ekonomiska överläggningar.

Är det någon mer än jag som kan ana ett moment 22?

/ Innie

Depression i media

De sista dagarna har flera olika artiklar rörande psykiatri i allmänhet och depression i synnerhet publicerats i medierna. I mars presenterade Socialstyrelsen nya riktlinjer för behandling av depression och ångest som förespråkade KBT (Kognitiv Beteendeterapi) som primär behandlingsmetod. Anledningen är främst att KBT ger lika god effekt som läkemedelsbehandling men saknar de antidepressiva medicinernas biverkningar. Förslaget har mötts av både ris och ros och har rört runt ordentligt i den terapeutiska grytan, Socialstyrelsen själva säger att förslaget tycks ha missuppfattats. Syftet med riktlinjerna är främst att förorda psykoterapi - KBT som förstahandsval men även andra former som kan vara aktuella. Var tionde kvinna och var tjugonde man äter antidepressiva läkemedel, men psykologisk behandling är sällsynt.

SvD påbörjade igår en artikelserie som något av en spin-off på Socialstyrelsens riktlinjer. I går fick vi möta Anneli som drabbades av utmattningsdepression och hamnade mellan stolarna - för frisk för att vara sjukskriven och för sjuk för att få vård. Någon egentligen behandling fick hon aldrig av sjukvården men löste saken på egen hand genom mental träning. Känns det igen?
I dagens SvD-artikeln intervjuas psykologer på psykiatrimottagningen i Sundbyberg som alla är oroade av både riktlinjerna och den rådande terapitrenden. Är det SvD som missat att riktlinjerna främst syftar till primärvården eller är det psykiatrimottagningen som misstolkat? Jag håller nämligen med dem helt och hållet - självklart ska terapiformen väljas inte bara utifrån diagnos utan även med hänsyn till patientens personlighet och inställning till vård. Det börjar kännas som att Socialstyrelsen behöver förtydliga sej ytterligare, för egentligen tror jag inte att de tänker så vansinnigt annorlunda än vad sjukvården gör. De har bara ett annat sätt att uttrycka det på.

Till sist har SvD en intressant artikel om olika perspektiv eller människosyner hos läkare och behandlare som, trots att vi går mot en större acceptans av att kropp och själ inte går att separera, ändå är aktuell. Ur samma diskussion tar debattörerna på Dagens Medicin avsprång när de uppmanar Nya Karolinska Solna (NKS) att ta den psykiatriska forskningen på allvar. NKS ska stå färdigt 2015 och då bli ett av de främsta centrumen för patientnära forskning - men ingen psykiatri finns med i planeringen! Det ska bli intressant att följa alla dessa trådar; allt från Socialstyrelsens riktlinjer vars slutgiltiga version väntas i januari 2010, till SvD's tolkning av den preliminära versionen och NKS utveckling. Även om jag ofta tror att psykiatrin ska kunna inlemmas i den somatiska vården och, i alla fall på lite sikt, nå samma status och tyngd blir jag ibland lite modfälld. Det bästa verktyg vi har är att prata om det, skriva om det och tycka om det, för jag kommer aldrig acceptera att psykiatrin ses som en andra gradens sjukvård. Jag tänker i alla fall inte vara tyst.

/ Innie
På samma tema: Emelie1, Emelie2, Mobbning och psykisk hälsa, KBT på nätet1, KBT på nätet 2, Grönt mot depression
Läs även andra bloggares åsikter om Depression, Ångest, Socialstyrelsen, Riktlinjer, KBT, Psykoterapi, Behandling, Psykiatri

Intuition och magkänsla

I bloggosfären tycks det ständigt cirkulera diverse listor av olika slag där man ska besvara frågor om smärre trivialiteter som frukostvanor och favoritfärg. Dessutom brukar man alltid uppmanas att delge ett pinsamt minne eller en situation då man verkligen gjort bort sej. Jag hoppar alltid över den frågan.

Efter tio år med ätstörningar och självskadebeteende är mitt pinsamhetsregister inte längre möjligt att överblicka. Min hjärna har tacksamt nog raderat en rad episoder (vilket resulterar i ansiktsuttrycket "modell fågelholk" om någon försöker påminna mej om sådant jag glömt) men det till trots skulle det ta dagar att återberätta alla tabbar jag gjort. Den klara majoriteten involverar saker som blod, tårar och andra kroppsvätskor, ambulansfärder, tabletter, affekt, sjukvårdspersonal, akutenheter och balansgången mellan självdestruktivitet och självbevarelse. Dessutom har jag gjort saker som kan ses som mindre övertänkta men som i grund och botten handlade om en vilja att överleva och vara hitta tillbaka till den jag egentligen var. Jag flyttade till Stockholm och började en dansutbildning för jag var så in-i-helvete trött på det sjuka och ville så innerligt leva ett vanligt liv. Jag föll (så klart) men jag försökte ändå. Igen och igen. Naivt eller starkt och envist är nog upp till var och en att bedöma. För mej handlade det om överlevnad.

Blondinbella skrev för några dagar sedan ett inlägg som är mycket tänkvärt. Det handlar om att tro på sej själv, att lyssna på sin egen intuition och magkänslan. Att inte låta andra tala om för en vad man klarar och inte klarar, vad man är och inte är. Om Isabella lyssnat på andra i stället för sin magkänsla hade hon aldrig startat sin blogg (som länge var Sveriges största), aldrig startat en e-butik eller börjat skriva för det var sådant omvärlden inte trodde hon skulle klara. Om jag inte hade vågat satsa trots motstånd hade jag aldrig varit där jag är idag. Då hade jag aldrig lämnat sjukhuset (jag var ju trots allt en hopplös kroniker), jag hade aldrig börjat universitetet (det är du nog inte mogen för ännu ...) och jag hade aldrig börjat blogga (ska du verkligen hänga ut dej på nätet?). Balansen mellan att lyssna på andras värdefulla råd och ta del av andras erfarenhet och visdom, och att samtidigt inte köra över sej själv och lyssna till sin egen intuition är hårfin och inte alls särskilt lätt att upprätthålla. Men om du någonsin tvekar - gå på magkänslan. Du är den enda i hela världen som ska leva resten av ditt liv med dej själv - du är den enda som verkligen, verkligen måste trivas med dej själv och dina val. Glöm aldrig det.

Det man i slutänden sägs ångra vid dödsbädden är sällan de tokigheter man gjort i livet utan allt det man aldrig vågade göra. Där vill jag aldrig hamna.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Pinsamheter, Skam, Självkänsla, Magkänsla, Intuition

Tankar om bröllopsplanering

Något jag har upptäckt under tiden som våra bröllopsplaner tar allt tydligare former, är hur oerhört skönt det är att inte lägga särskilt mycket vikt vid hur saker och ting "borde" vara eller vad som är kutym. Dessutom är det en klar fördel att inte vara vidskeplig, inte minst om man vill kunna spara en och annan slant i planeringen. För det är bara att inse att bröllop är dyrt, i alla fall av den typen vi drömmer om. Kyrklig vigsel med lång klänning, brudbukett, frack, tärnor och marskalkar (lov och pris att fästmannen redan äger både frack och skor!), åttiotalet gäster, middag och gratis alkohol. Om man dessutom vill ha maten både lite vegetarisk, en smula laktosfri och allra helst också hyfsat ekologisk så rullar kronorna fort.

Därför är det skönt att lägga majoriteten av måsten och skrockfullheter åt sidan. Hittar jag en brudklänning på blocket eller forumet som jag vill ha så tänker jag köpa den. Om vi inte tycker det är värt tiotusen att ha ett liveband på festen så kommer vi ha inspelad musik (hey spotify-premium) även om det inte är lika storslaget. Hemlagad mat kanske inte blir riktigt lika snyggt serverad men den kan garanterat bli (minst) lika god. Det innebär visst otur att baka bröllopstårtan själv - tough shit, jag tänker försöka mej på det ändå! Samma visa när det handlar om brudbuketten, det sägs vara otursbringande att binda den på egen hand. Jag kunde inte bry mej mindre och tänker pröva på även det. Jag tycker snarare det är coolt att fixa så mycket som möjligt på egen hand, från inbjudningskort och festprogram, till middagsbuffé och brudbukett. Någonting säger mej att dessa skrockfullheter mest ger brudparen en anledning att leja bort jobb ...

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Bröllop, Bröllopsplanering, Brudbukett, Bröllopstårta, Brudklänning, Skrock