Hälsning från förr

De senaste dagarna har jag vid flera tillfällen hälsat på mitt förflutna, men för en gångs skull i ganska ofarliga former. Förra veckan "taggade" Mia en bild på mej som hon lagt upp på FaceBook och nyfiken som jag är så kikade jag in strax därefter. Och fick en smärre hjärtinfarkt - har jag sett ur så?! Bilden hon lagt upp och som jag kallhjärtat stulit rakt av (förlåt!) är den här till höger, tagen på ett läger med svenska kyrkans unga hösten 2005. Svartbrunt hår, svart manchesterkavaj, svart långkjol och mörkgrön pallesjal. Visst är likheterna mellan den Innie jag var då och den jag är idag slående? Eller inte ...

I förmiddags tog jag dessutom mej själv i kragen och ringde en av min bästa vän sedan gymnasiet. Det var till henne jag flyttade när jag under mitt sista gymnasieår flyttade hemifrån och sedan var vi kombos under ett drygt år. Med åren tog min sjukdom allt större plats och det var svårt att ha en fungerande vänskapsrelation. Trots det fanns hon kvar. Vi har en sån där vänskap som klarar en telefontystnad på ett år eller två, nästa gång vi ses är vi ändå på samma våglängd. Till det yttre lever vi ganska olika liv (hon är gift och har barn) men kärnan är fortfarande den samma. Den djupa vänskapen. Samförståndet. Den ironiserande galghumorn som kunde få vem som helst att sätta kaffet i vrångstrupen. Hon påminner mej om att det faktiskt fanns ljus bland allt mörker. Att det fanns de som vågade se men ändå stannade kvar. Det gör mej tacksam långt in i hjärteroten.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Bilder, 2005, Kontrast, Vänskap, Tacksamhet, Nostalgi

Sjukdom och status

Det är skillnad på sjukdom och sjukdom. I onsdags publicerade Dagens Nyheter två artiklar som handlade om status och förståelse för olika typer av sjukdomar. Sara drabbades av en utmattningsdepression och senare av bröstcancer. Hon är kritisk till det bemötande och den behandling hon fick vid sin depression som uteslutande handlade om läkemedel och sjukskrivning, men mycket positiv till cancervården. Stefan Einhorn (överläkaren som skrev Konsten att vara snäll) bekräftar hennes upplevelser i en parallell artikel och säger:

"– Sjukdomar som tidigare ansågs lite skamliga att drabbas av, till exempel fibromyalgi eller utbrändhet, riskerar att betraktas som mindre värda än till exempel en cancersjukdom. Stefan Einhorn tror att det allmänt finns en större lyhördhet för cancersjuka än för patienter med diffusa symtom som är svårdia­gnostiserade."

Jag har skrivit om det tidigare och kan bara hålla med Einhorn - det är skillnad på sjukdom och sjukdom. I studier där sjukvårdspersonal ombetts rangordna olika (smärt)diagnoser efter status ansågs sjukdomärlkramp, njurstenssmärta och cancersmärta ha den högsta statusen och spänningshuvudvärk, ryggont och fibromyalgi ha den lägsta. För mej var det med andra ord en märklig upplevelse när jag i torsdags gjorde ett pricktest på vårdcentralen och så tydligt och mätbart fick veta att jag är allergisk både mot björk och mot gräs (pollen). Sällan har jag kunnat få en så säker diagnos på tio minuter, mätbar och näst intill svart på vitt. Och då tillhör väl allergisjukdomar knappast högstatusligan...

Jag tycker det borde räcka att en människas liv sätts i gungning eller slås i spillror när hon drabbas av sjukdom, utan att hon dessutom ska behöva slåss mot statustankar och fördomar. Som friska individer är vår motståndskraft större, när vi väl insjuknat är det svårt att inte ta åt sej av klumpiga kommentarer eller märkliga prioriteringar. Fibromyalgi, självskadebeteende, tarmcancer, depression, endometrios eller självmord - lidandet som dessa "fulsjukdomar" förinnebär blir tiofalt värre när patienter och anhöriga dessutom måste hantera stigmatiseringen som sjukdomarna för med sej. Jag tror att vi som mår bra och har kraft måste stå upp för de som idag har mindre kraft och ork. Våga protestera mot statusen och kanske bidra med att ge "fulsjukdomarna" ett ansikte. Det är det minsta vi kan göra för våra medmänniskor.

(Missa inte artikeln om Ludmilla i dagens SvD - vackert och känslosamt skriven om livet efter dotterns självmord)

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Status, Statussjukdomar, Depression, Självmord, Fibromyalgi, Endometrios, Tarmcancer

Sorg

Veckans bloggtema på Bloggvärldsbloggen är Sorg. Det här är mina tankar.

"Ett liv utan sorg är som en målning utan skuggor" ska Frank Crane ha sagt. Med lite distans är det lätt att hålla med honom men när man står där omgiven av skuggorna är det svårt att lyfta blicken och se målningen ur ett större perspektiv. När jag gick i första ring på gymnasiet avled en flicka på min gamla högstadieskola under en friluftsdag. Hon var fjorton år gammal och bröt nacken i en slalombacke i mellersta Sverige. Vi fyllde kyrkan på hennes begravning - som också blev min första dito - och jag grät otröstligt. Jag kände henne knappast där och då, men vi hade varit fina lekkamrater många år tidigare när vi gick på samma fritids. Trots tiden som gått sörjde jag när hon försvann - så obarmhärtigt och brutalt. Det var mitt första möte med döden som också kom att ge sorgen ett ansikte.

Två stora sorger har därefter kommit att förändra mitt liv från grunden. En är en saknadens sorg och en är en handlingens och tillsammans bidrog de till beslutet att skapa bloggen - för bearbetning och glädje. Förlustens sorg kom när hjärntumören blåste ut Calles livsljus för gott, en månad efter hans tjugofjärde födelsedag. Åtta år av kärlek och vänskap var förbi och kvar stod jag med en sorg jag omöjligen kunde härbärgera. Trots att vi var så många som sörjde kändes jag ensam i kampen och bara två månader senare klev handlingens sorg in på scen. Jag försökte ta mitt eget liv och överlevde efter flera dagars oviss kamp, tvärt emot vad läkekonsten förutspått. Tusen och åter tusen gånger har jag ångrat den ödesdigra kvällen på PIVA, men det är svårt att ångra något man inte ens med möda kan minnas. Jag har drömt mardrömmar - och gör det fortfarande - där jag försöker hindra mej själv; desperat försöker jag ändra historien och försöker minnas vad det var som gick så snett. Men allt är bara svart. Jag sörjer det val jag gjorde, inte så mycket för min egen skull (jag överlevde ju faktiskt!) men för de minas. För min familj och för vännernas skull. Jag sörjer mitt brutna löfte gentemot de jag dyrt och heligt lovat att leva vidare när Calle inte längre gavs möjlighet. För min egen del sörjer jag att jag aldrig kommer att förstå - att fyra månader sannolikt för alltid kommer vara raderade ur mitt minne.

Dessutom bär jag en sorg, eller kanske snarare en känsla av vemod, inför alla år som jag ägnade åt att misshandla mej själv och min egen kropp. Det smärtar mej att jag inte såg mej själv som mer värdefull än så, och i det fallet sörjer jag allt det min familj fick utsättas för. I mina desperata försök att skydda dem; att hålla dem utanför min värld som var så smutsig, sjuk och ful tror jag istället att jag skadade dem tiofalt mer än om jag låtit dem gå vid min sida. Men vad vill den sorgen till? Inte något. Den hjälper varken dem eller mej framåt, den bara finns där och stör.

"Du åldrige herre i himlens sal,
när skall du tröttna omsider?
Se dansen på dockornas karneval
är lik sig i alla tider.
Ett ryck på tråden - och allting tar slut
och människosläktet får sova ut
och sorgen och ondskan vila sig båda
i din stora leksakslåda"
Bo Bergman

Allt är ändå inte sorg. Man brukar ju säga att bara den som upplevt riktig sorg kan känna äkta lycka, eller att bara den som sett mörkret kan uppskatta ljuset. Och även om sorgen gör ont; även om jag helst velat vara utan de händelser som väckt den till liv, så har den ändå givit mej ett liv i nyanser och med kontraster. Sorgen är inte allt. Den är en del av våra liv och måste nog också få vara. I stort och i smått finns den med i periferin, för där kärlek bor slår sorgen rot. Sorgen är priset vi får betala för kärleken men jag kan utan att tveka ett ögonblick säga - det är ett pris jag är villig att betala. Ty störst av allt är kärleken (1 Kor 13:13).

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Sorg, Kärlek, Cancer, Skidolycka, Begravning, Minnen, Självmord, Suicid, PIVA

Höst och brudklänningar

Igår tog jag med sambon och systern på blixtvisit till Malmö för att besöka två av stadens brudbutiker. Efter ett kortare besök i butik nummer ett (som nog inte får något återbesök) blev vi kvar i över en timme i den fantastiska butiken hundra meter längre ner på gatan. Tre klänningar blev provade, bland annat min röda favorit från i somras och en ny kärlek från Lucca (även här och här men knasiga bilder). Det är en ofattbar känsla att stå på en liten pall i en fantastisk brudklänning med makalöst släp, tiara (i brist på krona) och slöja. Helt obeskrivligt. Mitt enda problem nu är att prislapparna är för stora och plånboken för liten, men det är förhoppningsvis sådant som löser sej framledes.

Annars är hösten kommen på allvar till Lund. Trots att termometern fortfarande kan krypa upp mot sjutton, arton grader framåt eftermiddagen biter det i kinderna efter en längre promenad. Det skymmer redan strax efter sju och när klockan slagit åtta om kvällen är mörkret utanför fönstren redan djupt och kompakt. Inne i lägenheten tänder vi mycket ljus, våra golv- och fönsterlyktor brinner många timmar varje kväll och doftljusen sprider försiktiga stråk av mulberry och höst. Precis som så många år tidigare blir jag lugn och trygg när hösten slår sej till ro. Det är som att tempot slår av, trots att jag kan ha tusen och åter tusen saker att göra finns inte våren och sommarens stress i höstrusket. När andra grämer sej över höstdagjämningens avsked till ljuset välkomnar jag en årstid i vila. Nu får jag bygga upp, tänka ut, tänka över och meditera. Andas klar luft och rensa ut det gamla. Det behövs, varje år.

Celia som den bollgalna dam hon är, väntar på att matte ska släppa ner tennisbollen i hundvänlig höjd

Färg

Boklöv

/ Innie
Förra året skrev jag så här om hösten
Läs även andra bloggares åsikter om Brudklänning, Lucca, Palm design, Höst, Funderingar, Bröllop

Pricktest

Nu ska jag alldeles strax sätta mej på cykeln och trampa genom stan för att ta mej till vårdcentralen. Det är dags för pricktest - allergiprövning! Jag är nervös för vad sköterskan ska säga om mina armar, testet görs ju på underarmarna, tänk om hon inte tycker det är möjligt på grund av ärren? Jag är nervös för att det inte ska ge något utslag, jag kan ju inte fortsätta att nysa och snora för all evighet utan orsak. Men mest av allt är jag nog ändå nervös för att få veta att jag är allergisk mot våra förvirrade små pälsbollar här hemma... Men vad vill egentligen nervositeten till, den hjälper mej ju knappast? Om en dryg timme eller två har jag svaret så jag skjuter upp oron tills dess. Men håll gärna en tumme för mej!

Tips! Den här veckan är Therese Björk redaktör på SHEDO-bloggen. Hon har valt veckotemat "Måste man alltid vilja - hur viktigt är det att ständigt vara motiverad till att bli fri(sk)?" Jag tyckte det lät så spännande att jag var tvungen att skicka in ett bidrag - det finns nu att läsa här.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Allergi, Pricktest, Pälsdjur, SHEDO

Våld i psykiatrin II

Under det gångna året har det rapporterats ett antal gånger om "greppet" - en fasthållningsmetod som polisen slutat använda på grund av de allvarliga riskerna men som fortfarande uppges användas på vissa håll inom psykiatrin. I februari delgavs en skötare misstanke om brott och i april anmäldes samma vårdare på psykiatriska kliniken i Värmland, misstänkt för att ha kvävt en patient genom användning av "greppet". Åklagaren yrkade på villkorlig dom och dagsböter och i går offentliggjordes domen från Värmlands tingsrätt - vårdaren döms för vållande till annans död. Idag skriver DagensMedicin att vårdaren får jobba kvar inom landstinget, om än med andra arbetsuppgifter.

Det jag upprepade gånger reagerat på under det gånga året summerades ganska väl i kommentarsfältet på DagensMedicin. Ett stort antal personer som uppger sej vara både läkare och sjuksköterskor hävdar gång på gång att våld är den enda fungerande lösningen till skvatt galna tvångsvårdade patienter. Signaturen "Dr" skriver nonchalant;

"För det andra skulle det vara intressant om du kunde ange någon alternativ metod för hur man hanterar en storväxt bindgalen patient, samtal?"

Signaturen "Psykolog" tycks vara något mer klarsynt och replikerar;

"Jag har heller inget förslag på alternativa lösningar. Det räcker dock inte som argument för nedläggning. En person som tas om hand mot sin vilja ska inte riskeras att utsättas för behandling som medför fara för liv. Om psykiatrin inte klarar av dessa personer utan att behöva använda sig av livsfarliga metoder är man uppenbarligen inte kapabel att ta emot dem."

Det är just det här jag tycker hela diskussionen handlar om. Inte huruvida vårdaren ska dömas eller ej för det är vi få som kan uttala oss om. (Däremot är jag övertygad om att rättsprocesser mot enskilda sjukvårdare bör genomföras med största restriktion om sjukvården vill ha någon personal alls på sina enheter. Läs Sofias inlägg sedan i våras om du tvekar). Nej, i stället tycker jag vi bör fråga oss varför våld ses som en absolut nödvändighet inom psykiatrin. Jag tycker citatet ovan är helt klockrent - det blir ett ytterst märkligt resonemang att rättfärdiga våldshandlingar bara för att vi inte känner till några andra lösningar. Det är samma logik som att skicka självskadande patienter till rättspsyk för att vi inte har några bättre behandlingsalternativ. Eller för all del att vi fortfarande kör våra bilar på bensin från råolja trots att den tar slut vilket år som helst. När ska vi lära oss att det inte fungerar att vänta på att en lösning ska hoppa upp som gubben ur lådan? Om vi på allvar vill få bort våldet och "greppet" från psykiatri - ja, från sjukvården i stort - måste vi självklart göra stora kraftansträngningar för att finna alternativ. För de finns. Våld och starkt maktutövande har aldrig löst några problem. Aldrig någonsin.

/ Innie
Tidigare bloggat: Våld i psykiatrin
NWT 1, NWT 2, NWT 3, SvD
Läs även andra bloggares åsikter om Våld, Psykiatri, Vårdare, Dom, Psykiatrin Karlstad, Värmlands landsting, Tvångsvård, Död

Växthuset

Lägenhetsstatus: Två människor, en hund, två katter, tre triljoner pälsstrån och en sanslös mängd krukväxter. Plus en helskottas massa sticklingar.
Växtstatus rum för rum:
Hallen - vanligtvis 3, i dag endast 1
Sovrummet - konstant 1
Arbetsrummet - drygt 10, främst succulenter och kaktusar
Vardagsrummet/köket - omkring 30
Vattnings- och skötselbehov:
Dagligen ...

Orkidé Phalaenopsis; inköpt sedan våra fyra vita som blommat 12 månader i streck till sist tappat sista kronbladen

Nyinköpt Phalaenopsis sedan i går - ungefär dubbelt så hög som våra tidigare - phalaenopsis gigantos ... Lilla Fiskaregatans trädgårdsbutik.

Ampellilja - en livskraftig krabat. Denna är tagen från ett skott från en planta jag fick av min mormor - 1992!

Bajonettlilja eller Svärsmorstunga - också den en tålig, men vacker, skapelse.

Arrangemang med främst suckulenter, det hitersta har jag planterat och det bortersta är köpt. Krukor och växter från KC Blommor på Mårtenstorget

Arrangemang som tack för föreläsning

Vanda Orkidé, också den från Lilla Fiskaregatan. En epifyt som lever med rötterna ovan jord och tar upp vätskan ur luftfuktigheten.

För att hjälpa den på traven har vi ställt några glas vatten under den...

Och så här vacker är själva blomman

Vårt stora vardagsrumsfönster med novemberkaktusar, bajonettliljor, ampelliljor och fikus natasja

Hjärtan på tråd - i ett hörn har vi tre hängande på väggen i krukor från Village - på våra CD-pelare står ytterligare en planterad i en större kruka. De måste hållas från katterna eftersom de uppenbarligen är hejdlöst roliga att leka med...

/ Innie - som är fantastiskt glad över att ha hittat en fästman som är lika växttokig som hon själv
Läs även andra bloggares åsikter om Krukväxter, Orkidéer, Inredning, Husdjur, Boende

Dags för kyrkoval

Idag är det kyrkoval.
Det är vaddåförnåt-val?
Kyrkoval. Valet där i snitt 1 av 10 röstberättigade masar sej i väg till vallokalen. Valet som sist, 2005, drog ungefär 578 000 svenskar till valurnora men som fortfarande får många att rynka frågande på pannan. Valet som omfattar Svenska Kyrkans 5.6 miljoner medlemmar som på valdagen fyllt sexton år - det här är nämligen valet där även sexton och sjuttonåringar har rösträtt. Valet som få känner sej berörda av och fler ignorera. Så varför ska man rösta? Man kanske bara är med i Svenska Kyrkan av ren slentrian? Kanske är man som jag, inte särskilt förtjust i att politiska partier ställer upp? Kanske tycker man att kyrkan är på väg utför - just därför ska man rösta.

Tre viktiga frågor för mej:
Jag tycker att svenska kyrkan främst ska vara kyrka och inte politik, alltså röstar jag partipolitiskt obundet. I årets val finns faktiskt ett antal alternativ, mer eller mindre tilltalande.
Vidare spelar den stundtals både hätska och intensiva debatten om homoäktenskap stor roll i mitt val - för mej är det en självklarhet att kyrkan ska viga samkönade par.
Till sist hoppas jag, precis som Angelica, att fler går och röstar om så bara för att hålla Sverigedemokraterna utanför kyrkans styre. De har siktet inställt på att fördubbla sitt valresultat sedan 2005, något jag av många anledningar hoppas att de misslyckas med. Så här ser mandatfördelningen ut i kyrkomötet ännu så länge.

Läs Angelicas blogg och hennes skäl för att rösta. Kika in hos Royne och ta reda på varför SD är ett dåligt val. Läs om Lunkentuss som offrar sömn för att rösta och Trollhare som faktiskt hittat EN positiv sak med SD. Valresultaten hittar du här framåt natten/morgonkvisten och vallokalerna har öppet en bit in på kvällen.

Har du röstat, tänker du sista-minuten-rösta eller struntar du fullkomligt i kyrkovalet? Eller är du kanske inte medlem?

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Kyrkoval, Svenska Kyrkan, Sverigedemokraterna, Rösträtt, Valdeltagande

Bloggtorka deluxe och förkylningen från helvetet

Man skulle kunna säga att tisdagen var min sista dag med "bara" allergiska symtom och att onsdagen sedan blev en katastrofal brytpunkt. De vackra bilderna från onsdagskvällen till trots var det dagen som den förskräckliga välkommen-tillbaka-till-skolan-och-hej-tusen-miljarder-bassilusker-förkylningen på allvar slog rot i min kropp. Jag var fullkomligt däckad hela dagen och missade den veckans enda föreläsningsdag i kursen hälsa och välbefinnande; ve och fasa eftersom föreläsaren är fantastisk. Sen dess har det bara gått utför och jag har ännu så länge inte sett röken av någon kulmen i denna förkylning-från-helvetet.

Numera roar jag mej dagligen med att undersöka hur länge man kan hosta innan kräkreflexerna sätter in. Hur många gånger man kan vakna av att man hostar så väggarna skakar och husdjuren irriterat lämnar sängen är också kul att testa. Vidare är en spännande sport att undersöka hur många gånger man kan nysa på en dag, eller säg en timme - kombinationen allergi och brakförkylning tar resultaten till oanade höjder! Man kan också klocka sej för att se hur lång tid det tar för nässprayen att verka, eller hur ofta man vill kontra hur ofta man bör använda den. Det är fascinerande att upptäcka att man kan må som ett uppkräkt garnnystan redan klockan sex på morgonen (längre än så låter hostan mej inte sova) och hur det inte direkt blir bättre av milslånga cykelturer. Dessutom är det alltid käckt att blanda kvällscoctailen med hostdämpande, slemlösande och smärtstillande - kommer jag vakna som iprenmannen eller knarkare i morgon bitti?

Men jag har i alla fall hunnit med att krama både pappa med sambo, syster, farmor och farfar när vi igår firade pappas trettioårsdag (möjligen gånger två?) - någon av dem borde jag väl lyckas smitta? Fästmannen är ju faktiskt redan avklarad.

/ Innie (som nyst fem gånger under de fjorton minuter det tog att författa ovanstående rader ...)
Läs även andra bloggares åsikter om Förkylning, Ironi, Sjuk, Hosta

Solnedgång

På allergifronten intet nytt. Läkaren var mycket empatisk och trevlig de tio minuter jag pratade med honom. Främst diskuterade vi sjukvårdsorganisationen och det faktum att både läkar- och sjuksköterskeyrket går allt mer mot ett skrivbordsjobb och längre från att vara patientnära. Någonstans mitt i bokade vi en tid för pricktest nästa torsdag och jag fick ett undvikande svar om att en pälsdjursallergi inte blir bättre av att jag behåller husdjuren. Däremot kanske inte heller sämre och att det helt enkelt blir upp till mej att väga allergibesvär kontra det goda med att har hårbollarna kvar. Tack för alla era peppande kommentarer, de värmer!

I går kväll tog vi, min nalkande förkylning till trots, hunden med oss på en kvällsrunda ut över fälten. Men henne i cykelkorgen rullade vi bort till Arendala och började vandringen upp för kullen. När vi efter en timmes promenad vände hemåt var klockan nästan åtta och himlen stod i brand. Vi såg havet i Malmö, Turning Torso och Öresundsbron. Vi såg domkyrkotornen i Lund och alla lampor tända i staden. De är så fantastiskt, fantastiskt vackert. (Om du klickar på bilderna kan du se dem förstorade)

Malmö - Turning Torso och Öresundsbron

Sydligaste delen av Romeleåsen, Lund

Vindkraftverket på vår nordligaste punkt

Havet och hamnen i Malmö borta vid horisonten

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Allergi, Läkare, Skåne, Lund, Nikon D40, Solnedgång, September

Allergi - nej tack!

Sedan någon gång i våras har mina ögon kliat mer eller mindre konstant. Strax därefter kom nästäppan, denna ständiga. Dygnet runt, vecka efter vecka men aldrig någon förkylning. För någon månad sedan accelererade även mina nysningar som jag hittills lyckats hålla hyfsat diskreta. Nu nyser jag tio, tjugo, trettio gånger varje dag. Jag känner mej helt enkelt som en stor vandrande smittbomb (inte minst i dessa influensatider!) men fortfarande - inga andra sjukdomssymtom. Efter mycken förnekelse och ett antal dejter med Apoteket har jag bokat tid på Vårdcentralen och ska dit om ganska exakt två timmar. Allergiutredning.

Som jag hatar detta ordet. Allergi. Jag är fullständigt livrädd för vad sjutton gör jag om det visar sej att jag är pälsdjursallergiker? Jag har en hund och två katter - det är omöjligt att göra mej av med dem! Men å andra sidan; vad gör jag om det inte är (pälsdjurs)allergi? Om det som vanligt visar sej att jag har en mängd märkliga symtom utan vettig förklaring?

För det är inte bara tanken på en allergi eller inte allergi som oroar mej - jag tycker helt enkelt inte om att söka mej till sjukvården. Tyvärr sjunker mitt förtroende dem ju längre tiden går trots att jag så intensivt jobbar för att bygga upp det igen. Det handlar inte om att jag inte träffat bra sjukvårdspersonal - tvärt om så har jag träffat en rad alldeles fantastiska människor! Däremot undrar jag om jag någonsin igen kommer att riktigt klara av patientrollen. Så snart jag går in på en sjukvårdsinrättning sker en av två saker; antingen blir jag den lilla, kuvade patienten som nickar, tittar i golvet och inte vågar protesterar, eller så går jag i försvar direkt, blir obstinat och arg för minsta lilla. Jag kan uppenbarligen inte hantera maktobalansen på ett vettigt sätt.

Jag har för stor integritet för att tycka det är okej att få höra av en utländsk läkare att jag är "psykiskt sjuk magen?" när jag ber om en utredning av min förmodade laktosintolerans. Inte heller uppskattar jag läkaren som oförstående frågade tre gånger om mina ärr och till sist gjorde en frågande teaterscen där yvigt hugger sej själv i armen och säger "Ah, du menar hugg, hugg, hugg?" Jag försöker intala mej själv att jag haft otur och jag vet att jag också träffat fantastiska läkare, men det är så vansinnigt svårt! Det handlar inte om att vården alltid ska ha en lösning utan att jag ska bli bemött med respekt och förståelse. Håll tummarna för mej i eftermiddag så att jag kan börja bygga upp ett förtroende för vården igen. Med lite tur är jag bara allergisk mot ... eh ... något annat än pälsdjur.

/ Innie
Tack till Neutral för lån av bild.
Läs även andra bloggares åsikter om Allergi, Allergiutredning, Bemötande, Läkare, Sjukvård

Bra försök men långt ifrån tillräckligt

På Dagens Nyheters debattsida presenterar idag regeringen sina förslag inför höstbudgeten som bland annat innefattar att studiemedlen höjs med 350 kronor från första januari 2010. Ett år senare höjs fribeloppet, det vill säga det belopp studenten får tjäna som mest utan att studiemedlen påverkas, från nuvarande 107 000 till föreslagna 136 400 kronor. Det kan ju låta positivt men i mina ögon är det bara en halvhjärtad hjälp långt ifrån tillräcklig för den absoluta majoriteten. Studiemedlen har minskat rejält i värde de senaste decennierna; bostadskostnader och matpriser har stigit vida mer än CSN.

Å ena sidan är ett land beroende av att människor utbildar sej och studier ska därför uppmuntras. Å andra sidan är synen på studenter inte sällan negativ, de anses vara gnälliga, bortskämda och allmänt jobbiga. De allra flesta högskole- och universitetsstudenterna försörjer sej med hjälp av studiemedel från CSN. För studier på heltid innebär det just nu en månatlig inkomst om 7821 kronor. Problemet är bara att dessa 7821 kronor inte räcker - enligt upprepade undersökningar från SFS, Sveriges Förenade Studentkårer, behövs minst 900 kronor till varje månad för att studenten inte ska gå back! Det går helt enkelt inte att leva på studiemedlen! Ska du klara dej måste du alltså antingen arbeta vid sidan om dina heltidsstudier, eller hoppas på att du har rika föräldrar som kan bistå med pengar när det krisar. Varannan student klarar inte sin ekonomi själv.

Hur många heltidsarbetande vuxna tycka det var acceptabelt att de, utöver sitt heltidsjobb, dessutom måste arbeta timmar på helger, kvällar och nätter för att kunna betala hyran? Det finns ett grundläggande tankefel inbakat i hela diskussionen om studenter och deras ekonomi. Heltidsstudier är upplagda för att kräva 40 timmar i veckan, vad är det för bakvänt resonemang som gör det logiskt att man dessutom ska arbeta? Det handlar inte om att man student är lat - det handlar om att man;

A - är beroende av att kunna betala sin hyra, sina räkningar och sin mat
B - för att få sina 7821 kronor av CSN måste man klara minst 75% av sina studier
C - eftersom pengarna ändå inte räcker måste man som student jobba extra
D - jobbar du extra får du mindre tid att plugga, du riskerar att köra på tentor och tar du inte dina 75 % och står helt utan studiemedel.
E - åter till punkt A; även studenter behöver betala hyra, mat och räkningar men för vilka pengar då?

Jag vill utbilda mej. Jag älskar att plugga. Jag vill ha en akademisk examen, en bred och djup utbildning och jag har personligen en mycket svårsläckt kunskapstörst. Efter två år på universitetet har jag redan en studieskuld på över 200 000 (det mesta är ju faktiskt lån och inte som många tror, bidrag.) Jag är okej med det för jag vet att det är en investering, däremot har jag inte kraft och ork att utöver mina heltidsstudier dessutom arbeta på regelbunden basis. Att vända på varje krona är vardag för många men det är absurt att de som är ett lands framtid - studenter (och barn!) - inte har en rimlig chans att klara sin ekonomi oavsett hur väl de än vänder sina slantar. Ska utbildning verkligen drivas än mer mot en klassfråga där den som har pengar är den som har råd att studera? Eller ska vi bränna ut studenterna redan innan de tagit sej ut på arbetsmarknaden, det är nämligen ditåt det barkar.

/ Innie
SvD, Sydsvenskan, Aftonbladet, Expressen, Corren,
Läs även andra bloggares åsikter om CSN, Studiemedel, Studiebidrag, Universitet, Högskola, Student, Ekonomi

Bantningspiller, andra ronden

De sista dagarna har ett nytt sökord varit märkligt överrepresenterat i min läsarstatistik; Bantningspiller. Jag antar att det beror på tisdagens blogg och jag tänker helt enkelt ta chansen att säga ytterligare några ord. Bantningspiller kan vara livsfarligt. Bantningspiller är dumt. Bantningspiller är skadligt. Bantningspiller är skit. Bantningspiller gör dej deprimerad. Bantningspiller är bara ett sätt för läkemedelsföretagen att tjäna pengar på människors nojor och fobier. Vänta med att skälla en stund till, läs bara klart vad jag har att säga.

Jag tror absolut att bantningspiller kan vara en hjälp för dem som verkligen är i verkligt behov av att gå ner i vikt. Det preparat som i somras släpptes fritt på marknaden var Alli, tabletter som bara är godkända för personer över 18 år och med ett BMI över 28. Om det också bara varit dem som kunde använda det hade jag inte haft några invändningar - chansen är högre att rekommendationerna efterlevs om preparaten är receptbelagda. Problemet är att Apoteket redan nu konstaterat att det inte främst är de överviktiga, utan de fullkomligt normalviktiga, som är de största kunderna. I våras förbjöds laxermedel att säljas receptfritt i storpack på Apoteket eftersom man vet att de missbrukas av tjejer och killar med ätstörningar . (Samtidigt togs även de största förpackningarna av smärtstillande bort ur det receptfria sortimentet för att minska risken för suicid) Bara några månader senare släpps alltså Alli fritt på marknaden.

Fråga en femtonårig tjej om hon vill gå ner i vikt och jag lovar att du i nio fall av tio får ett jakande svar. Troligen ser det likadant ut om du frågar en tjugofemåring eller femtiofemåring. Kvinnor är vanligen något mer viktfixerade än män, men samtidigt är långt fler män än vad vi tro drabbade. Länge har bantningspiller funnits att beställa illegalt via nätet; fullkomligt livsfarligt eftersom man köper grisen i säcken, vilket sannolikt hindrat många från att pröva. Med Alli uppstår fantastiska möjligheter för en person med ätstörningar, eller för allt i världen, för någon utan ätstörningar men med "vardagskomplex".

Lösningen ligger inte i att gå ner tre, fem eller tio kilo i vikt med hjälp av bantningspiller. Möjligen om du väger över tvåhundra kilo, då är din vikt sannolikt direkt hälsofarligt men annars är viktnedgång inget löfte om bättre hälsa. Snarare tvärt om. Det största jobbet är inte att förlora kilon, det största jobbet är att acceptera det kilona man har. Oavsett vad man väger kan man alltid väga mindre - någon absolut botten finns inte och man kan således aldrig bli nöjd eller gå ner tillräckligt mycket. Börja i andra ändan i stället. Lägg kraften på att lära dej att acceptera dej själv så som du är i stället för att jaga något du aldrig kan bli. Du är bra just precis så som du är. Med kärlekshandtag, dubbelhaka, äppelkinder, bilringar, celluliter, gäddhäng och åderbråck - du duger. Jag vet vad jag väljer; hellre en sund (och rund!) lycklig kropp med goda kostvanor är en svältande mager kropp med oljiga diarréer och depressioner.

Vad väljer du?

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Alli, Bantningspiller, Viktminskning, Bantning, Nojor, Ideal, Anorexi, Apoteket

Minnenas allé - del 5

April 1999, jag är 17 år och för första gången i Taizé - det ekumeniska klostret i mellersta Frankrike. Tillsammans med Mille, Calle, Simon och en hel församlingsbuss reste vi trettio timmar till ett Taizé långt annorlunda än det som finns idag. Vi sov arton kvinnor på bara dryga tjugo kvadratmeter - med tre trevåningssängar på var sida av en mycket smal mittgång får man in många människor! Maten var spartansk, toaletterna av sextiotalsstandard och varmvattnet räckte bara till strax efter sju på morgonen. Det var smutsigt, dammigt och tiotusen människor som trängdes i kyrkan, matkön och om sittplatserna. Trots det kändes det som jag hittat hem. Där porlade skratten, innerligheten var äkta och sorgen ren. I Taizé kom jag för första gången att känna den djupaste frid och det är fortfarande, tio år och åtta resor senare, en av de tryggaste platser jag vet här på jorden. Det var ju där jag fann kärleken.

/ Innie

P.S. Är du nyfiken på Taizé och befinner dej i Lund i November kan du kika här! D.S.

Läs även andra bloggares åsikter om Taizé, Kärlek, Tonår, 1999

Hopp och förtvivlan

I går satt jag hemma i Sofias soffa, drack te, busade med Edda och pratade hela eftermiddagen. Mycket i våra sjukdomshistorier stämmer väldigt väl överens, trots att våra sjukdomsår gått lite omlott och utspelat sej i olika delar av landet, på olika typer av kliniker kan jag känna igen mej nästan obehagligt väl i hennes ord. Få personer kan jag prata så fritt med, och utan några förbehåll, som jag kan med Sofia.

Därför är det skönt att höra att jag inte är ensam om de kluvna känslorna. Allt som oftast vill jag bli sedd för den jag är idag, utan att främmande människor tolkar in sina föreställningar om mitt förflutna. Jag vill vara ett rent och tomt blad vid ett första möte. Å andra sidan upplever jag ibland att jag aldrig blir riktigt hel om jag sätter en parentes runt allt som varit. För trots att det inte finns någon anledning att häva ur sej sitt levnadsöde för nya bekantskaper så känner jag mej emellanåt som en falsk imitatör som desperat försöker bli något hon inte är. Trots att jag påminner mej, gång på gång, om att alla människor jag möter bär på sina egna hemligheter kommer jag inte ifrån känslan av svek och lurendrejeri. Det tudelade.

Liknande känslor har jag egentligen inför hela psykiatrin - antingen fylls jag av en stark kämparglöd och en övertygelse om att vi kommer fixa det här. Strax därefter knäcks mitt hopp av hur opersonlig, oprofesionell, omänsklig och vansinnig den också kan vara. Det finns så mycket som är fullkomligt galet i den (psykiatriska) vården att jag kan undra om det alls är någon idé att arbeta för en bättre vård. Å andra sidan vet jag att förändring sker och att nytänkande tar större plats. Jag vill tro att vi kommer kunna förändra och utveckla psykiatrin än mer - det har skett mycket bara sedan sextiotalets mentalsjukhus och sekelskiftes massinstitutionalisering, men det är fortfarande en lång väg kvar att gå. Vi lever i en tid när fyrtio procent av högstadieungdomarna har provat att skada sej själv, och drygt tio procent gör det på regelbunden basis - visst måste väl det påverka vår framtid? Kommer självskadebeteende om trettio år vara ett normativt beteende, något ungdomar prövar precis som rökning och alkohol, eller är det här ett avgränsat utbrott som vi kommer kunna stilla? Att häva den allt mer omfattande psykiska ohälsan kommer inte vara enkelt, men det är ändå något vi måste påbörja idag. Helst redan igår.

Den jag är kontra den jag var, den jag vill vara kontra den de tror mej vara. Hopp och förtvivlan, men som alltid låter jag hoppet vinna. Självklart kommer vi att fixa det här.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Självskadebeteende, Vänskap, Minnen, Framtid, Norm

Minnenas allé - del 4

December 2000, jag går sista året på gymnasiet och bor i min första lägenhet som jag delade med min klasskamrat. Hon i sin tur hyrde den i andra hand av vår engelsklärare som flyttat till Genève - vad gör man inte för att som tonåring få bostad? Fibromyalgin har grävt sej djupt ner i min sjuttonåriga kropp och efter en längre utredning på barnmedicinska är jag både mentalt och fysiskt söndertrasad. Ändå fanns skratten. Min kombo hade en liknande smärtsjukdom och vår främsta försvarsmekanism mot stödkragar, handledsskydd och sanslöst tröttande smärtstillande tabletter var humorn. Lika svart som natten och drypande av ironi men den fick oss att orka. Idag har jag fortfarande samma smärtor men nio år av mental träning bakom mej. Nu är acceptens och mindfulness mina viktigaste verktyg, tätt följt av skrattet och galghumorn.

Ingenting är omöjligt - det är bara olika svårt och tar olika lång tid.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Fibromyalgi, Smärtsjukdom, Smärta, Gymnasiet, 2000, Humor

Minnenas allé - del 3

I augusti 1996 började jag konfirmationsläsa i Sofia församling, Jönköping, för att den nionde augusti året därpå konfirmeras. Under mitt år som konfirmand slog min kristna tro rot ordentligt och jag fann att kyrkan hade en plats att erbjuda mej som jag inte kunde hitta någon annan stans. I juni några månader före konfirmationen reste vi, en grupp om sextio personer med ledare och ungdomar, till Värmland och tillbringade tolv dagar i "Vildmarken". Vi vandrade och paddlade, utan telefoner, utan klockor, utan freestyle (det här var före mp3-spelarens tid...) eller kontakt med omvärlden. Allt vi behövde för dessa tolv dagar bar vi på våra femtonåriga ryggar och den frystorkade maten vi åt efter att ha lagat över öppna eldar smakade bättre än jag någonsin kunnat föreställa mej. Trots att det har gått tolv år sedan min Värmlandsresa minns jag den fortfarande med värme. Möjligen frånsett sjön med det femgradiga vattnet där vi en kväll badade och tvättade håret - där var det onekligen rätt kyligt ...

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Minnen, 1997, Konfirmation, Sofia församling, Jönköping

Vikthets och bantningspiller

Jag väljer sällan att skriva om kilon och vikter hit och dit eftersom jag vet hur svårt det är att hitta en konstruktiv balans. Vikt har ingenting med självkänsla att göra och jakten på de där sista kilona kan bara vara destruktiv. Idag tänker jag dock inleda med ett undantag.

Jag har gått upp ungefär trettio kilo sedan jag vägde som minst under anorexin. 30 kilo - det är väl ungefär lika mycket som en tioåring väger? Det mest intressanta måste väl ändå vara att jag fortfarande är vad som skulle kallas för "normalviktig". Sanningen är jag till min längd har ett spann om dryga femton kilo att pendla inom för att, sett till BMI, fortfarande ha en hälsosam vikt. Varför alla dessa siffror? Jo, för varken ett eller tio kilo spelar någon roll.

Man säger ofta att lyckan inte sitter i kilona. Jag skulle vilja säga att det är en sanning med viss modifikation - så länge man svälter sej själv eller är underviktig sitter en stor del av lyckan i kilona. Hur märkligt det än kan låta för den som i dag är fast i underviktens träsk så hade jag kunna koppla ihop en välmående barometer med min våg - för varje kilo jag gick upp i vikt flyttade jag mej ytterligare ett hack uppåt på barometern. Hur ogärna jag än ville erkänna det insåg jag ganska snart att det där sjukvården pratat om - svältdumhet - var något som drabbat även mej. Jag hade satt allt mitt hopp till kilona, för varje gram som lämnade min kropp trodde jag att jag vann en seger. Egentligen föll jag bara allt längre från det verkliga livet. Att försöka inbilla sej själv att man skulle bli lycklig om man "bara tappade de där extrakilona" är en ren och skär myt. Lycka, självkänsla och självförtroende är inte så ytliga företeelser. Vill du på allvar få ett gott liv och må bra så är mitt enda tips att börja gräva där du står - inombords, i dej själv. Att skylla måendet på kilon är en haltande sanning.

Jag försöker oftast hålla mej undan från alla "bloggkrig" och kändisuttalanden, men efter dagens artikel i Aftonbladet med Carolina Gynning kan jag liksom inte låta bli. Precis som läkarna blir jag bara förbannad - för nej, jag tycker inte att bantningspiller ska vara så pass lättåtkomliga som de är idag. Inte med de biverkningarna. Och jag tycker inte det är sunt att höja pillren till skyarna, det finns nog av bantningshets som det är. Om det, när jag var anorektisk, hade varit lika enkelt som det är idag att få tag på bantningspiller hade jag också fastnat i det träsket. Sök hjälp i stället! Idag finns ett antal alternativ att välja bland; AB-kontakt har mycket verksamhet i Stockholmstraken och Shedo:s jourmail och Zebraforum finns för dej som vill ha stöd över nätet. Telefonjourer finns ett antal och sedan självklart vårdcentralen, psykiatrin och behandlingsenheterna. Skit i alla ideal, strunta i hur mycket du borde väga och glöm att du blir lycklig av att gå ner i vikt. Kika på den här filmen och kom ihåg att du är så mycket mer än din yta - trots alla klyshor så är det faktiskt insidan som räknas. Och glöm aldrig att du faktiskt är bäst i världen på att vara du. Gränslöst värdefull.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Anorexi, Bulimi, Ätstörningar, Media, Carolina Gynning, Bantningsmedel

Minnenas allé - del 2

Några år har passerat sedan gårdagens bild och jag torde nu vara i fjortonårsåldern, med andra ord är bilden tagen 1996. Jag går på högstadiet, försöker förtvivlat passa in bland smink och coola kläder men trivs fortfarande bäst med lypsyl och raggsockar. Mina försök att vara som alla andra havererar gång på gång men min fantastiska vän under högstadietiden får mej att förstå att både basker och v-jeans är okej trots att veckotidningsmodet säger något annat. För det kommer jag alltid vara tacksam.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om V-jeans, Mode, Högstadie, Basker, Minnen

Minnenas allé - del 1

Allting är inte var det ser ut att vara, eller kanske snarare; allting har inte alltid varit som det ser ut idag.

På önskemål av Josefin och med färgsprakande inspiration av Maria har jag äntligen gjort slag i saken och lärt mej hur vår scanner fungerar. Tanken är att kunna publicera ett och annat foto från tiden innan digitalkameran (för jodå, den tiden har funnits) och bjuda på några små axplock eller guldkorn ur livet-före-bloggen. Start idag, här och nu, så får vi se hur länge bilderna räcker. Året var 1993 och min mamma var nydisputerad. Inför den stora promoveringsfesten som skulle hållas året därpå skulle en riktig festblåsa sys upp. HM Drottning Silvia skulle i egenskap av hedersdoktor närvara vid cermonin och lilla fröken Thérèse, 11 år gammal, var mest intresserad av kungligheter och mindre av mammas akademiska framsteg. Trots min ringa ålder var jag så gott som jämnlång med min moder och fick helt enkelt agera provdocka när hon skulle fålla upp kjolen!

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Promotion, Doktorera, Disputation, Hedersdoktor, HM Drottningen, Minnen, 1993

Bruden som inte kunde sluta skratta

Varför känner jag att denna video mycket väl skulle kunna vara hämtad från mitt kommande bröllop? Alla som känner mej bortom bloggen har sannolikt stött på min förmåga att skratta hysteriskt och okontrollerat när jag är (över)trött eller nervös. Om jag känner mej själv rätt finns en överhängande riska att jag kommer uppfylla båda dessa kriterier på min bröllopsdag. Men men - ett gott skratt förlänger livet.

Väl?

Snabböversättning; Brudgummen (Andrew) råkar när han ska upprepa sina äktenskapslöften säga "waffle-y" istället för "lawfully" - det vill säga "våffliga" fru.... Alla, inklusive hans tilltänka Melissa, börjar skratta och han fortsätter glatt med "And pancake-y". Sen är det kört på riktigt.

Note to my darling; håll dylika skämt långt från våra löften - annars är jag rädd att vi aldrig tar oss igenom vigselcermonin ...

/ Innie
Tack för tipset Harry Amster!
Läs även andra bloggares åsikter om YouTube, Bröllop, Gapskratt

Om om inte fanns

Ibland funderar jag på hur mitt liv hade sett ut om allting inte gått så snett. Dessutom klurar jag på när jag egentligen började glida ur spår. När jag växte upp hade jag, precis som många andra barn, en tendens att säga "Men OM jag gör det eller det" eller "OM jag bara var lite snyggar" och min mammas standardreplik var ett suckande "Jaa du, tänk om om inte fanns ..." För visst är det oerhört enkelt att intala sej själv om man bara var lite snällare, lite snyggare, lite rikare, lite friskar, hade ett lite bättre jobb eller ett lite större hus? Man kan grubbla sej gråhårig på hur livet sett ut OM; men inte blir man lyckligare för det.

Ibland tillåter jag ändå mej själv att blicka bakåt och ägna några minuter åt fundersam nostalgi. Högstadiet gick jag ut med skyhöga betyg och kunde välja vilken gymnasieutbildning jag ville. Jag hade ett näst hysteriskt aktivt liv; jag var engagerad konfirmandledare, styrelseledamot i stans lokalförening i kyrkans unga, jag dansade klassisk balett och jazzdans, sjöng i kör, spelade piano och fiol och lite gitarr. Blev modellfotograferad, åkte på läger och pluggade. Trots den välvårdade ytan och mitt klingande skratt var garderobstrollen redan då i full aktivitet. Mina dagboksanteckningar från högstadiet går inte av för hackor och det är med sorg jag läser dem nu mer än ett decennium senare. Ändå fick jag inte kontakt med psykiatrin förrän sex år senare.

Jag gick IB på gymnasiet, pluggade som en galning, fortsatte dansa, spela, sjunga och gå i kyrkan. Jag reste till Bryssel med skolan, till Frankrike med pappa, till London med mamma och till Taizé med kyrkan. Jag träffade min första pojkvän men hoppade över allt vad alkohol, droger och rökning hette. På hösten i trean började revolten krypa i min kropp och jag flyttade hemifrån och in till en kompis som jag kom att bo med under ett drygt år. Värken som bott i min kropp stora delar av gymnasiet utreddes och diagnosticerades och lagom till studenttider sjukskrevs jag och förberedde mej för ett fjärde år på skolan. Tyvärr blev det aldrig något fjärde år - samtidigt som mina klasskamrater gav sig in på universitetet, ut i arbetslivet eller på jorden-runt-resor försvann jag in på en av stans låsta psykiatriska avdelningar. Först många år senare skulle jag hitta ut igen.

Många av mina gamla klasskamrater är idag färdigutbildade och yrkesverksamma. Det är ju onekligen åtta år sedan de sprang ut. Där finns en uppsjö av psykologer, jurister, matematiker, civilingenjörer, ekonomer, dansare, journalister, läkare och läkarkandidater och lärare. Flera är gifta och många har barn. Många känslor cirkulerar när jag ser dem på facebook, i media eller hör om dem på omvägar men den frågan som främst upptar min uppmärksamhet är - var vore jag om jag vore en av dem? För några år sedan var det smärtsamt att följa deras utveckling och höra om deras framsteg, då när jag själv fortfarande bara hade sjukdomen som sällskap. Idag är känslorna annorlunda. Jag lever mitt liv precis så som jag vill ha det, tillsammans med mannen jag älskar, i staden jag trivs med och med studier som verkligen passar mej. Men visst sjutton undrar jag ibland och låter fantasin löpa fritt - jag är ju inte mer än en nyfiken människa.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Utveckling, Högstadie, Ohälsa, Gymnasie, Barndom, Minnen

Akademiska vingslag

- Hej! Jag heter Thérèse, är 27 år gammal och bor med min fästman, våra två katter och vår hund i utkanten av Lund. Jag tidigare har läst ett par år vid sjuksköterskeprogrammet men känner att jag behöver läsa något annat en period. Jag läste väldigt mycket psykologi på gymnasiet, det var ett av mina sex ämnen, och tyckte mycket om det då vilket väl är ett av skälen till att jag sökt den här kursen. Nu siktar jag först och främst på att ta en kandidatexamen så får jag se hur jag går vidare sedan. I höst läser jag också kursen Hälsa och välbefinnande samt en distanskurs från Högskolan i Kristianstad .
- Förväntningar på kursen? Vad gör du på fritiden?
- Oj, jag hoppas väl dels att få en nytändning i min studiemotivation genom att få läsa sådant som verkligen intresserar mej men även att få redskap till möten med människor i kris eller bara till vardags. På fritiden pysslar jag mycket med djuren hemma, går promenader med sambon, skriver en del och driver en förening som arbetar med självskadebeteende och ätstörningar. Tja, det var väl allt tror jag ...

Kursstart. Presentera sej själv på ena kursen och på andra. I liten grupp och i stor. För grannen och för helklass. Spontanförklara begreppet salutogenes för en klass jag aldrig tidigare mött och diskutera stigmatiseringen av psykiatrin. Bli vansinnigt sugen på forskarutbildningen och peppad av att fler magistrar än psykologer antas. Skratta med folket på kafferasten och panikcykla genom Lunds innerstad för att hinna med tre bibliotek på lunchrasten. Njuta av de akademiska vingslagen och slås av hur sanslöst normal jag faktiskt kan vara. Av hur lite historien faktiskt påverkar eller hindrar mej. Kanske verkar jag något mer påläst, ovanligt engagerad eller en smula för insatt, men so what? Så vanlig. Så frisk. Så levande. Jag älskar det.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Lund, Universitet, Frisk, Liv, Psykologi, Studier

Om makt

Som svar på Matthias fråga om makt i gårdagens inlägg:

Den svenska sjukvården vilar tungt på autonomiprincipen som enkelt kan sägas vara patientens rätt att tacka ja eller nej till föreslagen behandling. Rätten att tacka ja eller nej till vård ska inte förväxlas med möjligheten att kräva en särskild sorts vård; det är fortfarande sjukvården förbehållet att avgöra vilken eller vilka metoder eller behandlingsformer som kan vara aktuella. Vid mycket svår eller livshotande sjukdom har dock patienten rätt att kräva en så kallad "second opinion", det vill säga att få en andra bedömning av en extern läkare/läkargrupp. Autonomiprincipens ställning i hälso- och sjukvårdslagen har stärkts under de senaste decennierna i takt med att samhället i övrigt förtydligat varje medborgares rättigheter.

Man brukar säga att en förutsättning för makt är att en part ska vara beroende av en andra. Part A har något som Part B behöver eller vill ha. Ur det perspektivet är makt oifrånkomligt inom sjukvården; även i den bästa tänkbara sjukvård finns en assymetri i relationen patient-personal. Patientens beroende ger personalen makt. Även inom till exempel skola och handel finns liknande förhållande. Barnet är beroende av lärarens kunskap och konsumenten av butikens utbud på samma sätt som den sjuka är beroende av läkarens expertis. Överallt där makt finns, finns också risk för maktmissbruk. För att i möjligaste mån undvika att staten sanktionerar denna typ av missbruk finns skolinspektionen för att granska skolorna, konsumentverket som granskar handeln och socialstyrelsen med uppdrag att granska sjukvården.

Problemet som jag ser det uppstår när transparensen hotas och granskningen inte längre kan genomföras, eller när granskningsorganen får sina händer bakbundna. Socialstyrelsen granskar och lämnar kritik, men har egentligen inga möjligheter att kräva förändring, endast föreslå. Svarsfrekvensen är sällan imponerande vid de granskningar och inventeringar Socialstyrelsen genomför vilket helt enkelt innebär att kliniker kan bedriva fullkomligt lagvidrig vård utan att det uppdagas. Som mest allvarligt blir det kanske när tvångsvård tillämpas. Som vården ser ut i dag erkänner även socialministern att vården inte är rättssäker.

Den makt jag alltså talar om när jag skriver om makt(missbruk) inom psykiatrin är med andra ord både det som pågår med öppna kort och det som pågår bakom stängda dörrar och nerdragna persienner. Att vårda någon med tvång är ett enormt ansvar som inte nog kan granskas och utvärderas. När jag för några månader sedan följde en debatt på Dagens Medicin där ett antal läkare på fullaste allvar tyckte att Socialstyrelsens granskning skulle skrotas omgående så att personalen kunde "syssla med det de var anställda för istället för att fylla i papper" så blev jag riktigt, riktigt rädd. Att frånta en människa sin autonomi är oerhört kraftfullt och måste självklart göras med största omsorg. Lagen om psykiatrisk tvångsvård är tydlig med att huvudsyftet med den tvingande vården ska vara att få till en fungerande vårdallians för att snarast möjligt övergå till frivillig vård. Vidare får tvång användas endast när alla andra möjligheter har prövats och så snart en mildare (tvångs)åtgärd är möjlig ska denna användas. Dessutom får tvång aldrig tillämpas generellt; tvångsåtgärder ska vara individuella och patienten ska alltid själv besluta sådant som han eller hon har kapacitet för utan att riskera hälsa.

Det jag minns när jag ser tillbaka på mina många år som tvångsvårdad patient är inte bara den rent formella makten där läkarna bestämde när jag fick gå ut eller resa hem eller behövde extra tillsyn. Lika svårt hade jag för det lilla maktutövandet som i längden blir oerhört påfrestande. Trots att jag var fullt kapabel till sådana beslut skulle jag gå och lägga mej när personalen sa till, äta när jag blev tillsagd, bara gå på toa när någon kunde bevaka mej, kliva upp på morgonen när sjuksköterska tände lampan, bara röka det antal cigaretter jag hade förtjänat under dagen och dessutom inte röka mellan 12 och 17 eftersom rökrummet då låstes. Jag skulle inte titta på tv dagtid, fick inte lyssna på musik på mitt rum, inte ringa ut efter klockan 21 på kvällen, inte komma tillbaka från permission efter klockan 20, inte dricka kaffe efter klockan 19 och inte äta frukt när jag ville. Sängen skulle bäddas och kläderna vikas in i skåpet. Mina tillhörigheter var ständigt inlåsta och för att komma åt dem fick jag invänta att någon i personalen hade tid att hjälpa mej, på samma sätt som att jag aldrig kunde gå ut om inte någon i personalen hade tid att släppa ut mej. Små, små maktutövanden som i längden blir fullkomligt outhärdliga. Dessutom vårdades jag ofta rent slentrianmässigt på LPT. Ett antal gånger blev jag utskriven (dvs egentligen permitterad) från avdelningen med ett LPT kvarvarande "som extra skydd". En eller ett par månader senare kunde en överläkare ringa på min mobil och säga "Vi upptäckte i går att du fortfarande har kvar ditt LPT så jag tänkte bara ringa och berätta att jag skriver av det med omedelbar verkan. För du mår väl bra nu?" Ingen träff, inget samtal, ingen avstämning - ingen koll, bara en avskrivning av något bortglömt.

I sakfrågan står jag alltså självklart på Anna Odells sida och har så gjort ända sedan start. Jag håller med henne om att psykiatrin och tvånget måste granskas, jag instämmer i att transparensen är så gott som obefintlig och att debatten måste till. Däremot är jag fortfarande, och kommer med sannolikhet att förbli, starkt kritisk till hennes metod.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Odell, Makt, Psykiatri, Tvångsvård, Maktmissbruk, Sjukvård