Pingsthelgen

En rad avsnitt West Wing. Middag i soffan. Glass. En halvdan långfilm. Många timmars skrivande. Många timmars korrekturläsning. Slutspurt för fästmannen. Sommarplanering och hyrbil. Storstädning. Fotograferingstimmar. Balkongfrukost. Sommarkänsla. Solbränna. Hårklippning. Jordgubbar och grädde. Ännu mer skrivande, ännu mer läsande. Rödpenna. Frihet. Sinnesro.

Liv.

Oj! Men matte - vi satt inte precis och mumsade på dillen och salladen. Inte alls!

Tindra och timjan

Sagahjärtat

Vår gardin har en svans...

Jag lever lyxliv och har en egen husfru - husman -fästman som sköter dammsugning och moppning. Jag älskar honom över allt annat.

/ Innie - som söker kattvakt ungefär en vecka från tisdag-onsdag nån gång och sju, åtta dagar framöver - hör av dej om du vill hålla Tindra och Saga sällskap!
Läs även andra bloggares åsikter om Pingshelg, Pingst, NikonD40, Husdjur, Kärlek, Fästman, Sommar

Sökordspoesi!

I morse hittade jag en finurlig idé inne hos Abbes pappa, som i sin tur hittat länken hos Mymlan. Men vad är det då? Jo, det är sökordspoesi! Reglerna är enkla; varje rad ska bestå av en enda sökfras som någon person använt för att hitta till sammansättarens sajt, utan att den blivit rättad eller modifierad på något sätt. Här har jag fuskat lite och tagit mej friheten att lägga till interpunktionstecken och kursiveringar för att få texten mer levande. Sedan i morse har jag klurat lite då och då, kopierat söktermer från min bloggloggar och småskrattat lite åt vilka söktermer folk använder för att hitta hit. Utöver "Innie" och "Tankestormar" och liknande som ändå är ganska konstruktivt är det påfallande många som söker på "Självmord", "Självskadebeteende", "Inläggning", "Psyk", "Rättspsyk" och så vidare. Det märks vilka teman som är återkommande i bloggen!

Resultatet av ett urval av de senaste dagarnas sökord blev en text som inte helt skiljer sej från min egen bakgrund och berättelse. En Innie i sökord. Skriven av er läsare, er sökare, er googlare. Berättelsen om Tankestormar - nu i Sökordspoetisk form!

--------------------------

"Tankestormar.

Psykisk ohälsa hos barn och ungdomar -
Självskadebeteende.
Varför skadar man sig själv?
Kognitiv terapi, depression.

Tankestormar.

Behandling, ätstörning, matschema.
Självmord?

Inlagd på psyk första gången.
Depression, kognitiv beteendeterapi -
Neuroleptika.
Självmord - impuls eller planerat?
Självskadebeteende, rättspsyk!
Rättssäkerhet?

Tankestormar.

Samtal - självskadebeteende - välbefinnande – lidande.
Poesi och kasam.
Medvind -
Snyggaste hemsidan!
Trygghet.

Tankestormar.

Sjuksköterskestudent, HU, Linköping.
Tentamen!
Bloggar om självskadebeteende.
Shedo.

Tankestormar.

Sommaren kommer som en vän -
Jag spelar för livet."

Har du en blogg? Mäter du trafiken? Har du testat att skriva sökordspoesi? Pröva, det är faktiskt lite småkul!

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Sökordspoesi, Abbes pappa, Heja Abbe, Mymlan, Innie, Tankestormar

Mot vallokalen!

Ingen kan väl ha missat att det den 7 juni, söndag om en dryg vecka, är val till Europaparlamentet. När mitt röstkort landade i brevlådan för en tid sedan rusade mitt dåliga samvete till med god fart när jag insåg att jag faktiskt inte har koll. Jag skäms för att erkänna det, men i det förra EU-valet 2004 röstade inte jag. Ska jag vara helt ärlig minns jag inte ens varför, men jag vet att jag låg på psyk hela den sommaren vilket kan ha haft viss betydelse...

I min värld är det självklart att gå och rösta. Det spelar ingen roll om man är för eller emot EU eller om man tycker politik suger. Om man inte röstar har man inte försökt att förändra och har således ingen rätt att klaga när det går fel. Demokratin är beroende av din röst och du är beroende av demokratin. På pappret ses det en rättighet men för mej tangerar det helt klart skyldigheten. Rösträtten är inte något självklart utan något vi bör värdera högt och ta väl vara på. Därmed inte sagt att jag tycker Aftonbladets röstfiskerikupp är någon höjdare, och jag är tveksam till hur smart det är att som chefredaktör för en av landets största tidningar skriva; "Låt oss säga som det är: EU-valet är inte kul. EU-valet är inte spännande." I övrigt uppmuntrar jag helt klart deras och (det här trodde jag aldrig att jag skulle skriva!) Blondinbellas engagemang. Rösta är viktigt.

Men om man inget vet då? Om man inte förstår vad sjutton alla pratar om? För att råda bot på min egen okunskap (eller i alla fall lindra den hjälpligt) har jag bland annat läst den här introduktionen i SvD från i julas. Sedan tycker jag verkligen att den här grafikpresentationen som finns bland annat hos Sydsvenskan och SvD är riktigt bra. Lite "EU-valet for Dummies" för alla oss som känner oss lätt bortdribblade. Aftonbladets EU-skola kan också vara en möjlig ingångsport, inte minst för alla oss som hoppade twist och spelade kula på skolgården när EU-valet hölls 1994. Men sen då? Kandidater, partier, hur ska man rösta?

Eftersom jag utan skrupler erkänner att jag är pinsamt dåligt insatt och orienterad bland alla kandidater har jag gjort det enkelt för mej själv. Jag har begränsat min läsning och undersökning till de partier jag vet att jag har sympatesier med i övergripande frågor. Ganska snart hittade jag rätt även om jag fortfarande tvekar på om jag ska personrösta eller nöja mej med att kryssa för mitt parti. Om en liten stund är det dags att gå till vallokalen en bit hemifrån. Eftersom varken jag eller fästmannen är i stan och kan rösta på den allmänna valdagen blir det förtidsröstning på biblioteksfilialen som gäller i stället. Jag hinner nog bestämma mej för krysset på vägen dit.

När ska du rösta eller har du redan röstat?

----------------------------------------
Uppdatering: Sara skrev en kommentar och tipsade om två onlinetester att göra om man funderar på vad man ska välja, eftersom frågorna i EU-politiken kan skilja sej lite partimässigt från den svenska politiken. DN:s test hittar du här och EU-profiler här. Jag kunde glatt konstatera att jag, i alla fall enligt DN, röstat "rätt". Tack för tipset Sara!

/ Innie

Mymlan bloggar om EU-valet
Läs även andra bloggares åsikter om eu-valet, eu-parlamentet, rösträtt, rättigheter, demokrati, personrösta, 7 juni

Licence to feel

Självskadebeteende är ingen egen diagnos utan ses bara ett symtom eller rätt och slätt ett beteende. Det är kanske egentligen inget problem i sig, om det inte vore så att psykiatrin är beroende av diagnoser för att fungera. Det är i prinicp omöjligt att vara patient på en psykiatrisk klinik utan att ha en diagnos, vilket i praktiken innebär det att en diagnos måste fastställas fortast möjligt. Emotionell instabil personlighetsstörning, IPS, är den enda diagnos som har självskadande beteende som ett av nio diagnoskriterier. Det tror många forskare resulterar i en överdiagnosticering av just IPS bland patienter med självskadebeteende, en hypotes jag är beredd att skriva under omedelbart.

Min IPS-diagnos (fast då kallades det fortfarande Borderline) kom efter bara några få månader inom psykiatrin. I mina journaler finns ingen förklaring till varför läkaren bestämde sig för att diagnosticera mej med just IPS, plötsligt fanns bara diagnoskoden där och skulle komma att envist hålla sej kvar i nästan sju år. Ingen utredning, inga undersökningar, inga tester. Bara en diagnos som svar på mitt självskadebeteende. Jag vet inte varför just IPS-diagnosen blivit så viktig för mej att motarbeta, men det var en oerhörd seger den dag jag kunde lämna läkarrummet med upprättelse. Efter att flera av mina terapeuter på de behandlingshem jag bott på ifrågasatt min diagnos fick jag mod att gå i strid en sista gång. Diagnosen skrevs av och jag fick för första gången under mina sju år som psykiatrisk patient en ursäkt från överläkaren. Den lindades in i luddiga bortförklaringar och tveksamma förklaringar men den var fortfarande en uppriktig och innerlig ursäkt. Ovärderligt.

Ibland har jag känt det som att min själ blivit våldtagen, kränkt eller blottad när läkare och utomstående försökt stämpla mina känslor eller handlingar med förklaringar eller etiketter. Mina upplevelser har krympt till ingenting i deras jakt på sjukdomssymtom. Allt har varit patologiskt och ingenting har varit sunda reaktioner på en osund miljö. Ilskan och frustrationen när en permission utan förvarning eller förklaring ställts in sågs som irrationell och grundad i agressionesproblem. När jag bad att få stanna på avdelningen några dagar extra för att känna mej trygg inför utskrivningen till en tom lägenhet hade jag svårt för separationer. Så fort jag skadade mej hade jag bristande impulskontroll. Ingen såg det friska i min ilska och att jag inte ville anpassa mej till ett liv på avdelningen utan möjlighet att ta det ansvar jag som vuxen behövde göra. Ingen såg det sunda i att jag försökte ta ansvar för mitt eget liv och välmående genom att stanna en helg extra. Och ingen, ingen, orkade ens föreställa sej att någon kunde skada sej på något annat sätt än rent impulsivt. Att planera en självskada var nog för vidrigt och avvikande till och med för de mest luttrade psykiatriker. Alltså blev jag en borderline. Impulsiv, manipulativ, aggresiv, stormig, emotionell och svårhanterlig.

Många av mina vänner har diagnosen IPS och sliter hårt med att hantera den. Jag imponeras av dem. Jag föraktar på intet vis varken diagnosen, symtomen eller problematiken men jag tycker den ska användas med varsamhet. Under sju års tid nekades jag gång på gång regelrätt samtalsterapi eftersom "Det inte hjälper personer med borderline". Allt jag gjorde tolkades och sorterades in i någon av diagnosens nio beteendekategorier; separationsproblem, relationsproblem, osäkerhet, impulsivitet, suicidalitet, affektivt instabilitet, kronisk tomhet, agressivitet och dissociativa symtom. De i personalen som vågade se bortom dessa kategorier kan lätt räknas på handens tio fingrar.

Men varför så viktigt? Jag vet inte riktigt själv. Kanske för att jag aldrig upplevde att läkarna och mina behandlare riktigt förstod mej eller ens hade en vilja att göra det. Kanske för att det kändes som att de fråntog mej all rätt till känsloliv genom att ständigt etikettera och klassificera mitt innersta. Kanske för att jag var en stjärnformad skapelse som skulle pressas in i ett fyrkantigt hål. Jag har fortfarande väldigt svårt för att människor genom att tolka mej försöker tillskriva mej egenskaper jag inte har eller gör ansats att patologisera mina reaktioner. Jag vill inte längre bli sedd som någon med en psykisk sjukdom, en ökad sårbarhet eller ett instabilt känsloliv. Jag vill bara vara en människa med rätt till känslor precis som vem som helst. Jag är inte sjuk bara för att jag blir arg, inte dramatisk bara för att jag blir sårad eller impulsiv bara för att jag fattar ett beslut en utomstående inte förstår. Låt mej bara vara jag, utan diagnoser och bortförklaringar. Bara jag.

/ Innie - Licence to feel.

Läs även andra bloggares åsikter om Borderline personlighetsstörning, Emotionell Instabil personlighetsstörning, IPS, Självskadebeteende, Psykiatri, Sjukvård, Självdestruktivitet, Suicd

Dagens bästa i Dagen

Hittade en fullkomligt fantastisk miniartikel i den kristna tidningen Dagen. Rubriken var passande nog; "Jönköping vill fika med Jesus" och man kan bland annat läsa;

"Det är analysföretaget United minds som på uppdrag av Gevalia frågat Jönköpingsbor vem de helst vill fika med om de hade fått möjlighet. 17 procent fikar helst med den amerikanske presidenten, medan 15 procent väljer Jesus."

Ibland tycker jag det är lite extra fantastiskt att jag inte blivit mer tokig än jag faktiskt blivit. För den oinsatte så är Jönköping staden där jag vuxit upp och bott 20 år av mitt liv. Staden går, inte helt missvisande, även under namnet "Smålands Jerusalem" eller "Sveriges/Lilla Jerusalem" eftersom frikyrkorörelsen har ett starkt fäste här. Enligt Wikipedia betraktas Jönköping av många som Sveriges mest religiösa stad - inte konstigt att vi hellre fikar med Jesus än med prins Carl-Philip, och att riksnyheterna engagerades i stölden på Jesubarnet! Under min gymnasietid, då jag läste IB-programmet på anrika Per-Brahegymnasiet ("ett garanterat bättre val") upptog Kristna skolföreningens medlemmar (senare "Ny generation" om jag minns rätt) mellan två och fyra sidor i skolfotokatalogen. Jag tycker det talar för sej självt.

Tro nu inte att jag hånar religion eller är anti-kristendomen. Jag är förlovad med en man som har starka förhoppningar om att få bli präst, halva min bekantskapskrets är aktiva i något kyrkligt förbund (främst SvK) och jag har själv ägnat nästan all min fritid åt kyrkan och kyrkorelaterade aktiviteter. Jag har hängt i Pingstkyrkan, Missionskyrkan, Svenska Kyrkan och Baptistkyrkan - det går knappast att vara ung i Jönköping utan att komma i kontakt med en kyrka. Oavsett om du spelar fotboll, sjuger i kör eller går på målarkurs - antingen är aktiviteten helt i kyrkans regi eller så är lokalen lånad av ett samfund. You can't get away. Mina föräldrar har aldrig varit kyrkliga, och eftersom vi var inflyttade (jag är egentligen född i Karlskrona med kom till Jönköping ett halvår efter min födelse) hade jag inte heller några mor- eller farföräldrar med kyrklig anknytning i staden. Det var konstigt. Jag tror mina klasskamrater kände det på lukten - jag var ofrälst. Lina, Anso och Charlotta var pingstvänner, Oscar och Nat var baptister, Johan från mission och Maria svenskkyrklig. Ullis var mormon och Carl Jehovas och Sara älskade Gud mer än sina föräldrar. Och Thérèse, hon var okyrklig. Ni kan räkna ut resten själva.

Precis. Jag blev pingstvän.

Femton år efter min vända som nyfrälst pingstvän och sedemera svenskkyrkligt konfirmerad kan jag mest luta mej bakåt och sucka. Är inte kyrkan större än så? Då menar jag inte till antalet, inte till engagemang eller utbredning, utan kärnan. Kyrkan stod för festlokaler, sammanhållning, fritidsgårdar och skidresor men var det verkligen i kyrkans namn? Jag blev inte frälst för att jag trodde på Gud, jag förstod inte vad som menades med att Jesus nu var min Frälsare och jag fattade aldrig varför de vuxna gick på "möten." Jag blev frälst för att det var det enda sättet att bli socialt accepterad.

Därför kan jag bara skratta när jag läser i Dagen om Jönköpingsbornas fikasällskap. Egentligen inte med en överlägsen "jag-har-flyttat-från-hålan-till-storstan-och-kan-se-ner-på-er-ton", utan bara med ett tacksamt konstaterande. Jag är inte längre där. Och förresten så fikar jag helst med mina levande vänner, Jesus hoppas jag få träffa tids nog ändå, det är ingen brådska. Han håller sin hand bak min rygg, det är nog för mej.

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Jönköping, Smålands Jerusalem, Per-Brahegymnasiet, Minnen, Kristendom, Religion, Kyrka

En luftburen färginjektion

I går när jag stod på balkongen för att putsa våra fönster kom en luftballong flygande över fälten. De valde rätt dag må jag säga, i skrivande ögonblick far blixtarna över slätten och åskan mullrar lågintensivt och ilsket. Stormen har mojnat för en stund men vi väntar vindarna åter. Jag gissar att en och annan luftballongsresenär är nöjd med val av utflyktsdag.

Och förresten, visst är kraftledningarna här utanför fantastiskt bildsköna...

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Nikon D40, Luftballong, Oväder, Färginjektion, Ironi

Ibland önskar jag...

Ibland vaknar jag med känslan av att kliva runt i alldeles för stora skor, som glappar och släpar och hur mycket jag än försöker låtsas som att skorna passar, är det övertydligt att de inte gör det.
Idag är en sådan dag. Mina skor är för stora och vattenytan är lång över huvudet, och förmågan att tänka klart grumlas helt klart av skoskav och syrebrist. Jag brukar säga att något av det starkaste en människa kan göra, är att erkänna sina svagheter och gå i reträtt - låta någon annan ta över helt enkelt.

Mina händer känns bakbundna och jag kan uppenbarligen inte retirera. Det jag som vuxit sej över min förmåga har fråntagit mej mandat att kliva av tåget. Walk a mile in my shoes - jag lovar dej att din kritik kommer ändra skepnad därefter. Visst har jag vuxit enormt sedan sjukdomsåren, visst kan jag se nyktert på de flesta situationer och se att kritiken och de negativa tillropen bara sparsamt är förankrade i verkligheten. Visst inser jag att det inte kan vara min, eller vår, uppgift att som med tång slita och dra ut den konstruktiva kritiken för att få något att arbeta med, istället för en massiv elegi. Visst inser jag att tio samtal på en dag och ändå bli borttryckt inte är realistiskt. Men ändå. När ropen från en liten men ändå samlad trupp blir för många, när diskrepansen är havsvid mellan förväntningarna och de verkställande, då är nykterheten svår att uppnå. Jag är inte mer än människa och just nu en väldigt liten sådan.

Det skaver idag. Som ett sandkorn under ögonlocket, ett par glappande skor eller för trånga jeans. Det är svårt att andas idag. Näsan har sjunkit under vattenytan som ligger högt över mitt huvud. Ny dag, nya tag. Andas in, andas ut.

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Elegi, Nedstämdhet, Trötthet

Till dej som är medlem i SHEDO

Viktigt meddelande till alla medlemmar i SHEDO finns att läsa i föreningsbloggen. Du hittar bloggen här där du som vanligt kan logga in med din mail och ditt lösenord.

/ Innie

Bröllopsfrågor

Fästmannen och jag bläddrar i bröllopsmagasin och drömmer oss bort. Frack eller jaquette, helvit klänning eller med färginslag? Rund bukett eller hängande, klassisk eller modern? Tiara, brudkrona eller pärlor eller smycken i håret? Låta frisyren växa eller arbeta med löshår? Stor fest och middag eller bara de allra närmaste? I Linköping eller Lund (det blir nog Lund av bekvämlighetsskäl...). En präst vi känner eller någon okänd? Våra prästvänner är tyvärr inte vigda ännu så då kan vi behöva vänta lite ytterligare. Under försommaren eller under sommarsemestern? Festen på restaurang eller på lokal? Laga all mat själva eller anlita cateringfirma? Levande musik eller bara skivor och bra ljudanläggning? Med eller utan alkohol, med eller utan barn? Göra inbjudningskort och festprogram själva eller beställa? Anlita en riktig fotograf eller snacka till sej en kompis kompis? Vara värdpar själva eller leja ut det på våra utspridda familjer? Bestman, tärna, marskalk och brudnäbbar? Färgtema? Hur ska vigselringarna se ut.

Och kanske de viktigaste frågorna av dem alla - vilket år och för vilka pengar?

Men jodå, nog blir det bröllop. Kanske inte det här året bara...

En sån här kanske, från Forever Yours?

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Bröllop, Bröllopsplanering, Brud, Brudgum, Kärlek, Framtid

Kom liljor och akvileja...

Om man tittar på bilderna här i bloggen skulle man lätt kunna tro att djuren, naturen och växterna är det enda jag fotograferar. Det är självklart inte riktigt sant; fästmannen, vännerna och familjen fastnar också på ett och annat foto och det händer faktiskt att även jag hamnar framför kameran i stället för bakom. Dock står Moder Jord för motiven för den absoluta majoritet av de bilder som knäpps, inte minst när det gäller bloggsäkra sådana. So here we go again - det är försommar, varmt, soligt och allting blommar, vad passar bättre än en fotorunda? Jag börjar nästan oroa mej för juli månad - vad kommer att finnas kvar då som ännu inte blommat över? Kommer jultomten att hälsa på lagom till kräftskivan och påskharen med ägg till julafton? Den som lever får se.

Nyponros

Syren

Syren
Lupin

Akvileja/Akleja

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Akleja, Uti vår hage, Försommar, Nikon D40, Växter, Blomster

Socialstyrelsen

Hela dagen har jag försökt sätta mej ner och skriva om gårdagens möte, men utan att lyckas. Det är svårt att sätta ord på något så stort, för det handlar om så mycket mer än en och en halv timmes möte på Socialstyrelsen. Men jag börjar där.

Efter att Sofia och jag fått varsitt tjusigt besökskort blev vi hämtade av Anders Prinzt i foajén och lotsades genom trapphus, hissar och korridorer innan vi nådde dagens konferensrum. Först tio minuter in i vårt möte lyckades jag frigöra mej från den vansinnigt absurda känsla som snurrat i huvudet under lång tid. Innie på Socialstyrelsen. Det är verkligen så långt ifrån den jag var då som man någonsin kan komma. Galet.

Mötet gick bra. Verkligen, verkligen bra och jag uppskattade inte bara på ett opinionsbildande och etiskt plan utan även på ett rent privat och personligt sätt. Mycket av det som de två kavajbeklädda männen på andra sidan bordet sa var egentligen en enda lång ursäkt och ett erkännande. De vet att de inte har skött sig, de vet att kvalitén på den slutna psykiatriska vården är under all kritik och de börjar sakta inse hur utbredd användningen är av otillåtna tvångsåtgärder. Deras blotta ord förändrar egentligen ingenting rent konkret, men det var en upprättelse. Och därigenom - en öppning för fortsatt förändring.

Än så länge är formerna inte exakta, men vi har Socialstyrelsens löfte om att de, idag, otillåtna tvångsmedlen ska utredas och på något vis åtgärdas. Genom förbud eller genom reglering eller på annat vis, det vet man inte ännu, men frågan behandlas. En grupp är initierad och samarbete påbörjat. Trots alla osäkerheter och utan att lova för mycket kan vi ändå säga som så - det här var inte den sista kontakten jag, Sofia och SHEDO hade med Socialstyrelsen. Våra åsikter, våra erfarenheter och vår kunskap värderas hög av dem och både jag och Sofia kände oss lyssnade till och respekterade. Att styrka brukar- och patientpersoektivet är ett av psykiatridivisionens fyra huvudsakliga uppdrag och när det gäller vården för självskadande patienter ligger Shedo högt i kurs.

Visst, självklart kunde man önska att vi fått gå därifrån med ett konkret löfte om totalförbud eller revolution, men samtidigt är frågan så oerhört mycket mer komplex. Jag är oerhört nöjd med att de uppmanat oss att "ligga på" dem, att maila in dokumentet för att garantera att Socialstyrelsen måste återkomma till oss med åsikter om det vi skrivit. Har du inte redan läst dokumentet så gör det nu! Eller skicka det till den där läkaren du vet skickar tjejer till rättspsyk på löpande band. Vill du stötta SHEDO:s arbete kan du bli medlem via vår hemsida; för bara 50 kronor om året möjliggör du för oss att driva viktiga frågor som denna!

Idag är jag stolt. För att jag är den jag är. För att jag har en vän som Sofia. För att jag har en föreninge som Shedo. För att jag kommit dit jag är idag och för att jag, jämlikt och respektfullt, får samtala med och bli lyssnad på av Printz och Gerle. För att mina erfarenheter inte alltid måste värderas som andra-sortering utan likvärdig andras. För att jag får vara med och förändra. För att jag får göra skillnad.

Idag är jag stolt för att jag aldrig någonsin givit upp.

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Socialstyrelsen, Anders Printz, Mårten Gerle, Shedo, Självskadebeteende, Rättspsykiatri, Etik, Tvångsvård, Sjukvård

Dokumentet är klart

Nu närmar vi oss målet med stormsteg. Dokumentet som jag och Sofia jobbat med den senaste veckan är färdigt och går att ladda ner här från SHEDO:s hemsida. Vi har dessutom fått ovärderlig hjälp av en fantastiska doktor i medicinsk etik som gett dokumentet en sista putsning och struktur - tack! I morgon reser jag till Stockholm och klockan femton är det dags för möte då även dokumentet ska överlämnas. Håll gärna en tumme elle två för oss, vi, och alla drabbade, behöver det. Senare i vår kommer vi förhoppningsvis också att skicka dokumentet till socialdepartementet så även de med pengar och makt får ta del av det.

Det rör på sej. SHEDO åstadkommer saker jag aldrig vågade drömma om från min sjukhusbädd för tre år sedan, och det bästa av allt är att jag får vara en kugge i hjulet. Jag får jobba med det jag verkligen brinner för, jag får ägna mej åt etiska och politiska frågor där jag verkligen kan göra skillnad. Hjälp oss att hålla stenen i rullning, det är nu förändringens vindar blåser.

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om SHEDO, Socialstyrelsen, Rättspsykiatri, Självskadebeteende, Socialdepartementet

17 balkongkvadrat

Även om jag (ännu?) inte har en sån här trädgård att stoltsera med växer det ändå så det knakar på våra 17 balkongkvadrat. Att ha en fästman som är, i alla fall nästan, lika växt- och trädgårdsintresserad som jag själv är en riktig ynnest och underlättar onekligen ett förhållande. Att pengarna i hushållskassan ska läggas på blommor, krukor, urnor, jord och näring är liksom inget att diskutera - det bara är så. Och trots att balkongen är helt fantastisk drömmer vi nog båda två, eller alla fem för den delen, om ett hus med riktig trädgård och större möjligheter för odling. Tills dess får ni, på Familjen i Norr's önskemål (HEJ HEJ!), njuta av lite härliga försommarbilder från en solig balkong i sydväst i utkanten av Lund. Tindra hjälper gärna husse med studierna i solen

Smultronen frodas i två urnor
Amerikanska blåbär - trivs som fisken i vattnet och börjar sätta knopp!
Timjan - mmm...

De obligatoriska penséerna mår fortfarande bra

Lite av de frön jag satte för en månad sen; Morot, Sallad och Dill

Ytterligare penséer i en annan urna

Tindra gömmer sej bak blåbärsurnan i den allmänna balkonggrönskan

Lavendeln växer och mår bra och doftar fantastiskt!

Det där var min balkong - hur ser det ut hos er/dej? Upp med bilder och tjoa till, jag är nyfiken och inspirationstörstande!

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Trädgård, Balkong, Växter, Odling, Amerikanska blåbär, Försommar, Drömmar

Bokutmaning!

För nån vecka sedan blev jag utmanad av Emelie! För en gångs skull var det en utmaning som passade mej men jag har ändå inte fyllt i den ännu. Men nu, lördagskvällen till ära, är det dags. Eftersom vissa av oss inte peppar inför ESC utan snarare känner ett visst motstånd inför denna baluns, har jag i stället ägnat dagen åt att snickra klart på dokumentet till Socialstyrelsen och tittat på Vita Huset med sambon. Det är en lördag jag gillar. Men nu - till utmaningen:

1. Tre viktiga läsupplevelser under din uppväxt?
Eftersom jag började läsa som femåring och har läst konstant sedan dess är det lite svårt att bara välja tre... Men Antoinette Bakers böcker om Millan; Millans Magiska Mormor, Millan i Magiska Bergen och Millans födelsedagsresa. Lite Harry Potter i 70-talstappning, helt fantastiska! Johanna Nilssons "Hon går genom tavlan ut ur bilden" läste jag visserligen först som 16-åring, men den hade stor betydelse. Sen streckläste jag självklart Enid Blyton också, både Äventyrsserien och Fem-böckerna.

2. Tre viktiga serieupplevelser under din uppväxt?
Läste nästan aldrig serier så jag kan inte säga några var viktiga. Minns att jag ibland köpte Wendy trots att jag aldrig red, och så läste jag Kalle Anka och Bamse hos tandläkaren. Typ.

3. Romaner som överrumplat berättartekniskt på senare tid?
Precis som Emelie måste jag säga att Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson alldeles tog luften ur mina lungor. Den berörde på ett sätt jag nästan slutat trott var möjligt, och helt otippat dessutom. Återigen Johanna Nilsson fast denna gång var det De i utkanten älskande som rörde om. Till sist berörde Coelhos Alkemisten oerhört i Venedig förra sommaren. Jag inser nu att jag läser vansinnigt lite skönlitteratur just nu.

4. Musik eller inte när du läser?
Eftersom tiden aldrig räcker till att sitta i soffan i lugn och ro och läsa så läser jag mest när jag åker buss, väntar på någon, åker tåg eller borstar tänderna och då blir det till de ljud som finns. Ibland har jag musik i lurarna för att stänga ute otyg på bussen eller i vänthallar.

5. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och gillat?
Ehm.. Bibeln kanske? Jag kommer aldrig att glömma mina vänners reaktion "VA - är du KRISTEN?" när de efter flera år insåg min "läggning". Som uppvuxen i smålands Jerusalem hade jag mest förutsatt att också de var det, och inte ägnat det särskilt mycket uppmärksamhet...

6. Finns det någon adaption från bok/serie till film som du ser fram emot?
Nja, böcker är en sak, film en annan. Det tenderar att mest bli platt fall.

7. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och ogillat?
Det är sällan jag läser ut en bok jag uppriktigt ogillar, det är jag inte tillräckligt tålmodig för. Dessutom pratar jag sällan litteratur med ytliga bekantskaper, men jag gissar att många skulle ifrågasätta mitt Sagan om ringen-motstånd.

8. Vilken författare hade du velat ge en stor kram, tagit en öl med, och vem hade du velat ge en omgång stryk?
En stor kram till Berny Pålsson; jag tycker så vansinnigt synd om henne. Hon är en sjuk kvinna som genom ett av landets största bokförlag vikt ut sin själ i media och i två hemska självbiografer som inte ens är särskilt bra. En kram som tack går utan tvekan till Johanna Nilsson (jo, hon är lite av en husgud).

Öl dricker jag inte men nåt annat gott skulle jag gärna dricka med... hm.. Ann Heberlein tror jag. Eller Thomas Sjödin kanske?

Inte heller slåss jag annat än i yttersta nödfall men jag är benägen att återigen gå på Emelies linje - Pär Lagerqvists romaner (hans lyrik kan dock vara vacker!) har fått mej att kräkas, frossa och koka av ilska så det skulle väl vara han då. Dessutom kan jag inte läsa en rad av Paulus utan att få fnatt, men med tanke på alla tveksamheter kring vad som han egentligen skrivit så kanske jag ska vara lugn? Nej förresten, har får en virtuell dänga när jag ändå är i farten. Jag är ju trots allt Djävulens barn.

Eftersom Hosanna, Mille och Hannitan redan utmanats skickar jag den vidare till Maria B, Elin, Puckot och PsykBryt!

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Skönlitteratur, Bokutmaning, Böcker, Författare, Bibeln, Johanna Nilsson

"Vid sidan av juridiken"

Under några dagars har jag och Sofia ägnat åtskilliga timmar både till vardagligt föreningsarbete med styrelsemöte och besök på Skatteverket, men kanske framför allt har tiden lagts til förberedelserna inför tisdagens möte. Efter att dessutom både haft mailkontakt och ett möte med en duktig etik- och filosofiforskare känner vi nog allt mer att vi verkligen har kött på benen. Men ändå - så fasansfullt jobbigt detta är.

Jag har läst allt från interpellationer, arkiverade rapportsammanfattningar, verksamhetsplaner, regeringsbeslut och åtskilliga rapporter från Socialstyrelsen, till personliga berättelser, bloggar, brev, tidningsartiklar, nyhetsreportage och mail. Tillsammans bildar dessa texter och filmer en verklighet jag egentligen inte vill kännas vid. Det är som att lägga ett pussel där var bit som faller på plats känns som en kniv i ryggen som sakta vrids om.

Det vidrigaste är egentligen inte tjejernas och de unga kvinnornas berättelser som ensamma fenomen - de är gräsliga på alla sätt och vis men de ställs på sin spets när man sätter dem i relation till rådande lagstiftning, konsensus och vårdideologi. Vi har faktiskt bra lagar, det finns faktiskt mycket bra skriver, sagt och lovat om psykiatrin. Men jag tror det kan vara som jag läste i en artikel i Läkartidningen, att; "[...]den praktiska psykiatriska verksamheten i hög grad lever sitt eget liv vid sidan av juridiken."

För visst är det underligt att Socialstyrelsen tvingades lägga ner utredningen som innebar en "granskning av tidigare och nuvarande förekomst av otillåtna tvångsåtgärder" eftersom de granskade klinikerna inte dokumenterat tvångsåtgärderna och personalen vägrade tala. Det som inte finns kan inte granskas och istället blir det ett tyst godkännande. Tvångsåtgärder används som bestraffning, trots att både Europakonventionen och FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna slår fast att; "Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning".

Överläkare och ordförande i hälso och sjukvårdsnämder försvarar besluten att skicka unga kvinnor och barn till rättspsykiatriska avdelningar med motiveringar som "Allt annat vore högst oetiskt". Detta trots att det saknas all form av evidens för att behandlingen där verkligen hjälper självskadande kvinnor och att Socialstyrelsen redan 1997 skrev;

” Eftersom patienterna i den slutna vården så starkt påverkar varandra behöver såväl den allmänpsykiatriska slutenvården som den rättspsykiatriska vården differentieras.”

Det finns ingen, och då menar jag verkligen ingen, evidens som säger att rättspsykiatrins vårdmiljö främjar tillfrisknandet för dessa kvinnor. Hälso- och sjukvårdslagen, som faktiskt omfattar även tvångsvårdade patienter, hävdar varje patients rätt till en trygg vård och ställer det till och med som en förutsättning för god och kvalitativ vård. En trygg vård är en subjektiv upplevelse och alltså inte objektivt mätbar, ändå anses den vara så grundläggande viktig att den lagstiftas. Därmed måste också de subjektiva vittnesmålen från de vårdade kvinnorna tas i högsta beaktning - om de upplever otrygghet, rädsla eller obehag kan de inte heller sägas få en god vård.

Till sist bör man komma ihåg att kvinnorna vårdas mot sin vilja på dessa kliniker. De har blivit fråntagna sin autonomi och blir det allt för ofta bortom rimlig proportion till dess syfte, vilket också är kravet för att tvång alls ska få användas. Nej, mörkrädd blir man. Mörkrädd, arg, ledsen, sårad, förbannad, frustrerad, skräckslagen, konspiratorisk och alldeles tom. Är det verkligen en vård som säkerställer patientens värdighet, integritet, delaktighet och säkerhet. Det har de faktiskt en lagstadgad rätt till och det är staten, landstingens och de enskilda vårdgivarnas förbannade skyldighet att också ge dem det.

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Rättspsykiatri, Etik, Tvångsvård, LPT, Socialstyrelsen, Interpellation, Regeringen, Riksdagen, Självskadebeteende, Rättigheter

Vardagligt vacker onsdag

Idag är en sån där potentiellt bra dag. Jag vaknade redan vid sex när fästmannen gick upp och låg kvar i sängen i två timmar och småslumrade med knaskatten Saga som en boa kring mitt ansikte. När jag tröttnat på att ha katthår i näsan kunde jag kliva upp och äta frukost med strålande sol utanför fönstret. Naturen är helt fantastisk, kan man bli något annat än lycklig när de knallgula rapsfälten löper som guldgator över horisonten?

Idag får Jason Mraz göra mej sällskap i Spotify, det är typiskt bra gladmusik. På mitt vänstra ringfinger sitter äntligen min förlovningsring och för den som inte förstod det sist är det alltså precis såna här ringar vi har. Fantastiskt vackra såklart, om ni frågar oss!

På köksbänken står en fantastisk blombukett från familjen i Norr och sprider glädje ytterligare några dagar till. På vardagsrumsbordet ligger gårdagens inköp i form av två bröllopsmagasin - det är verkligen en underlig men helt fantastisk känsla att kunna bläddra i dem och faktiskt känna att "Jo, nu gäller det mej, oss!" Mellan funderingar kring brudbuketter och brudklänningar har vi också hittat vårt absoluta drömhus så om någon bara har en och en halv miljon att donera (själva har vi det inte. långt ifrån, faktiskt) så är ni mer än välkomna att höra av er! Gärna innan den 17 maj då det är visning...

Även om man är nyförlovad och nästan obehagligt lycklig så består ju livet av mer än dagdrömmar och storslagna planer. I kväll är det dags för styrelsemöte med SHEDO och vi har mycket att diskutera igenom och viktiga beslut att fatta. Tisdagen närmar sej med stormsteg och vi måste enas om en linje för SHEDO att driva och vilka punkter vi bör lyfta på mötet. Vikten av att smida så länge järnet är varmt är stor och snart väntar sommar och semestertider; det är nu vi har bollen på vår sida. Har du funderingar och tankar kring hur vi bör presentera våra argument eller håller du inte alls med oss (ska patienter med LPT och självskadebeteende fortsätta vårdas på rättspsyk?), skriv gärna en kommentar eller ett mail. På tisdag smäller det.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Förlovning, Bröllop, Kärlek, SHEDO, Socialstyrelsen, Blommogram

Konst eller revansch?

Egentligen är jag så innerligt trött på alla turer kring konstfacksstudenten Anna Odell, men efter en direkt fråga i kommentarsfältet ska jag försöka knyta ihop säcken. Igen. Jag har bloggat om det ett antal gånger förut, men för rättvisans skull tänker jag ägna ytterligare några rader åt ämnet nu när hon trätt fram med berättelsen bakom konstprojektet som tog Sverige med storm. Egentligen har jag nog inte särskilt mycket att tillägga, men PsykBryts inlägg speglar min ståndpunkt rakt av. Utan tvekan är det starkt av Odell att gå ut med sin historia och i media uttrycka en önskan att lägga av sig offerrollen som psykpatient. Och visst ger hennes bakgrund en extra dimension till hennes omtalade psykossimulering på Liljeholmsbron i vintras, men om det helgar medlen - nej.

- "Men min person stjäl fokus från mitt verk" säger hon i SvD, och visst är det så. Jag hyser inga tvivel om att syftet med hennes konstprojekt (som jag fortfarande mycket tveksamt vill kalla konst men i brist på säker definition så får det passera) var allt igenom gott; som tidigvarande patient inom psykiatrin kan man onekligen ha en ganska omfattande insyn i systemet och goda skäl till kritik. Jag tycker dock det är tråkigt att hon i DN säger;

"Skulle jag ha försökt diskutera psykvårdens behandlingsmetoder i min roll som före detta patient i stället för som konstnär, skulle jag återigen befinna mig i situationen där jag inte anses trovärdig."

Självklart kan det vara svårt att upprätta en trovärdighet som tidigvarande psykiatripatient, men jag tycker samtidigt att vi är en ganska stor klunga som lyckats med det. Jag frågar mej vilken trovärdighet hon tycker sej ha uppnått genom att i stället vara f.d. psykiskt sjuk konstfacksstudent, och hur mycket trovärdighet hon givit f.d. psykpatienter.

Problemet är dessutom fortfarande att hon brutit mot åtskilliga lagar och regler. Nästa vecka fattar åklagaren beslut om ett eventuellt åtal mot Odell och jag måste säga att det känns så jädrans onödigt! Kunde hon verkligen inte komma på ett endaste sätt att påverka, duellera, skapa debatt eller få revansch än genom att vända upp och ner på psykakuten och dra in ändlösa polisanmälningar. Visst har det skrivits spaltkilometrar om hennes konstprojekt men hur många - jag undrar verkligen, hur många? - av alla dessa artiklar har behandlat kärnan av hennes projekt? För visst måste hon väl insett att media skulle uppmärksamma hennes bluffprojekt, allt annat vore ju naivt. Eller? Fokus flyttas, förvrids och förvrängs och till sist är det bara en omfattande kritik mot Odell, konstfack och politikerna kvar. Psykiatrin står fortfarande kvar i skamvrån, småputtrar lite ilsket åt konststudenten som blåste dem men är tacksamma för en ny story att dra för kollegorna innan pension. Mer än så blev det inte.

/ Innie (som väntar spänt på att kritiken i vanlig ordning ska hagla in)

Andra bloggar i urval; Utbloggad, Catta, 100 steg, Ankarstocks värld
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Odell, Konstfacksbluffen, Konstfack, Examensarbete, Psykiatri, SHEDO

Helrenovering av hemsidan

För att plåstra ihop mitt klart haverade nät- och datorego som fått sej en klar knäck av hela denna rss-historia satte jag mej i eftermiddags för att uppdatera hemsidan. Jag har länge tyckt att den sett trist och lite onödigt hemmasnickrad ut. Fyra timmar, hundratals irriterande explorervarningar och en vansinnig mängd copy-paste direktiv senare är jag äntligen klar. Och faktiskt till och med nöjd!

Gästboken blev om möjligt ännu fulare än i tidigare i kontrast till den nya layouten och ligger därför nere så länge. Om någon känner till en bra, gratis, snygg och reklamfri gästbokstjänst (heh, mission impossible?) är jag idel öra! Som vanligt är jag också väldigt tacksam för feedback, inte minst om något ser heltossigt ut i din webbläsare så ska jag låta de grå frodas på skallen och försöka fixa det. Nu blir det kaffe, film och Celiapromenad.

www.tankestormar.se

...........................................................

Uppdatering - Nu har hemsidan, efter ytterligare några timmars pillande och några fula ord, även begåvats med en gästbok! Inte det snyggaste webben skådat men ändå hästlängder bättre än det förra åbäket så jag är nöjd och glad. Tack finaste Hannitan för tips om JoakimWeb.se Nu väntar sängen och välbehövd nedkoppling av hjärna och internet!

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om one.com, hemsida, kodning, mallar, layout, skapa hemsida, internetego

Rss, Zzz...

Jag erkänner, jag är inte särskilt smidig eller modern gällande mitt internetande. Jag är visserligen mer eller mindre ett med min dator och mitt internet och antalet bloggar som dagligen får ett besök är avsevärt större än de som finns här i vänsterkanten. Men det där med Rss-flöde har jag inte fattat ännu, det verkar farligt. Jag är stark motståndare, usch och fy och ve. Eller nåt sånt.

Däremot har jag tvingats inse att jag kan vara aningens ensam i mitt flödesmotstånd. Många tycker uppenbarligen att flöden är en fantastisk uppfinning och då känns det ju lite lamt att hålla emot. Alltså har jag oräkneliga gånger försökt att leta upp den där finurliga, orangea knappen som så många av er har för att lägga till den även hos mej. Jag har misslyckats kapitalt varenda gång. Jag har hittat högvis med ikoner, drösavis med instruktioner men nix, inte sjutton fattar jag hur jag ska gå till väga. För att inte mitt dator- och internetego som ändå hade bilden av mej som varande en reltivt god vardagsanvändare ska få sej en allt för stor törn står nu mitt hopp till er, kära läsare.

Fråga 1 - går det redan idag att följa ~ Tankestormar~ via någon form av rss? Som jag förstått det ska det vara möjligt, även om det är något krångligare att lägga till bloggen om den inte har någon knapp.
Fråga 2 - hur gör jag för att fixa till det i blogger? Knappen, funktionen, flödet - HUR?

Jag kommer att bli gråhårig på kuppen. Nej förresten, de gråa är redan här - hjälp, nu!

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Rss, Flöde, Blogspot, Bloggande

Fredagsmelankoli

Med jämna mellanrum försöker jag ta ett kliv ut från bloggen och försöka granska den som objektiv läsare istället för starkt subjektiv skapare. Det går sällan särskilt bra... Men efter att ha fått ett mail från en av ledarskribenterna på GP är det inte utan att jag undrar om mina ord förvrängs i samma ögonblick som jag klickar på den orangea knappen "Publicera inlägg".

"Som förälder till ett multisjukt barn kan jag inte undgå att förvånas över hur okänsligt du reducerar andra människors smärta, hur liten förståelse du visar föräldrar och barn i en svår situation. Apotekens dåliga service är faktiskt ett problem.
/.../
Om du ska väga ett lidande mot ett annat, dina egna erfarenheter mot andras, reflektera lite djupare innan du själv sätter dig på höga hästar och delar ut tistlar till meningsmotståndare."

Jag läser mitt inlägg igen och igen och igen och jo, visst finns där en skärpa. Visst finns där ett mått av ironi som kan tyckas allt för klumpigt uttryckt. För nej, jag hyser verkligen ingen vilja att håna småbarnsföräldrar med sjuka, gråtande, skrikande småbarn. Tvärtom har jag stor respekt för deras ork och tålamod och har i sanning förståelse för att det kan vara obekvämt att ta en extra vända om apoteket för att köpa alvdeon till en febril knatte. Däremot tycker jag inte att det är skäl nog att släppa apoteksmonopolet fritt. Men det är inte det diskussionen handlar om, inte längre.

Jag undrar vilket ansvar jag har som bloggare. Visst kan jag säga; "Förlåt, alla ledarskribenter och föräldrar till multisjuka barn, mina ord var missriktade och elaka! Jag menade inte att förminska er!" För det gjorde jag verkligen inte. Å andra sidan är det inte föräldrarna som hört av sej, utan ledarskribenten vid en liberal morgontidning och plötligt frågar jag mej; måste jag verkligen försvara min åsikt? För visst är det väl så att jag måste få tycka att slopandet av apoteksmonopolet är ett idiotiskt påhitt utan att för den sakens skull bli kallad för "Självmordsbenägen bloggare" i en ledarartikel som dryper av ironi? Till viss del måste det vara så, för en ursäkt är utfärdad från ledningens sida. Trots det sänder skribenten mej vassa ord och jag undrar egentligen var problemet ligger.

Jag har bloggat ganska länge nu och visst har bloggen kameleontartat bytt skepnad under tiden. Från början personligt och trevande med ett tjog läsare varje dag. Kommentarer på så gott som var inlägg och en bra dag kunde det plinga till både tre och fem gånger i inkorgen. Numera har de personliga inläggen också fått lämna plats för de samhällsgranskande och politiskt, men i mina ögan finns fortfarande den personliga prägeln kvar. Jag har gått från att vara en liten, osynlig privatbloggare till att ha ungefär 200 besökare per dygn, eller 1500 i veckan enligt Bloggportalen. Ansvaret för mina ord har kanske vuxit något i otakt, kanske borde jag i högre grad se mej själv som en politisk bloggare trots att jag verkligen inte definierar mej själv som en sådan.

Ibland får jag bara lust att lägga av fullständigt, men stödet i kommentarer och mail blir glöden som får mej att fortsätta. Jag menade aldrig att skriva en opinionsbildande blogg och jag är inte alls säker på att jag behärskar det. Samtidigt är det svårt att låta bli när det finns så mycket jag vill ha sagt. Att återgå till att bara skriva om det som sker i min absoluta närhet känns inte längre intressant och snäppet värre än att skriva en knäckebrödsblogg. Så jag fortsätter tänka, fortsätter läsa, fortsätter skriva och hoppas jag kan hugga benen av mina höga hästar så fler tanklösa tistlar inte delas ut. Reflektera. Jag måste reflektera.

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Fredag, Bloggande, Mymlan, Kommentarer, Ironi, Ledare, GP

Rättssäkerhet eller laglöshet?

Igår fick Sofia en kommentar på sin blogg av en kvinna som kände igen den beskrivning av (rätts)psykiatrin som Sofia gjort i sitt inlägg. Kommantatören beskrev att hon just nu läser en bok om en kvinna som vårdas på en psykiatrisk avdelning, och såg många likheter mellan Sofias berättelse och boken hon läser. Problemet är bara att boken skrevs 1895...

Ibland undrar jag om psykiatrin, trots alla försök att humanisera vården och göra den socialt accepterad och respekterad, alltid kommer att förbli ett laglöst land. I går läste jag delar ur en magisteruppsats i rättsvetenskap, "Rättssäkerhet i den psykiatriska tvångsvården", och det är inte allt igenom en trevlig läsning. Lagstiftningen vacklar och är allt annat än säker för de patienter som drabbas.

Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö som är en av landets största rättspsykiatriska kliniker har varit i ordentligt blåsväder det senaste året. Eller egentligen, till och från under många år. 2003 dog två unga flickor i en brand på kliniken, 16 och 19 år gamla, som båda vårdades där för sitt självskadebeteende. 2008 uppdagades att kliniken infört generellt mobiltelefonförbud, något som är förbjudet enligt tvångsvårdslagstiftningen. Några månader senare slår Socialstyrelsen fast att kliniken gjort fel, men inga telefoner lämnades åter. Hot om böter på 200 000 utdelades, utan effekt. Till Valborg slog även länsrätten fast att förbudet är felaktigt och att mobiltelefonerna ska återlämnas till patienterna. Trots detta tänker kliniken inte återlämna några telefoner utan ämnar föra diskussionen vidare med sin jurist.

Jag blir faktiskt mörkrädd. Oavsett vilka skäl Växjö än må ha, oberoende av hur starka eller välformulerade de än är, så har de ingen som helst rätt att sätta sej över lagen. I går blev det känt att majoriteten av klinikens psykologer sagt upp sej i protest mot att deras arbetsplats mest liknar en bunker med överdrivet rigoröst säkerhetstänkande.

Det här är inte okej, inte på några som helst plan. Oavsett om du är dömd till vård som påföljd av ett begånget brott, eller om du tvångsvårdas för att du utgör en fara för dej själv har du alltid, alltid rätt till en etisk och säker vård. Att vårda någon mot dennes vilja är ett oerhört ansvar vikten av att följa de lagar och regler som finns uppsatta går inte att nog betona. Jag skräms av det, för om Växjö inte ens tänker låta sej besegras av en domstol - hur ska patienterna då få rätt? Hur ska vi någonsin få till förändringar eller stärka patienternas rätt om klinikerna inte tar åt sej av kritik. Och hur ska vi någonsin kunna få till förbud mot oreglerade tvångsåtgärder som tvångshandskar, eller kontrollera isolering i behandlande syfte, om klinikerna skapar sina egna lagar?

Och plötsligt blir kommentaren i Sofias blogg så svidande äkta.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Psykiatri, Rättspsykiatri, Rättspsykiatriska kliniken Växjö, Växjö, Socialstyrelsen, Rättssäkerhet, Tvångsvård

Stillsam onsdag

Regnet vräker ner och hamrar ilsket mot rutorna och lägenheten blir dunkel när himlen mörknar. Vinden tjuter och sjunger runt husknutarna och jag påminns om att de öppna fälten här utanför ger goda förutsättningar för att få upp vindhastigeheterna ordentligt. Det Skåne som för bara ett par dagar sedan bjöd på försommarvärme och solskenspromenader har nu tagit tre steg tillbaka och lever rövare i opålitlig aprilvädersanda.

Egentligen spelar vädret inte så stor roll idag. Långpromenaden med Celia passades in mellan två störtskurar och hon är tack och lov ungefär lika (o)intresserad som matte och husse av att vara ute i ruskigt väder. Begreppet hundväder har i alla fall inte myntats av min jycke... Idag väntar många baljor te, lite yoga, en hel del läsning och förhoppningsvis ännu mer skrivande. I går eftermiddag drog jag igenom hela Socialstyrelsens rapport om innehållet i den svenska tvångsvården med markeringspennan i högsta hugg; idag ska jag försöka sätta det i relation till allt annat jag läst. Efter några mentalt och emotionellt ansträngande dagar med intensiv debatt och hysteriska kontakter med GP behöver jag gallra lite i alla intryck. För min del får det med andra ord storma och regna hur mycket det vill, här inne är det lugnt och tryggt ändå.

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om GP, Journalistik, Debatt, Självskadebeteende, Rättspsyk, Tvångsvård, Socialstyrelsen

Medvind

Stegn framåt i debatten kring självskadande patienter som med stöd av LPT vårdas på landets rättspyskiatriska kliniker blir allt fler. Diskussionerna stiger i leden och innefattar nu både Socialstyrelsen och Regeringen. I ett inslag i SVT:s Mittnytt idag uttalar sej Socialminister Göran Hägglund och säger bland annat;

"Jag tycker att det som ska gälla det är att man håller isär olika grupper så att människor som är i en ytterligt svår och sårbar situation inte behöver konfronteras med personer som kanske är grova brottslingar."

Mittnytt gör tolkningen att detta är ett löfte om att se över lagstifningen; själv vågar jag kanske inte hoppas fullt så mycket men ser det otvivelaktigt som ett genombrott. Även SVT:s Rapport gör ett inslag om Camilla där de bland annat lyfter bland annat fram att var 14:e patient som tvångsvårdas inom allmänpsykiatrin vårdas på rättspsykiatriska kliniker. Enligt Socialstyrelsens rapport från 2008 motsvarar detta 64 patienter. I Rapports inslag gör Anders Prinz på nytt ett uttalande liknande det han tidigare gjort.

Ikväll är det dags för ytterligare ett ordentligt kliv framåt och ut i det massmediala bruset. SVT:s Debatt lyfter upp ämnet i kväll klockan 20.30 och redan nu finns en blänkare på programmets hemsida. Sofia och Elin är där och debatterar för vår sak, håll tummarn för dem! Dessutom kommer Mårten Gerle från Socialstyrelsen att medverka (som jag och Sofia ska träffa i Stockholm senare i maj) precis som en läkare och en sjuksköterska från rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall.

Ikväll 20.30 i SVT2 - Missa inte!

/ Innie
Lästips: Aftonbladet här, här, här, här.
Dagbladet om Socialstyrelsens kritik här.
Sundsvalls tidning om kritiken här och här.
Maria Byström
Viktiga Nyheter
Läs även andra bloggares åsikter om Rättspsykiatri, Självskadebeteende, SHEDO, Anders Printz, Socialstyrelsen, Debatt, Rapport, SVT, Tvångsvård