Lyckorebus

Ett Valborgsvackert Lund...

+
En busig Celia...

+
PicNic med baguett, ostar & jordgubbar...

+
Sommarvärme, syrenknopp och ledighetslycka

=



29/4 - 2009

/ Innie med fästman

Läs även andra bloggares åsikter om Förlovning, Frieri, Förlovningsringar, T.C.O.L.

Nytt objektiv!

Jag har länge saknat ett ytterligare objektiv till min systemkamera och idag fick det äntligen följa med hem! Självklart var vi tvugna att gå en fotorunda för att provköra och jösses - jag kommer verkligen nära! Min Nikon är ingen rollsroys men den duger alldeles tillräckligt för en Innie på upptäckarfärd!

Rapsfälten är knallgula här utanför!
Celia på upptäktsfärd

Mm.. Skåne...

Böljande landskap

Tulpaner storlek Large!

Äppelblom!

Det ser nästan ut som spets eller bomull mot himlen

Vackra, vackra blomster

Celia, alltid lika lycklig med tennisbollen mellan tassarna!

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om NikonD40, Digital systemkamera, Lund, Skåne, Försommar,

Respons

Idag publicerar Aftonbladet de uppföljande reportagen, som svar på gårdagens inslag med Elin och Camilla. Min fina journalistvän Angelica, som gjorde intervjun med mej och Sofia, har verkligen gjort ett superjobb! Inslaget, som är drygt 4 minuter långt, finns att se på Aftonbladets webb-tv om man klickar på den här länken. En kompletterande intervjuv med Sofia finns att läsa här och ett bra reportage om vilken hjälp DBT kan innebära för personer med självskadebeteende och eller emotionell instabil personlighetsstörning finns att läsa här.

Ett försiktigt hopp har vaknat och spirar i magtrakten på mej. Envisheten, det idoga slitet, tjatet och alla skriken - kanske ger de faktiskt resultat. Anders Prinzt ger hoppet näring och ingjuter ett uns av lugn inför det stundande mötet. Hans ord avslutar Aftonbladets tv-reportage och får också avsluta dagens blogg. Sällan har jag varit så ense med en politiker;

"Är det så att man får en vård som man upplever som oerhört skrämmande, otrygg och osäker, det tycker jag är helt oacceptabelt." Anders Printz, Socialstyrelsen

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Rättspsykiatri, Självskadebeteende, SHEDO, Psykiatri, Sjukvård, Socialstyrelsen, Aftonbladet

Rättspsykiatri och självskadebeteende - the never ending story

Efter olika bud fram och tillbaka publicerades i dag äntligen artiklarna om självskadebeteende och rättspsykiatri på Aftonbladet. Elin vårdades på rättspsyk i Sundsvall under tre års tid men är tack och lov en av de unga kvinnor som faktiskt blivit hjälpta av vården. Dock är hon, precis som många med mej, mycket kritisk till att den högspecialiserade vården bara finns inom den rättspsykiatriska vården. Artikeln om Elin kan du läsa här och ett längre tv-inslag finns att se här. Även Camilla, som tidigare setts i SVT:s nyheter, medverkar i dagens Aftonbladet och intervjun med henne finns att läsa här.

Sakta vaknar ändå ett hopp inombords. Sofia och jag ska ju resa till Stockholm i slutet av maj och ha ett möte med Socialstyrelsen om hur självskadande patienter vårdas på rättspsykiatriska kliniker. Elin har blivit inbjuden att delta i SVT:s program Debatt, där tydligen också Sofia ska medverka, vilket även det är ett steg åt rätt håll. Aftonbladet kommer troligtvis att i morgon publicera ett TV-inslag där jag och Sofia diskuterar just dessa frågor, som ett svar på dagens reportage. Vill du vara med när förändringarnas vindar blåser? Gå med i SHEDO! Varje sten som kan läggas till arbetet är en oersättlig sten i bygget av grunden till en ny, etisk psykiatrisk sjukvård.

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Rättspsykiatri, Etik, Självskadebeteende, SHEDO, Psykiatri, Sjukvård

En glimt av sommaren

När temperaturen precis svingat sej över tjugogradersstrecket är det svårt att minnas att det fortfarande bara är april månad. Rapsfälten utanför husen börjar anta en svagt gulaktig färg och redan nu har några tidiga frihetskämpar slagit ut sina klargula blommor mot himmelen. Förra året var jag i Canterbury över Valborg och välkomnade våren söderut; i år tar jag emot värmen och växtligenheten både längre norrut och ett par veckor tidigare.

I går tog jag sambon i handen och reste till Malmö för en dag med shopping, glass och islatte. Trots att vindarna blåste friskt i sann Skåneanda blev det en varm och skön dag och jag blev tacksamt påmind om varför jag bor på landet och inte mitt inne i storstadens puls. Jag behöver tystnaden, öppenhete, friheten och det folktomma annars blir jag fullkomligt tokig.

Jag är slutkörd in i märgen, jag sover utan problem tio, elva timmar varje dygn; mer än jag någonsin sovit ens under mina allra djupaste depressioner. Oavsett hur mycket jag sover, rör på mej, aktiverar mej eller vilar är tröttheten ofrånkomlig - efter fyra timmar på stan är jag redo att gå ner för räkning och har jag mer än en sak inbokad varje dag går min hjärna i baklås. Så jag sover, läser det jag orkar och kan fokusera på, promenerar, vilar och lever. Ibland måste man ta en paus från allt och jag gör det nu med gott samvete. Tids nog är det sommar och då väntar tio veckors heltidsarbete. Tack gode Gud för de glimtar av sommar du ger oss redan nu - jag behöver dem så innerligt!

Raps!

Älskade på vandring genom öppna landskap
Innie vilar i oasen på fältet
Matte och Celia, alltid

Jodå, ibland fastnar även jag på kort!

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Försommar, April, Lund, Lantliv, Rapsfält, Celia, Innie, NikonD40

Nu blommar magnolian!

Har jag sagt att jag älskar Lund?

/ Innie

Men även i Linköping börjar magnolian titta fram!
Läs även andra bloggares åsikter om Magnolia, Lund, Blomning, Vår, April, Vårkänslor, Skåne

Möte med männen med makt

Det är konstigt ibland hur livet utvecklas, vänder och vrider sej. Som nog de flesta vet är jag engagerad i föreningen SHEDO, Self Harm and Eating Disorders. Vi jobbar med frågor som rör självskadebeteende och ätstörningar, dels genom att verka som stöd för de som drabbas och dels genom information- och kunskapsspridning. Stödverksamheten utgår främst från Zebraforum och vår jourmail, och informationsspridning sker ständigt genom bloggande, föreläsningar och flyers. Föreningens tredje och sista ben är egentligen en förlängning av de två första - att genom opinionsbildande arbete verka för en bättre vård för de som drabbas av ätstörningar och självskadebeteende.

SHEDO har än så länge valt att begränsa sitt fokus till några få politiska frågor, där kritiken gentemot att självskadande patienter vårdas på rättspsykiatriska kliniker med stöd av LPT kanske blivit vårt signum. Allt för många unga kvinnor flyttas från allmänpsykiatriska kliniker till landets tyngsta, säkraste avdelningar för att få vård för sitt självskadebeteende. Om detta har jag bloggat otaliga gånger. Jag, och vi, är väldigt medvetna om att det faktiskt finns de tjejer (för det handlar nästan uteslutande om tjejer/unga kvinnor) som förbättras och blir hjälpta av vården på rättspsyk. Vi vill varken förneka eller förminska det; däremot vill vi lyfta fram de etiska aspekterna som onekligen uppstår. Att leva med ett självskadebeteende eller en ätstörning är att leva med ett djupt rotat, kroniskt självhat. Jag tycker inte det nog kan sägas att den känsla som uppstår när du jämnställs med människor som mördat, dräpt, våldtagit, anlagt bränder och misshandlat bokstavligen talat sätter spiken i kistan. Jag vågar utan skrupler säga att beskedet att jag själv skulle skickas till Vadstena rättspsyk var en änglavakt från att kosta mej livet.

Så vad vill vi; vad vill jag?
Flytta ut den (eventuella) kompetens som kan finnas på landets rättspsykiatriska kliniker och samla den på några få, högspecialiserade enheter. Lyft bort den stigmatisering som skapats kring självskadande patienter. Jag läste ett citat någonstans från en galen brittisk läkare som tyckte självskadare skulle förbjudas på akutkliniker då de bara upptog plats från patienter som var sjuka "på riktigt". Jag skulle gärna fråga honom om han inte heller vill behandla patienter med till exempel KOL eller lungcancer (nästan alla har varit rökare), könssjukdomar (kan ofta undvikas med kondom), mun-, läpp- och svalgcancer (drabbar främst alkoholister/missbrukare/rökare), hjärt- kärlsjuka (gå ner i vikt, sluta äta fet mat, sluta stressa, börja motioner, sluta dricka alkohol och sluta röka) eller AIDS (använd kondom eller sluta injicera narkotika). Patienter med självskadebeteende har rätt till en fullgod, etisk vård och den kommer aldrig någonsin att finnas på rättspsyk.

Men den 19 maj kommer jag och Sofia att träffa högsta hönset på Socialstyrelsens enhet för psykiatrifrågor, Anders Prinzt tillsammans med Mårten Gerle, medicinskt sakkunnig på samma enhet. Vi ska prata om hur SHEDO ser på frågan och diskutera i vilken utsträckning Socialstyrelsen kan ställa sej bakom att sådant som tvångshandskar och isolering förekommer i vården av självskadande patienter på rättspsyk. Det är stort. För tre år sedan var jag patienten som skulle skickas iväg och låsas in, idag får jag istället prata med männen med makt. Som syster sa på telefon alldeles nyss; "tänk om någon sagt det till dej för tre år sen!" Jag hade bara skrattat.

/ Innie

P.S. Idag beslutade regeringen om hur pengarna ska fördelas åt psykiatrin under 2009. Mer om det kan man läsa här, här och här. D.S.
Läs även andra bloggares åsikter om Psykiatri, Självskadebeteende, Socialstyrelsen, Anders Printz, SHEDO, Ätstörningar, Sjukvård, Regeringen

Varför skadar man sig själv?

En av de allra vanligaste frågorna jag får i samband med föreläsningar är också den som är allra svårast att besvara - Varför? Varför skadade du dej, varför fortsatte du och lyckades du till sist sluta? Trots att jag fått frågan oräkneligt många gånger har jag fortfarande inga riktigt bra svar, och jag inser att ju längre bort från livet som självskadare jag tar mej, desto svårare blir de att finna.

Ibland kan jag titta på mina armar med en blandning av djup sorg, intensiv smärta och någon som nästan kan likna avsmak. Jag har svårt att förstå hur jag en gång kunnat misshandla min kropp så svårt, så intensivt och under så lång tid och ändå har jag bara mått bra i knappa tre år. Det är märkligt hur snabbt känslorna sjunker undan, trots att jag vet att jag i jämförelse med många andra varit oerhört förskonad som sluppit återfall och bakslag. Det liv jag lever idag och har levt de senaste åren är mil ifrån det liv jag levde i nästan sju års tid. Ytterst sällan slås jag längre av en längtan att göra mej själv illa och skulle det någonsin inträffa så sker det bara reflexmässigt - så snart jag aktivt kan tänka tanken är den raskt förskjuten igen. Det är inte längre jag.

Jag både läser och skriver ganska mycket om självskadebeteende i vanliga fall men nu de senaste veckorna har jag intensifierat läsandet och söker vitt och brett. Kanske i ett försök att förstå mej själv, förstå allt det som ligger dolt i läkemedelsdimma och anorexiglömska, men även för att vidga fältet och skapa en förståelse även ur ett utifrånperspektiv. Jag minns knappt längre vad mitt självskadebeteende fyllde för funktion under de första trevande åren; jag minns det bara när det blivit en självklar del av min identitet. Jag har glömt hur det var att skada sej nån gång i månaden; min hjärna kan bara minnas månaderna på sjukhus, gömda rakblad och sparade tabletter, när meningen med livet var att skada mig själv så illa som möjligt. Det var ju det enda jag var riktigt bra på, det enda jag behärskade.

Alltså kommer jag tillbaka till frågan där allting började - varför? Varför börjar man att skada sej själv, vad fyller det för funktion och varför fortsätter man?

/ Innie (som gärna tar emot tankar och funderingar men vill påminna om att utelämna
onödiga detaljer som kan verka triggande för andra!)

Läs även andra bloggares åsikter om Självskadebeteende, Självdestruktivitet, Skada sig själv, Psykiatri, Psykisk ohälsa, Sjukvård, Forskning

Orkidéer med arbetsmoral

Nu har våra fyra Phalaenopsis, Brudorkidéer, blommat oavbrutet i snart åtta månader. Är det inte dags att, eh, ta en välbehövd paus snart? Kan blommor bli överarbetade?

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Orkidé, Phalaenopsis, Idioti

På besök i de småländska skogarna

Tidigt i morse satte jag mej på X2000 norrut och reste via ett kort uppehåll i Alvesta till mitt slutmål Växjö. Trots att jag bott nästan hela mitt liv i de småländska skogarna och gjort ändlösa bilresor genom landskapet till och från sommarstugor och till och från släktingar i Skåne, slogs jag ändå av hur annorlunda landskapet ser ut bara man rör sig några få mil norr om Lund. Granarna trängs med tallar, stenrösen och gärdsgårdar och de röda små stugorna står i sann Astrid Lindgren anda näst intill uppradade utmed rälsens sträckning. Hur kan jag var gång glömma den klaustrofobiska känslan skogen bär med sej; och hur fort kan man egentligen vänja sej vid Skånes befriande fält? Det spelar ingen roll hur djupt rotade mina kalmaritiska smålandsrötter än må vara - själv kommer jag nog aldrig att bli bekväm i den täta granskogen.

Syftet med dagens tågresa var emellertid inte att förkovra mej i mina landskapspreferenser utan att föreläsa på Växjö Universitet. Jag hade blivit inbjuden av en studentförening vid pedagogikprogrammet med inriktning mot ungdoms- och missbruksvård, och skulle ägna förmiddagen åt att berätta om självskadebeteende. Eftersom jag förstått det som att programmet både var ganska litet och nystartat, och att föreläsningen dessutom skulle rikta sej till alumnistudenter hade jag väl räknat med kanske tio, tjugo åhörare. Det var inte utan att jag fick en släng av rampfeber när min guide för dagen glatt rapporterade att det satt åttio personer i auditoriumet och väntade på mej!

Men det är så konstigt. På något sätt bara släpper allting när jag står där längst framme med ett hav av okända ansikten framför mej. Jag har allting förberett, det finns en tråd i det jag vill säga och jag kan med gott samvete också säga att jag har belägg för mina ord. Två och en halv timme och en flod av frågor senare sjöng applåderna i lokalen och jag kunde avsluta föreläsningen med känsla av fullständigt lugn. Kanske är det så att jag faktiskt kan det här, att jag faktiskt är bra på just det här. Ord som "kunnig", "kompetent", "god berättare" och "nyanserad" känns sällan så bra som efter en lång föreläsning. Ja jädrans, jag fixar ju det här också!

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Föreläsning, Växjö Universitet, Småland, Växjö, Självskadebeteende, Företagande

Tack SJ för lån av bild!

Balkongmani

Med gårdagens inlägg färskt i minnet kommer nu bilder från dagens balkongupptåg. För den som ännu inte riktigt förstått det har alltså jag och sambon kommit över en lägenhet med tillhörande balkong om generösa 17 kvadratmeter - en ganska ansenlig yta att fylla med grönska alltså! När vi i höstas flyttade in här muttrade min älskade syster något om att vår lägenhet nästan var lika stor som hennes korridorsrum, och jo; den är magnifik! Dessutom är ligger den i sydväst så här är ultimat läge för växter att trivas.

Nåväl, idag var det dags att plantera de fem plantor av remonterande månadssmultron som jag fick med mej hem från gårdagens shopping på Lilla Fiskaregatan. Tacksamt nog trivs de bra i urnor och krukor så jag hyser gott hopp att de ska överleva här i vår lilla oas. Vår balkong kommer, om allt går vägen, till sommaren att bli en underbar upplevelse för alla sinnen. Smultron och Amerikanska blåbär kommer kunna plockas direkt från plantorna, precis som morötter och bladsallad. Timjan och olika sorters basilika är på väg från fröstadiet och bidrar både med doft och smak; lavendeln doftar redan nu ljuvligt och kommer få vackra blommor framöver. Ögat får njuta av det vackra landskapet och grönskan och känseln får nöja sej med solens värmande strålar. Jag är redo - välkommen sommar!


Nu sitter jag och plockar ihop föreläsningskopior, dricker te och lyssnar på Lisa Ekdahl. Tidigt i morgon bitti tar jag tåget norrut och reser till Växjö för att hålla föredrag för en alumniförening på Universitetet. Med mej i väskan har jag Jan Sutton:s bok "Healing the hurt within" som visat sej vara en riktig höjdare. Det är så skönt att läsa om självskadebeteende och känna JA! i stället för att bara sucka djupt och tänka nej, nej, nej! Jag läser och skriver och läser och skriver - en dag kanske äpplet släpper från trädet, och med liter tur faller det inte allt för långt från grenen...

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Balkong, Lund, Växter, Smultron, Sommar, Försommar, Föreläsning, Självskadebeteende

Trädgårdsterapi

Det är ganska sällan som jag skriver om mina föräldrar, min syster eller några andra vänner eller anhöriga här i bloggen, av den enkla anledning att det är jag som valt att gå ut i offentligheten och inte de. De får sin beskärda del av offentligheten ändå, bara genom att vara just min förälder/syster/kompis/sambo utan att personligen bli omskriven här. Idag tänker jag dock göra ett undantag. Följande inlägg är en liten hyllning till min mor.

Det sägs att äpplet inte faller långt från päronträdet (nåja, kanske var det äppelträdet?) och till viss del stämmer det nog ganska väl när det gäller förhållandet mellan mej och min mor. Mitt intresse för ord, litteratur, skrivande och den akademiska världen är direkt ärvt av henne - mina första minnen sen barndomen är från julfesterna på mammas högskola och resorna till Universitetet där hon doktorerade. På samma sätt är det hon som givit mej intresset för blommor, växter och trädgår och det är utan tvekan hon som lärt mej alla latinska namn jag kan på sådant som växer. Nu äntligen, äntligen har mamma slagit ihop sina båda intressen - forskning och skrivande med trädgård och växtlighet - och skrivit den första boken på svenska om Trädgårdsterapi.

På Studentlitteraturs hemsida kan man nu läsa mer om boken som kommer ut i slutet av april, och kan man inte vänta tills dess så kan man faktiskt tjuvläsa de första kapitlen online via den här länken. Jag burrar upp fjädrarna som den stoltaste av tuppar när Aftonbladet visat intresse för boken och skriver om den i dagens Hem & Trädgårdbilaga. När jag om en sisådär tio, femton år är erkänd föreläsare, behandlare, forskare, författare och terapeut ska jag starta upp ett behandlingshem för patienter med både självskadebeteende och ätstörningar. Trots att lilla mamma ännu inte vet om det kommer hon bli min konsult och specialist i trädgårdsterapi, som jämte bild-, dans- och musikterapi kommer att bli en av de kreativa och skapande terapiformer jag tänker grunda behandlingshemmets arbete på.

Grattis älskade mamma, du är fantastisk!

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Trädgårdsterapi, Grön terapi, Studentlitteratur, Forskning, Vetenskap, Mamma,

Fredag i östra Lund...

Vissa inleder helgen med obligatorisk skönhetssömn - efter en heldag på balkongen, på jakt efter syrrans svans och med stort intresse för blåbärsriset krävs intensiv vila...

...och andra ägnar fredagen åt att fira "tassarnas frihet"! Efter fem dagar med fötterna ordentligt inpackade i bandage och med måttligt utvecklade liggsår efter tjugortreochenhalv timme i korgen per dygn gäller det att köra hårt när husse plockar fram tennisbollen.

Själv dricker jag te, bläddrar i böckerna från AdLibris och njuter av tonerna till Sofia Karlssons senaste platta. Tröttheten är obeskrivlig och värker i varenda del av min kropp och insikterna faller på plats en efter en. Nu är det fredag kväll och jag har gjort mej ledig. Välsignat välbehövt.

/ Innie

Nu blommar det, del II

Vår blå passionsblomma har slagit ut igen - är den inte fantastiskt vacker?

/ Innie

P.S. Upptäckte precis att det här var inlägg nummer 500 här i bloggen! D.S.

Läs även andra bloggares åsikter om Blå passionsblomma, Krukväxter, Vår

Trygghet

Tidigare i kväll startade en användare en tråd på forumet med ett par frågeställningar som löd ungefär; Vad är trygghet och hur gör du för att känna dej trygg? Efter några sekunders fundering insåg jag att det ord jag själv så ofta använder kanske inte har någon knivskarp och glasklar förklaring. För vad är trygghet, egentligen? Tittar man i Svenska Akademiens Ordlista finns där ingen definition av ordet "Trygghet" och på Google får man träffar från försäkringsbolag, kommuner, landsting, myndigheter och företag. I massmedia handlar det om ekonomisk trygghet i vårbudgeten, om elevernas trygghet, om publiktragedier i brittisk fotboll och sänkningen av den allmänna pensionen. Den enda slutsats jag kan dra härigenom är att trygghet uppenbarligen är ett välanvänt uttryck med positiv klang.

Själv har jag alltid varit oerhört beroende av trygghet för att må bra, men har samtidigt haft väldigt svårt för att kunna känna äkta trygghet. Min trygghet verkar bestå av två komponenter; en grundstämning som främst beror på min livssituation, min tillfredsställelse med livet och på hur väl jag känner att jag kan förstå och ha kontroll över min egen situation. Den andra komponenten är mer ögonblicksbunden och temporär, men lika viktig. När jag lutar huvudet mot älsklingens bröst och hör hans hjärtslag, när någon av katterna ligger på min mage och brummar stilla eller bara när jag ligger i solen på ett öppet fält och tittar på sommarmolnen över himlavalvet. Den temporära tryggheten kan jag vara utan, om än med tristess som följd, men om däremot min grundläggande trygghet försvinner faller min trygghet samman som ett korthus. Visst kan jag uppleva ögonblick av trygghet även när grunden saknas, men eftersom den försvinner lika fort som ögonblicket bleknat är den till föga hjälp för att bygga ett fungerande liv.

Under många år var den grundläggande tryggheten så gott som försvunnen ur mitt liv. Självskadorna stötte bort vänner och omöjliggjorde för mej att gå kvar i skolan, jag orkade inte umgås med mina vänner och än mindre med min familj, min lägenhet dammade igen och kraften rann ur mej. När låsen så för slog igen bakom min rygg och jag för första gången lades in på stadens psykiatriska klinik rycktes mattan definitivt bort under mina fötter och min trygghet pulveriserades för vad som skulle visa sej vara oändligt många år.

Att det är svårt att bygga upp en hållbar trygghet när livet mest är kaos kan nog de flesta räkna ut, men vad gör man då när livet kaosar år efter år? Jag greppade efter varje halmstrå, jag slet som ett djur för att få min omvärld begriplig och försökte ständigt bygga min trygghet på fysiska ting och platser. Jag skar ner min värld och fällde ridåerna kring det som pågick bortom min absoluta närhet och försökte låta bli att oroa mej vad som skedde bortom mina murar. Snart blev avdelningen min trygghet; jag tillbringade tveklöst fler timmar där än i min lägenhet eller någon annan stans, och rutierna där var de enda jag kunde. Men en trygghet byggd på ting eller platser går inte att jämföra med den som byggs upp inifrån.

Det var först när jag efter nästan sju år inom slutenvården vågade mej på att bygga upp en trygghet i mitt eget hem och i mej själv som resultaten gav sej till känna. Jag bestämde mej för att det var här och ingen annan stans som min trygghet skulle gro, och döm om min förvåning när jag bara några månader senare såg skott av små trygghetsbarn spira omkring mej. Jag tillät känslorna komma - glädje, sorg, kärlek, ledsenhet, svek, ilska, upprymdhet, stillhet, lycka, tomhet, frustration, avund, längtan - och för varje känsla som jag släppte in i mitt liv och min lägenhet kunde jag lägga ännu en sten till min trygghetsgrund. Min trygghet låg i min självkänsla och min tilltro till livet.

Jag kan fortfarande känna mej en smula fascinerad över att jag faktiskt känner mej trygg i mitt eget hem och tillsammans med mej själv. Trots att avdelnignen under många år utgjorde min artificiella trygghet bidrog sjukhuslivet tyvärr också till ganska många trauman och stressfaktorer. Jag har svårt för låsta dörrar, jag får kalla kårar av tjutande larm och skriker högt av plötsliga ljud eller oväntad fysisk kontakt; men ändå har jag min trygghet i säkert förvar. Den temporära tryggheten kan rubbas av ett brandlarm som går eller en dörr som går i baklås, men precis som man inte river ett höghus genom att krossa en fönsterruta, står mitt liv och min trygghet numera pall även oförutsedda förändringar. Mitt liv är byggt på en trygghet både i mej själv som person, i min reaktion på omvärlden, i den fysiska miljö där jag lever och i människorna och djuren som omger mej.

Vad är trygghet för dej?

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Trygghet, Självskadebeteende, Psykiatri, Slutenvård, Kärlek, Husdjur, Tillfreds

Hälsning från sjukstugan

Och det gör så vansinnigt ont att se hur svårt hon har att röra sej, hur smärtsamt det är att sätta ner tassarna och hur hon mycket ovilligt stapplar runt huset och kissar sparsamt på en grästuva. Celia har en autoimmun sjukdom som veterinärerna inte lyckats definiera bättre än så. Hon har stora problem med klolossning, när kapseln kring pulpan släpper taget och leder till mängder av klokapselbrott. I går var det alltså dags för ny operation och med alla fyra tassarna i bandage fick skruttan åka ryggsäck hem till tryggheten igen.

Tanken på att själv ha både benen och båda armarna i gips gör mej kräkfärdig när jag föreställer mej hur vansinnigt ont det måste göra. Tvivlet vaknar igen - är jag inte en grym matte som låter henne fortsätta så här? - samtidigt som jag vet att det bara om en knapp vecka kommer vara lättare igen. Så fort bandagen kan plockas bort och den starka smärlindringen går ur kroppen så lättar det faktiskt en smula. Men just nu gör det ont, i Celias tassar och i mattes hjärta. Jag sätter ett försiktigt hopp till den nya medicinen som ska provas ut, men samtidigt vågar jag inte hoppas för mycket. Vi har haft det så här utan någon förbättring i över två års tid, med tvära kast mellan hopp och förtvivlan vid så fort en ny behandling tar vid. Vi stannar här och nu i stället, det blir enklast så.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Klokapselbrott, Klolossning, Atopica Vet, Autoimmun sjukdom, Hundliv

Liv och sinnesro

Påskvädret här i söder har varit helt fantastiskt, en smula blåsigt ibland men strålande sol så gott som varenda dag. Det är lätt att glömma bort att vi bara är i början av april när man går på långpromenad i tunna leggings, sommarskor och skjortblusklänning. Att familjen i norr kan ge sej ut på skidtur känns nästan surrealistiskt när vi själva låter våra vinterbleka axlar värmas av solen på balkongen. Helgens alla växtinköp är planterade och plantorna tycks trivas förvånansvärt bra på vår blåsiga balkong; kanske får vi faktiskt lite blåbär här framåt sommaren.

Kattfröknarna fick igår komma ut på sin premiärpromenad sedan vintern släppt greppet om våra slätter och trots en stor skopa tveksamhet och ljudliga protester tycktes de båda två trivas bra även utanför lägenhetens trygga gränser. Tindra är, föga förvånande, den av våra flickor som bäst tycks uppskatta ett liv i naturen och ganska snart rullade hon sej glatt och njutfullt i sandlådan utanför husknuten. Saga däremot tycktes mer förvirrad och osäker, och kände sej tryggast när husse höll sej tätt intill.

Celia den stackaren har inte haft det lätt den sista veckan. Skärtorsdagen bjöd på ett segt besök på stadens djursjukhus där beskedet till sist blev att operationstiderna var slut och vi var välkomna åter nästa vecka. Tassbandage och smärtstillande fick ordnas och hon har tassat omrking här hemma med blåa och rosa bebissockar på sina små tassar, för att undvika att de tilltufsade klorna skulle slås sönder fullständigt. I går passade vi på att gå en riktig långrunda eftersom det brukar bli sparsamt med dem en tid efter operation, och idag begav vi oss på nytt till djursjukhuset för operation. Nio stackars klokapslar avlägsnades och tösen ligger i skrivande stund och knorrar i sin korg, halvsnurrig av morfin och sövningsmedel. Det är banne mej inte lätt att vara liten hund!

Beslut är fattade och jag kan sakta börja korrigera fokus, dra djupa andetag och förbereda mej. Jag har levt ett helt liv, ständigt orolig för vad andra ska tänka och tycka när jag fattar beslut, livrädd för att ständigt behöva försvara obekväma val och motivera snedsteg och villospår. Det är ovant att faktiskt uppleva en känsla av "let go" - jag har min älskade sambo i ryggen och vännerna vid min sida; det är allt som spelar någon roll. För trots allt;

"Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden."

Tindra lever livet i sandlådan

När knoppar brister...

Kasta pinnar är livet
Liv
Saga+Husse= SANT!

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Husdjur, Vår, Skåne, Katter, Hundar, Kärlek, Sinnesro

Ibland behöver man att någon sätter ord på det självklara

"jag tror den bästa karta man kan få i sånt här är magkänslan.. Den där lilla groende saken man inte riktigt kan ignorera" - Hannitan

"Vad skulle du tycka vara fantastiskt roligt och givande att göra - även när det är skitjobbigt? Vad skulle få dig att kliva upp med ett leende varje morgon - för att du ska få göra det du trivs allra bäst med? Det är det rätta svaret, den rätta vägen. Inte det som kanske verkar klokast, förståndigast, enklast... utan det som du verkligen, verkligen skulle älska att göra - oavsett om du fick betalt eller inte. Hittar du det, så tror jag att du har svaret där." - Församlingspedagogen

Ibland är det uppenbarligen så, att man behöver någon annan som sätter ord på det man känner och vet. Varför det ska vara så innerligt svårt att själv fatta ett beslut efter mage och känsla har jag svårt att förklara, men i orden ovan blir det så tydligt. Det är klart jag vill utbilda mej till något där jag känner att jag kan kliva ur sängen med ett leende - något annat vore ju rent vansinne!

Valen är gjorda, en livlina upprättad, jag hittade ett kryphål och kan skjuta upp mitt avgörande beslut tills dess att trådarna inte längre hänger lösa. Ett djupt och innerligt tack till era ord - deras betydelse är milsvid.

/ Innie

Något mer

Jag vill så mycket mer. Känslan, längtan och viljan rinner som medelhavssand mellan mina vintertorra fingrar och faller till marken i symboliska mönster jag aldrig lyckas tolka. Jag är som en ungkatt i maj som maniskt jagar min egen svans, viss om att lösningen finns här i knutarna men ändå oförmögen att genomskåda systemet. Det stressar mig att slutsignalen ljuder om bara några få dagar. Jag avskyr när beslut måste fattas trots att mängder av trådar hänger lösa, likt murgrönan som fladdrar i lundavindarna i balkonglådorna utanför mitt fönster. Jag står i ett vägskäl med mängder av pekande, namngivna skyltar, men utan karta så jag kan överblicka vart vägarna leder.

Jag är en social enstöring, en kunskapstörstande praktiker som blir hög på teorier. Jag är ordnarkoman och samtalsberoende, ensamvarg och tvåsamhetsbehövande, jag är kärlekstörstande och älskande. Jag är kreativ och skapande, en idéspruta med ett ideologiskt rött hjärta som bultar till vänster för mänsklighet, rätt och upprättelse. Jag är en stjärnformad kloss som hamnat i ett bollhav av cirkelformade klot; hur jag än gör kommer mina taggar alltid att sticka ut. Allt som oftast trivs jag vansinnigt väl med det men ibland, bara ibland, skulle också jag behöva en hand att hålla och en karta med lösningen i kanten.

"Samtliga riktningar", den fantastiska skylten strax nedanför byn Taizé.

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Framtid, Studier, Familjeliv, Ansökningar, Utbildning, Arbete

Tillräckligt sjuk, tillräckligt frisk

Psykiatripraktiken sprider nytt ljus över min egen historia och mina personliga erfaranheter. Som så många andra med självskadebeteende eller ätstörningar har jag många gånger brottats med känslan av att inte vara "tillräckligt sjuk". Jag undrar ofta varför det är så viktigt, och speciellt tydligt har det blivit sedan jag själv lämnade den sjuka världen och i stället tar del av den via forumet och föreningen. Så många av våra medlemmar funderar kring friskt och sjukt, om det bästa kanske är att först bli ordentligt sjuk för att sedan kunna bli ordentligt frisk. Eller ännu värre - att man bara räknas om man är riktigt, riktigt sjuk.

Också jag fastnade där och först när jag skadade mej så gott som varje dag kunde tankarna dämpas. Den som skadade sej mest, oftast eller farligast var den som fick stöd och hjälp och självklart ville jag få det. Jag ville ju bara må bra! När jag idag lyssnar till samtalen bakom kulisserna om självskadare och "borderliners" är det inte utan att jag blir lite mörkrädd. De upptåg våra patienter ger sej på som får personalen att hisna gör mej nästan illamående när jag sätter det i relation till mej själv och min egen historia - och ändå trodde jag aldrig att jag var tillräckligt sjuk.

Egentligen skulle jag vilja ta alla de, vars tankar liknar de jag hade då, i min famn och vagga och lugna. Det går aldrig att bli "tillräckligt sjuk", det finns ingenting som heter så. Oavsett hur sjuk jag än blev fanns det alltid de som var värre. När jag där och då tyckte att jag var alldeles för frisk inser jag med perspektiv hur djupt nere i skiten jag egentligen var. Släpp alla jämförelser med andra, det kommer ändå aldrig att leda till något gott. Leta upp det som får dej att må bra, oavsett vad som gäller för din medpatient eller klasskamrat. Tillräckligt sjuk finns inte - att bli tillräckligt sjuk är det enda som garanterat till sist leder till döden, för det finns alltid den som är sjukare. Bli tillräckligt frisk istället - det är grymt mycket coolare!

/ Innie

Och förresten - GLAD PÅSK nu när vi snart kan glädjas i uppståndelsen och stämma in i påsknattens lovsång från Taizé - Il est resussité, il est vraiment resussité, Alleluia, Alleluia!
Läs även andra bloggares åsikter om Självskadebeteende, Ätstörningar, Psykiatri, Praktik, Sjuksköterskestudent, Funderingar

Påskledighet!

Nu är det inte längre bara en liten fågel som kvittrat i mitt öra och efterfrågat bloggar utan en mindre kör (hej familjen i Norr, hej familjen i Öst!). Det tycks helt enkelt vara läge att skriva ner några rader, om inte annat så för att lugna oroliga själar. För jo, jag och vi mår alldeles utmärkt här nere i Skåneland. Solen följer våra steg var dag och jag har välsignats med en fantastisk handledare på psykiatripraktiken. Om onkologen bjöd på oändliga lärmöjligheter för tekniska moment på bekostnad av dygnet-runt-slit och ständig oro bjuder psykiatrin något djupare men med avsevärt lägre krav.

Det är en vansinnigt konstigt sits jag hamnat i, inte minst då jag påbörjade praktiken med att synas på lokal-TV den allra första dagen. Både en och flera kollegor hade sett programmet och lät det inte passera helt obemärkt. Att plötsligt lyssna till diskussionerna kring självskadare, patienter med personlighetsstörningar eller ätstörningar från andra sidan och i kulisserna är självklart underligt och inte alltid odelat positivt. Däremot är jag överlag positivt överraskad till hur vården ser ut, både innehållsmässigt och ideologiskt. Självklart finns mycket kvar att önska, men utrymme för förbättring finns väl alltid, vad det än gäller?

De sista dagarna har jag varit ledig och är faktiskt fri över hela påsken. Efter en tur till veterinären igår hyrde familjen Nilsson-Eriksson en liten Moa (bil!) och åkte på en rejäl shoppingrunda. Ett varv i Malmö resulterade i en välbehövd uppgradering av sängytan, därefter återvände vi till Lund och fyllde bilen med blommor, örter, urnor, 200 liter jord, krukor och mat i stora lass. I ett dygn har vi skruvat säng, möblerat ut källarförrådet och stuvat in allt igen, planterat blommor, kryddor, amerikanska blåbär och lagat mat. Vi har helt enkelt varit påsklediga ut i fingerspetsarna.

Tindra gillar när husse och matte shoppar - papperskassarna är fantastiska leksaker!

Vår nya säng med plats för hela familjen (Bild från IKEA.se)

Amerikanska blåbär i nyköpt utomhusurna, blir mumma till sommaren!

Klättrande, slingrande murgröna

De obligatoriska vårpenséerna med väldoftande lavendel i bakgrunden

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Vardag, Påsk, Balkong, Växter, Penséer, Sol, Skåne, IKEA

Sydnytt och psykiatripraktik

Jag har överlevt min första dag som praktikant på psykiatrin!

Det har varit märkligt, underligt, omvälvande, konstigt, förvirrat, upprivande, ironiskt, hysteriskt, kavlugnt, spännande, intressan och faktiskt också roligt. Jag tror det finns gott hopp att jag kommer att klara av mina fyra kommande veckor både med livet och hälsan i behåll. När jag kysste sambon hejdå i eftermiddags sa jag på skämt att "Vi får väl se om jag kommer hem eller om de behåller mej" och när jag ringde Sofia på vägen hem konstaterade hon lika skämtsamt att jag uppenbarligen varken blivit LPT:ad eller bältad. För jo, visst fanns en oro och jo, visst finns den där fortfarande. Så länge jag befinner mej långt ifrån allt vad psyk heter mår jag alldeles ypperligt men så snart jag kommer innanför de vita väggarna är det som att hela jag förminskas.

Min handledare vet ingenting om min bakgrund och jag planerar inte heller att berätta något "bara för att berätta". Däremot blir det underligt när jag fick ett SMS från en kär vän som skrev att hon sett mej på Blekingenytt under kvällen - programmet som spelades in i förra veckan. Där talar jag om självskadebeteende, SHEDO och min egen bakgrund, och det känns plötsligt skevt att gå till praktiken utan att säga något. Jag känner mej mest som en infiltratör av stora mått, alternativt som att jag jobbar under cover. Fast det kan ju vara rätt coolt det också.

Se inslaget från Sydnytt här:


/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Psykiatri, SHEDO, Självskadebeteende, Praktik, Sjuksköterskeprogrammet, Under cover

Psykiatripraktik!

Det var med ett visst mått av förskräckelse som jag kollade av min mail och insåg att en schemaändring uppstått. Psykiatripraktiken som skulle börja på tisdag morgon sparkar helt plötsligt igång redan i morgon! Klockan fjorton förväntas jag infinna mej på avdelningen för att erhålla larm och nycklar och sedan gå en kvällstur med min handledare. Nu ska jag mentalt ställa om och försöka förstå att jag imorgon kommer kliva in på en sluten psykiatrisk vårdavdelning, i en roll så fullständigt skiljd från den jag så länge haft. Jag är varken patient eller besökande vän, jag är faktiskt student under utbildning!

Jag är orolig för så fantastiskt mycket inför den här placeringen, samtidigt som jag är så nyfiken att jag knappt kan vänta tills i morgon! Psykiatri är tveklöst det ämne som intresserar mej allra mest, både inom utbildning men också privat. En framtidsvision är att någon gång kunna starta ett riktigt bra behandlingshem för personer med självskadebeteende och ätstörningar i kombination -men kan jag jobba på en vanlig psykiatrisk vårdavdelning? Tänk om jag inte alls kan läsa patienterna och förstår tecknen? Tänk om jag faller in i den tvivlande lunken, faller för grupptrycket, går vilse i de skeptiska banorna och tänk om jag slutar att se? Jag hoppas så att jag kommer kunna bidra med ett extra leende, ett annat perspektiv och inte minst hoppas jag verkligen att få lära mej väldigt mycket! Det är ju trots allt det här jag vill jobba med.

Men jo, nervös är jag så håll gärna en tumme för mej i morgon klockan 14!

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Psykiatri, Självskadebeteende, Patient, Utbildning, Sjuksköterskestudent, Sidbyte

Bloggtorka

Det är inte mycket med bloggandet just nu, det finns ju så mycket annat att sysselsätta sej med. Käka frukost på balkongen med ångande kaffe och strålande sol. Gå solskenspromenader med hunden i vårklänning och sommarskor, utan jacka eller kofta. Lapa sol på balkongen med sista halvan av Larssons mästerverk. Sortera femhundra CD-skivor i bokstavsordning och faktiskt få en ärlig chans att hitta skivan man letar efter. Äta middag, snacka skit och umgås med syster yster. Bara för att nämna några exempel.

Frågar man Tindra kan man också lägga sej i blomlådan som matte ska tömma efter vintern och halvsova i försommarvärmen. Stör ej - avkoppling pågår.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Sol, Ljus, Vårkänslor, Aprilvärme, Husdjur, Livsnjutare, Katter

Att vårda med våld

"Aktivt oitresse." - En metod som använts flera år på Rättspsyk i Sundsvall. Vetenskaplig är den inte, och blir de inte heller förrän det görs studier på det.

"Kärleksfull cynism" Minst lika viktigt som det aktiva ointresset.
- Mår du dåligt? Vill du bli bältad? Eller ska vi låsa in dig på isoleringen?

Bältesläggning.
Tvångshjälm. -
Tvångsinjektioner.
Tvångshandskar - dessa används bara i Sundsvall och finns inte reglerat hos Socialstyrelsen.

"De ansvariga på landstinget i Östergötland har hört kritiken men har fullt förtroende för verksamheten i Sundsvall".

Nej, ikväll saknar jag egna ord. Var fan är den psykiatriska vården på väg?



TACK mina vänner Elina, Ida och Carin för att ni ger självskadare på rättspsyk ett balanserat, starkt och oslagbart ansikte!

Jag samlar mina krafter, mobiliserar styrkor, planerar, funderar och skissar. En förändring måste till och det måste ske snart. Den kompetens kring vården av självskadare som, eventuellt, finns på landets rättspsykiatriska kliniker måste å det snaraste lyftas ut till fristående enheter. Vi måste få till beslut, löften och en radikal förändring. Var börjar vi och hur går vi till väga? Jag är redo att gå i kamp för att få en etisk vård för personer med ätstörningar och självskadebeteende, som följer svensk lagstiftning och internationella konventioner - är du?


/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Självskadebeteende, Rättspsykiatri, Tvångsvård, Övergrepp, Etik, Psykiatri, Sjukvård

Välkommen våren!

Termometern lovar tio varma utomhusgrader och solen strålar som den inte gjort på säkert ett halvår. Himlen är klarblå och mönstras av hundratals vita tunna linjer som minner av flygplan på väg ut i eller in från stora världen. Flaggan på parkeringen leker lojt med vårvindarna och områdets alla fåglar stämmer upp i aprilarior.
Frukosten intogs på en solbadande balkong med näsan i sista boken i Milleniumtriologin och tre vårlyckliga husdjur kring mina fötter. Därefter väntade en timmes långpromenad med hunden och vårkänslor ut i kroppens alla celler. Tussilagon står tätt i de karga stenbackarna på gränsen mellan husbygget och åkermarken, och solen på himlen tycks reflekteras i de hundratals minisolarna på marken.
Det är vår nu och jag andas ljus, värme och ledighet i varje andetag jag tar. Under tiden som jag skrev det här inlägget fick jag syn på ett antal djur ute på åkern och beväpnade med våra systemkameror gav sambon och jag oss ut på en språngmarch i försök att fånga djuren på bild. Någon form av hjortdjur, troligen rådjur, lyckades vi zooma in dem till, men utan ett vettigt objektiv i min kamera och utan film i sambons lyckades vi inte få med oss några bra bilder hem. Men ändå - det är vår, det är ljust, det är djur och det är växtlighet. Det räcker bra för min del.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Vår, Värme, April, Solsken, Balkongfrukost, Husdjur, Rådjur, NikonD40, Ledighet

Min sköraste svaghet blev min tydligaste styrka

Idag var den onkologiska kliniken och mitt underläge som beroende student långt borta. I försiktig första-aprilsol begav jag mej hem till Sofia för att ta mej vidare till Botan för intervjuer och reportage. Ämnet för dagen var självskadebeteende, SHEDO och Sofias nya bok och på något sätt kändes det riktigt bra att kunna gå i solen i Botaniska trädgården bland alla vackra blommande vårlökar och prata om något så svårt och smärtsamt. Kontrasterna mellan det mörka och ljusa blev så uppenbara och gav bara livet ytterligare en dimension. För det är ju faktiskt så det är; mitt i allt mörker finns alltid ljus, och trots att livet är gott finns alltid mörka fläckar.

När jag pratar med journalister, vänner, studentkollegor eller lärare om självskadebeteende eller psykisk ohälsa är det en helt annan Innie som kliver fram än den som osäkert far runt på praktik. Jag vet att jag har en kunskap ingen kan ifrågasätta eller ta ifrån mej - den om att vara patient - men jag vet också att jag tillägnat mej en ganska omfattande vetenskaplig kunskap därutöver. Trots att jag fortfarande kan känna mej obekväm i radio eller tv så vet jag någonstans ändå att mina tankar är genomtänkta, att jag har belägg för det jag säger och fog för mina åsikter.

Idag sände MittNytt ett reportage om Camilla som vårdas på rättspsyk i Sundsvall. Inslaget sändes även här i Skåne och möjligen också i Östergötland. Ytterligare inslag väntas i morgon och fler därtill nästa vecka. Situationen är skrämmande men föga förvånande. Alldeles för många av mina vänner har vårdats på rättspsyk och det var bara med ett dödsrop som jag personligen slapp undan när det en gång gällde mej. Anders Prinzt från NU!-enheten på Socialstyrelsen har gett oss i föreningen SHEDO ett muntligt löfte om att under 2009 undersöka hur många personer med självskadebeteende som vårdas på landets rättspsykiatriska enheter med stöd av LPT, Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård. I dagsläget är det egentligen ingen som vet vilka och hur många de är, de unga kvinnorna som vårdas med landets tyngsta brottslingar. Jag hoppas innerligt att SHEDO kan dra sitt strå till stacken, att mina ord tillsammans med alla andra bloggares och opinionbildares kan ha någon inverkan. Tvångshandskar, isolering, aktiv ignorans och bältesläggning får helt enkelt inte förekomma som behandling av självskadare. Det är allt annat än okej.

/ Innie
Sofia, Pia och Ida om liknande ämnen.
Läs även andra bloggares åsikter om Rättspsykiatri, Etik, Självskadebeteende, Psykiatri, Sjukvård, SHEDO