Onkologipraktik, check!

För tio veckor sedan tog jag mina första stapplande steg på onkologiska kliniken och sedan dess har stegen varit många och stundtals väldigt tunga. Ganska snabbt insåg jag att sjuksköterskans roll i hög grad består av dokumentation, läkemedelshantering och samordning. Något jag visserligen intellektuellt egentligen vetat, men i praktiken inte riktigt förstått vidden av. Ändå hade jag efter bara en vecka på avdelningen redan hunnit med en rad medicinsk tekniska moment, och fler skulle det bli.

De första bekymren uppstod redan efter bara en knapp vecka, i form av mystiska röda prickar över min kropp. Tack och lov kunde Syster Sofia snabbt och lätt diagnosticera mej via internet (och blev bekräftad av specialistläkaren på hudkliniken) och jag trodde prickbekymret var passé för all framtid. Tyvärr dröjde det inte länge förrän influensan tog min kropp som boning, och dag efter dag förflöt i feberdimma och muskelsmärta. Till sist insåg jag att min kropp inte bara reagerade på all influensa som hoppade runt i personalstyrkan, utan även på att jag ständigt kände mej utsatt, påhoppad och anklagad. Praktiken hade mist sin glans och jag insåg vikten av ett gott handledarskap. Tankarna flög vitt och brett, högt och lågt om framtid och liv och jag gjorde allt för att mentalt fly från den praktikplats där jag så intensivt vantrivdes.

Till sist kom brytpunkten och jag fick efter en dryg veckas sjukdom och frånvaro byta handledare. Schemat lades om vi satsade hårt på att få mina sista veckor att fungera. För att kompensera mina sjukdagar jobbade jag sex dagar i veckan och sömnen ransonerades allt mer för var dag som gick. Det enda som nu var möjligt var att ställa in siktet på slutmålet och springa så fort tygen höll. Och jag sprang, och sprang och sprang.

Trots att tårarna har runnit som aldrig förr och trots att det kostat mej all energi jag haft på lager är det inte utan ett ordentligt mått av stolthet jag kan säga - min praktik är avslutad och jag är från och med nu färdig på onkologen. På 16 punkter av 21 har jag fått högsta möjliga betyg och på de resterande fem över medel. Lovorden var många och jag kunde lämna kliniken med huvudet högt, glädjepirr i kroppen och en grym stolthet. Jag tror aldrig jag varit så fullständigt genomtrött som jag varit dessa veckor och jag har flera gånger varit övertygad om att det enda sättet att överleva mars månad ut vore att hoppa av utbildningen omedel bums. Men jag klarade det. Ännu en gång har jag bevisat för mej själv att jag kan så jädrans mycket mer än jag tror, och att praktiskt taget ingenting är omöjligt. I stället rasslar det till i Ladok och 15 nya högskolepoäng borde trilla in när som - tack tack!

Och ja, jag är stolt.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Onkologi, Sjuksköterskeprogrammet, Student, Praktik, USIL, Lund
Bilden är hämtad härifrån.

Varför jag bloggar, anno 2009

Läste just ett intressant inlägg på bloggen Psykbryt, där signaturen "Psyk" öppnar upp med orden;
"Jag stöter ganska ofta på förhållningssättet att man som en person med psykiska problem i längden gör sig själv en otjänst genom att engagera sig i andra människor som har liknande problem."
Meningen är för mej så välbekant att jag inte kan låta bli att formulera några tankar kring samma tema - om rätten till åsikt, kunskap och intresse för de sjukdomar man en gång själv varit drabbad av.

För mej har det aldrig funnits några egentliga alternativ till min öppenhet. Visst finns det stunder då jag helst av allt vill sticka huvudet i sanden och byta liv med första bästa nio-till-fem-jobbare, men allra oftast är jag fullständigt nöjd med mitt liv. Anledningarna är så pinsamt enkla att jag ibland förvirras över att jag behöver uttrycka dem, men för tydlighetens skull så kanske det är dags för en ny runda:

1. Jag bloggar om mina år inom den psykiatriska vården för att de utgör en stor del av mej. Nästan en fjärdedel av mitt liv har jag vikt åt sterila avdelningar och olika psykiatriska kontakter - självklart har de åren inte gått obemärkt förbi och självklart har de format mej till den jag är i dag!
2. Jag bloggar för att jag insett att det kan hjälpa mej att se nya perspektiv på saker och ting. Bloggen har blivit en form av dialogverktyg där jag kan pröva mina tankar och funderingar för att senare kunna sjösätta dem.
3. Jag bloggar för att jag märker att andra uppskattar det, att andra kan finnas stöd, glädje, lugn eller kämparglöd i mina ord. Om mina mörka år kan hjälpa en endaste människa på vägen mot ett friskt liv, så har allt mitt mörker plötsligt fått en mening.
4. Jag bloggar för att det är ett bra opinionsbildande instrument. Mina ord här på Tankestormar blir lästa, värderade, risade och rosade, och har både en och två gånger lett till vidare aktioner i massmedia.
5. Till sist - jag bloggar om mina personliga erfarenehter av psykisk ohälsa eftersom jag inte ser någon som helst anledning till att jag borde skämmas för det. Jag är inte på något vis en galen människa, ingen dåre eller något psykfall; jag är en ung kvinna med orden som redskap, som studerar på universitetet som vilken 26-åring som helst, som är matte till en hund och två katter, som är sambo till den vackraste mannen i världen och har vänner som glittrande pärlor. Varför, snälla förklara varför, skulle jag vara sämre än någon annan för att mina armar är randiga eller min livsberättelse annorlunda än din?

Psykiatri är mitt huvudintresse, inte bara för att jag själv varit patient utan för att psykiatri berör oss alla. Man räknar med att så många som 40 % av alla kvinnor och 25 % av männen i västvärlden någon gång under livet kommer att drabbas av en depression - sett ur det perspektivet borde man snarare fråga sej varför man inte intresserar sej för psykiatri. Och vad som skulle göra mej mindre lämpad för att ge vård eller stöd till personer drabbade av psykisk ohälsa, eller varför jag inte skulle kunna uttala mej i sakfrågor bara för att jag en gång varit patient har jag ingen som helst förståelse för. Diabetiker kan mycket väl arbeta som läkare och kristna som religionslärare - jag ser faktiskt inte skillnaden.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Psykiatri, Bloggande, Psykisk ohälsa, Självskadebeteende, Ätstörningar, Historia, Personligt, Psykisk sjukdom, Återhämtning

Earth Hour

Klockan 20.32 släcktes lampa för lampa här hemma och datorerna, TV'n och stereon stängdes av helt och hållet, som på många andra håll i landet. Stearinljus placerades ut i hallen, vardagsrummet och badrummet och vi satte oss vid matbordet och läste, skrev och lyssnade på tystnaden.Så enkelt det är, egentligen, och vad lite som krävs. En timme utan el, Earth Hour.

Timmen, som här hemma faktiskt blev två till antalet, innebar inte bara en mörkerläggning utav lägenheten utan också en påminnelse mentalt. Vi pratade lite halvt på skämt, halvt på allvar om att el-fasta en kväll i månaden och jag inser att det nog inte vore så dumt. Sällan är det så tyst och så stilla som det var i kväll. Inga ljud från diskret surrande datorfläktar, ingen TV i bakgrunden, ingen Taizémusik från stereon, inget plingande från mikron för att värma mjölken till kaffet och ingetiskallt ljus från lysrören i badrummet. Bara en stilla påminnelse om kärnan, om vad som är viktigt och om hur skört allting är. Ta inte livet för givet. Ta inte jorden för given. Ta inte elen för given. Det enda vi har är just detta nu.
Sambon och jag bor förresten redan nu i något som skulle kunna kallas för ett klimatsmart hus. Vår hyresvärd, det kommunala bostadsbolaget här i Lund, beslutade sej för att tänka ett steg längre när de i somras byggde våra lägenheter. Vi har det som kallas "komfortvärme", vilket innebär att vi kan spara pengar genom att sänka värmen i lägenheten men också får betala en "straffavgift" om vi håller allt för hög inomhustemperatur. På samma sätt får alla en given mängd vatten att hushålla med per år och när tolv månader gått får man antingen en bonus eller en tilläggsavgift beroende på hur mycket man använt. Gränserna är generösa utan att vara vulgära. Det blir en knapp tusenlapp vi sparar per år genom att tänka till med vår förbrukning, vilket onekligen får sägas vara en schysst deal. Det behöver inte vara besvärligt eller negativt att värna om vår jord som så många verkar tycka, det kan faktiskt både vara positivt, motiverande och mysigt!
Här skriver SvD om nedsläckningen i kväll, här skriver Sydsvenskan, här skriver Corren, och här skriver DN. Här visar Aftonbladet bilder från Earth Hour världen över.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Earthhour, Voteearth, Klimatsmart, Boende, Elfasta

Vår i Lund!

Påskliljor (Narcissus pseudonarcissus)
Syren-to-be (Syringa vulgaris)
Snödroppar (Galanthus nivalis)
Scilla (Scilla)
Körsbärsträd? Äppelträd?

Blåsippor! (Hepatica Nobilis)

Vårkrokus (Crocus Vernum)

Vårkrokus (Crocus Vernum)

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Växter, Vårblommor, Lund, NikonD40, Ledig Lördag

När sommaren kommer

"när sommaren kommer
skall jag visa dig bättre dar
när natten är varm
och himmelen är lila och klar"
/:::/

"när sommaren kommer
kanske vindarna blåser igen
och likgiltigheten
och stilltjen
som plågar oss än

försvinner en kväll
och vinet får ny smak igen
när sommaren kommer
bättre dar, min vän"
/:::/

"luften var klar
och det blänkte från fönstren
och rann från den smältande snön
på de borstade förortsstråken
mellan teglet och sjön

asfalten hetta
och resan är framför oss än
när sommaren kommer
så går vi den vägen igen"

Lars Winnerbäck

Se det som en officiell ursäkt till alla dem jag älskar, till alla er jag aldrig längre träffar, till er jag saknar och till er som aldrig slutar höra av er trots att jag inte förmår mej svara på ett endaste mail, mess eller samtal. Ni är fantastiska klippor värda all min tacksamhet! Jag börjar skymta ljuset, det luckras upp bortåt horisonten och förvissningen om att sommaren kommer även i år hjälper mej framåt. Hösten ser ut att bli ljusare och lättarare än på mycket längre; det är på hoppet och viljan jag nu fortsätter framåt. Tre dagar kvar och på tisdag eftermiddag har jag nått ett första delmål. Ni finns djupt i mitt hjärta och jag skäms för att jag trots att jag numera bor geografiskt nära de allra flesta av er, aldrig hunnit träffa er. Jag vill, så innerligt gärna vill jag, men kraften finns inte. Ännu.

Med sommaren kommer

bättre dar, mina vänner.

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Lars Winnerbäck, Framtid, Studier, Studentliv, Vilja, Hopp

Ökad psykisk ohälsa hos unga

Idag släppte Socialstyrelsen Folkhälsorapport 2009 och i pressmeddelandet fokuserades bland annat på den ökande psykiska ohälsan bland barn och unga. Eftermiddagen har jag ägnat åt att skumläsa väl valda delar av rapporten varvat med att dela mediciner och koppla sondmat. Det är knappast någon upplyftande läsning som tyvärr inte förvånar mej det minsta, men jag gläds när jag märker att flera olika tidningar publicerat kortare referat till rapporten med utgångspunkt i de psykiatriska frågorna.

Rapporten speglar en verklighet som jag och många med mej säkert kan stämma in i och bekräfta. Mätningar av barn och ungas hälsa och välbefinnande startade i slutet av åttiotalet och sedan dess har andelen personer som rapporterat oro, ångest eller ängslan ökat stadigt. 1988-1989 uppgav 9 % av de unga kvinnorna i åldern 16-24 och 4% av männen i samma ålderskategori att de känt oro, ångest eller ängslan. Ungefär femton år senare, 2004-2005, var dessa siffror uppe i 30 % för kvinnor och 14 % för män. Andelen 20-24- åringar som vårdades för depression fördubblades från 1997 till 2007, och i åldrarna 16-19 är det nu fyra gånger så vanligt med sådan vård. Eftersom både den självrapporterade ohälsan har stigit, det vill säga den som kan redogöras för i intervjuer och enkäter, och den som objektivt kan mätas i antal vårdtillfällen eller slutenvårdsplatser finns god anledning att tro att det faktiskt är så det ligger till. År 2007 hade 0.7 procent av kvinnorna och 0.4 procent av männen i åldern 16-24 år vårdats inom den psykiatriska slutenvården. Det är massiva siffror.

Vad är det då som gör att ohälsan ökar?
Svaret är enkelt - man vet inte.

Det finns teorier om allt och därmed även kring varför den psykiska ohälsan ökar bland barn och unga. Många betonar skolsituationen, samhällsstrukturen och våra förändrade levnadsvanor, en teori som jag i alla fall delvis kan skriva under. När jag började skolan för ungefär tjugo år sedan var vi femton elever i min klass och 200 sammanlagt på hela skolan - idag är det sällan färre än 25 sexåringar i varje klass och barnen lär sej redan från början att konkurrera för att synas. Vissa funderar kring ideal, media, könsroller och genusaspekter och även där finns säkert delar av svaret begravt. Vidare lever vi idag i ett starkt individualistiskt samhälle som inte sällan är både elitistiskt, hierarkiskt och patriarkalt på samma gång. Till sist växer våra barn in i en värld med ett aldrig sinande kunskapsflöde med radio, tv, internet, mobiltelefoner och chatprogram, jag tycker det vore märkligt om det inte skulle påverka dem.

Jag är verkligen positiv till att utredningar som dessa görs och att de uppmärksammas i media, men nu vill jag ha lite mer action och lite mindre snack. Rapport efter rapport har antingen uppmärksammat problemen eller kommit med förslag på lösningar på psykiatriska problem; nu vill jag se dem sjösättas. Jag vet att mycket görs och att mycket har gjorts men jag tror ärligt talat inte det spelar någon roll hur mycket förändringar som görs bakom kulisserna - nu behövs en rejäl renovering mitt på scen. Rusta upp vårdavdelningarna för att främja vårdmiljöerna, satsa pengar på arbetsterapi och sjukgymnastik så tiden på en avdelning kan bli givande, förstärk öppenvården med kompetent personal så att köerna kan förkortas och inläggningar undvikas. Jag vill se en skillnad och jag vill se den nu!

Till sist - vad tror DU skulle förbättra den psykiska ohälsan, och vilka förändringar vill du se? Vad är bra, vad är dåligt och varför mår så många unga så fruktansvärt dåligt?

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Psykisk ohälsa, Barn och ungdomar, Psykiatri, Folkhälsorapport 2009, Socialstyrelsen, Självskadebeteende, Sjukvård, Hälsa

Stillhet i Taizé

Det är tisdag kväll och i vårt vardagsrum hörs det dova knattrande ljudet av två tangentbord, ackompanjerat av toner från Taizé. Oavsett hur hög min stressnivå än är så är Taizé alltid en säker väg till avkoppling. Jag lyssnar, vilar, ber, tänker, andas och accepterar. Snart är det påsk men Taizé får klara sej utan mej i år. Jag fick mail härom dagen från Brother Matthew och Broder Johan och saknaden är obeskrivlig, men varken tid eller pengar finns. Påsk, Kristi him, Pingst, Sommaren - Taizé får vänta. Trots alla mina månader och år på psykiatriska avdelningar har jag de senaste tio åren hunnit med åtta resor till Taizé. Förra året kunde jag inte bara lägga av mej min allra största sorg; jag kunde samtidigt hämta hem den största kärleken. Stillhet, frid. Saknaden river min trötta kropp men så länge får musiken i våra högtalare bidra med den lilla skärva av Taizé som jag behöver för att bli hel.

"Ubi Caritas Et Amor"
(Där barmhärtighet och kärlek bor)

"Christe Salvator, Filius Patris, donna nobis Pacem"
(Kristus räddare, Faderns Son, ge oss Frid)

"Ad te, Jesu Christe, levavi animam meam.
Salvator mundi in te speravi."
(Till dej, Jesus Kristus, lyfter jag min själ. Världens räddare, jag fäster mitt hopp till dej)

"Per crucem et passionem tuam,
libera nos Domine, libera nos Domine, libera nos Domine, Domine.
Per sanctam resurectionem tuam,
libera nos Domine, libera nos Domine, libera nos Domine, Domine."
(Genom ditt kors och din passion, befria oss Herre.
Genom din heliga återuppståndelse, befria oss Herre)

/ Innie
Fritt och ytterst spontant översatt med viss hjälp av Taizés hemsida.
Läs även andra bloggares åsikter om Tro, Taizé, Religion, Saknad, Jesus, Frankrike, Stillhet

Vårdhierarkier

En dag på sjukhuset i en sjuksköterskas roll innebär ändlösa kontakter med olika människor; läkare, patienter, undersköterskor, anhöriga, sjukgymnaster, konsulter och kommunanställda. Det är inte helt utan grund som ett av sjuksköterskans viktigaste uppdrag ibland beskrivs som "att spindla" - man ska vara navet i hjulet som får patientvården att snurra.

Ibland kommer jag på mej själv med att ta ett steg bakåt eller möjligen inta ett fågelperspektiv och granska alla dessa interaktioner lite utifrån. Det är spännande men samtidigt ruskigt skrämmande. Hierarkierna inom sjukvården är djupt cementerade och rotade på ett sätt att ingen tycks ifrågasätta utan alla accepterar rakt av. Chefsöverläkare, överläkare, legitimerade/ST-läkare, AT-läkare, läkarstudenter, sjuksköterskor, undersköterskor, nyanställda, sjuksköterske-/och undersköterskestudenter. Som ett rinnande vatten sitter det i var anställds ryggrad och inte ens en utomjording direkt transporterad tillavdelningen skulle kunna undgå att notera den - hierarkin går genom allt.

Eftersom jag är ny, ung, dum och naiv kan jag inte låta bli att fråga mej varför läkarens tid per automatik ska vara så mycket mer dyrbar än sjuksköterskans? Eller varför undersköterskan aldrig får ifrågasätta sjuksköterskan? Och varför i hela fridens namn är det ingen som vågar sätta ner foten när överläkaren gör bort sej? Varför accepterar vi det så blint, bara rakt av? Är det inte så att vi jobbar för patientens bästa, och borde i så fall inte det gå före makt och prestige?

Förhållandet finns mellan alla personalgrupper men jag ser det tydligast utifrån läkarna. De ifrågasätts inte och det skrämmer mej nåt vansinnigt. Läkare är inte allsmäktiga - de är (oftast) grymt kunniga och har en medicinsk kompetens som vida överglänser övriga i personalstyrkan. Däremot har de inte läst en endaste poäng omvårdnad, de vet ingenting om hur förflyttning, planering och nutrition går till i praktiken - varför är det då fortfarande de som beslutar även i dessa frågor? För mej är det självklart att det inte kan sluta med annat än total katastrof, och mardrömmen är väl att det ska gå som för min barndomsbekant.

Socialstyrelsen drar slutsatsen att en människa mister livet var tredje timme till följd av misstag inom sjukvården - det är fullständigt vansinnigt! Men vad ska vi göra? Vi måste alla sätta ner foten och säga nej, det här är inte okej! Jag är övertygad om att receptet på en patientsäker vård och ett positivt arbetsklimat ligger i att sudda ut givna maktfördelningar och i stället våga ge och ta på lika villkor. Om undersköterskan vågar sätta ner foten eller ifrågasätta ett märkligt beslut kan läkaren med all säkerhet känna sej tryggare i att hon har en enad personal bakom sej även i tuffa beslut, i stället för att riskera att skitsnackat vaknar till liv. Ge och ta - varför är det så erbarmligt svårt?

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Vård, Makt, Hierarkier, Läkare, Sjuksköterskor, Student, Praktik

Synopsis

En lösning börjar så sakta ta form och det är en välsignad känsla. Jag ser ett ljus och ett avslut och kan börja fila på detaljerna. Det liknar lite känslan som när man länge gått och burit på en hemlighet och till sist samlar mod till sej för att börja pysa ut den för väl valda öron. Eller när en berättelse eller målning som cirkulerat i tankebanorna i många månader till låter sej samlas till en synopsis eller en skiss i grundfärger. Det värsta stypgreppet lossar en aning och man kan faktiskt börja tänka klart igen. Stressen rinner av och den värsta pressen är faktiskt över, trots att vägen är lång till mållinjen. Nu kan jag söka de perfekta orden eller den rätta ljussättningen, grundstommen tycks faktiskt etablerad.

Harmoni är ett sparsamt nyttjat ord, men någonstans mellan arla ångest, kronisk sömnbrist och paragrafrytteri finns där faktiskt en strimma av just detta vackra - harmoni. Sommaren hägrar och efter den en höst. Ännu utan exakta detaljer, men med en bärande grundstomme och livgivande ljus. Det räcker gott för mej.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Vägval, Framtid, Utbildning, Mindfulness, Harmoni, Sjuksköterskeprogrammet

Bokrevanch

Jag börjar hitta min roll på praktiken, ironiskt nog lagom tills det att den nästan är slut, men det känns ändå väldigt skönt att kunna lämna avdelningen med en positiv känsla. Min nya handledare är fantastiskt bra och kompetent och får mej att känna mej både trygg och bekväm i det jag gör. Nu bereder jag läkemedel, kopplar dropp, ger injektioner och tar prover med något som i alla fall skulle kunna kallas en viss säkerhet. Jag har äntligen fått klartecken kring vad som gäller för min sjukfrånvaro; tre dagar ska tas igen som nu är inplanerade och schemalagda, så om inget oförutsett händer (typ rond femtioelva i influensan) så kommer jag att bli godkänd i kursen. Gud är god.

Jag har gått korthelg och jobbat fredag kväll och lördag dag och i dag när jag satt i lunchrummet kommer plötsligt finaste vännen Sofia in genom dörren. När de första sekundernas förvåning lagt sej såg jag vad hon höll i sin hand och jag kunde inte låta bli att tjuta till - BOKEN! Det är med en stor portion glädje, lycka och obegränsad stolthet som jag vill uppmärksamma Sofias nya bok, "För att Överleva - om självskadebeteende". Läs den! Läs den, läs den, läs den! Den är det i särklass bästa jag läst i ämnet och värd all uppmärksamhet den kan få. Trots att jag läst manuset både en och flera gånger tidigare är det en fantastisk känsla att få bläddra i det i bokform och dessutom se mina egna texter instuckna här och var i boken. På ett sätt känns det så avlägset, det måste nästan vara ett och ett halvt år sedan jag skrev de där texterna, men det är ändå väldigt roligt att se dem i tryck.

Sofia är ett levande bevis på att det går. Medan jag ännu var kvar i mörkret läste jag hennes blogg med värme, fascination och en stark imponering - någon gång ville även jag hitta det ljus hon uppenbarligen funnit. Idag, några år senare, räknar jag Sofia till en av mina bästa vänner. Det är en ynnest att tillsammans med henne, Sandra och det andra forumfolket få driva Zebraforum och SHEDO och vara ett ansikte utåt på precis det jag för några år sedan såg i Fia - ingenting är omöjligt, det finns inga hopplösa fall. Idag har jag kopplat dropp, pratat självskadebeteende med kollegorna, lagt om en CVK och kuffat om en track - det går att bli fri från självskadebeteende; bevisligen.

Till dej Sofia - Grattis vännen på din stora födelsedag och ett om möjligt än större GRATTIS till den boken marknaden saknat i årtionden. Din revanch är obeskrivlig!

/ Innie
P.S. Mer om Sofia, boken och självskadebeteende kan man bland annat läsa här, här, här och här Läs även andra bloggares åsikter om Självskadebeteende, Psykiatri, Sjukvård, Sjuksköterska, Sofia Åkerman, Revanch, Seger, Praktik

Tröstlös värld

Det finns dagar då det känns tungt att vara människa, inte för att livet i sej självt är svårare än andra dagar, utan för att mänskligheten kryper mej under huden. Det händer ganska sällan numera att jag skäms för den jag är, för jag vet att jag gör mitt bästa och jag inser att vi alla har våra brister. Ibland får jag dock en sugande känsla av djupaste skam för att jag är just det - människa. Alldeles nyss sa jag till sambon, halvt på skämt, halvt på allvar - "Gud borde skjuta oss allihop. Det är den enda vi förtjänar."

Dagens obligatoriska nyhetsrunda på de stora tidningsportalerna var allt annat än upplyftande idag. När jag läser om Fritzl kan jag inte annat än att känna den djupaste avsky, ilska och renast hat. Över 3000 fall av våldtäkter, incest, mord, slaveri, frihetsberövande, karln har ju för länge sedan tappat det vett han för 74 år sedan ändå måste fötts med. Men han tänker i alla fall inte överklaga livstidsdomen. Liknande känslor vaknar i fallet med Caroline och lättnaden infall sej när livstidsdomen också där har fastställts. Sjuka, sjuka människor som gör sin egen lycka genom andras liv och lidande.

Vidare kan man läsa om den svenska äldrevården som överöses med kritik från Socialstyrelsen, men som trots upprepade tillsägelser inte förbättras.Skamligt är det, men precis som med psykiatrin tycks vården stå med bakbundna händer. De enskilda vårdarna och behandlarna, både inom geriatriken och psykiatrin, är oftast fantastiska människor med empati, vilja och värme men de fullkomligen kvävs i besparingskrav, stress och nedskärningar. Som kompensation medicinerar vi bort besvärande symptom, och har plötsligt en hel generation äldre som stadigt felmedicineras med neuroleptika och antidepressiva - helt emot rådande vetenskap. Var är etiken?

Våra barn stressas ihjäl och CSN ger ingen dispens till sörjande läkarstudent. Påven fördömer kondomer i AIDS-drabbade afrika och Scan slarvar med bedövningen och kokar sina grisar levande. Tillåt mej skrika högt, men vad i helvete är det för värld vi lever i? Idag skäms jag över mänskligheten och över att jag, utan minsta chans att undslippa, är en del av allt mörker. Det enda jag kan göra är att öppna hjärtat och uppriktigt be om kärleken; det är det enda vapen vi har att bruka mot ondskan.

Så visst kan det kännas gränslöst tröstlös. Det bästa är dock att inget mörker finns utan ljus och att det alltid finns goda bitar kvar att hålla sej fast vid. Själv klamrar jag hårt vid utgivningen av Sofias bok och vetskapen om att jag snart kommer hålla den i min hand och även kunna läsa de sidor jag själv bidragit med. En fantastisk vän, god kunskap och eget mod får stå för dagens glädje, mysfaktor och stolthet.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Mänskligheten, Josef Fritzl, Caroline Stenvall, Äldrevård, Psykiatri, Sjukvård, Socialstyrelsen, Skam, CSN, Scan

Psykiatri i praktiken

Jag är inne på min näst sista vecka på onkologen och slutet är nära. Sju pass ska avverkas på åtta dagar och den nionde dagen ska jag skriva tenta i läkemedelsräkning. Idag hade jag examinationsseminarium på kursen och tycks tack och lov ha klarat mej utan kompletteringskrav. Celia opererades på min enda lediga dag i går så nu har vi en halt skrutta som hoppar runt här hemma i lägenheten. Sambon visar prov på sitt norrländska ursprung och sitter i solbrillor och tentapluggar i linne i solen på balkongen och katterna passar på att utforska vårt 17 kvadratmeter stora uterum. Det doftar vår i luften och tidigare i eftermiddags var bonden ute med traktorn och plöjde på åkern här intill (ja, det märks att vi bor på landet!). Jag biter ihop, jobbar på dagarna, somnar i soffan när jag kommer hem och skriver så tangentbordet glöder på kvällarna.

Om bara elva dagar ska jag ut på praktik i psykiatrin. Trots att jag ser fram emot med det stor spänning och varmt intresse måste jag erkänna att nervositeten nu gör sej påmind. Jag kommer så påtagligt tvingas möta den historia jag lämnat bakom mej och jag vet faktiskt inte alls hur jag kommer hantera det. På avdelningarna här i Skåne verkar man arbeta i privata kläder vilket möjliggör att praktisera i långärmad klädsel. Hygienföreskrifterna kräver inte kortärmad dräkt i den psykiatriska vården och jag har alltså en möjlighet att i alla fall hjälpligt dölja mina annars så avslöjande armar.

Tankarna har vandrat fram och tillbaka med jag tror jag till sist bestämt mej för att gå den enkla vägen. Det handlar om fem korta veckor utspridda på sjutton arbetspass och jag är faktiskt inte stark nog att orka ta några diskussioner i rollen som student. Om jag en dag beslutar mej att söka arbete inom psykaitrin blir läget ett annat, men just nu - nej, det känns allt för stort. Över huvud taget har jag svårt att bestämma mej för hur jag skulle vilja göra i framtiden; mina ärr kommer ju utan tvekan alltid att finnas där.

Hur skulle du reagera på en sjuksköterska med ärr, om du var patient på en vanlig vårdavdelning? Och lite mer specificerat - hur skulle du som patient reagera på en psykiatrisjuksköterska med ärrade armar? Om du som anhörig såg att din son/dotter/fästmö/make vårdades av en ärrad sköterska - hur skulle du tänka? Under min onkologipraktik har jag märkt att det framför allt är de anhöriga som reagerar, patienterna själva är allt för upptagna av sin egen sjukdom och vård för att tänka på mina armar. Vilket är precis vad jag vill och hoppas på, när jag arbetar är det mina patienter som ska vara i fokus, aldrig, aldrig någonsin jag som sköterska, skötare eller student. Jag undrar bara hur det skulle vara möjligt på en psykiatrisk avdelning. Samtidigt som jag inte för något i världen vill ses som otillförligtlig eller inverka negativt på mina patienter, skulle jag samtidigt ha väldigt svårt att ärligt möta mina patienter med mod och tilltro, om jag själv dolde mitt förflutna som om det var något genant.

Hur tänker du - hjälp mej att reda lite i alla funderingar!

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Psykiatri, Praktik, Utbildning, Sjukvård, Yrkesroll, Professionalitet

Konst på gränsen

Kanske är det dags för en lägeskoll gällande fröken Odell och Konstfack, trots att jag vet att vissa av er kommer att sucka djupt och stänga ner sidan, men det bjuder jag på. Turerna kring Konstfack börjar nu att bli både många och invecklade och SvD bjuder idag på en sammanfattning av de viktigaste hållpunkterna. Debatten kring Anna Odells och NUG's examensarbeten vid Konstfack har lett till absurda diskussioner och har kanske skapat oproportionerliga debatter, men de är onekligen fullständigt nödvändiga.

Att jag tycker det sätt Odell valt att genomföra sitt projekt på är grisigt, oetiskt och vansinnigt naivt är ingen hemlighet. Däremot är jag nog den första att ställa mej i ledet bakom dem som vill granska och syna den psykiatriska vården och jag är inte sen att ställa mej bakom den sparsamma kritik hon än så länge valt att yppa. Dessvärre kan jag inte, hur gärna jag än vill, tycka att den metod hon valt att använda är ärskilt beundransvärd. Jag kan inte förkasta hennes slutsats eftersom den ännu inte är presenterad, och den skarpaste udden av min kritik har mattats av under de månader som passerat sedan broincidenten. Förhoppningsvid kommer jag att i maj kunna ta del av den utan att explodera av ilska, men jag har föga förhoppningar.

Kärnan i hela diskussionen har på något vis separerats från skalet - i grund och botten borde det handla om den enkla frågan (utan svar) Vad är konst? I stället är det metoderna, tillvägagångssätten och redskapen som debatteras och både konstverket eller dess budskap smulas sönder innan det ens sett dagens ljus. Tveklöst tråkigt, men för min del oundvikligt.

Att det inte finns några egentliga regler, ramar eller definitioner av vad konst egentligen är, är ingen nyhet. Jag skulle dessutom vilja säga att det är en del av konstens egenskap - bara en bråkdel av det som kan kallas konst låter sej fångas i en rektangulär träram, den allra största konsten flödar i stället fritt. I ord, i bild, i rörelser, i formationer, i toner, i ljud, i dofter och ljus. Konst är för mej det som lockar, intresserar, lurar, fascinerar, triggar, jäklas, driver, stimulerar, dövar eller retar mina sinnen. Konst är inte statiskt utan kan upplevas och skapas med hörsel, känsel, syn, lukt och smak. Konst kan provocera, det till och med bör provocera, men det bör inte skada. Konst är en typ av njutning och ett skapande, en upplevelse för både givare och tagare. Enligt Wikipedia är konst "den skapande verksamhet som syftar till emotionella eller expressiva uttryck". Oaktat är konst däremot varken förgörande, skändande, kränkande, trakasserande eller saboterande. Att kalla sej konstnär och därmed ge sej själv en fribiljett till lagöverträdande är skrattretande och rent naivt. Då talar vi på intet vis längre om konst.

Men nej - inga raka linjer kan dras, men de senaste månadernas storm på Konstfack kanske visar på ett behov av att definiera konsten? Nu är det klart att Anna Odell är misstänkt för fyra olika brott och riskerar nu fängelsestraff. En av punkterna hon misstänks för, oredligt förfarande, syftar till att hon förde både polis och sjukvårdspersonal bakom ljuset och vilseledde dem i sin scenografi. Polisutredningen är inledd och nu är det väntan som gäller. Vi kommer aldrig få svar på huruvida det Odell pysslat med bör kallas för konst eller ej (det säger ju vårt rikes lagar inte ett dyft om) men vi kommer däremot få en uppfattning om vilken acceptens det finns för gränslandets konst. Jag väntar och hoppas, för alla inblandades skull, att det leder till det bästa och att resultatet av Odells arbete faller väl ut.

Vad tycker du?

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Konstfack, Anna Odell, Utredning, Konstfacksbluffen, Konst, Psykiatri, Samhälle

Efterlysning

Är det någon som sett Hosanna? Kvinnan som jonglerar med orden? Den anonyma, djupt personliga bloggerska som blivit min vardagsdrog? Hosanna, hon med städnojan, tattarlådan, och de galopperande mutanterna? Pastor Janssons äkta maka? Päronhalvornas dotter? Jag hoppas att hon och hela hennes brokiga familj mår väl i de djupa, gudsförgätna skogarna.
Hosanna, kom snart tillbaka - bloggosfären är sej inte lik utan din skarpa penna.

/ Innie

Bild: Hosanna

Nu blommar det!

Jag rusar vidare i min hysteriska slutspurt på onkologen men jag börjar äntligen att så sakta skymta ljuset vid mållinjen. Sex dagar i veckan är ett tufft schema att följa men med ordentlig järnvilja är det fullt möjligt. Dessutom verkar mitt psykiatrischema vara väsentligen luftigare, något jag knappast kommer protestera emot.

Gårdagens lediga lördag kom som en grön oas i stressen och veks åt balkongstädning och växthantering. Med halva mars avklarad (jösses, var tog tiden vägen??) börjar det bli fullt legitimt att ge krukväxterna ny jord kring föttern vilket för vissa stackare började bli mer eller mindre akut. Därför kunde jag i går kväll erbjuda både mina två vita gardenior och mina båda kaffeplantor nytt husrum så här till våren. Nu bor de i vidare krukor med mer jord än rötter, och fick dessutom ordentligt med lecakulor och näring på kuppen!

Mina knasiga Novemberkaktusar blommar igen och jag förstår inte vad det är för "fel" på dem. Det var inte längesedan de blommade senast, men det senaste året tycks de fått ett stolleryck och har blommat fyra eller fem gånger! Jag protesterar inte, ohnej, men märkligt måste jag nog säga att det är. Dessutom har våra orkidéer inte heller vett att sluta blomma. Ett tag i den mörkaste januari var vi övertygade om att de skulle gå i dvala men, nejdå, nu blommar de för sjätte eller sjunde månaden i streck... Vad ska jag säga - kan man ärva gröna fingrar? I så fall - tack älskade mamma!

Muterad Novemberkaktus - den var vit och rosa vid inköp, nu är den gul...

Orkidé Phalaenopsis, i all sin prakt

Gardenian bär en försiktig knopp

Kaffeplantans grönvaxade blad

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Krukväxter, Gröna fingrar, Phalaenopsis, Kaffeplantor, Vår, Mars, Gardenia, Novemberkaktus

Psykiatripraktik nästa

När jag kom hem efter praktiken i eftermiddags låg ett stort brev från landstinget på köksbordet och väntade på mej.

"När du kommer till avdelningen kommer Du att kvittera ut nycklar och larm som Du ansvarar för under praktiktiden. Medtag hänglås till värdeskåp. Vi ser helst att du har en namnskylt med dig. Du arbetar i privta kläder"

Om bara några ynka få veckor ska jag lämna den onkologiska kliniken för den här gången och bege mej rakt över stan till en helt annan typ av avdelning. Om drygt två veckor (!) påbörjar jag min psykiatripraktik och det var ett välkomnsbrev och ett kryptiskt schema från min blivande praktikplats som låg i det vita landstingskuvertet.

Nycklar och larm. Två korta, beskedliga och ganska oskyldiga ord kan tyckas, men hjälp vad de lyckades röra runt i min mage och hjärna. Halvt på skämt sa jag till sambon när jag läst högt ur brevet; "Men jag kan ju inte vara den som har ett larm, det är ju jag som ska utlösa det!". Trots hans självklara protester och våra gemensamma skratt är det inte utan att det fortfarande ligger ett visst uns av sanning i utropet. Mina tidigare praktikplatser har onekligen rört runt tillräckligt i mitt huvud, men jag har ändå kunnat fokusera på det tekniska, praktiska och teoretiska runt omkring. Den här placeringen kommer bli annorlunda. Väldigt, väldigt annorlunda.

Trots att det är med psykiatri jag vill arbeta är jag ytterst tveksam till om jag kommer kunna arbeta inom den statliga psykiatriska vården. Allt för mycket är galet ända ner till gräsrötterna och mitt hjärta och min själv bär på allt för djupa sår från landstingsvården. Och samtidigt är psykiatri det enda som skulle kännas meningsfullt att ägna min tid åt. I en radiointervju jag gjorde i samband med konferensen i Stockholm ombads jag att förklara varför jag så innerligt gärna vill arbeta inom psykiatrin, trots att jag själv är så kritisk. Svaret är enkelt.

Jag blev stämplad som hopplös, kroniker och omöjlig. Mina framtidsutsikter spåddes svarta som natten och rättspsyk tycktes vara den enda utvägen. Jag vände om, jag gjorde revolt, jag slet upp allt det gamla och jag kämpade för att hålla ogräset borta. Till sist kunde jag gro, slå rot, börja växa, utvecklas och numera känns det som jag blommar ständigt, bara med lite olika många och färgstarka blommor. Jag tror helt enkelt inte att det finns några hopplösa fall, lika lite som jag tror att psykiatrin är hopplös. Jag vet att den behövs och jag vill vara med och rensa, plöja, så och vårda. Jag är helt enkelt övertygad om att vi en dag kommer att kunna få även den psykiatriska grenen av sjukvården att blomma storslaget.

Men jo, jag är nervös, för om två veckor är jag ännu bara en vanlig studenter som ska göra några veckor på kliniken och sedan passera vidare. Jag är en vanlig student med ett mindre vanligt förflutet. Hur sjutton hanterar man det?

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Psykiatri, Vårdavdelning, Sjukvård, Tvångsvård, Utbildning, Framtid, Praktik

Ord och musik som lindrar och läker

Många var de dagar och långa var de nätter som jag tillbringat inom den psykiatriska slutenvården. I veckor och månader har en dunkel sjukhuskorridor, ett nikotingult rökrum och gula nedsuttna fåtöljer varit min enda visuella stimulans och mina medpatienters psykosgenombrott varit det enda som brutit den annars så förutsägbara vardagen. Dagen delades in i pass relaterat till måltider, mediciner och eventuella utomhuspermissioner; efter morgonmedicinen, innan lunch, före fikat, efter åttamedicinen. Min själ och mitt hjärta har skrikit efter stimulans men dessvärre var den sällsynt. De värsta perioderna var dem i isolering, när rummet rensades från tillhörigheter och böcker, papper och pennor låstes in. Men ingenting var värre än då musiken togs ifrån mej.

Ord har varit mitt sätt att överleva. I mina gömmor har jag ett tiotal skrivna kollegieblock i A4-format, sida upp och sida ner fulltecknade med ord från perioderna på sjukhus. Jag skrev sällan annars men på avdelningen fanns knappast något annat att sysselsätta sej med, och eftersom samtalsterapin lyste med sin frånvaro blev skrivandet min högst personliga ventilation. När mina egna ord försvann, när medicinerna blev för starka eller kraften för ringa lånade jag av andra för att ringa in det som kändes och levde i mej. Där kom musiken in i bilden - jag lyssnade ständigt på det jag kallar "textmusik" - sånger och musikstycken där texten tar minst lika stor plats och är minst lika välformulerad som tonerna. Där trivdes jag som bäst.

Det var melankoli tillsammans med Lars Winnerbäck och det var tårar till Creed, det var ilska och gråt med Skunk Anansie och det var destruktivitet med NIN. Det var svält med Superchick, styrka med Alanis och Anouk, sorg med Bo Kaspers och energi med WT. Musiken var utan tvekan min kommunikationskanal, mitt sätt att släppa ut de känslor jag inte själv vågade eller kunde sätta ord på och ett sätt att undvika att låta känslorna leda till självskador. De perioder då musiken togs ifrån mej blev ofta en negativ spiral eftersom jag förbjöds ha mina hörlurar eftersom jag skadat mej, men när jag inte fick ha musiken var självskadorna det enda sätt jag hade att uttrycka vad som kändes och ekorrhjulet var igång.

Min sista flyktväg när musiken försvunnit och jag tappat mina egna ord och förtroendet att dela dem med någon, var de ord som andra människor skrivit för länge sedan. I diktböcker från sekelskiftet och nittonhundratalets början hittade jag ord som jag kunna låna i stunder då allt kändes hopplöst, och i tyst förståelse med en människa död sen hundra år kunde jag finna någon sorts ro. En av de författare som tydligast gjorde intryck på mej var Harriet Löwenhjelm som knappt hann fylla trettio år innan tuberkulosen tog hennes liv, men hennes ord lever kvar än i dag. Dikten hon skrev till sin älskade på sin egen dödsbädd är något av det vackraste jag någonsin läst. Det är ord att gråta till, lita på och vila i.

Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand - för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.

Gå ej från mig. - Du vill ju stanna,
stanna tills själv jag måste gå?
Lägg din älskade hand på min panna.
Än en liten stund är vi två.

I natt skall jag dö. - Det flämtar en låga.
Det sitter en vän och håller min hand.
I natt skall jag dö. - Vem, vem skall jag fråga,
vart skall jag resa, till vilket land?
I natt skall jag dö. - Och hur skall jag våga?

I morgon finns det en ömkansvärd
och bittert hjälplös stackars kropp,
som bäres ut på sin sista färd
att slukas av jorden opp.

Vad ger dej lite extra hud när det blåser? Vilka ord hjälper dej, vilken musik kan bära dej? Eller har du något helt annat som dämpar det allra ondaste när livet inte vill dej väl?

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Ord, Dikter, Musik, Harriet Löwenhjelm, Känslor, Psykiatri, Slutenvård, LPT
Bilden är hämtad härifrån.

Spring för allt vad tygen håller!

Ni vet den där känslan när all ork verkligen tagit slut och man ligger på botten och krälar runt? När det enda som känns möjligt är att gräva ner sej fullständigt i tröttheten och orkeslösheten? Plötsligt hittar du på nåt mirakulöst vis en överväxel, precis som när man som barn fångade en studsande stjärna i Super Mario och för en kort stund fick superkrafter - och sen bara flyger du iväg. Fortfarande i grunden lika trött, fortfarande lite orkeslös men med en sjujädrans energiinjektion i baken.

I en vecka var jag sjuk och fyra av de dagarna var jag schemalagd på praktiken. Eftersom allt som har kunnat gå fel också har gått fel ligger jag dessa fyra dagar back utan möjlighet att hämta igen dem. Jag jobbar sex dagar i veckan och springer för allt vad tygen håller. Sjutton dagar kvar, målet närmar sej. En ny handledare är utsedd och jag känner mej inte längre som smuts i ett hörn och krafterna blir därför något lättare att samla ihop. Jag kan det här, jag är bra, jag kommer att orka. Ytterligare ett pass är avklarat och jag går framåt - nej, jag flyger framåt!

Sjutton dagar kvar, sen går jag in i koma en helg och fortsätter sprinterloppet på andra sidan stan - som sjuksköterskestudent på psykiatrin. Men det är ett helt annat lopp, i en helt annat tävling, i en helt annan världsdel. Håll tummarna för mej så jag orkar fram till mållinjen, och för att mina dagar ska räcka till. Något löfte har jag ännu inte fått men jag måste fortsätta springa trots att jag kan berövas segern på mållinjen. 14 pass på 17 dagar, och om sex timmar ska jag stå i duschen - jag ska klara det!
/ Innie
Bilden kommer härifrån
Läs även andra bloggares åsikter om Stress, Utbildning, VFU, Praktik, Sjuksköterskestudent, Sömnbrist, Slutspurt

Datakunskap och förkylningsförnekelse

Andra katter får spader när matte eller husse tar fram fisk - vår katt blir tossig när vi öppnar tvättmaskinen. Återigen kom jag på Tindra på upptäcktsfärd i tvättrumman och hon ser alltid lika oskyldig ut när hon sticker ut huvudet igen. Numera har vi lärt oss att varken den eller tumlaren kan stå öppen till vardags men fröken passar på när matte vänder ryggen till två sekunder. Tur att både jag och herr sambo snurrar trumman några varv och allra helst räknar till tre fyrbeningar i lägenheten innan man trycker på start. Allt annat vore obeskrivlig ångest.

Jag har återigen gått in i råförnekelsens sköna värld och är därmed INTE sjuk. Att jag hostar, nyser och snorar, att ögonen rinner och öronen och huvudet dunkar av smärta är bara tillfälliga sammanträffanden och egentligen ingenting att bry sej om. I morgon går jag upp 05.20 och går pigg, kry och fräsch en ny dag på praktiken till mötes. Yey.

Trots att jag inte är sjuk så har jag av någon outgrundlig anledning varit obeskrivligt trött hela helgen, så särskilt mycket hemmafixande har inte blivit gjort. Däremot har jag ägnat hela eftermiddagen åt att uppdatera min hemsida och nu börjar det så smått ta form. Efter lite pyssel tror jag att jag lyckats få alla länkar till externa sidor att öppnas i nytt fönster/flik så man slipper tappa bort min hemsida så fort man klickar på något annat. Menyn är justerad och uppsnyggad, någon ny bild från konferensen är inlagd och framför allt har jag skrivit ett helt nytt avsnitt, Till minne. Som alltid är jag oerhört tacksam för feedback, speciellt om nåt ser galet ut i din webbläsare, om texten bara blir krusiduller eller om jag gjort nån supertabbe jag inte själv upptäckt.

Jag börjar inse att så länge man vågar testa så kommer man faktiskt framåt och jag kan inte mer än att småle när jag inser att dataläraren hade tänkt ge mej ett IG i kursen datavetenskap på gymnasiet. Jag bytte smidigt nog över till IB veckan innan det var betygsdags och slapp således få det på papper, även om jag garanterat var värd det! Men gott folk, det är tio år sedan och på den tiden hade inte ens en dator hemma. You live, you learn.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Husdjur, Katter, Hemsida, HTML, Datakunskap, Förnekelse, Förkylning, Praktik

P.S. Bilden är faktiskt tagen idag, trots att onekligen liknar den jag publicerade för en tid sedan.

Spelar för livet

"Jag spelar för livet, för allting som växer
som lever och andas, som föds och dör
Jag spelar för livet, jag vet inget annat
som ger både mening och dagligt bröd

Jag spelar för livet, jag sjunger för full hals
jag leker med toner och kysser ord
Jag spelar för livet, med huvet i himlen
och fötterna dansar på Moder jord

Jag spelar för livet med bultande hjärta
och själen bräddfull av glädje och sorg
Jag spelar för livet jag våndas, jag njuter
och säljer min möda på månglarnas torg

Jag spelar för livet och glömmer bort döden
för vid den horisonten syns inget ljus
Jag spelar för livet och litar på tiden
som alltid har växt till nästa nu

Jag spelar för livet"

Ludmilla skrev en kommentar till ett tidigare inlägg och frågade om vi verkligen har vår här redan. Att kalla det vår är kanske nån eller ett par veckor för tidigt, men visst är den på väg! Snödropparna står i stora klungor mot söderväggarna, videkvistarna slår ut, forsythian knoppas och vintergäcken står i full blom under buskar och i skyddade dungar. Det blåser fortfarande storm här ute vid åkrarna men just idag är det faktiskt kav lugnt. Luften är mjukare och här och var doftarna det av vårens första utomhuseldar. Jorden luckras upp och fältens svarta mylla bryts av den skira grönskan som vaknar till liv.

Jag lyssnar på Sofia Karlssons tolkning av Peps Perssons gamla sång och låter livet inta kroppen. Jag är återigen sjuk, halsen kliar, öronen värken, jag hostar, snorar och får ångest som tusan med våren är på väg. På måndag måste jag vara frisk, jag ligger redan farligt många dagar back på grund av min senaste influensafrånvaro och bara en endast sjukdag till skulle innebära dödsstöten för den här praktikperioden. Så jag promenerar hunden, bäddar ner mej i soffan men kaffe, dator och honungsvatten och tänker - "Jag spelar för livet och litar på tiden som alltid har växt till nästa nu".

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Skåne, Vår, Sofia Karlsson, Förkylning, Vårblommor, Lund, Liv

Fallet neuroleptika

För några dagar sedan skrevs ett inlägg på forumet som handlade om en tjej som anmält sjukvården för att hon behandlats med neuroleptika mot sin ångest. Det kan kanske låta oskyldigt men neuroleptika är en sorts läkemedel som har visat sej ha mycket god effekt för personer med svåra psykossjukdomar, exempelvis schizofreni, men det är samtidigt en läkemedelsgrupp med många och svåra biverkningar. I höstas skrevs en hel del om neuroleptika och demenssjuka efter det att EMEA, den europeiska läkemedelsmyndigheten varnat för ökad dödlighet bland dementa som neuroleptikabehandlats. För några veckor sedan medverkade Sofia i ett radioprogram om neuroleptika för självskadare, med anledning av Socialstyrelsens kartläggning av den psykiatriska tvångsvården.

Det är ett kontroversiellt ämne, något annat är nog svårt att påstå. Kanske är det svårt för den som inte själv upplevt det eller sett effekterna av en felaktig neuroleptikabehandling att riktigt förstå vidden av det. Hur ett läkemedel som för den ena patienten kan vara så gränslöst värdefull kan vara så förödande för dess granne.

Jag var en av alla dem som under lång tid medicinerades med neuroleptika, trots att jag aldrig någonsin lidit av en psykos. Visst har diagnoserna avlöst varandra i min allt för omfattande journal och visst har en och annan läkare jagat psykotiska symtom för att kunna förklara mina allt för märkliga symtom men därifrån till att verkligen ställa en diagnos har ändå steget varit långt. Ändå har jag i åratal stoppat i mej antipsykosmedicin, i perioder dessutom i nästan den dubbla dosen mot vad som enligt FASS rekommenderas vid svår psykossjukdom.

Men vad är då problemet?
Jo, förutom att medicinen inte är indikerad för mina problem och förutom att de faktiskt inte hjälpte mej handlade det för min del om biverkningar. Det gick så långt att en läkare ordinerade just ett neuroleptikum till mej när jag var som mest anorektiskt, med motiveringen att en ytterst vanlig biverkning var viktuppgång. "Och det behöver ju du. Sen kan det säkert hjälpa dej mot ångesten också". Jag protesterade sällan mot mediciner. Piller är status på de allra flesta psykiatriska avdelningar och när det enda jag hade var min sjukdom innebar ytterligare tabletter ingen egentlig skillnad. Dessutom hade jag absolut noll insikt om att medicinen inte var tänkt att användas för patienter som jag, det litade jag på att läkarna höll koll på.

Biverkningarna var grymma. Töttheten gick inte att sätta ord på och hjärnan var som trögflytande kola. Mina föräldrar har ibland sagt att det var svårt att kommunicera med mej, jag hade en svarslatens utan dess like och det verkade som att bara hälften av det de sa gick fram. Själv tvivlar jag på om ens så mycket tog sej in mellan mina båda öron. Jag kände mej kort och gott konstant nerdrogad, som att jag druckit litervis med sprit och knaprat piller på det men ändå inte lyckats somna. För mej är det en självklarhet att neuroleptika ska reserveras för dem det verkligen kan göra gott. SBU konstaterade 1997 samma sak och säger att det inte finns några evidens att dessa läkemedel skulle hjälpa vid ångest eller depression. Forskningen har ännu inte motbevisat dem men ändå fortgår ett sorts slentrianmässigt utskrivningsförfarande. Den enda förklaring jag kan se är att neuroleptika gör patienter med liknande problematik som den jag själv led av - självskadebeteende, ångest, depresioner och ätstörningar - till lulliga paket utan kraft att göra motstånd eller ställa krav. Kalla mej cyniker och jag lovar att lyssna så fort du kan motbevisa mej, eller i alla fall komma med en mothypotes.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Neuroleptika, Psykiatri, Självskadebeteende, Ångest, Biverkningar, SBU, Socialstyrelsen, LPT

Studentekonomi

Som student är ekonomin nästan alltid ett bekymmer svårt att slippa undan. Om man inte har föräldrar med guldbyxor är man utlämnad till studiemedlet som är generande lågt, eller så tvingas man jobba extra vid sidan av den heltidssysselsättning man redan har i sina studier. Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, presenterar regelbundet rapporter och sammanställer studentbugdetar för att undersöka hur ekonomin för landets studenter ser ut. Varje år är det samma visa - genomsnittsstudenten går back varje månad. Nyligen presenterade SFS 2009 års studentbudget som ser lika dyster ut som tidigare år; studenterna behöver 900 kronor extra varje månad för att få hushållet att gå runt och inte tvingas låna pengar av föräldrarna.

Jag känner av det, jag lovar! Trots att föräldrarna alltid bistår när det krisar är ekonomin ett ständigt aber. Pengarna räcker inte men det är samtidigt ändå skönt att inse att det inte är jag, eller vi, som är slösaktiga - vi är långt ifrån ensamma i ekan full av hål.

Idag är jag lite extra glad och tacksam för det ser äntligen ut som att sommaren är räddad. Jag har blivit erbjuden ett semestervikariat som undersköterska på en dagvårdsavdening på onkologiska kliniken som jag också accepterat. Lönen är allt annat är strålande men arbetstiderna är i relativa (dvs i vårdens) mått mätt fantastiska. Måndag till fredag, halv åtta till halv fem, med kort arbetsdag på fredagen. Inga kvällar, inga helger, inga röda dagar men därmed inte heller något OB. Men det är faktiskt strunt samma, det viktigaste är att det är ett jobb jag tror jag kommer trivas med på tider jag kommer orka med. Jag är dessutom erbjuden ett timvikariat på Hospice till hösten som jag med all sannolikhet kommer tacka ja till. Nån gång måste väl även jag våga mej på att utmana mej själv och lite extra klirr i kassan - det är det onekligen svårt att tacka nej till.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Studentekonomi, CSN, Högskolestudier, Extrajobb, Sommarjobb, Vikariat, Undersköterska,

Ur ett annat perspektiv

På tåget upp mot Stockholm i måndags kväll satt jag, Sofia och Sandra och pratade nästan konstant i fyra timmar. Vi pratade om den stundande konferensen; "Ur ett annat perspektiv" och konstaterade helt kort att man kan tala i termer om "livet före" och "livet efter". Timmarna vi ägnat åt att samordna, boka, skicka inbjudningar, leta lokaler, ragga sponsorer, fixa volontärer, instruera, designa, ringa, maila... är oändliga. Sedan årsmötet har en mängd nya idéer och projekt sett dagens ljus och även om vissa delegerats ut har ändå det mesta fått tillstå till "livet efter".

Nu är vi där. Vi kan sätta punkt i protokollet och föra konferensen till våra avklarade handlingar med tusentals gnistrande guldstjärnor i bokslutets marginaler. Vi klarade det, på riktigt, över all förväntan. Tack vare flitiga volontärer, en engagerad styrelse, fantastiska föreläsare (jo, även min föreläsning blev faktiskt bra!) och finurliga lösningar kunde vi erbjuda våra konferensdeltagare en riktigt, riktigt bra dag. Lovorden dansade kring oss och trots att det alltid finns utrymme för förbättring reste vi nog alla hem med en känsla av glädje och stolthet. Vi fick dem att lyssna på något annat än de direktiv de till vardags arbetar utifrån. Vi gav dem samma berättelse men ur ett annat perspektiv.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om SHEDO, Psykiatri, Konferens, Ur ett annat perspektiv, Självskadebeteende