Hur ska man be? När ska man be? Varför ska man be och för vems skull?
- "Be ständigt" skriver aposteln Paulus i första Thess 5:16.
Antingen ska man inte göra något annat här i livet än att sitta med händerna knäppta i knät (och då lär inte livet bli särskilt långt må jag lova!) eller så är bön helt enkelt ett större begrepp än det kyrkan ägnar sej åt på söndagar. Eller så är Paulus på villovägar igen, det vore ju inte första gången förresten.
Jag väljer ändå att se det som att bönen ska integreras i livet. I Matteus 6:5 får vi veta att vi inte ska be tillsammans utan i vår ensamhets kammare. Bara hycklare ber i gathörnen inför andras ögon. Men om vi ber (hur och när vi nu ska göra det) så ska vi i alla fall få, det är ju skönt att veta att det finns en belöning utfärdad. Och eftersom det är skrivet att vi ska finna om vi söker och att dörren ska öppnas om vi bultar så kanske det finns skäl att söka efter bönens kärna och bulta på portens till sanningens hus (Luk 11:16). Kanske finner vi då bönens hjärta?
Anden tycks vara central i bönen så en fördel är nog om vi kan skapa en relation till henom. Köttet, våra kroppar, är ju tydligen svaga men anden ständigt stark, så kanske kan man där finna lösningen till ständig bedjan. Vi ska vaka och vi ska be om att inte utsättas för prövning (Luk 22:46, Mark. 14:38) - jag måste ha misslyckats totalt... Men ändå, om jag stannar kvar i Herren min Gud så ska jag ju få det jag ber om och min glädje ska bli fullkomlig (Joh 16:24). Så länge jag bara tror att min bön hörs och ska bli sann kommer det också att bli så (Mark 11:24). Det låter nästan för bra för att vara sant. Jag borde nog be mer.
Men samtidigt; vem har inte läst eller hört Psaltarpsalm 139? Vad jag är gör, tänker eller känner så vet ju redan Gud? Han, som min Skapare och Livgivare, vet vad jag ska säga innan jag själv lagt ordet på min tunga. Hans kunskap om mej är vida större än min egen självkännedom - varför ska jag då tillbe honom? Två av bönens tre ben; Tack och Förlåt kan väl vara fint att uttrycka (om inte annat för min egen skull) men varför Hjälp? Varför be om hjälp när Gud vet vad hjälp jag behöver innan jag själv upptäckt det?
Bön är svårt och jag gör det som vanligt svårare än vad det är. Men det blir prestation och semantik, jag trasslar in mej och slår bakut. Hur ska jag kunna klämma ur mej det mest kärnfulla i böneväg under de tio sekunder jag i tystnad får på mej under högmässan - där ryms ju intet? Och om jag ber för mamma, pappa och syster - vänder jag då ryggen åt älskade, vännen och omgivningen? Att be för hela världen är luddigt och opersonligt men jag vågar samtidigt inte stänga någon ute. I bön vill jag leva, i tacksamhet. Men min bön är mellan mej och Gud, min bön är mitt sätt att böja nacken och gå ner på knä för den som känner mej.
Egentligen kan jag bara be med hjärtat på en enda plats - på golvet i försoningskyrkan i Taizé. Jag behöver resa dit, snart, för att öppna mej, läka och våga be igen. Där blir jag hel.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Böneliv, Bön, Bibeln, Religion, Tro, Ande, Taizé, Längtan, Hjärtats lov
lördag, januari 31, 2009
fredag, januari 30, 2009
Och så blev det fredag...
Bildtexten läses på bred dialekt, lämpligen kalmaritiska, småländska eller motsvarande grötigt höglandsmål.
- "Öh, syrran, sa' vi bråttas?"
- "Men du få inte ta i för håt"
" - Åkejrå"
" - Eller förresten... jag vill nog inte..."
- "Åkejrå..."
-zzz...
- zzz...
- zzz ZZZ...
- "Öh, syrran, sa' vi bråttas?"- "Ah, åkejrå"
- "Men du få inte ta i för håt"" - Åkejrå"
" - Eller förresten... jag vill nog inte..."- "Åkejrå..."
-zzz...
- zzz...
- zzz ZZZ.../ Innie
Och ja, det nog bara Mille som har en spottstyvelns chans till att koppla varifrån konversationen är hämtad. Med mycket reservation kanske även Simon, men troligtvis inte Pernilla. Gulligt var det i alla fall, där på Mittermins i Växjö på stenåldern nån gång...
Och ja, det nog bara Mille som har en spottstyvelns chans till att koppla varifrån konversationen är hämtad. Med mycket reservation kanske även Simon, men troligtvis inte Pernilla. Gulligt var det i alla fall, där på Mittermins i Växjö på stenåldern nån gång...
Låt barn vara barn
Barnen är vårt ljus, vårt hopp och vår framtid. Barnen är med andra ord det allra mest värdefulla vi har och som vuxna människor har vi en ständigt ansvar att ge dem den bästa möjliga start de kan få i livet. Man behöver inte pola med Freud för att inse att barndomen färgar oss som människor.
Därför blir jag så vansinnigt arg, ledsen och förtvivlad när jag läser i dagens Svenskan och Sydsvenskan. Vi vuxna människor har beslutat om skolplikt - alla svenska barn ska gå i skolan i minst nio års tid och de allra flesta går minst tolv år. Ändå ser klimatet i skolorna ut som skräp. Jag minns min egen skolgång med fasa. De första åren höll jag hårt i den bästis jag funnit på lekis men de sista sex åren av grundskolan var mest en enda lång mardröm. Vännerna kom och gick och jag fick nöja mej med att alltid vara andra, tredje eller fjärdehandsvalet.
SvD skriver idag om en skola utanför Göteborg där eleverna skulle byta klass och skola i samband med skolstarten i sexan. Eleverna skulle därför i femman välja två klasskamrater de ville få med sej i den nya klassen men också två de inte ville fortsätta vara klasskamrater med. En elvaårig flicka hamnade ensam i en ny klass och fick av läraren höra att hon inte hade stått högs upp på sina tidigare klasskamraters önskelista. Hon var elva år gammal! Jag genomgick samma panikartade val när vi skulle välja vänner inför högstadiet. Tack och lov slapp vi att välja bort någon (det låter verkligen sinnesrubbat) men redan då fick jag smaka på vad ångest innebar eftersom jag snabbt insåg att jag inte ingick i fyrvalsklanen som mina vänner bildat. Det är en grym process barn inte ska behöva utsättas för.
BRIS slår larm om att allt fler barn misshandlas i hemmet. Barnen är beroende av oss, när ska vi vuxna inse det? Vi kan inte slå våra barn till vett och sans, det enda som sker är att barnen lär sej att slå. Barnaga illegaliserades i Sverige 1979, som första landet i världen. Hur är man funtad om man på nästan trettio års tid fortfarande inte förstått att det inte är en accepterad uppfostringsmetod? Barn behöver vara barn, det är väl knappast någon nyhet. Föräldrar ska älska sina barn, gränslöst och kravlöst. Den man älskar slår man inte.
Nej, ibland blir jag rädd när jag öppnar morgontidningen. Visst har mycket hänt, barnenes rättigheter stärks och vi börjar förstå att barn inte bara är små vuxna, utan fullgoda människor med andra behov men vi har fortfarande en lång väg kvar att vandra. Att tvinga barn i femte klass att göra val som kommer att påverka deras möjligheter till högskoleutbildning är vettlöst. Att dessutom hävda att föräldrarna ska ta valansvaret blir om möjligt än mer absurt, inte minst om det ställs i relation till BRIS rapport. Som elvaåring ska du vara barn och inget annat. Högskolan är nästan tio år bort - låt den få vara det.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Barn, Barndom, Mobbning, Vuxna, Ansvar, Skolgång, Val, Minnen
Därför blir jag så vansinnigt arg, ledsen och förtvivlad när jag läser i dagens Svenskan och Sydsvenskan. Vi vuxna människor har beslutat om skolplikt - alla svenska barn ska gå i skolan i minst nio års tid och de allra flesta går minst tolv år. Ändå ser klimatet i skolorna ut som skräp. Jag minns min egen skolgång med fasa. De första åren höll jag hårt i den bästis jag funnit på lekis men de sista sex åren av grundskolan var mest en enda lång mardröm. Vännerna kom och gick och jag fick nöja mej med att alltid vara andra, tredje eller fjärdehandsvalet.
SvD skriver idag om en skola utanför Göteborg där eleverna skulle byta klass och skola i samband med skolstarten i sexan. Eleverna skulle därför i femman välja två klasskamrater de ville få med sej i den nya klassen men också två de inte ville fortsätta vara klasskamrater med. En elvaårig flicka hamnade ensam i en ny klass och fick av läraren höra att hon inte hade stått högs upp på sina tidigare klasskamraters önskelista. Hon var elva år gammal! Jag genomgick samma panikartade val när vi skulle välja vänner inför högstadiet. Tack och lov slapp vi att välja bort någon (det låter verkligen sinnesrubbat) men redan då fick jag smaka på vad ångest innebar eftersom jag snabbt insåg att jag inte ingick i fyrvalsklanen som mina vänner bildat. Det är en grym process barn inte ska behöva utsättas för.
BRIS slår larm om att allt fler barn misshandlas i hemmet. Barnen är beroende av oss, när ska vi vuxna inse det? Vi kan inte slå våra barn till vett och sans, det enda som sker är att barnen lär sej att slå. Barnaga illegaliserades i Sverige 1979, som första landet i världen. Hur är man funtad om man på nästan trettio års tid fortfarande inte förstått att det inte är en accepterad uppfostringsmetod? Barn behöver vara barn, det är väl knappast någon nyhet. Föräldrar ska älska sina barn, gränslöst och kravlöst. Den man älskar slår man inte.
Nej, ibland blir jag rädd när jag öppnar morgontidningen. Visst har mycket hänt, barnenes rättigheter stärks och vi börjar förstå att barn inte bara är små vuxna, utan fullgoda människor med andra behov men vi har fortfarande en lång väg kvar att vandra. Att tvinga barn i femte klass att göra val som kommer att påverka deras möjligheter till högskoleutbildning är vettlöst. Att dessutom hävda att föräldrarna ska ta valansvaret blir om möjligt än mer absurt, inte minst om det ställs i relation till BRIS rapport. Som elvaåring ska du vara barn och inget annat. Högskolan är nästan tio år bort - låt den få vara det.
/ InnieLäs även andra bloggares åsikter om Barn, Barndom, Mobbning, Vuxna, Ansvar, Skolgång, Val, Minnen
tisdag, januari 27, 2009
Sista ronden med Odell
Jag läser i bland annat Svenskan och Dagens Medicin att Anna Odell är polisanmäld och att landstingsrådet Birgitt Rydberg (fp) kräver att Konstfack ska betala Odells lilla psykkupp härom veckan. Bakom anmälan står sju anställda på psykakuten och misstankarna handlar i dagsläget om
Ett av de absolut största problemen med att lida av en psykisk sjukdom eller på något sätt ha en psykiatrisk historia är den ständiga misstron. Jag har precis läst en bok av Alain Topor där han berättar om personer som återhämtat sej från psykossjukdom och schizofreni. Något som ständigt återkommer i brukarnas berättelse är frustrationen över psykiatrins vilja att patologisera. Oavsett vad patienten säger kan läkaren vända orden till symtom på sjukdom alternativt bristande sjukdomsinsikt. Det spelar ingen roll hur mycket man än talar om brukarmedverkan och insyn i vården - paternalismen övervinner det mesta. Tio ögon ser bättre än två, och är du psykiskt sjuk räknas dina ögon inte alls, för vem vet egentligen vad de kan se?
Odell kan hävda i tid och otid att hon inte nyttjat våld, det kommer vi nog aldrig med säkerhet att få veta. Personalen som arbetade den där kvällen har sin bild av upplevelsen och den kommer, oaktat Odells utsago, att räknas som sanningen. Säga vad man vill om tvångsmetoder och fasthållning, för trots att min egen inställning är både kritisk och partisk så har jag svårt att se hur hon lyckades hamna i en sådan situation utan att bruka någon form av våld. För första gången ska jag hurra för paternalismen och hoppas att reprimander utdelas å det snaraste. Svensk sjukvård går på knä, landsting efter landsting redovisar ändlösa miljoner i underskott - då tänker jag inte acceptera att tiotusentals kronor av skattemedel läggs på vansinniga konstupptåg.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Odell, Konstfack, Alain Topor, Paternalism, Tvångsvård, Våld, Psykiatri
"Falsklarm, misshandel, försök till misshandel, ofredande, våld motOdell själv hävdar att hon inte misshandlat, sparkat eller slagit någon eftersom hon ju gjort en noggrann utredning inför kuppen och inte vill riskera sitt projekt genom att sparka någon. Min ondsinta sida undrar just hur detta kommer gå.
tjänsteman, våldsamt motstånd och oredligt förfarande."
Ett av de absolut största problemen med att lida av en psykisk sjukdom eller på något sätt ha en psykiatrisk historia är den ständiga misstron. Jag har precis läst en bok av Alain Topor där han berättar om personer som återhämtat sej från psykossjukdom och schizofreni. Något som ständigt återkommer i brukarnas berättelse är frustrationen över psykiatrins vilja att patologisera. Oavsett vad patienten säger kan läkaren vända orden till symtom på sjukdom alternativt bristande sjukdomsinsikt. Det spelar ingen roll hur mycket man än talar om brukarmedverkan och insyn i vården - paternalismen övervinner det mesta. Tio ögon ser bättre än två, och är du psykiskt sjuk räknas dina ögon inte alls, för vem vet egentligen vad de kan se?
Odell kan hävda i tid och otid att hon inte nyttjat våld, det kommer vi nog aldrig med säkerhet att få veta. Personalen som arbetade den där kvällen har sin bild av upplevelsen och den kommer, oaktat Odells utsago, att räknas som sanningen. Säga vad man vill om tvångsmetoder och fasthållning, för trots att min egen inställning är både kritisk och partisk så har jag svårt att se hur hon lyckades hamna i en sådan situation utan att bruka någon form av våld. För första gången ska jag hurra för paternalismen och hoppas att reprimander utdelas å det snaraste. Svensk sjukvård går på knä, landsting efter landsting redovisar ändlösa miljoner i underskott - då tänker jag inte acceptera att tiotusentals kronor av skattemedel läggs på vansinniga konstupptåg.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Odell, Konstfack, Alain Topor, Paternalism, Tvångsvård, Våld, Psykiatri
Snabbversion av första veckan
Som ett litet lufthål eller pausfågel lämnar jag diskussionen om tvångsvård och konstiga upptåg för att i stället ägna mej åt min egen utbildning som, förhoppningsvis, ska lära mej tillämpa fler etiska och moraliska perspektiv än vad konstfack lyckats uppnå.
När Puckot avslutat sin tredjeterminspraktik i Linköping skrev hon en fin sammanfattning över vad hon uppnåt. För att jag, som utflugen PBL-student, inte ska låta ett helt läsårs kvalificerade kunskaper i utvärdering och reflekterande gå fullständigt åt skogen tänker jag bjuda på en veckorapport. Det här är alltså snabbversionen av Innies första vecka på onkologen;
~ Jag har förstått långt mycket mer än jag trott och insett att jag faktiskt kan tillgodogöra mej min personliga erfarenhet av onkologi och ha nytta av den.
~ Jag kan hjälpigt tolka läkarnas kodspråk på ronden och ser inte längre ut som ett UFO när det talas om 5FU, PAC och PF
~ Jag höll fattningen när mannen i telefon bad mej att bomba honom när jag egentligen bara ville få låna en tablett...
~ Jag har förberett, blandat och kopplat dropp.
~ Jag har tagit ett antal venprover
~ Jag har gett läkemedel via PEG och sond (nasogastrisk)
~ Jag har pysslat med läkemedel i alla färger och former
~ Jag har tagit plasma-glukos gånger många
~ Jag har gett insulin med spruta i stället för penna
~ Jag har assisterat vid cytostatikaberedning
~ Jag har förstått grunderna i Melior, datajournalsystemet. Too bad att det inte har några som helst likheter med Cosmic, det jag lärde mej i Linkan...
~ Jag har ett eget skåp med mitt namn på
~ Jag har bombat blodcentralen
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Praktik, Anna Odell, Sjukhus, Sjukvård, Sjuksköterskeutbildning, Onkologi
När Puckot avslutat sin tredjeterminspraktik i Linköping skrev hon en fin sammanfattning över vad hon uppnåt. För att jag, som utflugen PBL-student, inte ska låta ett helt läsårs kvalificerade kunskaper i utvärdering och reflekterande gå fullständigt åt skogen tänker jag bjuda på en veckorapport. Det här är alltså snabbversionen av Innies första vecka på onkologen;
~ Jag har förstått långt mycket mer än jag trott och insett att jag faktiskt kan tillgodogöra mej min personliga erfarenhet av onkologi och ha nytta av den.
~ Jag kan hjälpigt tolka läkarnas kodspråk på ronden och ser inte längre ut som ett UFO när det talas om 5FU, PAC och PF
~ Jag höll fattningen när mannen i telefon bad mej att bomba honom när jag egentligen bara ville få låna en tablett...
~ Jag har förberett, blandat och kopplat dropp.
~ Jag har tagit ett antal venprover
~ Jag har gett läkemedel via PEG och sond (nasogastrisk)
~ Jag har pysslat med läkemedel i alla färger och former
~ Jag har tagit plasma-glukos gånger många
~ Jag har gett insulin med spruta i stället för penna
~ Jag har assisterat vid cytostatikaberedning
~ Jag har förstått grunderna i Melior, datajournalsystemet. Too bad att det inte har några som helst likheter med Cosmic, det jag lärde mej i Linkan...
~ Jag har ett eget skåp med mitt namn på
~ Jag har bombat blodcentralen
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Praktik, Anna Odell, Sjukhus, Sjukvård, Sjuksköterskeutbildning, Onkologi
måndag, januari 26, 2009
Anna Odell och tvångsåtgärder
Reaktionerna på min blogg om konsteleven Anna Odell som bluffat till sej tvångsvård lät sej inte vänta. Ytterligare några ord vill jag yppa i diskussionen innan jag låter frågan segla vidare. För nej - jag tycker fortfarande inte det är okej. Visst, hon har lyckats lyfta fram psykiatrin, hon har fått allt ljus på sej och på Konstfack, men som Hannitan skrev - ändamålen helgar inte alltid medlen.
Vill man vandra in i etikens förvirrande värld kan man säga att utilitarismen har sina klara poänger; största möjliga lycka åt största möjliga antal. Men nej, konsekvensetik är inte tillämpbart i alla lägen. Oavsett vad Odell's projekt än må mynna ut i har hon fortfarande försatt ett stort antal människor i obeskrivliga situationer. Oavsett hur ädla målen än kommer visa sej vara har fortfarande de människor som utsatts för Odell's experiment svikits, grundlurats och hånats. Det kan de aldrig få tillbaka.
Men visst är saker och ting inte alltid som de ska inom psykiatrin, det är jag inte sen att acceptera. Ändå har jag senast i kväll skickat in min ansökan om sommarvikariat, just på en psykiatrisk klinik, för jag vet att det finns hopp om förändring. Psykiatrin behövs, men mycket behöver förändras och utvecklas. De tvångsmetoder som Aftonbladet skriver tillämpades på Odell, med fastspänning och tvångsinjicering, måste tas på större allvar och utredas mer noggrannt. Idag finns påtagliga brister i dokumentation kring tvångsåtgärder i allmänhet och bältesläggning i synnerhet. Socialminister Hägglund erkänner att tvångsvården inte är rättssäker och jag ser fram emot resultaten av den nya lagen. Inte minst blir det tydligt när barn tvångsvårdas och fråntas sin rätt att vara just barn.
Psykiatrin lider av samma sjukdom som den somatiska vården - organisationen är för stor och för välcementerad. Vi behöver släggor och bulldozers för att bryta ner de felande länkarna för att tillsammans bygga upp en vård som fungerar. Sjukvårdspersonal, varken inom psykiatri eller somatik, ska inte vara rädda för att gå till jobbet. Våld föder våld, därför är jag inte så övertygad om att en säker vård ligger i högre murar, fler förbud och starkare lås. Men först och främst måste vi låta vården ta hand om de som har ett verkligt behov - först därefter kan prioriteringar och omorganisationer ta fart.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Odell, För konstens skull, Tvångsvård, LPT, Psykiatri, Sjukvård, Konst
Vill man vandra in i etikens förvirrande värld kan man säga att utilitarismen har sina klara poänger; största möjliga lycka åt största möjliga antal. Men nej, konsekvensetik är inte tillämpbart i alla lägen. Oavsett vad Odell's projekt än må mynna ut i har hon fortfarande försatt ett stort antal människor i obeskrivliga situationer. Oavsett hur ädla målen än kommer visa sej vara har fortfarande de människor som utsatts för Odell's experiment svikits, grundlurats och hånats. Det kan de aldrig få tillbaka.
Men visst är saker och ting inte alltid som de ska inom psykiatrin, det är jag inte sen att acceptera. Ändå har jag senast i kväll skickat in min ansökan om sommarvikariat, just på en psykiatrisk klinik, för jag vet att det finns hopp om förändring. Psykiatrin behövs, men mycket behöver förändras och utvecklas. De tvångsmetoder som Aftonbladet skriver tillämpades på Odell, med fastspänning och tvångsinjicering, måste tas på större allvar och utredas mer noggrannt. Idag finns påtagliga brister i dokumentation kring tvångsåtgärder i allmänhet och bältesläggning i synnerhet. Socialminister Hägglund erkänner att tvångsvården inte är rättssäker och jag ser fram emot resultaten av den nya lagen. Inte minst blir det tydligt när barn tvångsvårdas och fråntas sin rätt att vara just barn.
Psykiatrin lider av samma sjukdom som den somatiska vården - organisationen är för stor och för välcementerad. Vi behöver släggor och bulldozers för att bryta ner de felande länkarna för att tillsammans bygga upp en vård som fungerar. Sjukvårdspersonal, varken inom psykiatri eller somatik, ska inte vara rädda för att gå till jobbet. Våld föder våld, därför är jag inte så övertygad om att en säker vård ligger i högre murar, fler förbud och starkare lås. Men först och främst måste vi låta vården ta hand om de som har ett verkligt behov - först därefter kan prioriteringar och omorganisationer ta fart.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Odell, För konstens skull, Tvångsvård, LPT, Psykiatri, Sjukvård, Konst
För konstens skull
Läser i Aftonbladet om konsteleven Anna Odell som spelat psykiskt sjuk, slagits med poliser på stan, blivit tvångomhändertagen, bälteslagd och tvångsmedicinerad - allt för konstens skull. Hon vill i dagsläget inte kommentera sin bluff med hänvisning till att konstverket inte blir färdigt förrän i maj och hon inte är villig att riskera sitt projekt. Hon påstår att allt är noga genomtänk, etiken är diskuterad och skolledningen involverad. Man måste ju våga tänja på gränserna för konstens skull...
Kliniken som hon fördes till, St. Göran i Stockholm, har beslutat att polisanmäla händelsen och jag jublar över deras beslut. Ska jag vara helt ärlig så skiter jag faktisk både i konsten och hennes projekt; det här är inte okej. Genom att inte alls vilja kommentera handlandet i nuläget omöjliggör hon egentligen för kritik, vi vet ju inte vad som sker i maj. Kanske är syftet allt igenom gott? Men nej, det är strunt samma. Just den kvällen på St. Göran gick alla klinikens resurser åt till en kvinna som bara bluffade medans riktiga, suicidala patienter tvingades klara sej själva. Det är fan i mej inte okej.
Att frivillig låta sej tvångsmedicineras och spännas fast för att skapa konst, det övergår mitt förstånd. Det jag idag minns som starkast från alla mina år inom psykiatrin är just situationerna där jag var fullständigt maktlös. Att ligga på rygg med benen särade och handleder, fotleder och magen fastlåsta mot britsen är det mest kränkande jag någonsin varit med om. Att få byxorna nerdragna och en spruta satt i ena skinkan är så förödmjukande att inga ord räcker till. Men att läsa i tidningen att någon spelat med systemet och frivilligt försatt sej i den här situationen, samtidigt som verkligt vårdbehövande åsidosatts, tar ändå alla pris. Ett hån, ett slag i ansiktet och en snorgrön loska i ansiktet är vad det är.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Odell, Tvångsvård, Psykiatri, Bältesläggning, Sjukvård, Tvångsåtgärder
Kliniken som hon fördes till, St. Göran i Stockholm, har beslutat att polisanmäla händelsen och jag jublar över deras beslut. Ska jag vara helt ärlig så skiter jag faktisk både i konsten och hennes projekt; det här är inte okej. Genom att inte alls vilja kommentera handlandet i nuläget omöjliggör hon egentligen för kritik, vi vet ju inte vad som sker i maj. Kanske är syftet allt igenom gott? Men nej, det är strunt samma. Just den kvällen på St. Göran gick alla klinikens resurser åt till en kvinna som bara bluffade medans riktiga, suicidala patienter tvingades klara sej själva. Det är fan i mej inte okej.
Att frivillig låta sej tvångsmedicineras och spännas fast för att skapa konst, det övergår mitt förstånd. Det jag idag minns som starkast från alla mina år inom psykiatrin är just situationerna där jag var fullständigt maktlös. Att ligga på rygg med benen särade och handleder, fotleder och magen fastlåsta mot britsen är det mest kränkande jag någonsin varit med om. Att få byxorna nerdragna och en spruta satt i ena skinkan är så förödmjukande att inga ord räcker till. Men att läsa i tidningen att någon spelat med systemet och frivilligt försatt sej i den här situationen, samtidigt som verkligt vårdbehövande åsidosatts, tar ändå alla pris. Ett hån, ett slag i ansiktet och en snorgrön loska i ansiktet är vad det är.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Odell, Tvångsvård, Psykiatri, Bältesläggning, Sjukvård, Tvångsåtgärder
lördag, januari 24, 2009
Prickar
Jag är prickig. Inte bara som i en finna på näsan eller tio på ryggen, utan prickig. Det som i början av veckan var ett tiotal prickar under brösten, som visserligen skapade en del muntra och ironiska utrop i badrummet på morgonen har nu utvecklats till hundratals prickar på och under brösten, på magen, ryggen, skuldrorna och låren. Min kropp är förbannad och jag har ingen som helst aning om vad som kan ha retat upp den.
Det som gör det hela aningens förvirrande är att jag saknar övriga symtom. Ingen feber, ingen förkylning, ingen smärta (utöver den vanliga så klart) och ingen allmänpåverkan. Bara prickar. De kliar inte ens speciellt mycket, de bara finns där och är påtagligt röda och konstiga.
Om jag bara haft mej själv att ta hand om hade jag nog låtit saken bero, men att på måndag morgon återvända till praktiken och ta hand om cancersjuka patienter känns inte alls bra. Många på avdelningen har i princip obefintliga immunförsvar beroende på kraftig behandling och kan stryka med av en vanlig förkylning - att gå dit fullständigt översållad av prickar är inte ett alternativ. Så jag ringde sjukvården. Igen. Med lika diffusa och konstiga symtom som vanligt. "Du måste nog ringa igen i morgon bitti för så där kan du ju inte gå till jobbet."
Hej ledig söndag - välkommen jourcentralens väntrum!
Intelligenta eller kreativa förklaringar till märkliga, icke-blåsbildande, endas lätt kliandes prickar mottages med glädje.
/ Innie aka. Prickig Korv
Läs även andra bloggares åsikter om Prickar, Sjukvård, Jourcentral, Onkologi,
Det som gör det hela aningens förvirrande är att jag saknar övriga symtom. Ingen feber, ingen förkylning, ingen smärta (utöver den vanliga så klart) och ingen allmänpåverkan. Bara prickar. De kliar inte ens speciellt mycket, de bara finns där och är påtagligt röda och konstiga.
Om jag bara haft mej själv att ta hand om hade jag nog låtit saken bero, men att på måndag morgon återvända till praktiken och ta hand om cancersjuka patienter känns inte alls bra. Många på avdelningen har i princip obefintliga immunförsvar beroende på kraftig behandling och kan stryka med av en vanlig förkylning - att gå dit fullständigt översållad av prickar är inte ett alternativ. Så jag ringde sjukvården. Igen. Med lika diffusa och konstiga symtom som vanligt. "Du måste nog ringa igen i morgon bitti för så där kan du ju inte gå till jobbet."
Hej ledig söndag - välkommen jourcentralens väntrum!
Intelligenta eller kreativa förklaringar till märkliga, icke-blåsbildande, endas lätt kliandes prickar mottages med glädje.
/ Innie aka. Prickig Korv
Läs även andra bloggares åsikter om Prickar, Sjukvård, Jourcentral, Onkologi,
fredag, januari 23, 2009
Förvirrad praktikant
Praktiken är fortfarande den klart bästa jag någonsin haft. Trots att halva personalstyrkan ligger hemma i influensa eller vinterkräket, och trots att de som faktiskt orkar släpa sej till jobbet sliter som djur så tar de sej ändå tid att ta hand om mej som stackars förvirrad student. Indragningarna är hårda och vårdplatserna få, men mina handledare kämpar på som strålande stjärnor. Jag har tagit mina första blodprov, dragit nålar och delat oändliga mängder medicin. Jag har dokumenterat, skrivit epikriser, rondat och skrivit labbremisser. Jag har injicerat mat och mediciner via PEG ('knapp' magen) och assisterat vid införandet av nasogastrisk sond. Ändå är det något som fattas. Jo just det - var är patienterna?
Att jag är en smula förvirrad i mitt yrkesval är väl knappast någon nyhet; jag trivs
väldigt väl med min utbildning med tvivlar ofta på att det är som sjuksköterska jag kommer vilja arbeta. Säg den student som går igenom en hel högskoleutbildning utan att tvivla eller tveka, så på den fronten är jag allt annat än unik. Tyvärr gör det inte tvivlen och förvirringen enklare att bära. Jag blir ledsen av att vistas åtta timmar varje dag på en avdelning med svårt sjuka patienter och ändå gå hem med känslan av att inte träffat en enda av dem. Jag går in i ett rum, ställer ett par korta frågor, lämnar över en kopp tabletter och går sedan vidare till nästa patient. Förhoppningsvis hinner jag lägga min hand på patienten en kort sekund, jag hinner säkert bjuda på ett leende och kanske även några lugnande ord men mer än så är det inte. Och jag hatar det.
Jag skulle gissa att jag ägnar sex av åtta timmar år dokumentation, läkemedelshantering, rapportering och rondande, telefonsamtal, samordning och allmän byråkrati. Dessutom går oräkeliga timmar åt till att leta efter människor som inte är där de borde vara och som inte gjort vad de lovat, att bemästra datajournaler som låsts av virus eller lösa patientproblem relaterade till personalens oförmåga att kommunicera med varandra. Var tog patienten vägen?
Jag läser inte medicin, omvårdnad och sjukvård för att dokumentera, jaga läkare och sitta i telefon, jag läser till sjuksköterska för att vårda, bota, lindra och hjälpa. Dokumentation är livsviktig (utan den skulle hela sjukvårdssystemet totalkrascha) men det måste finnas en bättre lösning. Och återigen - onkologen där jag nu jobbar är den i särklass bästa placering jag haft. Personalen är underbar (vilket de ofta får höra av patienterna) men ändå räcker de inte till.
I skolan är kursen Vetenskapsteori och Forskningsmetodik avslutad och jag får svart på vitt att det är där min styrka ligger. Vårt fördjupningsarbete/B-uppsats om DBT och hetsätningsstörning gled ju igenom examinationsprocessen på korrigeringsnivån kommatecken och rubriktypsnitt, med andra ord - där fanns inget att anmärka på. I går var jag på skolan och hämtade ut min tentamen i statistik där examinatorn med stora röda bokstäver skrivit BRA! och ringat in. Mina 9,5 poäng av de 10 möjliga var tydligen sällsynta på kursen och jag dansade glatt hemåt i mörkret. Lunchrasterna på praktiken använder jag åt att utveckla och fördjupa vårt arbete och läser artikel efter artikel - i skriftens och vetenskapens värld kan jag påverka på ett sätt som aldrig är möjligt inom sjukvårdspraktiken.
Men vem har sagt att livet ska vara glasklart?
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Praktik, Sjukvård, USIL, Sjuksköterska, Student, Framtid
Att jag är en smula förvirrad i mitt yrkesval är väl knappast någon nyhet; jag trivs
väldigt väl med min utbildning med tvivlar ofta på att det är som sjuksköterska jag kommer vilja arbeta. Säg den student som går igenom en hel högskoleutbildning utan att tvivla eller tveka, så på den fronten är jag allt annat än unik. Tyvärr gör det inte tvivlen och förvirringen enklare att bära. Jag blir ledsen av att vistas åtta timmar varje dag på en avdelning med svårt sjuka patienter och ändå gå hem med känslan av att inte träffat en enda av dem. Jag går in i ett rum, ställer ett par korta frågor, lämnar över en kopp tabletter och går sedan vidare till nästa patient. Förhoppningsvis hinner jag lägga min hand på patienten en kort sekund, jag hinner säkert bjuda på ett leende och kanske även några lugnande ord men mer än så är det inte. Och jag hatar det.Jag skulle gissa att jag ägnar sex av åtta timmar år dokumentation, läkemedelshantering, rapportering och rondande, telefonsamtal, samordning och allmän byråkrati. Dessutom går oräkeliga timmar åt till att leta efter människor som inte är där de borde vara och som inte gjort vad de lovat, att bemästra datajournaler som låsts av virus eller lösa patientproblem relaterade till personalens oförmåga att kommunicera med varandra. Var tog patienten vägen?
Jag läser inte medicin, omvårdnad och sjukvård för att dokumentera, jaga läkare och sitta i telefon, jag läser till sjuksköterska för att vårda, bota, lindra och hjälpa. Dokumentation är livsviktig (utan den skulle hela sjukvårdssystemet totalkrascha) men det måste finnas en bättre lösning. Och återigen - onkologen där jag nu jobbar är den i särklass bästa placering jag haft. Personalen är underbar (vilket de ofta får höra av patienterna) men ändå räcker de inte till.
I skolan är kursen Vetenskapsteori och Forskningsmetodik avslutad och jag får svart på vitt att det är där min styrka ligger. Vårt fördjupningsarbete/B-uppsats om DBT och hetsätningsstörning gled ju igenom examinationsprocessen på korrigeringsnivån kommatecken och rubriktypsnitt, med andra ord - där fanns inget att anmärka på. I går var jag på skolan och hämtade ut min tentamen i statistik där examinatorn med stora röda bokstäver skrivit BRA! och ringat in. Mina 9,5 poäng av de 10 möjliga var tydligen sällsynta på kursen och jag dansade glatt hemåt i mörkret. Lunchrasterna på praktiken använder jag åt att utveckla och fördjupa vårt arbete och läser artikel efter artikel - i skriftens och vetenskapens värld kan jag påverka på ett sätt som aldrig är möjligt inom sjukvårdspraktiken.
Men vem har sagt att livet ska vara glasklart?
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Praktik, Sjukvård, USIL, Sjuksköterska, Student, Framtid
onsdag, januari 21, 2009
Växter och djur
När Maria inspirerat mej genom att visa flera bilder på sina fantastiska amaryllisar är jag sen att plocka fram kameran och ta ett varv i lägenheten. Trots att här inte blommar speciellt mycket just nu (det är ju trots allt januari i mörka norden) är här ändå förvånansvärt lummigt och vackert. Dessutom kunde jag inte låta bli att låta Celia och Tindra posera på varsin bild, de är ju trots allt mattes ögonstenar. Tyvärr är jag och min kamera inte hundraprocentigt kompatibla än vilket lämnar en del att önska av skärpan. Men håll till godo!
Från kameran sett; Fikus Natasja, Gardena (vit), Kaffeplanta, Amaryllis (Ferrari), Kaffeplanta, Gardenia, Fikus Natasja x 2.
Ett hörn av vårt kattförbjudna fönster. Enkel julstjärna, passionsblomma, novemberkaktus (muterad variant, den var vit vid inköpet!) och Phalaenopsis (Brudorkidé) 
Djupröd Amaryllis Ferarri
Hi Five Celia!
Husse tränar bus med skruttfia.
Från kameran sett; Fikus Natasja, Gardena (vit), Kaffeplanta, Amaryllis (Ferrari), Kaffeplanta, Gardenia, Fikus Natasja x 2.
Ett hörn av vårt kattförbjudna fönster. Enkel julstjärna, passionsblomma, novemberkaktus (muterad variant, den var vit vid inköpet!) och Phalaenopsis (Brudorkidé) Märk väl hur Jesus och hans ömma moder smugit sej in i bilden i Taizéstyle. God's everywhere^^
Djupröd Amaryllis Ferarri
Hi Five Celia!Husse tränar bus med skruttfia.
tisdag, januari 20, 2009
Uppdrag psykiatri
Söndagens inlägg om tvångsvård väckte tankar och känslor hos flera av oss. Tvångsvården har så länge varit en självklar del av psykiatrin, länge till och med den enda egentliga vårdformen som fanns att tillgå. Sandra bloggar i kväll om en intressant föreläsning hon lyssnade till idag; det är skrämmande att blicka bara trettio år bakåt i tiden, men fullständigt nödvändigt om vi ska kunna fortsätta att utvecklas.
Psykiatrin i vårt land lämnar mycket kvar att önska. På många platser är vården god, kvaliteten hög och människosynen positiv och jag vill ge min allra djupaste vördnad till dem som lyckats bygga upp dessa kliniker. Tyvärr är det inte de ljusa berättelserna som genomsyrar bilden av den psykiatriska våren. Självklart har media både som uppgift och fallenhet att vara på plats när det verkligen krisar, men vissa saker får bara inte hända.
Att tvångsvårda patienter innebär ett stort ansvar som måste tas på största allvar av dem som besitter dessa befogenheter. Jag läser i en studie från 2007 av över 70 procent av landets psykiatriska kliniker har låsta dörrar dygnet runt, oavsett om där tvångsvårdas patienter eller ej. Bland några av skälen för att hålla dörrarna låsta finns både personalens möjlighet till kontroll och övervakning, personalbrist och ren tradition. Det är skrämmande läsning, anno 2009, som radvis lika gärna kunnat vara hämtad ur en handbok på mentalsjukhustiden.
Någon kommenterade mitt förra inlägg med att tvångsvård inte alls behövs; att det är en allmän men felaktig uppfattning. Jag skulle gärna hålla med - i grund och botten är jag helt emot tvång - men jag inser samtidigt att dagens alternativ inte är hållbara eller ens existerande. Det finns tillfällen då tvång är nödvändigt. Det finns de som är i oundvikligt behov av vård men som inte har sjukdomsinsikt nog att ta emot den, då måste självklart sjukvården träda in och ta över patientens autonomi.
Därifrån till total paternalism, att fullständigt frångå patientens behov, vilja och önskemål är det milsvid skillnad. Oavsett hur sjuk en patient än må vara ska hon alltid tillåtas att fatta de beslut hon är kapabel till. Om det så bara gäller färg på tanborste, val av skjorta eller läggdags på kvällen. Sjukvården har inte bara i uppdrag att bota sjukdom utan också främja hälsa, och det tror jag aldrig man kan uppnå genom förbud, ransonering och bestraffning. För att få en människa att växa och tillfriskna krävs ansvar, tillstånd och frihet, något man kan få trots tvångsvård och låsta dörrar. Jag efterlyser flexibilitet och mod att se utanför den förutbestämda ramen, vilja att lyfta blicken och kraft att slå näven. Låt oss börja med en gång.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Psykiatri, LPT, Tvångsvård, Lagstiftning, Lex Maria, Slutenvård
Psykiatrin i vårt land lämnar mycket kvar att önska. På många platser är vården god, kvaliteten hög och människosynen positiv och jag vill ge min allra djupaste vördnad till dem som lyckats bygga upp dessa kliniker. Tyvärr är det inte de ljusa berättelserna som genomsyrar bilden av den psykiatriska våren. Självklart har media både som uppgift och fallenhet att vara på plats när det verkligen krisar, men vissa saker får bara inte hända.
Att tvångsvårda patienter innebär ett stort ansvar som måste tas på största allvar av dem som besitter dessa befogenheter. Jag läser i en studie från 2007 av över 70 procent av landets psykiatriska kliniker har låsta dörrar dygnet runt, oavsett om där tvångsvårdas patienter eller ej. Bland några av skälen för att hålla dörrarna låsta finns både personalens möjlighet till kontroll och övervakning, personalbrist och ren tradition. Det är skrämmande läsning, anno 2009, som radvis lika gärna kunnat vara hämtad ur en handbok på mentalsjukhustiden.
Någon kommenterade mitt förra inlägg med att tvångsvård inte alls behövs; att det är en allmän men felaktig uppfattning. Jag skulle gärna hålla med - i grund och botten är jag helt emot tvång - men jag inser samtidigt att dagens alternativ inte är hållbara eller ens existerande. Det finns tillfällen då tvång är nödvändigt. Det finns de som är i oundvikligt behov av vård men som inte har sjukdomsinsikt nog att ta emot den, då måste självklart sjukvården träda in och ta över patientens autonomi.
Därifrån till total paternalism, att fullständigt frångå patientens behov, vilja och önskemål är det milsvid skillnad. Oavsett hur sjuk en patient än må vara ska hon alltid tillåtas att fatta de beslut hon är kapabel till. Om det så bara gäller färg på tanborste, val av skjorta eller läggdags på kvällen. Sjukvården har inte bara i uppdrag att bota sjukdom utan också främja hälsa, och det tror jag aldrig man kan uppnå genom förbud, ransonering och bestraffning. För att få en människa att växa och tillfriskna krävs ansvar, tillstånd och frihet, något man kan få trots tvångsvård och låsta dörrar. Jag efterlyser flexibilitet och mod att se utanför den förutbestämda ramen, vilja att lyfta blicken och kraft att slå näven. Låt oss börja med en gång.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Psykiatri, LPT, Tvångsvård, Lagstiftning, Lex Maria, Slutenvård
Första stegen på onkologen
Första dagen på min tio veckor långa onkologpraktik är nu till ända, och trots att allt var nytt och okänt känner jag mej ändå tryggare än jag någonsin gjort vid mina tidigare praktikstarter. Det tar jag som ett gott tecken.
Onkologiska kliniken i Lund är stor med många olika vårdformer, avdelningar, specialiteter och professioner. Eftersom kliniken dessutom ansvarar för all högspecialiserad vård i skåne, blekinge och halland är de patienter som vårdas här 'sjukare' än vid ett vanligt regionsjukhus. Trots det var värmen och glädjen det som slog mej under min första dag på jobbet. Det märks att jag hamnat i en organisation som kan det här med studenter och vet hur man bäst tar hand om dem.
Jag har fått schema och handledare i god tid och all information har kommit fram och varit tydlig. Småsaker som att hitta ett skåp i omklädningsrummet med mitt namn på gjorde att jag kunde ägna min första dag åt att bara vara ny, istället för att oroa mej för schemastrul och handledartjafs. Visst kommer jag stöta på hinder och problem, men om saker och ting bara flyter på med en bråkdel av den smidighet som dagens övningar bjöd på kommer detta att bli tio fantastiska veckor.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Onkologi, Lund, USIL, Student, Sjuksköterska, Utbildning, Praktik
Onkologiska kliniken i Lund är stor med många olika vårdformer, avdelningar, specialiteter och professioner. Eftersom kliniken dessutom ansvarar för all högspecialiserad vård i skåne, blekinge och halland är de patienter som vårdas här 'sjukare' än vid ett vanligt regionsjukhus. Trots det var värmen och glädjen det som slog mej under min första dag på jobbet. Det märks att jag hamnat i en organisation som kan det här med studenter och vet hur man bäst tar hand om dem.
Jag har fått schema och handledare i god tid och all information har kommit fram och varit tydlig. Småsaker som att hitta ett skåp i omklädningsrummet med mitt namn på gjorde att jag kunde ägna min första dag åt att bara vara ny, istället för att oroa mej för schemastrul och handledartjafs. Visst kommer jag stöta på hinder och problem, men om saker och ting bara flyter på med en bråkdel av den smidighet som dagens övningar bjöd på kommer detta att bli tio fantastiska veckor.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Onkologi, Lund, USIL, Student, Sjuksköterska, Utbildning, Praktik
söndag, januari 18, 2009
Tvångsvård i Sydsvenskan
Helen tipsade mej om att Sydsvenskan i dagarna har en artikelserie om LPT - Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård. Än så länge är fyra artiklar publicerade; en handlar om 40-åriga Emma som tvångsvårdats under många år, en intervju med två överläkare, en artikel handlar om själva rättegången och en sista innehåller synunkter på hur rättssäkerheten för de tvångsvårdade patienterna behöver stärkas.
Artiklarna är kanske inte speciellt uppseendeväckande för den som själv tvångsvårdatas, men jag sätter ändå högt värde på att vårdformen uppmärksammas i massmedia. Tvångsvård innebär den raka motsatsen till sjukvården som annars förespråkas i Sverige där valmöjlighet och autonomi blivit kardinalfrågor. Reportern frågar läkarna hur de reflekterar över maktutövning och ansvar, men läkaren ser hellre tvånget som en omsorg.
Jag är fullt på det klara med att tvångsvård är en nödvändighet och har svårt att se hur den psykiatriska vården skulle fungera om möjligheten inte fanns. Det finns lägen när autonomin måste kliva åt sidan till förmån för liv och säkerhet. När patienten inte längre vet sitt bästa och utgör en uppenbar fara för sitt eget eller andras liv kan tvångsvård vara enda lösningen. Däremot får ett LPT aldrig löpa av slentrian; kontinuerlig och noggrann uppföljning och utvärdering borde vara en självklarhet. Tyvärr är det inte alltid min erfarenhet.
Jag minns med fasa månad efter månad på tvångsvård, jag minns känslan av att vara fråntagen min egen identitet, min självkänsla och den underliga känslan av att långsamt övergå till en inventarie på den psykiatriska kliniken, snarare än en unik patient. Tro mej när jag säger att jag avskyr att klaga på den vård jag fått, och än mer - jag vet att jag många gånger varit en svår patient och alternativen lyst med sin frånvaro. Tyvärr kan det inte förändra mina upplevelser och mina minnen, de är fortfarande mina. Personalen på min klinik var låsta med båda armarna bakom ryggen; vårdplatserna var alldeles för få, personalbristen övertydlig, läkarbristen var konstant och pengar saknades i alla dimensioner och nivåer. Någon enskild människa varken vill eller kan jag ställa till svars, däremot vet jag att jag hamnade i kläm. Jag fastnade i LPT-träsket och höll på att aldrig komma loss. Hem kunde jag sällan skickas och på avdelningen fanns varken behandling eller framtid.
Jag tror att möjligheten till att tvångsvårda mycket sjuka patienter måste finnas kvar, i alla fall så länge som vårdsystemet ser ut som det gör i dag. Däremot applåderar jag den utredning regeringen tillsatt som ska se över lagstiftningen och välkomnar utlåtandet som väntas under 2010. I mina pärmar sitter papper från otaliga länsrättsförhandllingar; på mindre än en halvtimme har okända människor kunnat ta ifrån mej min frihet för fyra långa månader. Orden som överläkaren i de evigt knarrande seglarskorna lämnade mej med efter en av alla dessa förhandlingar svider dock fortfarande, trots att jag har många år som distansierande sköld.
- "Ha! Det var ju som en fars där inne! Jag var ju den enda som INTE vill ha kvar tvångsvården!"
Så enkelt det var för honom. Han ansökte själv om förlängd tvångsvård, men när dagen väl kom tyckte han att jag borde skickas hem - och blev förbannad när länsrätten godkände hans ansökan. Han knäppte med fingrarna, slet åt sej ytterligare några månader av min frihet, bara för att spotta på den och slänga den i från sej. Då är det något som brister i systemet.
/ Innie
Jag har tidigare skrivit minnesanteckningar från vårdtiden, bland annat här och här och här har jag skrivit och tvångsåtgärder.
Läs även andra bloggares åsikter om LPT, Tvångsvård, Sydsvenskan, Psykiatri, Självskadebeteende, Självmord, Suicid
Artiklarna är kanske inte speciellt uppseendeväckande för den som själv tvångsvårdatas, men jag sätter ändå högt värde på att vårdformen uppmärksammas i massmedia. Tvångsvård innebär den raka motsatsen till sjukvården som annars förespråkas i Sverige där valmöjlighet och autonomi blivit kardinalfrågor. Reportern frågar läkarna hur de reflekterar över maktutövning och ansvar, men läkaren ser hellre tvånget som en omsorg.
Jag är fullt på det klara med att tvångsvård är en nödvändighet och har svårt att se hur den psykiatriska vården skulle fungera om möjligheten inte fanns. Det finns lägen när autonomin måste kliva åt sidan till förmån för liv och säkerhet. När patienten inte längre vet sitt bästa och utgör en uppenbar fara för sitt eget eller andras liv kan tvångsvård vara enda lösningen. Däremot får ett LPT aldrig löpa av slentrian; kontinuerlig och noggrann uppföljning och utvärdering borde vara en självklarhet. Tyvärr är det inte alltid min erfarenhet.
Jag minns med fasa månad efter månad på tvångsvård, jag minns känslan av att vara fråntagen min egen identitet, min självkänsla och den underliga känslan av att långsamt övergå till en inventarie på den psykiatriska kliniken, snarare än en unik patient. Tro mej när jag säger att jag avskyr att klaga på den vård jag fått, och än mer - jag vet att jag många gånger varit en svår patient och alternativen lyst med sin frånvaro. Tyvärr kan det inte förändra mina upplevelser och mina minnen, de är fortfarande mina. Personalen på min klinik var låsta med båda armarna bakom ryggen; vårdplatserna var alldeles för få, personalbristen övertydlig, läkarbristen var konstant och pengar saknades i alla dimensioner och nivåer. Någon enskild människa varken vill eller kan jag ställa till svars, däremot vet jag att jag hamnade i kläm. Jag fastnade i LPT-träsket och höll på att aldrig komma loss. Hem kunde jag sällan skickas och på avdelningen fanns varken behandling eller framtid.
Jag tror att möjligheten till att tvångsvårda mycket sjuka patienter måste finnas kvar, i alla fall så länge som vårdsystemet ser ut som det gör i dag. Däremot applåderar jag den utredning regeringen tillsatt som ska se över lagstiftningen och välkomnar utlåtandet som väntas under 2010. I mina pärmar sitter papper från otaliga länsrättsförhandllingar; på mindre än en halvtimme har okända människor kunnat ta ifrån mej min frihet för fyra långa månader. Orden som överläkaren i de evigt knarrande seglarskorna lämnade mej med efter en av alla dessa förhandlingar svider dock fortfarande, trots att jag har många år som distansierande sköld.
- "Ha! Det var ju som en fars där inne! Jag var ju den enda som INTE vill ha kvar tvångsvården!"
Så enkelt det var för honom. Han ansökte själv om förlängd tvångsvård, men när dagen väl kom tyckte han att jag borde skickas hem - och blev förbannad när länsrätten godkände hans ansökan. Han knäppte med fingrarna, slet åt sej ytterligare några månader av min frihet, bara för att spotta på den och slänga den i från sej. Då är det något som brister i systemet.
/ Innie
Jag har tidigare skrivit minnesanteckningar från vårdtiden, bland annat här och här och här har jag skrivit och tvångsåtgärder.
Läs även andra bloggares åsikter om LPT, Tvångsvård, Sydsvenskan, Psykiatri, Självskadebeteende, Självmord, Suicid
lördag, januari 17, 2009
Framsteg med SHEDO
Arbetet med SHEDO fortskrider, även om det mest nu pågår bakom kulisserna. Idag har vi dels haft ett ordinarie styrelsemöte, men även träffat vårt årmötespresidie. Pernilla och Helen är vana årsmötesarrangörer och ska hjälpa oss att göra SHEDO:s första årsmöte så bra och begripligt som möjligt. Det känns skönt att få hjälp utifrån och med dessa klippor vid rodret är förutsättningarna de bästa.
Dagens styrelsemöte blev främst en planering inför detta föreningens första ordinarie årsmöte och inför konferensen i mars. Årsmötet, som är öppet för alla intresserade och där alla medlemmar i SHEDO har rösträtt, äger rum den 21 februari här i Lund. Kallelsen med mer information finns att ladda ner som pdf från hemsidan.
Den första mars infaller årligen SIAD - Self Injury Awareness Day. Det här vill självklart SHEDO uppmärksamma, och i år arrangerar vi konferensen "Ur ett annat perspektiv" som hålls i Stockholm. Eftersom SIAD infaller en söndag kommer konferensen i stället att äga rum den 3 mars. Under dagen kommer fyra föreläsare att berätta om sina erfarenheter, av den psykiatriska vården och hela konferensen avslutas med en möjlighet för deltagarna att ställa frågor till dagens föreläsare. Fokus kommer ligga på vården av personer med självskadebteende och ätstörningar, och vår förhoppning är att erbjuda en öppen dialog och en mötesplats för att öka förståelsen mellan brukare/patienter och vårdpersonal.
Ofta blir det ett väldigt starkt VI och DEM- tänkande inom sjukvården, och kanske speciellt inom psykiatrin men jag är helt övertygad om att vi inte kommer någon vart alls genom att smutskasta varandra. Bara genom att samtala, berätta och lyssna kommer vi kunna skapa en psykiatri där både personal och patienter mår bra och jobbar tillsammans. Förhoppnignsvis kan "Ur ett annat perspektiv" bli ett steg i rätt riktning.
Inbjudningar har gått ut till personal inom hälso och sjukvård som arbetar inom psykiatrin och anmälningarna trillar in kontinuerligt. På vår hemsida kan man ladda ner inbjudan, program och vägbeskrivning. Vill du hjälpa oss att skapa dialog? I så fall kan du klicka på länken här och skriva ut programmet och sätta upp i personalrummet på din arbetsplats eller i väntrummet på din mottagning, eller kanske berätta för din kontaktperson att konferensen äger rum. Vi jobbar tillsammans, för en bättre psykiatri. Eller hur?
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om SHEDO, Föreningsliv, Konferens, Ur ett annat perspektiv, Självskadebeteende, Ätstörningar, Psykiatri
Dagens styrelsemöte blev främst en planering inför detta föreningens första ordinarie årsmöte och inför konferensen i mars. Årsmötet, som är öppet för alla intresserade och där alla medlemmar i SHEDO har rösträtt, äger rum den 21 februari här i Lund. Kallelsen med mer information finns att ladda ner som pdf från hemsidan.
Den första mars infaller årligen SIAD - Self Injury Awareness Day. Det här vill självklart SHEDO uppmärksamma, och i år arrangerar vi konferensen "Ur ett annat perspektiv" som hålls i Stockholm. Eftersom SIAD infaller en söndag kommer konferensen i stället att äga rum den 3 mars. Under dagen kommer fyra föreläsare att berätta om sina erfarenheter, av den psykiatriska vården och hela konferensen avslutas med en möjlighet för deltagarna att ställa frågor till dagens föreläsare. Fokus kommer ligga på vården av personer med självskadebteende och ätstörningar, och vår förhoppning är att erbjuda en öppen dialog och en mötesplats för att öka förståelsen mellan brukare/patienter och vårdpersonal.
Ofta blir det ett väldigt starkt VI och DEM- tänkande inom sjukvården, och kanske speciellt inom psykiatrin men jag är helt övertygad om att vi inte kommer någon vart alls genom att smutskasta varandra. Bara genom att samtala, berätta och lyssna kommer vi kunna skapa en psykiatri där både personal och patienter mår bra och jobbar tillsammans. Förhoppnignsvis kan "Ur ett annat perspektiv" bli ett steg i rätt riktning.
Inbjudningar har gått ut till personal inom hälso och sjukvård som arbetar inom psykiatrin och anmälningarna trillar in kontinuerligt. På vår hemsida kan man ladda ner inbjudan, program och vägbeskrivning. Vill du hjälpa oss att skapa dialog? I så fall kan du klicka på länken här och skriva ut programmet och sätta upp i personalrummet på din arbetsplats eller i väntrummet på din mottagning, eller kanske berätta för din kontaktperson att konferensen äger rum. Vi jobbar tillsammans, för en bättre psykiatri. Eller hur?
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om SHEDO, Föreningsliv, Konferens, Ur ett annat perspektiv, Självskadebeteende, Ätstörningar, Psykiatri
torsdag, januari 15, 2009
Halv sjuksköterska
En termin godkänd och färdig på nytt universitet.Tre terminer godkända och klara på utbildningen.
Jag är numera en halv sjuksköterska.
Eller kanske ännu hellre (för att undvika märkliga fysiologiska experiment) - halvvägs genom min utbildning. Shit.
Idag skrev jag terminens sista tenta och fixade seminariet jag hade på släp sen min dubbeltid när jag praktiserade i Landskrona. Poängen börjar rassla in i Ladok, och det är bara ett uns av byråkrati och trassel kvar. Det är inte utan ett visst mått av stolthet och ro som jag ikväll slår mej ner i soffan för att bara vila. Känslan som infinner sej de få dagarna mellan en avslutad kurs och innan nästa är påbörjad är svår att beskriva i ord.
På måndag börjar praktiken och sen väntar 15 veckor ute i klinik. Jag anar att jag kommer få jobba mer mej själv mer än på mycket länge när jag de tio första veckorna ska springa runt på en onkologisk (cancer) avdelning, men samtidigt är jag så oerhört glad att jag fick just den placeringen. Jag skulle ljuga tungan både blå och svart om jag sa att jag inte var nervös - visst sjutton är jag skraj för att komma så nära cancer igen, men samtidigt bär jag med mej en stor portion tillförsikt. Jag fixar det här.
Halvvägs till syrraexamen. Verkligheten närmar sej.
/ Innie
Bildens ursprung
Läs även andra intressanta bloggares åsikter om Sjuksköterska, Student, Examen, Framtid, Utbildning, Universitet
onsdag, januari 14, 2009
Real beauty
Vad är äkta skönhet? Vad innebär det att vara vacker? Vem får kallas snygg och framför allt - vem är det som bestämmer?
Idag skriver DN och UNT Forskare från Akademiska sjukhuset och Karolinska Institutet har nu konstaterat att personer med svår anorexi riskerar att dö i förtid. En självklarhet kan tyckas, men som med all vetenskap krävs svart på vitt för att med någorlunda säkerhet kunna skapa kunskap. Den vanligaste dödsorsaken var, som jag gissat, inte själva svälten och undervikten utan aktivt självmord (sen kan man ju alltid diskutera om självsvält borde kallas passivt självmord, men det tar vi en annan gång).
Orsakerna till anorexi är många och risken med att göra generaliseringar är självklart att unika individer faller utanför. Men ändå. Trots att jakten efter en modellkropp, vikthets och utseendefixering kanske inte är den primära orsaken till utvecklad anorexi hos de flesta, har jag svårt att tro att vi inte alls påverkas av vår omgivning. Att leva i 2000-talets Sverige är att leva i en värld full av intryck och uttryck, vi matas ständigt med kunskap, bilder, åsikter, värderingar och bedömningar. Media kryper in under vårt skinn och vi kan inte längre värja oss från omvärdens skrikande budskap som möter oss i tv'n, mobiltelefonen, morgontidningen, gratistidningen, veckotidningen, på internet, i brevlådan och på reklampelarna. Jag har mycket svårt att tro att det inte påverkar oss.
Anorexi har så många fler dimensioner än längtan efter att bli modellsmal, men hos många finns den där åtminstone under perioder av sjukdomstiden. Tyvärr är det man längtar efter och drömmer om sällan hämtat ur verkliga livet. Trots att nog de flesta av oss är medvetna om att bilder i media är redigerade och 'förfinade' tror jag samtidigt det är omöjligt att få grepp om hur lite av det vi ser som egentligen är äkta och verkligt. Den skönhet man eftersträvar existerar egentligen bara på bild, efter omsorgsfull redigering av proffsen som lägger ribban för de ideal vi matas med.
Dove har i sin Campaign for real beauty som lanserades för flera år sedan gått ut hårt mot modebranchen. De skapade en kort, kort film (bara en dryg minut) som med smärtsam tydlighet visar vilket sjuk värld vi lever i.
Skönhet kommer inifrån, det har vi hört till tristess men jag tror det är dags att ta till sej de orden på riktigt nu. På samma gång kan vi slå ihjäl myten att lycka är relaterat till utseende, och att lyckan stiger med minskad vikt. Du är vacker för att du lever, din skönhet finns i din mänsklighet och din rena existens. Det räcker så.
Jag har gått upp långt mer än tjugo kilo i vikt sen jag var som sjukast och det finns ingenting i denna värld som skulle få mej att frivilligt gå tillbaka dit jag var då. Man blir dum i huvudet av svält, det är ett odiskutabelt faktum som jag vägrade acceptera då. Lyckan kommer visserligen inte heller spontant för varje återvunnet kilo, men det ökar dina chanser radikalt till ett välmående liv. Släng idealen i väggen, släng ut vågen och slopa alla förbud. Din kropp vet vad du behöver, sluta tänk och värdera och börja lev för sjutton.
Och glöm aldrig att du är vacker. Just så som du är.
/ Innie
Läs även andra intressanta bloggares åsikter om Anorexi, Ätstörningar, Självkänsla, Skönhet, Ideal, Sjuk, Frisk
Idag skriver DN och UNT Forskare från Akademiska sjukhuset och Karolinska Institutet har nu konstaterat att personer med svår anorexi riskerar att dö i förtid. En självklarhet kan tyckas, men som med all vetenskap krävs svart på vitt för att med någorlunda säkerhet kunna skapa kunskap. Den vanligaste dödsorsaken var, som jag gissat, inte själva svälten och undervikten utan aktivt självmord (sen kan man ju alltid diskutera om självsvält borde kallas passivt självmord, men det tar vi en annan gång).
Orsakerna till anorexi är många och risken med att göra generaliseringar är självklart att unika individer faller utanför. Men ändå. Trots att jakten efter en modellkropp, vikthets och utseendefixering kanske inte är den primära orsaken till utvecklad anorexi hos de flesta, har jag svårt att tro att vi inte alls påverkas av vår omgivning. Att leva i 2000-talets Sverige är att leva i en värld full av intryck och uttryck, vi matas ständigt med kunskap, bilder, åsikter, värderingar och bedömningar. Media kryper in under vårt skinn och vi kan inte längre värja oss från omvärdens skrikande budskap som möter oss i tv'n, mobiltelefonen, morgontidningen, gratistidningen, veckotidningen, på internet, i brevlådan och på reklampelarna. Jag har mycket svårt att tro att det inte påverkar oss.
Anorexi har så många fler dimensioner än längtan efter att bli modellsmal, men hos många finns den där åtminstone under perioder av sjukdomstiden. Tyvärr är det man längtar efter och drömmer om sällan hämtat ur verkliga livet. Trots att nog de flesta av oss är medvetna om att bilder i media är redigerade och 'förfinade' tror jag samtidigt det är omöjligt att få grepp om hur lite av det vi ser som egentligen är äkta och verkligt. Den skönhet man eftersträvar existerar egentligen bara på bild, efter omsorgsfull redigering av proffsen som lägger ribban för de ideal vi matas med.
Dove har i sin Campaign for real beauty som lanserades för flera år sedan gått ut hårt mot modebranchen. De skapade en kort, kort film (bara en dryg minut) som med smärtsam tydlighet visar vilket sjuk värld vi lever i.
Skönhet kommer inifrån, det har vi hört till tristess men jag tror det är dags att ta till sej de orden på riktigt nu. På samma gång kan vi slå ihjäl myten att lycka är relaterat till utseende, och att lyckan stiger med minskad vikt. Du är vacker för att du lever, din skönhet finns i din mänsklighet och din rena existens. Det räcker så.
Jag har gått upp långt mer än tjugo kilo i vikt sen jag var som sjukast och det finns ingenting i denna värld som skulle få mej att frivilligt gå tillbaka dit jag var då. Man blir dum i huvudet av svält, det är ett odiskutabelt faktum som jag vägrade acceptera då. Lyckan kommer visserligen inte heller spontant för varje återvunnet kilo, men det ökar dina chanser radikalt till ett välmående liv. Släng idealen i väggen, släng ut vågen och slopa alla förbud. Din kropp vet vad du behöver, sluta tänk och värdera och börja lev för sjutton.
Och glöm aldrig att du är vacker. Just så som du är.
/ Innie
Läs även andra intressanta bloggares åsikter om Anorexi, Ätstörningar, Självkänsla, Skönhet, Ideal, Sjuk, Frisk
tisdag, januari 13, 2009
Reklamation, någon?
Objekt; Söndertrasad, genomknasig, helgalen kroppshydda, full med nycker och kramper. Går aldrig felfritt, oftast med stor reservation och däremellan inte alls. Karossen är full av repor och (bus)streck av varierande tjocklek och längd, kosmetiskt motbjudande och irreparabla. Motorn hostar och hackar, stommen rostar och låser sej och batterierna är påtagligt överanvända.
Orsak till reklamation; Se ovan, ffs!
Övrig; 26 år UNG kvinna, önskar en kropp som motsvarar hennes biologiska ålder.
Leverans; Omgående!
"Ryggskott innebär att man får värk i framför allt nedre delen av ryggen. Värken kan komma plötsligt eller smygande. Oftast finns det ingen speciell anledning till att man får ryggskott och det är mycket ovanligt att det beror på någon allvarlig skada eller sjukdom.
Ryggbesvär är ungefär lika vanligt i alla åldrar och de flesta kommer någon gång i livet att få ont i ryggen." Sjukvårdsrådgivningen
Jag trodde jag skulle klippa till den stackars kvinnan på apoteket när jag vaggade in där sent i eftermiddags och jämrandes beskrev hur ryggen small till i går när jag tömde diskmaskinen. Tre sekunder in i beskrivningen säger hon "Ryggskott" och jag undrar om jag inte dog en smula. Men jorå, ryggskott, det är grejer det. Och på måndag börjar praktiken. Skjut mej, nu tack!
Men annars är allt bra. Uppsatsen gick igenom med goda ord vid responderingen i dag, och i morgon ska jag iväg och opponera. Måste bara be sambon om hjälp med byxorna och skorna först.
Nämnde jag att hushållsarbete är livsfarligt?
/ Innie
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Ryggskott, Lumbago, Ironi, Humor, Reklamation
Orsak till reklamation; Se ovan, ffs!
Övrig; 26 år UNG kvinna, önskar en kropp som motsvarar hennes biologiska ålder.
Leverans; Omgående!
"Ryggskott innebär att man får värk i framför allt nedre delen av ryggen. Värken kan komma plötsligt eller smygande. Oftast finns det ingen speciell anledning till att man får ryggskott och det är mycket ovanligt att det beror på någon allvarlig skada eller sjukdom.Ryggbesvär är ungefär lika vanligt i alla åldrar och de flesta kommer någon gång i livet att få ont i ryggen." Sjukvårdsrådgivningen
Jag trodde jag skulle klippa till den stackars kvinnan på apoteket när jag vaggade in där sent i eftermiddags och jämrandes beskrev hur ryggen small till i går när jag tömde diskmaskinen. Tre sekunder in i beskrivningen säger hon "Ryggskott" och jag undrar om jag inte dog en smula. Men jorå, ryggskott, det är grejer det. Och på måndag börjar praktiken. Skjut mej, nu tack!
Men annars är allt bra. Uppsatsen gick igenom med goda ord vid responderingen i dag, och i morgon ska jag iväg och opponera. Måste bara be sambon om hjälp med byxorna och skorna först.
Nämnde jag att hushållsarbete är livsfarligt?
/ Innie
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Ryggskott, Lumbago, Ironi, Humor, Reklamation
söndag, januari 11, 2009
Osams med Gud
I dag är jag osams med Gud. På riktigt. Och det förstår ju vem som helst, både med och utan egen tro att det inte är en helt enkel ekvation. Att vara arg på någon man inte har ett ansikte av, inte kan sätta fingret på eller ens veta om man ska benämna med hon, han, den eller det kan inte bli annat än katastrof. Och egentligen är jag nog inte arg. Bara väldigt, väldigt förvirrad. Men säg det inte till Honem...
Läs även andra bloggares åsikter om Tro, Präst, Kall, Utbildning, Framtid, Jobb
Ett kall så starkt och övertygande,
under så många år nedtryckt, undanskuffat, förträngt
under så många år nedtryckt, undanskuffat, förträngt
Tonåringens hopp och önskan,
maldes ner av trångsynta, stelbenta vänner
maldes ner av trångsynta, stelbenta vänner
Men sakta återskapas de pulveriserade drömmarna,
tar försiktigt form igen och bygger sej starka
tar försiktigt form igen och bygger sej starka
Jag hör en röst som ropar högre och högre,
en känsla som växer sej starkare och starkare
en känsla som växer sej starkare och starkare
Var gång jag går in i det rummet, i det huset,
hör jag rösten och känslan slår rot
hör jag rösten och känslan slår rot
Det är här jag ska vara
det är här jag ska verka
det är här jag ska leva
det är här jag ska verka
det är här jag ska leva
Hos Honom
Med Honom
För Honom
Med Honom
För Honom
Alltid
Innie 060928
Dikten skrev jag i september 2006, då jag även bloggade om det. Sen övertygade jag mej själv om att det var galenskap och valde att läsa till sjuksköterska i stället, and the rest is history. Varför kan då inte Gud lämna mej i fred? Varför måste hans kall återkomma, igen och igen och igen, och allra helst i situationer då jag är som mest vapenlös? Varför kan inte Hon/Han/Den/Det acceptera mitt val - jag ska inte bli präst! Jag skulle suga som präst, jag är ju mest bara arg på Gud för jämnan ändå! Men jag kan ju inte leva utan Honom.... Jag har valt bort prästskapet, jag kan inte verka som präst, det är inte meningen. Men varför, varför, varför vaknar kallet till liv igen. Jag trodde jag hade släckt ut det. Jag trodde jag hade tystat rösten i hjärtat, jag trodde (hoppades) att jag valt rätt.
Jag är halvvägs igenom min utbildning nu. Snälla, kalla inte på mej igen för jag vet inte om jag orkar säga nej ännu en gång.
/ Innie
Jag är halvvägs igenom min utbildning nu. Snälla, kalla inte på mej igen för jag vet inte om jag orkar säga nej ännu en gång.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Tro, Präst, Kall, Utbildning, Framtid, Jobb
fredag, januari 09, 2009
Sambons lov
Strax efter fem i morse väckte jag mej själv med en hejdundrande nysattack med vilken jag också väckte hunden som knorrade yrvaket från sin korg på golvet. Efter detta aningens chockartade uppvaknande vände jag mej om för att krypa in i sambons famn bara för att upptäcka att - jag låg ensam i sängen. Fortfarande i nån form av förkyld nysningsdvala vacklade jag ut i vardagsrummet, och mötte honom på väg från soffan. Min hastigt och inte alls speciellt lustigt påkomna migrän som anföll i går kväll fick honom att sova på soffan. Han ville inte riskera att väcka mej när han, några timmar efter det att jag raglat i säng med händerna om huvudet, tänkte gå och lägga sej. "Jag skulle ju ändå se på hockeyn i natt" tyckte han och log som bara han kan.
Efter den exemplariskt korta föreläsningen i förmiddags, trettiofem minuter i
stället för de schemalagda två timmarna, tog jag bussen hem och kröp i mjukiskläderna. Där befinner jag mej fortfarande. Raggsockar, velourbrallor och pallesjal. Tack gode Gud att jag har en sambo som älskar hemmakläder lika mycket som jag gör, allt annat hade varit katastrof! När sambon åkte in till sin eftermiddagsföreläsning slog jag på vår X-box och spelade lite Need for speed (och jag har fortfarande inte riktigt kommit över skillnaden mellan Nintendo 8bitar och X-box 360...) för att plötsligt toksomna i soffan med katterna och hunden omkring mej.
Jag tror helt enkelt min kropp laddade ur totalt efter den sista tidens maraton. När högskolepoängen äntligen börjar trilla in i Ladok och jag börjar komma i takt med utbildningen behöver jag starta om hela maskineriet för att få ny kraft. Nästa vecka ska jag försvara min uppsats och tenta av statistiken, sen väntan 15 veckors praktik. I morgon eftermiddag kommer min mamma på besök och dessförinnan ska gamla bettan få sin dom hos bildomaren (håll tummarna för att hon blir godkänd!). Själv ska jag fortsätta mitt raggsocksrace, käka upp resten av godiset, dofta på den vackra rosen och lyssna på Zellmanis senaste och innerligt tacka sambon för att han alltid lyckas pigga upp, trots mina minor break down. Han är fantastisk och ger mitt liv ett djup och en mening jag inte känt på många, många år.
/ Innie
Efter den exemplariskt korta föreläsningen i förmiddags, trettiofem minuter i
stället för de schemalagda två timmarna, tog jag bussen hem och kröp i mjukiskläderna. Där befinner jag mej fortfarande. Raggsockar, velourbrallor och pallesjal. Tack gode Gud att jag har en sambo som älskar hemmakläder lika mycket som jag gör, allt annat hade varit katastrof! När sambon åkte in till sin eftermiddagsföreläsning slog jag på vår X-box och spelade lite Need for speed (och jag har fortfarande inte riktigt kommit över skillnaden mellan Nintendo 8bitar och X-box 360...) för att plötsligt toksomna i soffan med katterna och hunden omkring mej.Jag tror helt enkelt min kropp laddade ur totalt efter den sista tidens maraton. När högskolepoängen äntligen börjar trilla in i Ladok och jag börjar komma i takt med utbildningen behöver jag starta om hela maskineriet för att få ny kraft. Nästa vecka ska jag försvara min uppsats och tenta av statistiken, sen väntan 15 veckors praktik. I morgon eftermiddag kommer min mamma på besök och dessförinnan ska gamla bettan få sin dom hos bildomaren (håll tummarna för att hon blir godkänd!). Själv ska jag fortsätta mitt raggsocksrace, käka upp resten av godiset, dofta på den vackra rosen och lyssna på Zellmanis senaste och innerligt tacka sambon för att han alltid lyckas pigga upp, trots mina minor break down. Han är fantastisk och ger mitt liv ett djup och en mening jag inte känt på många, många år.
/ Innie
onsdag, januari 07, 2009
Bock och tack (om avslut och nomineringar)
Känslan av att sätta bock efter bock på dagens och veckans "To-do-list" är fantastisk. När man har tusen saker i huvudet och tio bollar i luften går till sist all energi åt till just de här projekten och ingenting annat får kosta någon som helst energi. Att få lägga ner bollarna och lyfta blicken efter en intensiv tid är obeskrivligt förlösande.
Den uppsats jag tillsamans med en kursare skrivit under jullovet är äntligen färdig och jag laddade upp den på kurshemsidan i eftermiddags, med god marginal till deadline. Vi har varken stressat eller panikskrivit, det har bara flutit på smärtfritt hela vägen. Troligtvis beror det främst på att jag är lite av en metodnörd (hey - mamma är forskare, jag fick för sjutton kvalitativ metod med bröstmjölken!); jag älskar att läsa, gräva, skriva och undersöka. Dessutom var ju ämnet i högsta grad självvalt, "Dialektisk Beteendeterapi som behandlingsmetod vid bulimia nervosa och hetsätningsstörning - en litteraturstudie", och jag är faktiskt hyfsat nöjd med resultatet av vår uppsats!
Dessutom kunde jag i går kväll skicka in åhörarkopiorna inför morgondagens föreläsning på Malmö Högskola. Jag måste erkänna att det är en lätt märklig känsla att föreläsa för sjuksköterskor i specialistutbildning, när jag själv bara är halvvägs genom min grundutbildning. Men jag älskar det! Kontakten med högskolan är jättebra och jag måste säga att jag trivs med att bemötas som föreläsare och utbildare i stället för som åhörare och student. Det finns en respekt i den relationen som jag saknar i egenskap av student.
Till sist; några av er har säkert hört talas om Stora Bloggpriset som anordnas av Bloggportalen och Aftonbladet. På deras hemsida står att "Syftet är att främja goda prestationer inom svenskt bloggande." En bloggpanel bestående av hundra bloggare har valts ut, som i sin tur ska nominera kandidater till priset som sedan röstas fram bland de bloggare med flest nomineringar. Ludmilla fick förmånene att delta i bloggpanelen, och det var med stor förvåning och all lycka som jag i går tog del av hennes nominering i kategorin "Vardag";
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Stora Bloggpriset, Uppsats, Forskning, Metod, Tacksamhet, Glädje
Den uppsats jag tillsamans med en kursare skrivit under jullovet är äntligen färdig och jag laddade upp den på kurshemsidan i eftermiddags, med god marginal till deadline. Vi har varken stressat eller panikskrivit, det har bara flutit på smärtfritt hela vägen. Troligtvis beror det främst på att jag är lite av en metodnörd (hey - mamma är forskare, jag fick för sjutton kvalitativ metod med bröstmjölken!); jag älskar att läsa, gräva, skriva och undersöka. Dessutom var ju ämnet i högsta grad självvalt, "Dialektisk Beteendeterapi som behandlingsmetod vid bulimia nervosa och hetsätningsstörning - en litteraturstudie", och jag är faktiskt hyfsat nöjd med resultatet av vår uppsats!
Dessutom kunde jag i går kväll skicka in åhörarkopiorna inför morgondagens föreläsning på Malmö Högskola. Jag måste erkänna att det är en lätt märklig känsla att föreläsa för sjuksköterskor i specialistutbildning, när jag själv bara är halvvägs genom min grundutbildning. Men jag älskar det! Kontakten med högskolan är jättebra och jag måste säga att jag trivs med att bemötas som föreläsare och utbildare i stället för som åhörare och student. Det finns en respekt i den relationen som jag saknar i egenskap av student.
Till sist; några av er har säkert hört talas om Stora Bloggpriset som anordnas av Bloggportalen och Aftonbladet. På deras hemsida står att "Syftet är att främja goda prestationer inom svenskt bloggande." En bloggpanel bestående av hundra bloggare har valts ut, som i sin tur ska nominera kandidater till priset som sedan röstas fram bland de bloggare med flest nomineringar. Ludmilla fick förmånene att delta i bloggpanelen, och det var med stor förvåning och all lycka som jag i går tog del av hennes nominering i kategorin "Vardag";
Tankestormar - Therese skriver med perspektiv om hur det var att må psykiskt dåligt. Idag mår hon bra. Det är en mycket insiktsfull blogg som ger hopp. Man kan ta sig igenom det som varit. Genom att dela med sig av detta tror jag att hon hjälper många.Vad kan jag säga? Mitt djupaste tack till dej Ludmilla. Ibland kommer såna små tecken och meddelanden pecis när man bäst behöver dem.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Stora Bloggpriset, Uppsats, Forskning, Metod, Tacksamhet, Glädje
tisdag, januari 06, 2009
Vissa saker vill man inte minnas
Samma korridor, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Avdelningen är en bunker med bara två gemensamma fönster. Längst bort ligger det lilla äckliga rökrummet, det är där jag tillbringar största delen av min tid. Jag sitter på golvet, hopkrupen mellan den hårda träbänken och den kalla, nikotingula väggen. Rummet är kvadratiskt och bara ett par kvadratmeter stort men kan rymma upp mot åtta personer, bara man trängs ordentligt. En brun tung dörr ska hålla röken separerad från resten av avdelningen men håller man bara upp den lite för länge så går brandlarmet. Vi sitter som i en bur - väggen som vetter mot dagrummet består av en glasruta så att vi inte ska kunna gömma oss i rökdimmorna. Det är därför jag sitter på golvet, för att skyla mej själv, för att skydda mej de vakande ögonen. Extravaket på andra sidan rutan bankar irriterat på glaset och ryter åt mej att komma upp där han kan se mej. Jag släcker i taket och sjunker ihop ytterligare i mitt trygga hörn.
Månader har gått, kanske år. Akutavdelningen tvingades stängas, pengarna räckte inte till. De hittade mögel i korridorerna, avdelningarna var inte renoverade på många decennier och hela huset är redo att falla ihop. Jag flyttas till psykosavdelningen och måste åter igen ner i bunkern; psykoserna tog över de lokalerna i flyttkaoset. Min avdelning har flyttat dagisets öppna lokaler men de säger att de inte kan lita på mej - det kallas tvångsvård. Återigen vandrar jag i bunkerns korridorer, samma planlösa, meningslösa, hatfyllda gång. Hasande steg, darrande händer, nånstans hör jag en mugg krossas mot golvet (hon den där får inte heller vårdas på dagiset) och det luktar svagt av cigarett, fimpar och avlopp. Månad ut, månad in. Hopplösheten gnager och bygger bo i mitt bröst.
Det luktar snö. Jag ser hur flingorna faller utanför mitt fönster och bygger bo på mitt fönsterbleck. Jag lägger handen mot glaset, det okrossbara, och låter kylan vandra från handflatan upp genom armen och in i hjärtat. Det finns inte mycket kvar av min kropp längre och av viljan som en gång var flammande, het och storslagen finns bara en svag och flämtande låga kvar. I korridoren tjuter överfallsalarmet - eller är det brandlarmet - och jag vet att om jag bara handlar tillräckligt fort kan jag smita ut när personalen börjar springa. Jag sitter kvar med handen mot det rimfrostade glaset och låter osynliga tårar rinna. Jag har inget där ute att hämta. Mitt liv är här.
Bunkeravdelningen är stängd för all framtid, personalen kan inte längre vistas där, möglet har tagit över. Vi flyttar upp två trappor men ingen kommer på tanken att låta mej gå över till affektiva enheten. Jag har vårdats med psykoserna så länge nu att ingen minns hur det var dessförinnan. Inte ens jag, och det blir nog bäst så. Ångesten är stark nu men deras ord är hårda och tydliga; "Vi har inte tid med det här längre, ska du vara kvar här måste du uppföra dej." Och det blir vår och det blir sommar. Det var den tredje sommaren.
"Läkaren vill träffa dej. Med en gång." Ingen har sagt något om läkarsamtal, jag är djupt försjunken i mina egna tankar och befinner mej i farozonen mellan sömn, dvala och medvetslöshet. Jag frigör mej motvilligt och sätter mej upp i sängen, låter de svarta striporna av otvättat hår falla fritt och följer med tunga steg och utan motsättningar sköterskan bort till läkarens rum. Överläkare. Chefsöverläkare. I psykiatri och rättspsykiatri. "Vi flyttar dej till rättspsyk i Vadstena, jag har precis talat med dem. De borde kunna ordna en plats tills på måndag. Du är ett hopplöst, meningslöst, vansinnigt psykfall och vi vill aldrig se dej igen." Det är möjligt att han egentligen aldrig uttalade den där sista meningen högt, men det spelar ingen roll. Mitt hjärta visste vad han egentligen ville säga. Det enda jag vill veta är när jag få återvända hem igen, från exilen i de hopplösas land, från ändstationen för envisa självskadare. Jag önskade så att du skulle ge mej ett svar med ett uns av omtanke, kanske en hjälpande hand eller en låga att värna och hålla vid liv. Istället gav du mej tio hugg i ryggen och jag förseglade för alltid mina läppar; "Du får stanna där tills du tagit ditt förnuft till fånga. Mer än så kan jag inte säga"
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Psykiatri, Minnen, Anorexi, Kyla, Snö, Självmord, Rättspsykiatri
Månader har gått, kanske år. Akutavdelningen tvingades stängas, pengarna räckte inte till. De hittade mögel i korridorerna, avdelningarna var inte renoverade på många decennier och hela huset är redo att falla ihop. Jag flyttas till psykosavdelningen och måste åter igen ner i bunkern; psykoserna tog över de lokalerna i flyttkaoset. Min avdelning har flyttat dagisets öppna lokaler men de säger att de inte kan lita på mej - det kallas tvångsvård. Återigen vandrar jag i bunkerns korridorer, samma planlösa, meningslösa, hatfyllda gång. Hasande steg, darrande händer, nånstans hör jag en mugg krossas mot golvet (hon den där får inte heller vårdas på dagiset) och det luktar svagt av cigarett, fimpar och avlopp. Månad ut, månad in. Hopplösheten gnager och bygger bo i mitt bröst.
Det luktar snö. Jag ser hur flingorna faller utanför mitt fönster och bygger bo på mitt fönsterbleck. Jag lägger handen mot glaset, det okrossbara, och låter kylan vandra från handflatan upp genom armen och in i hjärtat. Det finns inte mycket kvar av min kropp längre och av viljan som en gång var flammande, het och storslagen finns bara en svag och flämtande låga kvar. I korridoren tjuter överfallsalarmet - eller är det brandlarmet - och jag vet att om jag bara handlar tillräckligt fort kan jag smita ut när personalen börjar springa. Jag sitter kvar med handen mot det rimfrostade glaset och låter osynliga tårar rinna. Jag har inget där ute att hämta. Mitt liv är här.
Bunkeravdelningen är stängd för all framtid, personalen kan inte längre vistas där, möglet har tagit över. Vi flyttar upp två trappor men ingen kommer på tanken att låta mej gå över till affektiva enheten. Jag har vårdats med psykoserna så länge nu att ingen minns hur det var dessförinnan. Inte ens jag, och det blir nog bäst så. Ångesten är stark nu men deras ord är hårda och tydliga; "Vi har inte tid med det här längre, ska du vara kvar här måste du uppföra dej." Och det blir vår och det blir sommar. Det var den tredje sommaren.
"Läkaren vill träffa dej. Med en gång." Ingen har sagt något om läkarsamtal, jag är djupt försjunken i mina egna tankar och befinner mej i farozonen mellan sömn, dvala och medvetslöshet. Jag frigör mej motvilligt och sätter mej upp i sängen, låter de svarta striporna av otvättat hår falla fritt och följer med tunga steg och utan motsättningar sköterskan bort till läkarens rum. Överläkare. Chefsöverläkare. I psykiatri och rättspsykiatri. "Vi flyttar dej till rättspsyk i Vadstena, jag har precis talat med dem. De borde kunna ordna en plats tills på måndag. Du är ett hopplöst, meningslöst, vansinnigt psykfall och vi vill aldrig se dej igen." Det är möjligt att han egentligen aldrig uttalade den där sista meningen högt, men det spelar ingen roll. Mitt hjärta visste vad han egentligen ville säga. Det enda jag vill veta är när jag få återvända hem igen, från exilen i de hopplösas land, från ändstationen för envisa självskadare. Jag önskade så att du skulle ge mej ett svar med ett uns av omtanke, kanske en hjälpande hand eller en låga att värna och hålla vid liv. Istället gav du mej tio hugg i ryggen och jag förseglade för alltid mina läppar; "Du får stanna där tills du tagit ditt förnuft till fånga. Mer än så kan jag inte säga"
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Psykiatri, Minnen, Anorexi, Kyla, Snö, Självmord, Rättspsykiatri
söndag, januari 04, 2009
Drömmarna
"Ge en sol till jordens barn,
Låt den stråla vänlig ock klar
Ge en sol till jordens barn,
Låt den måla himmel och hav /.../
Låt den stråla vänlig ock klar
Ge en sol till jordens barn,
Låt den måla himmel och hav /.../
Ibland märker jag av att mitt skyddande skal mot omvärlden inte är fullt så starkt som jag kanske önskat. Jag följer världens sönderfall i säkert förvar vid min dator och sköljer ner Israels bombattentat och den illegala organhandeln i Moldavien med morgonkaffet. Barnen i västra Gaza har inte gått utanför dörren på en vecka, själv strövar jag fritt över fälten varenda dag. Jag läser om Fredrik som, trots att han diagnosticerats med autism och adhd och varit sjukskriven ett halvår på grund av mobbning, ändå tvingas tillbaka till sin gamla skola. Han är tretton år gammal och talade om självmord redan som tioåring.
Här någonstans kopplar verkligheten sitt grepp runt mitt hjärta och vrider om, samtidigt som luftstrupen snärjs åt och det blir påtagligt svårt att andas. Mitt liv har varit kaos och sjukt, det har kantats av självhat, död och förstörelse. Men ändå. Verkligheten kryper in under min hud och vanmakten och hjälplösheten slår till. Kan jag verkligen göra någon skillnad?
När jag för två och ett halvt år sedan tvingades inse att ingen någonsin kommer att rädda mej blev jag först bestört och livrädd. Det spelade ingen roll hur svårt jag än skadade mej - räddningen kom ändå aldrig. Insikten gjorde så fruktansvärt ont, men det var samtidigt den som räddade mej. Det var jag - bara jag - som kunde göra skillnad.
Nu sitter jag här några år senare med drömmar långt större än de jag då bar på. Jag nöjer mej inte längre med att göra skillnad i mitt eget liv, min förhoppning är faktiskt att kunna förändra något annat; något större. Rubrikerna i tidningen bromsar mej och jag undrar om det alls är möjligt. Jag vill inte veta av det, men vanmakten sätter sina spår. Vem är jag att tro mej kunna påverka? Vem är jag att tro att jag har något att säga? Bara några hundra mil härifrån sprängs barn, familjer, och liv i spillror och här sitter jag och drömmer om något större.
Det är då man måste veta att det är drömmarna som håller en vid liv.
Alltid.
Här någonstans kopplar verkligheten sitt grepp runt mitt hjärta och vrider om, samtidigt som luftstrupen snärjs åt och det blir påtagligt svårt att andas. Mitt liv har varit kaos och sjukt, det har kantats av självhat, död och förstörelse. Men ändå. Verkligheten kryper in under min hud och vanmakten och hjälplösheten slår till. Kan jag verkligen göra någon skillnad?
När jag för två och ett halvt år sedan tvingades inse att ingen någonsin kommer att rädda mej blev jag först bestört och livrädd. Det spelade ingen roll hur svårt jag än skadade mej - räddningen kom ändå aldrig. Insikten gjorde så fruktansvärt ont, men det var samtidigt den som räddade mej. Det var jag - bara jag - som kunde göra skillnad.
Nu sitter jag här några år senare med drömmar långt större än de jag då bar på. Jag nöjer mej inte längre med att göra skillnad i mitt eget liv, min förhoppning är faktiskt att kunna förändra något annat; något större. Rubrikerna i tidningen bromsar mej och jag undrar om det alls är möjligt. Jag vill inte veta av det, men vanmakten sätter sina spår. Vem är jag att tro mej kunna påverka? Vem är jag att tro att jag har något att säga? Bara några hundra mil härifrån sprängs barn, familjer, och liv i spillror och här sitter jag och drömmer om något större.
Det är då man måste veta att det är drömmarna som håller en vid liv.
Alltid.
"Ge en äng med blommor på,
Stor och varm, där barnen kan gå
Ge en skog av björk och hägg,
Häng en sol på barndomens vägg"
Stor och varm, där barnen kan gå
Ge en skog av björk och hägg,
Häng en sol på barndomens vägg"
Ted Gärdestad
lördag, januari 03, 2009
Skört skal med levande kärna
Jag har insett att jag här i bloggen skriver väldigt mycket om psykisk ohälsa och om hur jag en gång i tiden har mått, men väldigt lite om hur jag faktiskt mår i dag. Kanske är det en rest av min uppfostran, där ohälsa inte ansågs som allmän egendom utan stannade i familjens trygga förvar, kanske är det bara ett led i min hårfina balansgång mellan att vara hjärtligt personlig och obekvämt privat.
Men ändå, det är dags för ett statement. Nytt år, nya tag och nya insikter att acceptera - min kropp, den fysiska delen av den, mår inte speciellt bra. Svårt att erkänna men lika livsavgörande för tillfrisknande som att erkänna till exempel anorexi eller alkoholmissbruk. I ungefär ett års tid har jag sprungit fram och tillbaka mellan ett antal läkare och sjuksköterskor på ett antal olika vårdcentraler i jakten på hjälpen. Tyvärr utan större framgång.
I går kväll satt jag på hallgolvet i sambons famn och lät tårarna trilla. Jag hatar känslan av att inte bli lyssnad på, att inte bli tagen på allvar eller rätt och slätt negligeras. Jag fick nog av det under mina år inom psykiatrin där man som tvångsvårdad knappast behöver lyssnas på, och jag vill inte behöva uppleva det igen. Ändå sitter jag här, dryga tolv månader efter min första läkarkontakt, med förvärrade och ytterligare tillkomna symptom men utan varken diagnos, utredning eller förklaring.
Jag är trött på att inte bli lyssnad på och jag är evinnerligt, innerligt trött på att må som jag gör. I två dagar har jag legat klubbad här hemma, utan någon som helst fysisk kraft, med hoppande hjärta, knivar i magen, rusande puls och den märkligaste punkthuvudvärk läkarna nånsin hört talas om. Långt bak i huvudet räds jag att detta är hämnden för alla år jag aktivt misshandlat min kropp med tabletter, svält och skador. Kanske är det dags att betala tillbaka nu.
Men annars mår jag bra - jag är lyckligare än någonsin och vill, trots underliga smärtor och frustrerande läkarkontakter, inte för något i hela världen byta liv. Jag älskar min sambo, mina djur, min lägenhet och mitt liv. Nu önskar jag mej bara en hel och fungerande kropp att älska också, så lovar jag att vara nöjd sedan.
// Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Sjukdom, Smärta, Psykiatri, Trötthet, Liv
Men ändå, det är dags för ett statement. Nytt år, nya tag och nya insikter att acceptera - min kropp, den fysiska delen av den, mår inte speciellt bra. Svårt att erkänna men lika livsavgörande för tillfrisknande som att erkänna till exempel anorexi eller alkoholmissbruk. I ungefär ett års tid har jag sprungit fram och tillbaka mellan ett antal läkare och sjuksköterskor på ett antal olika vårdcentraler i jakten på hjälpen. Tyvärr utan större framgång.
I går kväll satt jag på hallgolvet i sambons famn och lät tårarna trilla. Jag hatar känslan av att inte bli lyssnad på, att inte bli tagen på allvar eller rätt och slätt negligeras. Jag fick nog av det under mina år inom psykiatrin där man som tvångsvårdad knappast behöver lyssnas på, och jag vill inte behöva uppleva det igen. Ändå sitter jag här, dryga tolv månader efter min första läkarkontakt, med förvärrade och ytterligare tillkomna symptom men utan varken diagnos, utredning eller förklaring.
Jag är trött på att inte bli lyssnad på och jag är evinnerligt, innerligt trött på att må som jag gör. I två dagar har jag legat klubbad här hemma, utan någon som helst fysisk kraft, med hoppande hjärta, knivar i magen, rusande puls och den märkligaste punkthuvudvärk läkarna nånsin hört talas om. Långt bak i huvudet räds jag att detta är hämnden för alla år jag aktivt misshandlat min kropp med tabletter, svält och skador. Kanske är det dags att betala tillbaka nu.
Men annars mår jag bra - jag är lyckligare än någonsin och vill, trots underliga smärtor och frustrerande läkarkontakter, inte för något i hela världen byta liv. Jag älskar min sambo, mina djur, min lägenhet och mitt liv. Nu önskar jag mej bara en hel och fungerande kropp att älska också, så lovar jag att vara nöjd sedan.
// Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Sjukdom, Smärta, Psykiatri, Trötthet, Liv
fredag, januari 02, 2009
Blombud
Strax efter nio i morse ringde det på telefonen och en kvinna berättade glatt på bred skånska att sambon och jag kunde vänta oss blombud under dagen. Blombud?
Visserligen har jag varit vuxen i ganska många år, och visst har jag blommograferat en och annan gång, men aldrig har jag själv fått blommor hemskickade. Inte heller sambon kunde ge nån vettig förklaring så det var bara att vänta och se. Efter morgonens långpromenad över de solgnistrande fälten ringde det på porttelefonen och vips stod jag i hallen med två stora buketter i famnen; en till mej och en till sambon. Grattis på födelsedagen och grattis i efterskott - från familjen i Norr!
TACK TACK TACK ropar vi, vinkar glatt och lägger upp en drös foton på våra vackra kreationer som nu får pryda våra bord. Och hyacinterna doftar gudomligt.
// Innie
Visserligen har jag varit vuxen i ganska många år, och visst har jag blommograferat en och annan gång, men aldrig har jag själv fått blommor hemskickade. Inte heller sambon kunde ge nån vettig förklaring så det var bara att vänta och se. Efter morgonens långpromenad över de solgnistrande fälten ringde det på porttelefonen och vips stod jag i hallen med två stora buketter i famnen; en till mej och en till sambon. Grattis på födelsedagen och grattis i efterskott - från familjen i Norr!
TACK TACK TACK ropar vi, vinkar glatt och lägger upp en drös foton på våra vackra kreationer som nu får pryda våra bord. Och hyacinterna doftar gudomligt.
// Innie
torsdag, januari 01, 2009
Husmorskatter?
Katterna i det här hushållet har en mycket märklig relation till vår tvättmaskin.
Läs även andra bloggares åsikter om Katter, Husdjur, Tvättmaskin, Humor
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)