Jag har alltid varit en person med stort ensamhetsbehov. Jag älskar mina vänner och träffar dem mycket gärna, men orken tar också slut snabbare än för många. Därför har jag ibland tvivlat på att jag någonsin skulle hitta någon att dela mitt liv med - hur skulle jag kunna leva med någon och samtidigt vara så beroende av ensamhet. Ända sedan jag träffade fästmannen har jag varit säker på att han är mannen med stort M och när jag nu ser tillbaka på tre veckors ensamhet är jag om möjligt än mer övertygad. Jag behöver honom för att leva och för att må bra. Mitt liv utan honom är grått, formlöst och en enda stor saknad och väntan. Jag sover inte om nätterna (jag behöver höra hans andetag bredvid mej i sängen och känna hans varma hand i min), jag kan inte hålla ordning på mat och ätande (jeansen hänger pösigt och matlagningen har mest bestått av nyponsoppa, pasta och knäckebröd) och jag tappar all struktur på mina dagar (jobbar till tre på nätterna och sover halva förmiddagen).
Han drar fram det bästa ur mej. Genom honom blir jag starkare, tryggare, säkrare och lugnare. Att få älska honom och få älskas av honom är en nåd att vårda varje dag. Hans norrländska inre lugn lägger sej som bomull kring lägenheten när han är här och ger mej ett extra lager hud. Utan honom är jag inte hel. Ikväll kommer han hem. Äntligen, äntligen, äntligen kommer han hem! Orden räcker inte till, jag är bara så oerhört lycklig. Så djupt tacksam över att den vackraste människan har blivit min och att jag får vara hans. Över att jag får dela något så vackert som kärleken med honom. Över att jag, om bara knappa tio månader, inför Gud får lova att dela mitt liv med honom.
Jag älskar dej.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Kärlek, Tvåsamhet, Saknad, Längtan, Ensamhet, Tacksamhet
Han drar fram det bästa ur mej. Genom honom blir jag starkare, tryggare, säkrare och lugnare. Att få älska honom och få älskas av honom är en nåd att vårda varje dag. Hans norrländska inre lugn lägger sej som bomull kring lägenheten när han är här och ger mej ett extra lager hud. Utan honom är jag inte hel. Ikväll kommer han hem. Äntligen, äntligen, äntligen kommer han hem! Orden räcker inte till, jag är bara så oerhört lycklig. Så djupt tacksam över att den vackraste människan har blivit min och att jag får vara hans. Över att jag får dela något så vackert som kärleken med honom. Över att jag, om bara knappa tio månader, inför Gud får lova att dela mitt liv med honom.
Jag älskar dej./ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Kärlek, Tvåsamhet, Saknad, Längtan, Ensamhet, Tacksamhet
12 kommentarer:
Åh vad härligt, och fint! Jag blir varm och glad inuti!
Jag har också extrem stort ensamhetsbehov, och orken tar slut för mig med, behöver mycket ensamhetstid för att "ladda om." Jag sitter tyvärr fast i destruktivitet för tillfället, och jag har många gånger tvivlat på att jag någonsin ska kunna leva tillsammans med någon. Lite som du skriver här liksom..
Men detta inger ju hopp, måste jag säga!
*ler stort*
Vad kärlek kan betyda mycket:)!! Kram
Tack för detta inlägget, Jag fungerar precis som du med vänner och sitter och tänker likadant...... är sjukt orolig att jag aldrig skulle funka med en kille. Men det där gav lite hopp
Vad glad jag är för dig! Då finns det chans för oss, individualister och de som trivs med sin ensamhet.
Kram
Kärlek är bäst helt enkelt!
Ja du fina, jast nu ser det inte helt ljust ut på Praktikfronten...de ska ha ett möte på Tis ang. om jag får vara kvar alls efter att jag krampat en gång. De visste om kramperna och hävdade att det inte var några problem what´s so ever men ja nu låter det något annorlunda. Men loppet är inte kört ännu, jag håller tummarna för att de andra som faktiskt tycket att jag ska få vara kvar fast arbeta mindre, skall vinna i majoritet.
Tänker på dig med fina du, vad skön att kärleken kommer hem nu!
Kramar Mia
Ååååå, visst är kärleken underbar. Tänk att vi två har funnit kärleken som "klarar av oss" trots att det går upp och ner.
Jag blir så inspirerad att gifta mig när jag läser dina inlägg. Kanske det blir så också???
Stor kram till dig och stor kram till Kärleken!
Nej. Detta kan inte stå oemotsagt. Du är en hel människa. Du är skapad av Gud och har ett helt värde, en hel personlighet och ett helt liv utan någon annan. Att älska och bli älskad är en ynnest och en lycka, som jag unnar dej fullt ut, men du är tillräcklig utan din man också. Som du ju alltför väl vet kan ingen lova att stanna kvar för alltid och man måste ändå leva vidare.
Jag skriver det inte för att göra dej ledsen eller förminska din/er kärlek. Jag ger mitt fulla bifall till att älska vanvettigt. Men jag blir extremt provocerad när du skriver att du inte är hel utan honom. Du är en hel människa. Och han är en hel. Tillsammans blir ni två hela människor och - som Nalle Puh säger - det är bra mycket roligare att vara två.
Men är inte det ett bevis på kärleken och på att ni hör ihop - att ditt behov av ensamhet inte längre är större än önskan att ha honom där, hos dig? Det är precis den kärleken jag drömmer om, någon som jag vill ha där trots mitt enorma behov av en ensam, egen plats i tillvaron.
En av mina favoritförfattare, Jeanette Winterson, har skrivit något som alltid finns med mig: "Why is the measure of love loss?" Kärlek kan mätas i det vi ger upp, eller som mer eller mindre ger upp sig självt.
Jag tror på att den där stora kärleken är en saknad del av oss, gör oss hela, fyller ett hål som vi kanske inte varit medvetna om. När vi träffar någon som kompletterar oss, så kan allt vi trodde om oss själva förändras.
~L
Till skilland från Mille tror jag inte att vi per automatik är hela i oss själva, Som människa skapas vi genom möten, det är genom möten och relationer vi blir fullkomliga (förutsatt att dessa är positiva, negativa relationer har självfallet motsatt effekt). Vidare kan jag inte se att någon kan "ge bifall" till er kärlek, er kärlek är just er. Och din känsla inför den har ingen rätt att kalla fel.
Jag upplever samma sak med min sambo, han gör mig hel. Inte på ett vis som innebär att jag aldrig skulle kunna bli det igen om han försvann, men inte detso mindre - han gör mig hel.
Sara & Anonym: Härligt att jag kan sprida en smula ljus och hopp till er med min glädje - dubbel glädje är ju som bekant delad glädje :-)
Dora: Visst finns det hopp! :D
Maria B: Nämen oh ... Så klart du vågar! Självklart! Det är en obeskrivlig känsla, en trygghet som inte går att uttrycka i ord. Oavsett hur trygg jag än har känt mej i vårt förhållande tidigare står detta över allt annat. Våga!
KRAM
Mille: Fast jag tycker inte att det är motsatser. Här beskriver Anna nedan mina känslor väldigt tydligt; han gör mej hel men inte på ett sätt som innebär att jag aldrig skulle bli det igen om han försvann. Och visst är jag tillräcklig även utan honom, men jag är bättre med honom vid min sida. Ett plus ett kan faktiskt bli mer än två. Därmed inte sagt att jag inte är har ett helt värde i Guds ögon, eller i någon annans ögon heller, men jag blir något mer med honom. Jag ser inte det som något negativt utan är djupt tacksam för att få uppleva det.
Lisa: Jo, det har du helt rätt i. Han är den jag vill ha här, trots att det är ensamheten jag behöver. Tack för kloka ord.
Anna: Tack, tack, tack för att du exakt satte ord på och förtydligade mina känslor. TACK!
Norrlänningar är fina dom.
Skicka en kommentar