Jag har aldrig förstått mej på skyll-dej-själv-mentaliteten som gärna plockas fram när det talas om självskadebeteende och ätstörningar. Det är illa nog med alla fördomar, missförstånd och stigmata som omsluter psykiatrin utan att patienten dessutom ska få skulden för sina problem. Missförstå mej rätt; jag är en stark förespråkare för eget ansvar! Det är bara du själv som kan få ditt självskadebeteende och ingen annan än du själv kan bryta dina hetsätningar. Att däremot hävda att de som drabbas får skylla sej själva, ta ifrån dem rätten att kritisera behandlingsmetoder eller till och med bagatellisera problematiken gör mej rent arg. Samtliga våra stora folksjukdomar är livsstilsrelaterade och kan i hög grad undvikas. Även om sambandet är glasklart mellan en viss sjukdom (tex. cancer) och livsstil (rökning) har jag ännu inte hört någon ifrågasätta cancerpatientens lidande eller rätt till värdig vård i rätt tid.
Jag bläddrade igenom ett antal gamla tidningsartiklar som behandlar ämnet och blir faktiskt en smula förfärad. Även om många kommentarer är positiva skapas nästan alltid en hetsk debatt om "de bortskämda ungdomarna av idag";
Jag bläddrade igenom ett antal gamla tidningsartiklar som behandlar ämnet och blir faktiskt en smula förfärad. Även om många kommentarer är positiva skapas nästan alltid en hetsk debatt om "de bortskämda ungdomarna av idag";
"snälla sluta gnäll på samhället, det suger det vet alla redan, dags för människor som hon ni skriver om att ta tag i sitt liv o skapa sin verklighet utan gnäll och problem som faktiskt är helt och hållet skapat mentalt". Aftonbladet 2009-04-28
"Unga idag verkar vara så historielösa. De kan knappt något om tiden innan de föddes och knappt något efter det. De vet inte hur pressade vi var som växte upp innan dem, och de bryr sig inte heller om det, bara om sig själva som de tror har det värst av alla trots alla mjukisdagis och individuella läroplaner." SvD 2009-07-06
"Ser verkligen ner på de ungdomar som skär sig eller tar antidepressiva. Växer upp med välstånd, föräldrar med pengar och ev. kommande arv, säkerhet, GRATIS utbildning - och ändå trivs de inte med sina liv. Majoriteten av världsbefolkningen har det avsevärt sämre än de svenska ungdomarna..bortskämda. usch" SvD 2009-08-19
"Vilka veklingar. Dom behöver en örfil inte en barnpsykiater." SvD 2009-08-19
Personligen har jag varit ganska förskonad från liknande direkta påhopp, men jag har å andra sidan jobbat hårt för att inte kunna placeras i facket av före detta smågalna självskadare. Jag ser inte längre mej själv i första hand som en före detta självskadare eller en "nykter anorektiker" och jag tror det märks i mina möten med människor. Mycket tack vare att jag idag, på ytan, ser ut som "vem som helst". Jag klär mej propert, är normalviktig och hyfsat intelligent vilket tveklöst ger mej ett bättre utgångsläge om och när min bakgrund kryper fram. Däremot vet jag att många med självskadebeteende eller ätstörningar i högre utsträckning möts av kritik både från kända och okända personer.
Vad är det som är så provocerande med dessa båda problematiker? Handlar det om okunskap eller rädsla? Varför är det okej att kritisera anorexi men inte av cancer, och varför ska den första skylla sej själv och den andra tröstas och tas om hand? Vilka är dina erfarenheter; har du bemötts på något speciellt sätt på grund av din sjukdom, och hur skulle du vilja bli bemött? Går det alls att motverka fördomarna? Som vanligt är jag nyfiken, svara på en eller flera av frågorna eller skapa en egen. Kommentarsfältet äro edert!
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Bemötande, Självskadebeteende, Ätstörningar, Fördomar, Kritik, Okunskap
Vad är det som är så provocerande med dessa båda problematiker? Handlar det om okunskap eller rädsla? Varför är det okej att kritisera anorexi men inte av cancer, och varför ska den första skylla sej själv och den andra tröstas och tas om hand? Vilka är dina erfarenheter; har du bemötts på något speciellt sätt på grund av din sjukdom, och hur skulle du vilja bli bemött? Går det alls att motverka fördomarna? Som vanligt är jag nyfiken, svara på en eller flera av frågorna eller skapa en egen. Kommentarsfältet äro edert!
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Bemötande, Självskadebeteende, Ätstörningar, Fördomar, Kritik, Okunskap
16 kommentarer:
Och hur är det med andra psykiatriska diagnoser? Jag har nyligen fått diagnosen schizofreni. En rejält stigmatiserande diagnos. Självskadande som skett under psykoser bedöms på ett helt annat sätt än medvetna. En liten kommentar :-)
Okunskapen skrämmer mig. Inom alla områden - det får mig nästan att gråta alltså. Människor är korkade och ibland undrar jag om det är på riktigt.
Ja, det är så vanligt att å ena sidan stämplas personer med destruktivt beteende antigen som permanent mentalt störda eller så blir de offer. Det finns inget mellanläge och båda sidorna är fruktansvärda.
Det finns dessutom få terapeuter (svårt ord) som med hjärtat kan erkänna att de förstår unga med ett sådant beteende. Det är så mycket "lättare" att fixa till ett fysiskt än psykiskt problem och människor är inte bara rädda för problem som är psykiska, de ÄR okunniga.
Jag tror att det är svårt att motverka fördomar för samhället är uppbyggt så att du ska skämmas för att du mår dåligt.
Men jag håller med dig, det är bara individen som kan välja att ta sig ut ur sitt destruktiva beteende, vilket jag också tror är del i problematiken. För vad är det då som gör att vissa tar sig ur lättare än andra?
För min del handlade det inte om ätstörningar utan övergrepp men vad är det som gör att jag 7 år senare mår bättre än många, för att inte säga alla, av de tjejerna som blev utsatta av samma man?
Det är inte riktigt samma sak för detta hände mig, men jag valde en annan väg. Varför? Jag vet inte.
/ E
Linnea: Tack för din kommentar! Ja, i princip alla psykiska diagnoser är ju på något vis stigmatiserade om omgivna med mycket fördomar. Jag ser en ganska tydlig skillnad mellan synen på schizofreni/psykossjukdomar och ätstörningar/självskadebeteende utan psykossymtom. Jag har nog aldrig hört resonemanget att en schizofren person själv bär skulden för sin sjukdom - där är "offerrollen" tydligare.Sschizofreni bär på ju andra stigmatan i stället, inte minst genom att ständigt definieras som den tyngsta och svåraste av de psykiatriska diagnoserna. Vilken är din upplevelse? Har vårdens syn på ditt självskadebeteende förändrats sedan du fick ny diagnos?
Puckot: Jag instämmer rakt av. Man blir mörkrädd.
Anonym/E: Tack för din kommentar - visst saknas det mellanlägen? Det du beskriver kan förklaras med den sk. stress-sårbarhetsmodellen. Den skapades 1977 av två forskare, Zubin och Spring, och beskriver varför vissa drabbas av sjukdom och andra inte. De kopplar samman både neurobiologi, psykologi och miljö/samhällsfaktorer och enligt deras modell har alla människor en sårbarhet med sej från födseln som sedan har betydelse för hur vi hanterar motgångar i livet. Har vi en högre sårbarhet har vi också en högre risk att bli sjuka, med lägre sårbarhet ökar toleransen. Till en början fokuserade modellen på schizofreni, men i dag tycker många den är tillämplig på de flesta (både psykiska och fysiska) sjukdomar. Enligt detta paradigm/denna förklaringsmodell skulle alltså du klarat dej bättre än de andra tjejerna för att du har en lägre sårbarhet och därmed högre motståndskraft mot ohälsa :-)
Vad trött jag blir av allt det hela skyll-dig-själv inom psykiatri!!! En tjej som blivit utsatt för sexuella övergrep kan knappast skylla sig själv att hon hatar sin kropp, sina växande bröst och alla förändringar puberteten bär med sig och som påminner henne bara om det hemska som hänt. När mensen känns som straff för det som gjorts mot henne och hennes kropp och som plågsamt påminner henne om övergreppen varje månad genom smärtor, svimningar och illamående kan hon knappast påverka det.
Jag önskar att de dumskallar som skriver och fördömer de drabbade fick uppleva samma sak innan de yttrar sig. Det är främst okunskap och oförståelse som genomlyser de dumma kommentarer, tycker jag.
Jag har berättat för min chef om att jag ska vara sjukskriven pga traumabearbetning och PTSD som jag lider av sedan jag blivit utsatt för sexuella övergrepp under min barndom och tonårsålder; att jag i samband med detta fick anorexi och hade självskadebeteende, har min chef bestämt sig att inte förlänga min vikariat och varit så feg att inte erkänna som ligger bakom hans beslut. Jag tycks "inte fungera" på avdelningen heter det.
Jag tror inte att det går att motverka fördomar så länge folk inte har kunskap om ämnet, tyvärr.
Det är så synd att vi alltid måste placera in oss i fack av olika slag.. Tänk om vi alla kunde se varandra som människor bara och bemöta varandra utifån det..
Jag kan känna lite så ibland, att jag inte riktigt får vara människa, bara människa.. Jag är alltid "människa med ångest", "människa med ärr", "människa med borderline" etc.. Fast alla som är "människor med ärr" är ju inte likadana, då blir det så fel att bli bemött utifrån det och inte utifrån att man är bara människa.
Sen kan jag ändå tycka att man kan utforma behandlingar etc efter en problematik eller diagnos, men själva bemötandet mellan personer måste alltid utgå från att man är människor båda två/allihop.
Hanna: Jag håller med dej helt och hållet!
Dora: Menar du allvar? Vad det anledningen till att han sa upp dej? Det kan inte vara lagligt?! Jag blir så förbannad ... STOR, stor kram till dej vännen!
Jag vet inte om det var anledningen men det hände efter att jag berättat och jag vet att han hade haft i sina planer att ge mig fast anställning. Förutom att han har lovat, fick jag passeringskort och annat. Tyvärr så förnekar han att det är därför plus att han lovat mig fast. Jag kan inte göra så mycket. Bevisa kan jag inte göra men jag fick en magkänsla efteråt. Kanske var det något i hans beteende... jag vet inte.
Kram på dig med och ha en fortsatt trevlig kväll.
Några av de där citaten skulle kunnat komma från mina föräldrar. Det är sorgligt. JAg tror det handlar om rädslan, och okunskapen. Jag har mycket historisk kunskap då det intresserat mig och vet att varje generation har sina egna problem. Idag har vi ett helt annat samhälle som rör sig så mycket fortare än vad det någonsin har gjort. Det finns väldigt höga, outtalade krav på oss att vara högpresterande. Det är nog dessutom lättare att skylla på oss unga männniskor som mår dåligt än att se de underliggande strukturerna i samhället som skapar denna ohälsa.
Så tänker jag i alla fall. Antidepresiva är min livlina och så länge jag har symptom så kommer jag fortsätta att äta dem. Det är ju fantastiskt att läkarvetenskapen kommit så långt att den kan behandla signalsystemen i vår hjärna.
Undrar om det där blev något mer än svammel, men håll till godo med svammlet.
Emelie: Svammel eller ej - i mina ögon är det som vanligt klokheter som jag är glad att du delade med dej av :-)
Det jag har fått känna är att "man måste dölja" att man mått dåligt.
Man får inte prata om det eller visa det öppet. Man måste spela en roll, ha ett polerat yttre. Man måste vara helt perfekt för att bli tagen på allvar. Jag som mått dåligt måste vara perfekt för att andra skall kunna uppskatta det man gör, för att man skall få vara som alla andra.
Man måste vara historielös.
Om jag skulle gråta i tvättrummet på jobbet för att min farmor dött, då beror det på att jag är sjuk. För att jag har ärr på armarna. Inte för att jag sörjer.
(Sjuk, ja. Hur lång tid skall det gå innan jag blir frisk? För jag har mått precis lika bra och dåligt som andra den senaste tiden. Men ändå är jag sjuk.)
Det jag skulle vilja är att människor ser mig för den människa jag är i dag, att de uppskattar mig för den och ser de bra saker jag gör idag. Utan att hela tiden tänka på tiden som varit. Ärren som finns.
Men ändå inte bortse ifrån det jag upplevt och sett, för det har format mig till den jag är.
Låta mig vara en människa med en historia.
Till Dora: Jag hoppas och tror att det chefen reagerade på inte var orsaken till dina problem, utan det faktum att du skulle vara sjukskriven en längre tid. Jag tror de flesta arbetsgivare ser sakligt på sina anställda utifrån de egna intressena. Men om man berättar något personligt om bakgrunden, som du gjorde, är det klart att det svider när så liten förståelse finns. Men jag tror det är så det är i arbetslivet idag, och att man kanske inte kan räkna med så mycket mer...
/Hälsningar Helena (som hoppas att du hittar ett bättre arbete, hälsan går ju i alla fall först!)
Till Helena:
Jag skulle vara sjukskriven endast två veckor... Och som sagt det är bara magkänsla jag fick direkt efter samtalet. Men jag hoppas också att jag kommer att hitta ett annat jobb.
Kram på dig.
Folk har fördomar för att de är rädda, och de är för rädda för att ta till sig kunskap.
Allt "psykiskt" väcker skräck, man vill inte tänka att det kan drabba en själv. Därför är det lättast att ta avstånd från det.
Och många drabbas av sjukdomar och olyckor, helt oförskyllt. Därför blir folk provocerade av dem som skadar sig själva.
En gång trodde jag att jag var annorlunda, att sånt inte kunde drabba mig. Nu har jag insett att alla kan drabbas av psykisk sjukdom.
Hej.Ny här.Men med äs,självskadebetéende,självmordsbenägenhet och ett gäng diagnoser känner jag mig ganska hemma här redan.
Jag tror precis som Mei-Lan ovan att det är skräck för att själv bli utpekad som konstig på nåt sätt.Cancer drabbar ju alla samhällsklasser,yrkeskategorier och dina egna släktingar-det kan drabba mig,alltså kan jag inte skylla på den cancerdrabbade själv.
Att visa synliga tecken på att man mår väldigt dåligt genom en utmärglad kropp,ärr och skärsår etc blir otroligt provocerande,eftersom ohälsa som är psykisk tolkas som en svaghet som skall döljas-tills man plötsligt upptäcker att den helt normala personen helt oförklarligt har hängt sig i skogen.
Som psykpatient måste man vara supernoga med att vara ren,hel och prydlig.Och givetvis bära långärmat.
Tack för en jättebra blogg.Tunga ämnen,men viktiga.Varm kram till er som läser och skriver här,och till bloggerskan själv förstås :-)
Ida
Skicka en kommentar