Bemötande II

Hanna skrev en kommentar till mitt inlägg om bemötande;

Jag kan känna lite så ibland, att jag inte riktigt får vara människa, bara människa.. Jag är alltid "människa med ångest", "människa med ärr", "människa med borderline" etc.. Fast alla som är "människor med ärr" är ju inte likadana, då blir det så fel att bli bemött utifrån det och inte utifrån att man är bara människa.

Jag tror att vi är många som kan känna igen oss i hennes ord. Oavsett om man är "kvinnan med cancer", "tjejen med de små brösten" eller "han med diabetes" så är det lätt att till sist bara bli sin sjukdom. När det handlar om psykisk sjukdom tror jag det kan bli extra svårt att ses som ett med sin sjukdom. Helt enkelt för att det är svårt att riktigt hålla isär vad som är sjukdom och vad som är jag. En cancerpatient har cancer i sitt bröst och även om hon blir själsligt påverkad finns en tydlig skillnad då orsaken är uppenbar - jag har cancer och går igenom en krisreaktion. Om man däremot drabbas av en psykisk sjukdom är gränserna nästan omöjliga att finna - går det ens att separera? Vad är jag och vad är min depression? Att dessutom diagnostiseras med en personlighetsstörning är för många omvälvande. Mitt dåliga mående beror faktiskt på att jag har en felaktig personlighet - det är fel på mitt jag.

Jag minns hur oerhört frustrerande jag tyckte det var att bli tolkad utifrån min diagnos och hur förminskad jag kunde känna mej. Plötsligt hade jag, Thérèse, inte längre någon talan utan allt kunde tillskrivas min sjukdom. Om det var någonting som verkligen förstärkte min sjukdomsidentitet så var det uttalanden som - "det är sin sjukdom som talar". När gränsen mellan jag och det sjuka fullständigt suddades ut och jag fann mej tvångsvårdad utan yttrandefrihet kunde jag bara röra mej åt ett håll; djupare in i sjukdomen. För mej gick det snabbt att tappa bort min egen vilja och min egen upplevelse. När jag nu i efterhand läser min journal är det bitvis med stor förundran det blir så extremt tydligt att jag och personalen emellanåt satt på två olika planerer och försökte kommunicera. Som Hanna skrev, "alla "människor med ärr" är ju inte likadana, då blir det så fel att bli bemött utifrån det och inte utifrån att man är bara människa."

Jag önskar en större öppenhet inför olikheter och en större respekt gentemot den människa man som läkare, sjuksköterska, skötare eller annan vårdpersonal har framför sej. Patientens sjukdomssymtom har med största sannolikhet inte läst DMS-IV och trätt fram för att uppfylla en teoretisk diagnos - symtomen existerar någorlunda oberoende av manualer (sen kan alltid diskuteras vad som är friskt och sjukt och vem som egentligen kan avgöra det, men det får bli ett annat inlägg). I stället för att sätta fem olika diagnoser på samma patient, där ingen av dem egentligen är riktigt korrekta, kanske det finns anledning att verkligen, verkligen lyssna. Observera. Allt det där som vi psykpatienter ständigt matas med - lyssna utan att värdera, bara acceptera. Inte bedöma, bara registrera och lyssna. Ta av sej sina manualglasögon och försöka borste från alla sina medicinska referensramar. På så sätt tror jag vården skulle bli en mycket bättre, trevligare och effektivare miljö för patienter att vårdas i och personal att arbeta i. Det ställer krav, både på personalens öron och patienternas ärlighet. Men jag tror det vore värt ett försök.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Psykiatri, Bemötande, Sjukvård, Självskadebeteende, Cancer, Lyssna, Depression