Balans

Ibland upplever jag att det är väldigt svårt att finna balans. Jag var hemma hos Sofia i går och ägnade många timmars arbete åt SHEDO. Vi förberedde bland annat en presentation vi ska hålla vid en kunskapshearing om självskadebeteende på SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) i slutet av månaden. Vi har ombetts att representera brukarperspektivet och ska på 25 minuter försöka täcka in ett enormt område. Vad är viktigast? Vad vill vi verkligen få fram? Vad är som mest akut? Och hur sjutton håller man sej balanserad i sin presentation?

Varje vecka får vi åtskilliga mail, både privat och till föreningen, från föräldrar, syskon, vänner och drabbade som är fullkomligt desperata. Ibland förundras jag över att jag inte brutit samman totalt av alla hjärtskärande berättelser jag tagit del av. Hur totalt främmande människor blottar det allra mest privata för oss i panisk jakt på hjälp, vård och ljuspunkter. Det är svårt att inge hopp när den som skriver slussats runt i flera år och den bantande landstingsbudgeten har ett och samma svar på alla önskningar - "nej". Jag vill verkligen tro att det finns bra psykiatrisk vård att få, och jag vet att så också är fallet. Maria har äntligen fått ordentligt stöd och Amelie är en pärla på att hålla hoppet vid liv. Jag vill ha fler solskensberättelser från psykiatrin att balansera med, men oaktat hur mycket positivt jag än hör kommer det ändå inte kunna gottgöra alla dem som blir utan.

Så länge det fortfarande används tvångsmetoder som definieras som tortyr enligt FN:s konventioner kan jag inte vara nöjd. Så länge rättighet efter rättighet går i kras, så länge makthavarna inte kräver föränding och granskningsorganen inte vågar granska så kan vi inte stagnera. Men jag önskar ändå att det funnits en balans. Att man inte behöver bli sjuk för att kunna bli frisk. Att resurserna skulle räcka både till de allra svåraste fallen och till de som ännu inte fastnat. Vi fick ett mail från en ung kvinna som i dag mår bra men som kritiserade denna punkt; hur svårt det är att få rätt hjälp i tid. Hon skrev att hon hoppades att en cancersjuk patient aldrig fick höra;
"Kom tillbaka när du cancern har spridit sig till fler organ."
Det hoppas jag också. Jag bara undrar varför det inte gäller samtliga patientgrupper. Det kanske kommer som en överraskning, men självskadebeteende och ätstörningar är farligt - man kan faktiskt dö av det.

/ Innie
Bilden kommer härifrån
Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, mänskliga rättigheter, psykiatrisk vård, psykiatri, sjukvård, tvångsvård, tvångsmetoder