Svar till anonym!

I kväll kom det en anonym kommentar till mitt inlägg Diagnos och självskadebeteende I. Trots att jag inte uppskattar anonyma kommentarer känns det ändå viktigt att bemöta den för att undvika missförstånd.

Anonym skriver: Jag måste tyvärr säga att det ibland skrivs inlägg här som verkar syfta till att avgränsa en viss problematik (ätstörningar) från andra problematiker, som i dina och andras ögon verkar ha lägre status. Därför vill jag framhålla att de som eventuellt har en borderline- eller annan personlighetsstörningsdiagnos är människor de också, och att deras problem, likafullt som vid självskadebeteende, bottnar i någon form av trauma långt ner i barndomen. Skillnaden är väl, om det är så viktigt att klargöra denna, att dessa personer haft en betydligt tuffare barndom och att traumat därigenom kommit att finnas kvar inom dem och kanske i högre grad eller under längre tid har präglat deras personligheter. Likafullt är en sådan problematik inte obotlig. Att det skulle vara så tycker jag är direkt omdömeslöst av dig att påstå.

Först vill jag bara beklaga om du uppfattat att jag tycker människor med personlighetsstörningar skulle ha lägre status än andra eller inte. Det stämmer självklart inte alls. Jag har en, i min tro djupt rotad övertygelse om att alla människor, med eller utan personlighetsstörning, är lika mycket värda. Att leva med en personlighetsstörning, eller vara vän eller anhörig, kan både vara ett trauma och oerhört påfrestande och jag har all respekt för dem. Flera av mina vänner har IPS och jag ser hur de kämpar. Däremot vet vi ju fortfarande inte helt vad som orsakar vare sig personlighetsstörningar eller självskadebeteende, men trauman i barndomen har ju setts kunna spela roll. Jag håller dock inte med dej om att någon med en personlighetsstörning måste ha haft en betydligt tuffare barndom än den som "bara" har ett självskadebeteende. Människor reagerar olika på stress, något stress-sårbarhetsmodellen ger en bra förklaring till. Läs mer om den här.

När det gäller det obotliga i personlighetsstörningen går åsikterna isär, vissa läkare hävdar att störningen visserligen kan kontrolleras men att den alltid finns kvar. Andra kontrar med att den visst kan botas. Personligen håller jag med dej - jag tror mycket väl att man kan övervinna sin personlighetsstörning, eller bli symtomfri. Idag finns flera behandlingsmetoder för IPS, den personlighetsstörning som kanske främst förknippas med självskadebeteende. Bland de främsta är DBT och MBT. Mot självskadebeteende allena finns dock ingen behandling alls vilket är det jag vänder mej emot.

Det som är mitt problem är alltså varken diagnosen personlighetsstörning eller personerna som drabbas. Däremot tycker jag, med självklarhet, att varje patient har rätt till en korrekt diagnos. Jag tror inte du själv velat få diagnosen schizofreni bara för att läkarna inte hade något bättre att ta till. Det borde vara en grundläggande rättighet för patienter att bli sedda för den de är, få sina symptom tagna på allvar och bli behandlade utifrån den problematik de faktiskt har. Jag var under flera år säker på att jag själv hade borderline eftersom läkarna pumpade mej med den övertygelse. Först när jag träffade en terapeut som vågade opponera sej mot diagnosen och såg till att jag fick göra en riktig utredning öppnade jag ögonen. Testerna jag fick göra visade inga som helst tecken på personlighetsstörning - jag hade helt enkelt blivit den sjukvården sagt till mej att vara i stället för att kämpa mot det sjuka. Så får det aldrig någonsin gå till.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Anonym, Kommentarer, Svar, Självskadebeteende, Borderline, Personlighetsstörning, Status