Tack för alla söta kommentarer och reaktioner på mitt gnäll-ynk-snyft-och-gråt-inlägg i förmiddags. Era ord och löften om sällskap och kramar plåstrar om mitt stackars hjärta så det orkar banka vidare med gott mod!Efter en sunkig förmiddag med ihållande ösregn och paniska studier cyklade jag min halvmil in till stan för att gå på mardrömsseminarium nummero två i en svit om tre. Etapp ett klarades av förra onsdagen och la grand finale väntas i övermorgon. Gott så.
När vi plågats färdigt och lämnat klassrummet i kaos och skrattretande ovisshet klev jag ut i ösregnet och beckmörkret och cyklade hem till Sofia. Efter knappt två timmar i hennes underbara soffa, med exponerande vaniljte, frigörande samtal och bubblande skratt kändes allting mycket lättare. Tänk vad lite vänskap av den djupare typen kan göra! Nu sitter jag hemma i lägenheten och känner mej nästan självkonstruktiv (eller heter det självbevarande?) Jag lyssnar på katternas spinnande och på Celia som gnager på tuggben. Jag har pratat en lång stund med Kärleken som installerat sej i Ödebygden, jag eldar rökelser, dricker saffranste och lyssnar på Zellmani. Nå, jag kanske överlever detta också. Kanske. Och som Mille så klarsynt påpekade - blir längtan allt för ohanterlig så får jag väl skolka och resa norrut.
/Innie (som känner sej larvig till tusen och lovar att vara mindre kärlekskrank i morgon. Kanske.)
Läs även andra bloggares åsikter om Hjärtesaknad, Saknad, Vänskap, Universitetet, Självbevarelse
5 kommentarer:
Å, vänskap är så viktigt så viktigt. Och saffranste lät underbart.
Har också haft en tuff dag när jag varit fem år känslomässigt. Utan min underbara kärleks varma famn vet jag inte om jag hade klarat mig. Det är bara där jag är trygg på riktigt. Bara, bara där.
Kraaaaaam och natti natti
Åh, saffranste... nu fick jag akut längtan till min påse med Lussete i skåpet därhemma.
Du ska se att du klarar veckorna fint. Jag tror att det är nyttigt att sakna ibland. Och det är helt okej att vara kärlekskrank! Jag tycker att det är fint, och det gör mig glad att läsa om så stor kärlek.
skolka och åk norrut tycker jag! ;) <3
Det är ju inte larvigt! Det är ju vackert! Varför ska man va så himla stark och okänslig och låtsas att man inte bryr sej eller att man ska njuta av sitt eget sällskap och verkligen passa på att pyssla om sej själv lite nu när man äntligen är ensam? Varför kan man inte bara få hänge sej åt sin sorg och längtan och gråta och prata i telefon i flera timmar och skriva långa essäer om sin ensamhet? Fram för lite mer Shakespeare i vardagen!
Maria B: Saffranste ÄR underbart! Har en nybryggd kopp bredvid mej idag igen - värsta bästa pluggteet :D KRAM!
Församlingspedagogen: On, du är fin du. Tack, och KRAM!
Trasslflikka: Haha, varför blir jag inte förvånad att det bergfasta förslaget kom från dej? Din tok ;-)
Mille: Du är så klok. Tack. Mer Shakespeare - lätt!
Skicka en kommentar