(Först; tack för många och kloka kommentarer till måndagens blogg. Den tycks ha rört om hos många och jag har av olika skäl valt att inte bemöta de enskilda kommentarerna. Viktigt att veta är att trots att fler personer tycks känna sej särskilt träffade är texten inte riktad till någon eller några specifika människor. Det här är en upplevelse jag bär med mej ständigt; att bli frisk, att gå vidare och att bryta upp är allt annat än enkelt och smärtfritt. Samtidigt är det det bästa jag gjort i hela mitt liv.)
"VEM ÄR DU?" Så står det på en lapp som tonårsflickan Sofie får av en anonym filosof i Jostein Gaarders bok från början av nittiotalet. Boken läste jag med stor behållning första gången i sjätte klass och därefter har jag läst den ungefär vart tredje, fjärde år. Jag börjar känna att det snart är dags igen. Tyvärr, eller kanske ganska självklart, ger boken inte konkreta svar eller lösningar, men den är oerhört inspirerande och ger ständigt nya infallsvinklar.
Idag tänker jag lämna er läsare med filosofens fråga - Vem är du? Som följdfråga undrar jag också - Vad gör dej till den du är? Hur definierar du dej och varför så? Vad skiljer dej från din mamma eller arbetskamraten eller den sura expiditen i kiosken på hörnet? När alla skal och sköldar har fallit - vem är du då?
Därefter vore det onekligen spännande att rikta om frågan till Vem är jag? Vad har du för bild utav mej och varför har du just den? Vad gör mej till den jag är i dina ögon och varför då? Så med risk för att dra allt för starka paralleller med en finskklingande sångerska från 1987 säger jag; Vem är du och Vem är jag?
För tydlighetens skull; jag ber egentligen inte om bilden av mej, utan bilden av människorna omkring dej. Skillnaden mellan hur du ser på dej själv och hur du ser på andra.
/ Innie - som självklart förväntar sej heltäckande svar till eftermiddagskaffet!
"VEM ÄR DU?" Så står det på en lapp som tonårsflickan Sofie får av en anonym filosof i Jostein Gaarders bok från början av nittiotalet. Boken läste jag med stor behållning första gången i sjätte klass och därefter har jag läst den ungefär vart tredje, fjärde år. Jag börjar känna att det snart är dags igen. Tyvärr, eller kanske ganska självklart, ger boken inte konkreta svar eller lösningar, men den är oerhört inspirerande och ger ständigt nya infallsvinklar.
Idag tänker jag lämna er läsare med filosofens fråga - Vem är du? Som följdfråga undrar jag också - Vad gör dej till den du är? Hur definierar du dej och varför så? Vad skiljer dej från din mamma eller arbetskamraten eller den sura expiditen i kiosken på hörnet? När alla skal och sköldar har fallit - vem är du då?
Därefter vore det onekligen spännande att rikta om frågan till Vem är jag? Vad har du för bild utav mej och varför har du just den? Vad gör mej till den jag är i dina ögon och varför då? Så med risk för att dra allt för starka paralleller med en finskklingande sångerska från 1987 säger jag; Vem är du och Vem är jag?
För tydlighetens skull; jag ber egentligen inte om bilden av mej, utan bilden av människorna omkring dej. Skillnaden mellan hur du ser på dej själv och hur du ser på andra.
/ Innie - som självklart förväntar sej heltäckande svar till eftermiddagskaffet!
6 kommentarer:
Märkligt det här med "vad skiljer dig från din mamma"... Konstigt nog, när jag var tonårig ville jag absolut vara annorlunda än min mamma, i alla avseenden. Nu, 8 år efter min mammas död skulle jag vara precis som hon varit och jag hoppas att jag är lik henne.
En bra fråga för övrigt. Jag ska klura på den lite ikväll.
Jag tror att vem jag är förändras hela tiden, i takt med att jag utvecklas, får nya erfarenheter och insikter, och bit för bit skalar av mina skydd och murar. Men samtidigt finns det hela tiden en kärna, som växer sig allt starkare och klarare ju närmare mig själv jag kommer.
Mycket skiljer mig från min mor, inte minst att jag inte gör mig till ett offer i tillvaron, jag tar ansvar, tänker positivt och har ett öppet sinne. Det är det enda sättet jag kan leva på. Ju mer jag tänker på det, desto mer ser jag hur olika vi är, trots beröringspunkter i våra historier.
Men jag är jag, och bäst i världen på att vara jag ;-)
~L
Det är ganska svårt att veta vem man är... Eller egentligen inte..
Själv är jag enormt vilsen i mig själv och vem jag är.
Men egentligen tror jag inte att det är så svårt att veta vem man egentligen är och vad man vill med livet.
Kruxet ligger nog i att våga acceptera för sig själv att det här ÄR jag och det kommer jag alltid att vara. Även om man alltid kommer att utvecklas som person. Men det gäller att inte skämmas för den man är skapt till utan istället var trygg och stolt över den man faktiskt är. Något jag måste jobba oerhört mycket med. Att inte skämmas och hata mig själv utan bli vän med mig själv.
Eller vad tror du? Är det svårt att veta vem man är? Jag tror att man innerst inne vet men att man blundar för det för man inte vill acceptera det, för man känner att man inte duger.
/Jenny
I tysthet känner era hjärtan dagarnas och nätternas hemligheter. Men era öron törstar efter ljudet av hjärtats kunskap.
Ert jag är ett hav, gränslöst och omätbart.
ur Profeten av Kahlil Gibran
Jennys svar här ovan är klockrent.
Åh, vad jag blev sugen på att läsa Sofies värld nu! Det var ju flera år sedan jag läste den sist.
Och som svar på frågan får jag nog hålla med Lisa, man förändras hela tiden. Men även om man utvecklas och får ny erfarenhet och kunskap, så finns nog ändå det centrala kvar. Jag kan dock inte svara på vem jag är, för det har jag inte kommit fram till ännu. Om man nu någonsin kommer fram till det? Men ändå så kan man se att man är en helt annan person idag än den man var en gång i tiden. Det är ju faktiskt lite spännande det här! Får klura lite mer på det tror jag.
kramar
Skicka en kommentar