Tankar från takåsar

Jag sitter och tittar ut över takåsarna mitt i staden under tiden som solen sänker sej och himlen skiftar i rosa och gyllengult. Fem våningar ner ljuder lördagskvällens stilla biltrafik och i bakgrunden skälver de sista minuterna av fotbollskvalet och den dova musiken från en fest här intill. Från takvåningen där jag sitter och skriver ser jag upp mot det gråbruna sjukhuskomplexet i betong (så välbekant men ändå så avlägset) och utanför fönstren bakom min rygg reser sej domkyrkans guldförgyllda torn. Tillbaka i staden vi lämnade, tillbaka dit där allt tog sin början och där brytpunkten så tydligt tog form. Tillbaka i Linköping, för min del bara för några korta dagar och för fästmannens del för en månads tid. Han ska göra praktik inför sensommarens antagningskonferens som prästkandidat, och jag ska hålla sällskap, träffa familjen och krama bästisen.

Efter två dagar på den skånska landsbygden bytte vi den ena hyrbilen mot en annan, förberedde för syster som bor i vår lägenhet och håller tokkatterna sällskap, och styrde sedan bilen norrut genom ösregn och stormvindar. I Jönköping gjorde vi tillfälligt stopp för att lämna Celia och äta middag hos min mamma och ett kort besök i min konfirmationskyrka. Ingenting är sej längre likt i staden där jag växte upp. Det är sex, sju år sedan jag flyttade därifrån och inte ens kyrkan ser ut som då. Ytterligare tio mil norrut väntade nästa stopp hos föräldrarna på Östgötaslätten och i förmiddags rullade bilen in i "En tätort på en slätt". Inte heller här är jag längre hemma. Linköping är sej mera likt, gatorna känns välbekanta och pulsen den samma. Men jag hör inte längre hit, det är i Skåne som tryggheten slagit rot.

Det känns som jag äntligen kan hugga bort tonvis av de bördor som jag släpat runt på så länge. Som när man kapar tampen som förbinder båten med ankaret och seglatsen på riktigt kan ta fart, så känner jag mej äntligen redo. Jag lägger av mej min blykåpa som tyngt och tröttat så länge, sätter punkt och slår ihop boken för gott. Jag lyfter blicken, jag sitter i en vindsvåning och blickar ner på det som en gång var. Lars Winnerbäck sjunger i de lånade högtalarna och jag känner med honom. Det är framåt nu, det är förändring och det är framtid. Sjukhusblocket ligger kvar och minnena lika så men de är inte längre jag. Nu väntar sommarjobb, månadslön, samboliv och den djupaste kärlek mitt hjärta någonsin mött. Det är tid nu.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Framtid, Mindfulness, Linköping, Östergötland, Kärlek, Förändring