Tror du på Gud? Vem är Gud? Är Gud god? Och finns förresten Gud över huvud taget?Jag är inte uppvuxen i en kyrklig familj; jag har aldrig ägt någon "Barnens Bibel", gått på söndagsskola eller gått på mini-miniorerna. Gud har fått jobba en hel del på att få med mej i sin fanclub, eller, om man vill se det så; jag har tagit god tid på mej för att låta mej övertygas. Jag är egentligen inte en troende människa. Jag är alldeles för logisk, naturvetenskaplig och analytisk för att det riktigt ska passa in i min personlighet. Att jag skulle tro på något så abstrakt som "Gud" är snarast skrattretande. Men ändå. Jag kan inget annat än att tro.
Jag kom i kontakt med kyrkan när jag började konfirmationsläsa för tretton år sedan. I många, många år som följde ägnade jag dag och natt åt att försöka bevisa Guds existens, inte så mycket för någon annans skull som för min egen. I perioder kände jag en sällsam vila och övertygelse, jag var verkligen trygg i min tro och hade hittat hem. Däremellan växte skammen när jag i stället kände mej grundlurad och var rosenrasande på mej själv som kunnat "sänka mej" till att tro på något så löjligt som Gud. Men ändå. Jag kunde inget annat än att tro.
De sista åren har min relation till Gud förändrats avsevärt. Jag funderar inte längre på om Gud finns eller om jag tror, i stället undrar jag hur jag kan tjäna och hur jag bäst kan låta min tro bära. Trots alla år av mörker, sorg och desperation har Gud inte vikt från min sida. I rökrummets mörker på psyk delade han min ensamhet, i bältessängen strök han lugnande min panna och i mardrömsnatten på iva gav han mej livet tillbaka trots att jag gjort allt för att försaka det. Jag har inte förtjänat livet - vem av oss har egentligen det - med jag har fått det givet igen, igen och igen. Någonstans har jag insett att det inte spelar någon roll om jag tror på hans existens eller inte - han finns där ändå. Jag kan vända ryggen mot Gud, mej själv och min tro men ändå finns har där och bär. Jag kan inget annat än att tro.
Jag tror inte längre att det går att tävla i tro. Det handlar inte om att kunna säga det vackraste sakerna, be den innerligaste bönen eller kunna flest bibelord utantill. Det är inte tron. Hur jag än gör och vad jag än gör kommer jag alltid tillbaka till den arabiska frasen som flitigt används inom islam; Allahu Akbar. Gud är större. Inte i betydelse att jag som liten, syndig människa ska underkasta mej den stora, allsmäktiga guden utan som ett tecken på tillit. Gud går över alla diskussioner om Han och Hon, Gud går över alla hårklyverier om kyrkliga inriktningar, samfund och sekter, kvinnliga präster, samkönade äktenskap och lämplighet. Det kan vara nog så viktiga frågor, men de är skapade av människa. Gud är större än så och jag kan alltid, villkorslöst, vila i honom. Utan Gud i mitt liv blir jag tom och ensam. Det blir öde och mörkt, torrt och tråkigt. Jag har inga svar, ingen färdig manual med facit i marginalen men min tro är ett sökande. Jag tror för att jag inget annat kan.
Läs även andra bloggares åsikter om Gud, Religion, Tro, Kyrka, Tillit, Bön
Jag kom i kontakt med kyrkan när jag började konfirmationsläsa för tretton år sedan. I många, många år som följde ägnade jag dag och natt åt att försöka bevisa Guds existens, inte så mycket för någon annans skull som för min egen. I perioder kände jag en sällsam vila och övertygelse, jag var verkligen trygg i min tro och hade hittat hem. Däremellan växte skammen när jag i stället kände mej grundlurad och var rosenrasande på mej själv som kunnat "sänka mej" till att tro på något så löjligt som Gud. Men ändå. Jag kunde inget annat än att tro.
De sista åren har min relation till Gud förändrats avsevärt. Jag funderar inte längre på om Gud finns eller om jag tror, i stället undrar jag hur jag kan tjäna och hur jag bäst kan låta min tro bära. Trots alla år av mörker, sorg och desperation har Gud inte vikt från min sida. I rökrummets mörker på psyk delade han min ensamhet, i bältessängen strök han lugnande min panna och i mardrömsnatten på iva gav han mej livet tillbaka trots att jag gjort allt för att försaka det. Jag har inte förtjänat livet - vem av oss har egentligen det - med jag har fått det givet igen, igen och igen. Någonstans har jag insett att det inte spelar någon roll om jag tror på hans existens eller inte - han finns där ändå. Jag kan vända ryggen mot Gud, mej själv och min tro men ändå finns har där och bär. Jag kan inget annat än att tro.
Jag tror inte längre att det går att tävla i tro. Det handlar inte om att kunna säga det vackraste sakerna, be den innerligaste bönen eller kunna flest bibelord utantill. Det är inte tron. Hur jag än gör och vad jag än gör kommer jag alltid tillbaka till den arabiska frasen som flitigt används inom islam; Allahu Akbar. Gud är större. Inte i betydelse att jag som liten, syndig människa ska underkasta mej den stora, allsmäktiga guden utan som ett tecken på tillit. Gud går över alla diskussioner om Han och Hon, Gud går över alla hårklyverier om kyrkliga inriktningar, samfund och sekter, kvinnliga präster, samkönade äktenskap och lämplighet. Det kan vara nog så viktiga frågor, men de är skapade av människa. Gud är större än så och jag kan alltid, villkorslöst, vila i honom. Utan Gud i mitt liv blir jag tom och ensam. Det blir öde och mörkt, torrt och tråkigt. Jag har inga svar, ingen färdig manual med facit i marginalen men min tro är ett sökande. Jag tror för att jag inget annat kan.
"Så tog jag det hisnande språnget
på tusentals ljusårs djup
och föll genom svindlande rymder
mot den tillit som stavas som Gud
mot den tillit som stavas som Gud.
Först mötte jag ångest och kaos
i oändlighetens stup
men sen kom den ljuvliga glädjen
/ Inniepå tusentals ljusårs djup
och föll genom svindlande rymder
mot den tillit som stavas som Gud
mot den tillit som stavas som Gud.
Först mötte jag ångest och kaos
i oändlighetens stup
men sen kom den ljuvliga glädjen
i den tillit som stavas som Gud
i den tillit som stavas som Gud."
i den tillit som stavas som Gud."
Ingmar Johansson
Ur Mysterium - en mässa om livets insida
Ur Mysterium - en mässa om livets insida
Vad tror du?
Läs även andra bloggares åsikter om Gud, Religion, Tro, Kyrka, Tillit, Bön
8 kommentarer:
Hmmm, det låter som om "någon" kastar sten på dig för att få din uppmärksamhet. Jag försökte också att inte lyssna länge nog men det går inte.
Lunkentuss: Jasså, tror du det? Hur menar du då?
-visslar oskyldigt och tittar mej omkring-
Å, vad fint berättat. Själv är jag ateist men det fyller också mitt liv med trygghet och vördnad. Jag älskar naturvetenskap och tycker det är spännande med alla arter, utvecklingsläran, om likheter och skillnader bland allt levande. Kan få riktiga aha-upplevelser då jag kryper i grottor och ser fossiler som är miljontals år gamla.
Pluggar just nu religionshistoria (esoterismen) och det är verkligen jätteintressant.
Rent psykologiskt så finns det mätningar som visar att en religiös tro i de flesta fall är en trygghet och en källa till meningsfullhet hos individen. En tröst, någon att vända sig till och en förklaring till det oförklariga.
Var rädd om din tro och stor kram.
Du skriver så vackert och tillitsfullt att jag önskar att jag kunde hålla med. Men jag har förlorat min tro. När jag verkligen, verkligen behövde finna en mening, verkligen, verkligen behövde en vän som inte svek, då fanns där ingen Gud.
Och precis som du skriver, "Utan Gud i mitt liv blir jag tom och ensam. Det blir öde och mörkt, torrt och tråkigt." Ja, så är det.
Och jag finner ingen förklaring till det oförklarliga. Kanske är det därför jag inte längre tror, Gud som förklaringsmodell räckte inte till. För mig.
Jag är glad att jag fick läsa hur du tänker och tror, det hjälper mig att fundera vidare
/K
Ja, du skriver verkligen fint men inte bara det. Du skriver från hjärtat. Jag har varit i samma sits som du, upplevt samma mörka och hopplösa tillvaro. I rökrummet på psyk och mardrömmen på iva känner jag väl igen.
Under alla år av mörker undrade jag varför Gud övergett mig men ändå pratade jag med honom varje dag. Nu några år senare känner jag en obeskrivbar tacksamhet till Gud. Han övergav mig inte en minut, inte en sekund. Trots att jag inte kände honom, hörde honom, eller förstod honom så var han där och vakade över mig. Den dagen på iva när läkarna inte såg mer än mörker och hoppet var lååångt borta grep Gud in. Jag lever, och jag är lycklig och viss om att han inte överger mig, fastän alla dagar inte är ljusa, fastän allt inte går som jag vill. Jag bara måste tro...=)
Maria B: Tack! Och jag tror också att en tro (i de flesta fall, ex. vis fanatism och sekter undantaget) gör människan gott. Sedan spelar det mindre roll VAD man tror på, men vissheten gör skillnad. Det ger ett lugn, oavsett om tron är i form av trygg ateism eller övertygad judendom, no matter.
karibien: Tack för dina värmande ord, och välkommen hit till bloggen! Minns inte att jag sett dej här förut :-)
Det gör ont att läsa att du förlorat din tro, samtidigt som jag verkligen, verkligen kan förstå dej. Det finns många stunder som jag tvivlat och tappat hoppet, och kan fortfarande göra. Men än så länge är Gud tillräcklig för mej. Det är jag djupt tacksam för.
Alise: Tack för din kommentar som berör mej djupt in i hjärtat. Jag kikade lite på din blogg och är ganska övertygad om att jag vet vem du är. Känner du igen mej?
Kramar och värme, du är fantastisk.
Ja, jag känner igen dig Inni och du borde känna igen mig också:) Jag har kikat in på din blogg ett tag (men har inte vågat ge mig till känna). Snubblade över den en dag. Jag är glad att veta att du är där du är idag. Du är värd det! Stora varma kramar
Jag är också ateist och känner igen mig i Maria Byströms beskrivning.
Jag har dock stor respekt för de som tror. Jag vet hur viktig den delen kan vara.
Jag har många gånger efter att Linnéa dog önskat att jag skulle tro på att det fanns någon mening med det och att hon nu är någon annanstans än i urnan som vi gravsatte...
Men, tyvärr så kan jag inte tro...
Skicka en kommentar