Egentligen vill jag inte vara utan mina erfarenheter. Min kluvenhet är total och utan tryggande samtal i fullständigt samförstånd med finaste Sofia hade jag troligtvis blivit galen. Igen. Alla borde ha en "Sofia" att vända sej till med tankar som ingen annan förstår. Tankar om att jag vill bli bemött för den jag är idag, inte för den jag var då. Jag är ingen kristallfigur som måste skyddas eller packas väl, jag går inte sönder för minsta slag. Tvärt om, jag är faktiskt en ganska tålig tös. Samtidigt (och det är här det bli klurigt) så bär jag på en historia som ingen någonsin får ta ifrån mej. Det enda jag begär är att det vore upp till mej när jag ville plocka fram den, eller när jag skulle låta den påverka mej.
Jag har bilder på min näthinna som aldrig kommer att raderas, min kropp minns fasthållning och tvång och jag kan fortfarande få kräkreflexer vid tanken på överdossmaken i munnen eller känna knastret av medicinskt kol mellan mina tänder som om det fanns där just i detta ögonblick. Håret reser sej på mina ärrade armar när poliser kommer mot mej eller när sirenerna ljuder. Jag får grova flashbacks när jag ser bilder på respiratorer, intubationer eller hör samtal om minnesförluster eller syrebrist. Gång på gång minns jag bilden av mitt eget ansikte i spegeln på PIVA, så deformerat, så förstört. Jag blir omväxlande gråtfärdig och svimfärdig eller rosenrasande när jag upplever maktmissbruk, och obalans i maktförhållanden finns överallt. Men framför allt blir jag liten, ledsen och grå när jag inser jag ingenting - ingenting - kan förändra det. Min historia är numera bara min och jag önskar så att jag skulle slippa att försvara alla destruktiva handlingar jag gjort, när det enda jag ville var att överleva.
Känslomässig våldtäkt. På något vis är det okej att göra min historia till allmänt gods bara för att den syns utanpå. Idag var jag på blodcentralen efter jobbet för att anmäla mej som blodgivare men fick gå hem med ett "nej, nej, nej". Jag har ju haft självskadebeteende. Så många år har passerat sedan senast jag skadade mej själv, men ärren är synliga och personen som tog emot mej hade begränsade svenskkunskaper och kunde inte ge mej någon förklaring till varför jag nekades. Bara nej, nej, nej, och en förfärad blick över mina armar. Och sorgen vaknar på nytt till liv - kommer jag aldrig mer att bli bemött för den jag är idag? Varför ska jag fortsätta kämpa för min egen identitet när jag ständigt blir ifråntagen den? Det låter helt vansinnigt, men om någonting någonsin skulle kunna få mej att falla tillbaka i självskadebeteendet igen så vore det just detta. Känslan av hopplöshet. Känslan av otillräcklighet. Känslan av att aldrig någonsin kunna göra mej fri. Den känslomässiga våldtäkten.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Självskadebeteende, Självdestruktivitet, Psykiatri, Sjukvård, Blodgivare, Fördomar, Identitet, Våldtäkt
Jag har bilder på min näthinna som aldrig kommer att raderas, min kropp minns fasthållning och tvång och jag kan fortfarande få kräkreflexer vid tanken på överdossmaken i munnen eller känna knastret av medicinskt kol mellan mina tänder som om det fanns där just i detta ögonblick. Håret reser sej på mina ärrade armar när poliser kommer mot mej eller när sirenerna ljuder. Jag får grova flashbacks när jag ser bilder på respiratorer, intubationer eller hör samtal om minnesförluster eller syrebrist. Gång på gång minns jag bilden av mitt eget ansikte i spegeln på PIVA, så deformerat, så förstört. Jag blir omväxlande gråtfärdig och svimfärdig eller rosenrasande när jag upplever maktmissbruk, och obalans i maktförhållanden finns överallt. Men framför allt blir jag liten, ledsen och grå när jag inser jag ingenting - ingenting - kan förändra det. Min historia är numera bara min och jag önskar så att jag skulle slippa att försvara alla destruktiva handlingar jag gjort, när det enda jag ville var att överleva.
Känslomässig våldtäkt. På något vis är det okej att göra min historia till allmänt gods bara för att den syns utanpå. Idag var jag på blodcentralen efter jobbet för att anmäla mej som blodgivare men fick gå hem med ett "nej, nej, nej". Jag har ju haft självskadebeteende. Så många år har passerat sedan senast jag skadade mej själv, men ärren är synliga och personen som tog emot mej hade begränsade svenskkunskaper och kunde inte ge mej någon förklaring till varför jag nekades. Bara nej, nej, nej, och en förfärad blick över mina armar. Och sorgen vaknar på nytt till liv - kommer jag aldrig mer att bli bemött för den jag är idag? Varför ska jag fortsätta kämpa för min egen identitet när jag ständigt blir ifråntagen den? Det låter helt vansinnigt, men om någonting någonsin skulle kunna få mej att falla tillbaka i självskadebeteendet igen så vore det just detta. Känslan av hopplöshet. Känslan av otillräcklighet. Känslan av att aldrig någonsin kunna göra mej fri. Den känslomässiga våldtäkten.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Självskadebeteende, Självdestruktivitet, Psykiatri, Sjukvård, Blodgivare, Fördomar, Identitet, Våldtäkt
13 kommentarer:
Det är ju helt galet att neka dig att bli blodgivare bara pga dina armar. Gå dit igen en annan dag och prata med dem, tycker jag. Blodgivare behövs ju! (och jag borde verkligen se till att pallra mig dit snart! Det är galet länge sen jag gav senast...)
therese... jag ska inte säga at ag förstår. men ändå gör jag det. på sätt och vis. i vissa delar. hur hrmskt och förnedrande och kärnkande, ja fkatsikt, att bli bahdnlad som den amn en gång var som sjuk... hur det bemötandet pardoxalt faktsikt, tror jag i värsta fall, kan vara det som får en att trilla tillbaka. vad ska man göra för att människor ska förstå att jag är jag. jag är dne jag är idag, och inte längre den jag än gån var?
*tänker febrilt*
Blodcentralen. Suck. Då kanske du förstår min frustration över just den. Gahh!! Jag blir verkligen galen på dem! Jag tycker att du ska mejla till dem och beskriva att du känner dig typ diskriminerad och begära ett svar på varför!
Den personen som tog emot dig kan inte vet att du slutat med dina självskador. Kanske att personen inte menade något illa, utan bara drog en egen slutsats, eller också finns det en policy som säger att de inte tar emot personer med självskadebeteende (ingen kan veta hur aktivt självskadebeteende du har nu, även om det bara är ärr). Precis som alla andra måste du också acceptera att din historia påverkar nuet, det går inte att få det ogjort, men du behöver lära dig att hantera dina ärr och vad det för med sig och hur du kan hatera det. Andra människor har osynliga ärr som livet gett dem, de måste man också lära sig leva med. Personen som tog emot dig får leva med att du är förbannad (kanske han/hon själv också) för att han/hon inte kunde ge dig en förklaring, det är hans/hennes pris att betala för sin historia. Din är inte viktigare, svårare än någon annans. Vi har alla historier som påverkar nuet, men vi måste lära oss leva med det. Med det inte sagt att det inte gör ont, för det gör det.
Hur menar du när du skriver att du skadade dig för att överleva? Kan du förklara?
Till Innie: Du är ovärderlig för mig också!
Till anonym 1 ovan: Jag tycker din kommentar är lite konstig. Självklart har vi alla ärr och historier med oss som vi måste lära oss leva med. Men vi har också erfarenheter av olika slag, som är olika svåra att leva med. Jag känner Innie och vågar påstå att hon har kommit oerhört långt och hanterar sin historia och sina ärr långt bättre än vad de allra flesta skulle göra i samma situation. Och jag tycker tveklöst att personen på blodcentralen gjorde fel. Nej, hon kan inte vara säker på att Innie slutat skada sig, lika lite som hon kan vara säker på att en annan blodgivare inte skadar sig i hemlighet. Istället för att förutsätta kan man väl fråga, eller åtminstone ge en ordentlig förklaring till varför hon inte godtas som blodgivare. Varje blodgivare är livsviktig och varje person som erbjuder sig att hjälpa till på detta sätt borde bli bemött med tacksamhet och respekt, vare sig man sedan får ge blod eller inte.
Till alla: Jag kan se att det finns en poäng med att neka aktiva självskadare att ge blod. Rent hypotetsiskt skulle det mycket väl kunna vara ett sätt att göra sej själv illa, även om jag kanske tycker det är aningens långsökt. Men ändå, det kan jag acceptera. Vad jag däremot inte förstår är att jag upprepade gånger förklarade för kvinnan jag träffade att det var många (4-5) år sedan jag skadade mej senast, att jag arbetar, pluggar och mår bra idag. Jag skulle kunna acceptera ett nej även då, men jag tycker mej i alla fall ha rätt till en förklaring!
Till anonym 1:Hoppsan, du måste verkligen ha missförstått mej! Självklart accepterar jag min historia och jag tycker jag är ganska tydlig med att skriva att jag inte vill vara utan den - för det vill jag verkligen inte. Den ger mej mycket och har framför allt gjort mej till den jag är. Och vad gäller ärren så måste jag säga att JAG har accepterat dem så långt det någonsin är möjligt; vad den här bloggen handlar om är att jag önskar att även andra kunde acceptera mina ärr och min historia i stället för att döma mej på förhand. Tråkigt att det blev så otydligt för dej ...
Anonym 2: Tack för en bra fråga! Jag gör så att det kommer en blogg som svar i kväll eller i helgen - håll utkik!
Sofia: Tack, du är en klippa.
Jag vill iaf säga att du skriver så himla bra. Det är så skönt att läsa din blogg för du är en sådan stark och bra människa. Vill inte låta "barnslig" eller något sådant nu, och jag känner ju inte dig alls. Men dina ord är som musik i mina öron. Du skriver verkligen bra och om bra/viktiga saker. Aa det går inte att tacka dig nog för dina ord!... Jag vill också bli blodgivare, men när jag läste detta kändes det inte som någon idé... Hm..
Det är så konstigt att vissa som jobbar inom vård och service saknar förmåga till bemötande och i många fall empati.
Som jag vill minnas det så kan man inte ge blod om man äter (de flesta) mediciner, om man är narkoman eller har sjukdomar som HIV eller om blodet inte har bra värden. Är blodet bara "friskt" ska det tacksamt tas emot för att rädda livet på någon annan.
Vissa personer kan få ens sår i själen att öppnas kvickt och strö salt i dem också. Grrr.
Jag skulle gärna vilja ha en professionell förklaring och ett forskningsbaserat beslutsunderlag som skulle kunna styrka varför du blev nekad att lämna blod. Direktiven måste komma någonstans ifrån.
Håller på dig.
Stor kram
Det låter ju helt galet!!! Så oprofessionellt! Även om du har ärr innebär det inte att du ska nekas att ge blod utan att åtminstone först undersöka det! Hon/han fattade kanske förutfattade meningar om att ditt blod på något sätt inte duger eller kan vara "skadat". Så dumt!!!! Blod behövs alltid. Varje sommar skriker rubriker i tidningarna att det fattas blod. Att du vill ge blod frivilligt borde de vara tacksamma för.
Jag tycker att du skulle mejla till blodcentralen och beskriva hur det gick till och kräva att i alla fall få en förklaring till varför du nekades.
Kram på dig
Dorota
Jag har aldrig hört någon som blivit nekad att bli blodgivare pga av självdestruktivitet. Jag har varit på blodcentralen en gång i kalmar o en gång i Lund o de ville gärna ha mig som blodgivare om jag hade haft ett bättre blodvärde. Mina ärr är inte gigantiska o massvis, men jag har allt fått veta att de syns... Det skulle vara intressant att få reda på om det finns någon policy för blodgivning med tanke på självskador. Det låter som att det kan bero på vem man träffar, och det är ju inte riktigt rätt. //AmY
Trots att jag inte kan något egentligen om självskadebeteende, så håller jag med om att det känns väldigt långsökt att blodgivning skulle trigga återfall eller skulle kunna vara del av ett självskadebeteende. Det innebär väl då att man heller inte kan lämna blodprover?
Nåväl, det gör mig arg att man dels behandlar någon på det sättet. Och det gör mig arg när jag vet hur svårt det är att få tillräckligt med blod, framför allt på sommaren till alla som behöver. Är själv än som konsumerar en drös påsar varje månad och är evigt tacksam för det liv alla blodgivare ger.
/David
Hej =)
Jag har själv haft ett självskadeebeteende och var rädd för att bli nekad som blodgivare efter att jag läst ditt blogginlägg, så jag skickade och frågade:
"jag undrar iaf om jag får ge blod när jag haft ett självskadebeteende? Har varit skadefri i 6 år. Hörde om någon som blivit nekad att ge blod trots att det var flera år sedan hon hade skurit sig. Anledningen till att det är viktigt för mig att veta är för att det hade känts så hemskt att bli nekad att ge blod pga detta när jag väl är där. Tacksam för svar. Med vänlig hälsning, Louise"
Fick till svar:
"Hej Louise! Generellt så ser jag inte några hinder för dig att anmäla dig som blodgivare, vid ditt första besök kommer en bedömning göras. Det som kan vara ett hinder kan vara om du har ärrbildningar i armvecken som kan göra det svårt att sticka vid en blodgivning. Det bästa är nog att kontakta din närmaste blodcentral och höra direkt med dem. Kontaktuppgifter hittar du på www.geblod.nu. Varma hälsningar Ulrika"'
Nu vet jag att det var länge sedan som du skrev detta inlägget, men kände ändå att jag var tvungen att skriva det, kanske ifall om någon annan googlar efter samma som jag och hamnar här. ^.^
Skicka en kommentar