Minnesvandring

Jag är inte längre den jag en gång var. Jag tittar på gamla bilder men har svårt att verkligen identifiera mej med den osäkra, magra, svarthåriga flickan på fotona. Leendet finns där ofta, påklistrat och tvingat, men ögonen är ständigt dimmiga av en tunga mediciner och till bredden fyllda av ångest och smärta. Ärren, de röda och lila, lyser ilsket på händerna och bandagen kryper fram under de nogsamt neddragna tröjärmarna. Vad jag än gjorde kunde jag aldrig dölja mörkret. Ett kylskåp tomt sånär på ett mjölkpaket och litervis med näringsdrycker jag aldrig vågade dricka. Ett medicinskåp tillräckligt fullt att täcka en avdelnings helgbehov; morgon, förmiddag, lunch, kväll och natt. Mediciner för att vakna, mediciner för att somna, tabletter mot smärtan, både den fysiska och den psykiska. Piller mot mörkret och kapslar mot min magra kropp. Tabletter mot biverningarna av de tjugo första preparaten. Tabletter för att leva; tabletter för att nästan dö.

Jag läser mina gamla anteckningar och undrar stilla vem som skrivit alla dessa sotsvarta rader. De maskinskrivna journalerna, trots att boken de skrivit om mej omfattar hundratals sidor lyckades de aldrig förstå vem jag var. Ändlösa tolkningar, oändliga omformuleringar, beskrivningar och observationer men ändå överensstämde deras sanning så sällan med min. Det kryper i kroppen när jag inser hur nära det verkligen var. Hur livet rann ur mej och ljuset brann ut men ändå; jag kom åter. Det gjorde aldrig hon. Det gör ont att läsa om hennes öde, så likt mitt men med den värsta av utgångar. Livet är ett lotteri och jag drog till sist vinstlotten.

"Oändlig nåd mig Herren gav
och än idag mig ger.
Jag kommit hem, jag vilsen var,
var blind, men nu jag ser."

Oändlig nåd. Sv. Psalm

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Självskadebeteende, Självmord, Suicid, Minnen, Oändlig nåd, Amazing grace