När jag går i korridorerna på kliniken kan jag ibland, när jag slänger ett öga in på någon av alla våra fyrsalar där droppräknarna tickar i kapp, få en nästan obehaglig verklighetskänsla. Det är svårt att beskriva, men ibland blir det så påtagligt att jag verkligen arbetar i någon form av ingemansland mellan liv och död.
Någon får sin diagnos, behandlas och sedan är plågan över, andra hinner knappt ens påbörja behandlingen innan livet är över. Men för väldigt många tycks tiden mellan symtom, diagnos, undersökningar, behandling och efterkontroller bara vara en evig väntan på besked som aldrig kommer. En patient som suttit med dropp en hel dag sa till mej när vi pratade en stund om hennes vardag; "Men man vänjer sej till sist. Vad annars ska man göra? Sitta här och vara bitter, vad vinner jag på det?" På ett sätt blir jag alldeles stum av förundran över vilket lugn hon utstrålade. På ett annat sätt gjorde det så ont att höra; man ska inte behöva att vänja sej. Livet ska vara mer än en sjukhussäng och en pipande droppräknare.
Egentligen skiljer det sej inte mycket mellan onkologi och psykiatri. Människorna som drabbas och de anhöriga som lämnas efter delar samma sorg och samma oro, den tar bara lite olika uttryck. Prognosen kan vända på en femöring och kan gå från spirande hopp till djupaste mörker på bara några timmar. I åratal kan man leva med sin sjukdom, oviss om utgången. En lång period av symtomfrihet och välmående kan brytas brutalt av ett oväntat återfall. Trots att läkemedel ofta utgör den huvudsakliga terapiformen inom båda disciplinerna är det samtal och mänsklig närvaro som är av verklig betydelse.
Eller vänta, det finns några ordentliga skillnader.
Statusen för onkologin är oslagbart högre än för psykiatrin, personalbemanningen är tätare, kompetensen högre, lokalerna finare och plånboken fetare.
Men det egentliga vårdbehovet? Nej, det skiljer faktiskt inte särskilt mycket.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Cancer, Onkologi, Psykiatri, Anhöriga, Sjukvård, Drabbade
Någon får sin diagnos, behandlas och sedan är plågan över, andra hinner knappt ens påbörja behandlingen innan livet är över. Men för väldigt många tycks tiden mellan symtom, diagnos, undersökningar, behandling och efterkontroller bara vara en evig väntan på besked som aldrig kommer. En patient som suttit med dropp en hel dag sa till mej när vi pratade en stund om hennes vardag; "Men man vänjer sej till sist. Vad annars ska man göra? Sitta här och vara bitter, vad vinner jag på det?" På ett sätt blir jag alldeles stum av förundran över vilket lugn hon utstrålade. På ett annat sätt gjorde det så ont att höra; man ska inte behöva att vänja sej. Livet ska vara mer än en sjukhussäng och en pipande droppräknare.
Egentligen skiljer det sej inte mycket mellan onkologi och psykiatri. Människorna som drabbas och de anhöriga som lämnas efter delar samma sorg och samma oro, den tar bara lite olika uttryck. Prognosen kan vända på en femöring och kan gå från spirande hopp till djupaste mörker på bara några timmar. I åratal kan man leva med sin sjukdom, oviss om utgången. En lång period av symtomfrihet och välmående kan brytas brutalt av ett oväntat återfall. Trots att läkemedel ofta utgör den huvudsakliga terapiformen inom båda disciplinerna är det samtal och mänsklig närvaro som är av verklig betydelse.
Eller vänta, det finns några ordentliga skillnader.
Statusen för onkologin är oslagbart högre än för psykiatrin, personalbemanningen är tätare, kompetensen högre, lokalerna finare och plånboken fetare.
Men det egentliga vårdbehovet? Nej, det skiljer faktiskt inte särskilt mycket.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Cancer, Onkologi, Psykiatri, Anhöriga, Sjukvård, Drabbade
3 kommentarer:
Å, vad klokt skrivet.
Stor kram
Får jag bara en sköterska och en USK som vet vad de gör och som kan prata. Och en läkare som säger att det finns hopp. Sen spelar allt annat ingen roll.
/David
förhlandet mellan personal och patient blir så speciellt när man vårdas långa tider som iolserad, därför att man är utlämnad. jag beundrar er alla som orkar gå från rum till rum, som vandrar mellan den glädje och sorg som bor på en sådan avdelning. utan er medmänsklighet överlever vi inte. glöm inte det.
Skicka en kommentar