Det ligger en tät alkoholdimma över bloggarna jag läser, det är Mymlan som på Bloggvärldsbloggen har utlyst veckans bloggtema - alkohol. Det är ett ord och en företeelse jag tror att få är fullständigt neutrala inför. Lite som med lutfisk eller blodpudding - antingen älskar man det eller så hatar man det, bara en minoritet befinner sej i nån slags halvaccepterande gråzon. Jag tillhör nog minoriteten som klafsar runt i den grå sörjan, visseligen med stark slagsida mot avskyn, men ändå. I gråzonen.
För jo, jag dricker alkohol. I snitt kanske en gång i månaden och möjligen lite oftare på somrarna. Ett glas vin, en cider eller en martini på sin höjd, sen tar det stopp. För egentligen (innerst inne) så avskyr jag hur alkoholen påverkar mej. Jag avskyr hur det börjar krypa i kroppen, hur golvet gungar till, värmen genom kroppen och suset i öronen. Mina vänner skrattar ofta åt hur lättpåverkad jag är nog rätt bra på att själv ironisera över det. "Billig i drift" heter det - ett glas vin och sen är Innie mer än nöjd. Tonårsfyllan kom aldrig och mina föräldrar behövde aldrig hämta hem mej från förfesten och få bilen nerspydd. På min artonårsdag när jag sedan en tid tillbaka var utflugen från föräldrahemmet kom den första fyllan och faktiskt också den sista. Inte ens då var jag så påverkad som många blir varannan helg, men det räckte gott och väl för mej.
Många som lider av ett självskadebeteende använder alkoholen som ett sätt att skada sej själv. Det har aldrig varit min grej. Flera av mina vänner har gått på antabus och däckat en tisdag klockan sju; min intensiva skräck för att tappa kontrollen hållit mej från det. Efter ändlösa överdoser med giftiga läkemedel som runnit runt i mina vener har jag fått nog av att ligga medvetslös i timtal, kräka tre dygn i streck och må illa i fyra veckor. Att min lever dessutom fått ta alldeles för mycket stryk under mina år med klippkort på Mava bättrar inte på min alkohollängtan; jag ser helt enkelt ingen mening med det. Jag har ett stort kontrollbehov och som jag skrivit om flera gånger förut - mitt självskadebeteende karaktäriserades aldrig av impulsivitet utan av kontroll och planering.
Jag tycker egentligen ganska illa om att umgås med alkoholpåverkade människor och jag går ytterst sällan på krogen numera. Jag har inte varit ute sedan jag flyttade till Skåne, och dessförinnan gick flera år när jag som bäst satt på en uteservering sommartid. Jag blir illa berörd av att se hur människor tappar alla sina spärrar, hur medelålders män med vigselringar raggar på nittionåriga tjejer, och hur unga kvinnor vickar på rumpan i hopp om en tillfällig kontakt. Jag har svårt att tro att de egentligen mår bra av det och skulle så vara fallet så trivs jag ändå inte med att se det. Ett glas vin vid en middag i ett slutet sällskap kan vara alldeles underbart, precis som en liten martini i soffan med fästmannen. Kan det inte bara få räcka så?
/ Innie
Lästips! PsykBryt, Ivana och Trollhare har skrivit mycket tänkvärda bloggar precis som MaxP
Läs även andra bloggares åsikter om Alkohol, Antabus, Missbruk, Kontroll, Självskadebeteende
För jo, jag dricker alkohol. I snitt kanske en gång i månaden och möjligen lite oftare på somrarna. Ett glas vin, en cider eller en martini på sin höjd, sen tar det stopp. För egentligen (innerst inne) så avskyr jag hur alkoholen påverkar mej. Jag avskyr hur det börjar krypa i kroppen, hur golvet gungar till, värmen genom kroppen och suset i öronen. Mina vänner skrattar ofta åt hur lättpåverkad jag är nog rätt bra på att själv ironisera över det. "Billig i drift" heter det - ett glas vin och sen är Innie mer än nöjd. Tonårsfyllan kom aldrig och mina föräldrar behövde aldrig hämta hem mej från förfesten och få bilen nerspydd. På min artonårsdag när jag sedan en tid tillbaka var utflugen från föräldrahemmet kom den första fyllan och faktiskt också den sista. Inte ens då var jag så påverkad som många blir varannan helg, men det räckte gott och väl för mej.
Många som lider av ett självskadebeteende använder alkoholen som ett sätt att skada sej själv. Det har aldrig varit min grej. Flera av mina vänner har gått på antabus och däckat en tisdag klockan sju; min intensiva skräck för att tappa kontrollen hållit mej från det. Efter ändlösa överdoser med giftiga läkemedel som runnit runt i mina vener har jag fått nog av att ligga medvetslös i timtal, kräka tre dygn i streck och må illa i fyra veckor. Att min lever dessutom fått ta alldeles för mycket stryk under mina år med klippkort på Mava bättrar inte på min alkohollängtan; jag ser helt enkelt ingen mening med det. Jag har ett stort kontrollbehov och som jag skrivit om flera gånger förut - mitt självskadebeteende karaktäriserades aldrig av impulsivitet utan av kontroll och planering.
Jag tycker egentligen ganska illa om att umgås med alkoholpåverkade människor och jag går ytterst sällan på krogen numera. Jag har inte varit ute sedan jag flyttade till Skåne, och dessförinnan gick flera år när jag som bäst satt på en uteservering sommartid. Jag blir illa berörd av att se hur människor tappar alla sina spärrar, hur medelålders män med vigselringar raggar på nittionåriga tjejer, och hur unga kvinnor vickar på rumpan i hopp om en tillfällig kontakt. Jag har svårt att tro att de egentligen mår bra av det och skulle så vara fallet så trivs jag ändå inte med att se det. Ett glas vin vid en middag i ett slutet sällskap kan vara alldeles underbart, precis som en liten martini i soffan med fästmannen. Kan det inte bara få räcka så?
/ Innie
Lästips! PsykBryt, Ivana och Trollhare har skrivit mycket tänkvärda bloggar precis som MaxP
Läs även andra bloggares åsikter om Alkohol, Antabus, Missbruk, Kontroll, Självskadebeteende
4 kommentarer:
För mig är åsikten om alkohol så delad, jag avskyr den för den tagit min flickvän mammas liv,och tusentals andra. Jag avskyr det för som du säger blir människor personlighetsförändrade och går över gränser de annars inte skulle.
För min egen del så visst jag dricker alkohol, men jag vet min gräns och slutar i tid. Jag har två vänner som är alkoholister vi 27 och 28 års ålder och jag kan bara åse när deras liv går till spillo, har dörsökt att prata med dem, erbjuda hjälp med att följa med till t.ex. en enhet där man behandlar alkoholism men jag får alltid undanglidande svar.
Kram Mia
Nej Innie. Det förstår du väl! Du måste ju dricka alkohol i mängder som alla andra. Annars går det ju inte. Alls. Eller?
Jag tror att ganska många faktiskt befinner sig i den där gråzonen (jag är själv helt klart en av dem, fast då jag var i tonåren var jag totalt anti alkohol), det är bara det att "gråzonspersonerna" sällan syns speciellt mycket, speciellt inte i media.
En hemsida för att räkna ut alkoholhalten i din kropp
Skicka en kommentar