"Vid sidan av juridiken"

Under några dagars har jag och Sofia ägnat åtskilliga timmar både till vardagligt föreningsarbete med styrelsemöte och besök på Skatteverket, men kanske framför allt har tiden lagts til förberedelserna inför tisdagens möte. Efter att dessutom både haft mailkontakt och ett möte med en duktig etik- och filosofiforskare känner vi nog allt mer att vi verkligen har kött på benen. Men ändå - så fasansfullt jobbigt detta är.

Jag har läst allt från interpellationer, arkiverade rapportsammanfattningar, verksamhetsplaner, regeringsbeslut och åtskilliga rapporter från Socialstyrelsen, till personliga berättelser, bloggar, brev, tidningsartiklar, nyhetsreportage och mail. Tillsammans bildar dessa texter och filmer en verklighet jag egentligen inte vill kännas vid. Det är som att lägga ett pussel där var bit som faller på plats känns som en kniv i ryggen som sakta vrids om.

Det vidrigaste är egentligen inte tjejernas och de unga kvinnornas berättelser som ensamma fenomen - de är gräsliga på alla sätt och vis men de ställs på sin spets när man sätter dem i relation till rådande lagstiftning, konsensus och vårdideologi. Vi har faktiskt bra lagar, det finns faktiskt mycket bra skriver, sagt och lovat om psykiatrin. Men jag tror det kan vara som jag läste i en artikel i Läkartidningen, att; "[...]den praktiska psykiatriska verksamheten i hög grad lever sitt eget liv vid sidan av juridiken."

För visst är det underligt att Socialstyrelsen tvingades lägga ner utredningen som innebar en "granskning av tidigare och nuvarande förekomst av otillåtna tvångsåtgärder" eftersom de granskade klinikerna inte dokumenterat tvångsåtgärderna och personalen vägrade tala. Det som inte finns kan inte granskas och istället blir det ett tyst godkännande. Tvångsåtgärder används som bestraffning, trots att både Europakonventionen och FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna slår fast att; "Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning".

Överläkare och ordförande i hälso och sjukvårdsnämder försvarar besluten att skicka unga kvinnor och barn till rättspsykiatriska avdelningar med motiveringar som "Allt annat vore högst oetiskt". Detta trots att det saknas all form av evidens för att behandlingen där verkligen hjälper självskadande kvinnor och att Socialstyrelsen redan 1997 skrev;

” Eftersom patienterna i den slutna vården så starkt påverkar varandra behöver såväl den allmänpsykiatriska slutenvården som den rättspsykiatriska vården differentieras.”

Det finns ingen, och då menar jag verkligen ingen, evidens som säger att rättspsykiatrins vårdmiljö främjar tillfrisknandet för dessa kvinnor. Hälso- och sjukvårdslagen, som faktiskt omfattar även tvångsvårdade patienter, hävdar varje patients rätt till en trygg vård och ställer det till och med som en förutsättning för god och kvalitativ vård. En trygg vård är en subjektiv upplevelse och alltså inte objektivt mätbar, ändå anses den vara så grundläggande viktig att den lagstiftas. Därmed måste också de subjektiva vittnesmålen från de vårdade kvinnorna tas i högsta beaktning - om de upplever otrygghet, rädsla eller obehag kan de inte heller sägas få en god vård.

Till sist bör man komma ihåg att kvinnorna vårdas mot sin vilja på dessa kliniker. De har blivit fråntagna sin autonomi och blir det allt för ofta bortom rimlig proportion till dess syfte, vilket också är kravet för att tvång alls ska få användas. Nej, mörkrädd blir man. Mörkrädd, arg, ledsen, sårad, förbannad, frustrerad, skräckslagen, konspiratorisk och alldeles tom. Är det verkligen en vård som säkerställer patientens värdighet, integritet, delaktighet och säkerhet. Det har de faktiskt en lagstadgad rätt till och det är staten, landstingens och de enskilda vårdgivarnas förbannade skyldighet att också ge dem det.

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Rättspsykiatri, Etik, Tvångsvård, LPT, Socialstyrelsen, Interpellation, Regeringen, Riksdagen, Självskadebeteende, Rättigheter