Psykiatripraktiken sprider nytt ljus över min egen historia och mina personliga erfaranheter. Som så många andra med självskadebeteende eller ätstörningar har jag många gånger brottats med känslan av att inte vara "tillräckligt sjuk". Jag undrar ofta varför det är så viktigt, och speciellt tydligt har det blivit sedan jag själv lämnade den sjuka världen och i stället tar del av den via forumet och föreningen. Så många av våra medlemmar funderar kring friskt och sjukt, om det bästa kanske är att först bli ordentligt sjuk för att sedan kunna bli ordentligt frisk. Eller ännu värre - att man bara räknas om man är riktigt, riktigt sjuk.
Också jag fastnade där och först när jag skadade mej så gott som varje dag kunde tankarna dämpas. Den som skadade sej mest, oftast eller farligast var den som fick stöd och hjälp och självklart ville jag få det. Jag ville ju bara må bra! När jag idag lyssnar till samtalen bakom kulisserna om självskadare och "borderliners" är det inte utan att jag blir lite mörkrädd. De upptåg våra patienter ger sej på som får personalen att hisna gör mej nästan illamående när jag sätter det i relation till mej själv och min egen historia - och ändå trodde jag aldrig att jag var tillräckligt sjuk.
Egentligen skulle jag vilja ta alla de, vars tankar liknar de jag hade då, i min famn och vagga och lugna. Det går aldrig att bli "tillräckligt sjuk", det finns ingenting som heter så. Oavsett hur sjuk jag än blev fanns det alltid de som var värre. När jag där och då tyckte att jag var alldeles för frisk inser jag med perspektiv hur djupt nere i skiten jag egentligen var. Släpp alla jämförelser med andra, det kommer ändå aldrig att leda till något gott. Leta upp det som får dej att må bra, oavsett vad som gäller för din medpatient eller klasskamrat. Tillräckligt sjuk finns inte - att bli tillräckligt sjuk är det enda som garanterat till sist leder till döden, för det finns alltid den som är sjukare. Bli tillräckligt frisk istället - det är grymt mycket coolare!
/ Innie
Och förresten - GLAD PÅSK nu när vi snart kan glädjas i uppståndelsen och stämma in i påsknattens lovsång från Taizé - Il est resussité, il est vraiment resussité, Alleluia, Alleluia!
Läs även andra bloggares åsikter om Självskadebeteende, Ätstörningar, Psykiatri, Praktik, Sjuksköterskestudent, Funderingar
5 kommentarer:
*känner igen* det du skriver om, det var exakt så jag tänkte förut men på något sätt har de tankarna lugnat sig nu även om varje dag är en brottningsmatch mot "henne", men jag är lugnare nu för jag vet att jag är starkare. NU är jag äntligen färdig Uska och ska snart börja jobba lite lätt 50% blir det i början. Din egen erfarenhet av psyk och ätstörningar m.m gör dig till en fantastisk tillgång på psyk, glöm inte det.
Tycker om dig vännen!
*kramar om*
Vad spännande att läsa! För visst är det väl ändå först när man passerat gränserna in till det goda, vackra och friska som finns inom alla oss människor (behandlare och patienter), som perspektivet lägger sig till rätta, och man kan orka se saker som de faktiskt varit. Jag tycker du beskriver detta så fint. Och jag hoppas verkligen att det är många som läser det du skriver nu. Jag levde själv i en "skuggvärld" under lång tid, och menade ändå att jag visste allt som behövde vetas. Så är det ju bara inte! Man måste faktiskt VÅGA leva för att få tillåtelse att göra det, verkar det som. Det är ju själva LIVET som bestämmer lagarna - inte vi.
Heja dig som hjälper så många andra genom att tala om detta!
Helena
oh hjälp..jag borde vara inlåst och fastkedjad.
Är så inihelvete trött på detta! Ätstörningsenheten har inte ens hört av sig..bra vård..Men man är väl sin egen vårdare bäst kanske..jag har ju verktygen.
Hur e det med dig o sambon o hur länge ska du vara inom psykiatrin?
Stor vårkram!
Vad hindrar dej från att göra det? Ta dem i famn och säga allt det där, alltså?
Tindra: Ja du hjärtat, det är bara till att kämpa på...Det är bra med både mej och sambon! Jag har tre veckor kvar av fem på psykiatripraktiken, men jag har bara gått typ två eller tre dagar - min handledare är sjukt najs!
Mille: Inte ett dugg, mer än att det är bökigt att leta upp dem allihopa ;-) Men de jag har i min närhet jobbar jag behårt med, och de jag möter på internet får kramarna och orden i skriftlig form. So, I'm trying but it's never enough!
Skicka en kommentar