Påskvädret här i söder har varit helt fantastiskt, en smula blåsigt ibland men strålande sol så gott som varenda dag. Det är lätt att glömma bort att vi bara är i början av april när man går på långpromenad i tunna leggings, sommarskor och skjortblusklänning. Att familjen i norr kan ge sej ut på skidtur känns nästan surrealistiskt när vi själva låter våra vinterbleka axlar värmas av solen på balkongen. Helgens alla växtinköp är planterade och plantorna tycks trivas förvånansvärt bra på vår blåsiga balkong; kanske får vi faktiskt lite blåbär här framåt sommaren.
Kattfröknarna fick igår komma ut på sin premiärpromenad sedan vintern släppt greppet om våra slätter och trots en stor skopa tveksamhet och ljudliga protester tycktes de båda två trivas bra även utanför lägenhetens trygga gränser. Tindra är, föga förvånande, den av våra flickor som bäst tycks uppskatta ett liv i naturen och ganska snart rullade hon sej glatt och njutfullt i sandlådan utanför husknuten. Saga däremot tycktes mer förvirrad och osäker, och kände sej tryggast när husse höll sej tätt intill.
Celia den stackaren har inte haft det lätt den sista veckan. Skärtorsdagen bjöd på ett segt besök på stadens djursjukhus där beskedet till sist blev att operationstiderna var slut och vi var välkomna åter nästa vecka. Tassbandage och smärtstillande fick ordnas och hon har tassat omrking här hemma med blåa och rosa bebissockar på sina små tassar, för att undvika att de tilltufsade klorna skulle slås sönder fullständigt. I går passade vi på att gå en riktig långrunda eftersom det brukar bli sparsamt med dem en tid efter operation, och idag begav vi oss på nytt till djursjukhuset för operation. Nio stackars klokapslar avlägsnades och tösen ligger i skrivande stund och knorrar i sin korg, halvsnurrig av morfin och sövningsmedel. Det är banne mej inte lätt att vara liten hund!
Beslut är fattade och jag kan sakta börja korrigera fokus, dra djupa andetag och förbereda mej. Jag har levt ett helt liv, ständigt orolig för vad andra ska tänka och tycka när jag fattar beslut, livrädd för att ständigt behöva försvara obekväma val och motivera snedsteg och villospår. Det är ovant att faktiskt uppleva en känsla av "let go" - jag har min älskade sambo i ryggen och vännerna vid min sida; det är allt som spelar någon roll. För trots allt;
Kattfröknarna fick igår komma ut på sin premiärpromenad sedan vintern släppt greppet om våra slätter och trots en stor skopa tveksamhet och ljudliga protester tycktes de båda två trivas bra även utanför lägenhetens trygga gränser. Tindra är, föga förvånande, den av våra flickor som bäst tycks uppskatta ett liv i naturen och ganska snart rullade hon sej glatt och njutfullt i sandlådan utanför husknuten. Saga däremot tycktes mer förvirrad och osäker, och kände sej tryggast när husse höll sej tätt intill.
Celia den stackaren har inte haft det lätt den sista veckan. Skärtorsdagen bjöd på ett segt besök på stadens djursjukhus där beskedet till sist blev att operationstiderna var slut och vi var välkomna åter nästa vecka. Tassbandage och smärtstillande fick ordnas och hon har tassat omrking här hemma med blåa och rosa bebissockar på sina små tassar, för att undvika att de tilltufsade klorna skulle slås sönder fullständigt. I går passade vi på att gå en riktig långrunda eftersom det brukar bli sparsamt med dem en tid efter operation, och idag begav vi oss på nytt till djursjukhuset för operation. Nio stackars klokapslar avlägsnades och tösen ligger i skrivande stund och knorrar i sin korg, halvsnurrig av morfin och sövningsmedel. Det är banne mej inte lätt att vara liten hund!
Beslut är fattade och jag kan sakta börja korrigera fokus, dra djupa andetag och förbereda mej. Jag har levt ett helt liv, ständigt orolig för vad andra ska tänka och tycka när jag fattar beslut, livrädd för att ständigt behöva försvara obekväma val och motivera snedsteg och villospår. Det är ovant att faktiskt uppleva en känsla av "let go" - jag har min älskade sambo i ryggen och vännerna vid min sida; det är allt som spelar någon roll. För trots allt;
"Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden."
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden."
Tindra lever livet i sandlådan
När knoppar brister...
7 kommentarer:
Visst är det alldeles ljuvligt med våren? Min balkong blommar också - förhoppningsvis kan jag hålla de små växterna vid liv. Och framtiden - de som betyder något borde väl vara mer än nöjda med att du gör något du trivs med och tycker om? Annars är de inte mycket att ha. :) Men jag är nyfiken, nyfiken på de nya planerna!
vilken söt kissekatt :)
låter som du har det riktigt vårmysigt och det glädjer mig!
kram med med vårkänsla
Härligt med promenad för kattflickorna men stackars, stackars Celia! Hoppas det här är sista gången!
Tack för ett superhärligt inlägg! Det är skönt att läsa att saker och ting börjar ordna upp sig!
Tankekramar <3
Vilka bilder Innie, helt fantastiska och jag blev glad i själen! KRAM!
Precis så... "let go"...
Du är du... du är inte beroende av andra för att tycka om dig själv. Det är fel ända att börja med.
Du är du.
Och det är väldigt bra.
Skicka en kommentar