Vårdhierarkier

En dag på sjukhuset i en sjuksköterskas roll innebär ändlösa kontakter med olika människor; läkare, patienter, undersköterskor, anhöriga, sjukgymnaster, konsulter och kommunanställda. Det är inte helt utan grund som ett av sjuksköterskans viktigaste uppdrag ibland beskrivs som "att spindla" - man ska vara navet i hjulet som får patientvården att snurra.

Ibland kommer jag på mej själv med att ta ett steg bakåt eller möjligen inta ett fågelperspektiv och granska alla dessa interaktioner lite utifrån. Det är spännande men samtidigt ruskigt skrämmande. Hierarkierna inom sjukvården är djupt cementerade och rotade på ett sätt att ingen tycks ifrågasätta utan alla accepterar rakt av. Chefsöverläkare, överläkare, legitimerade/ST-läkare, AT-läkare, läkarstudenter, sjuksköterskor, undersköterskor, nyanställda, sjuksköterske-/och undersköterskestudenter. Som ett rinnande vatten sitter det i var anställds ryggrad och inte ens en utomjording direkt transporterad tillavdelningen skulle kunna undgå att notera den - hierarkin går genom allt.

Eftersom jag är ny, ung, dum och naiv kan jag inte låta bli att fråga mej varför läkarens tid per automatik ska vara så mycket mer dyrbar än sjuksköterskans? Eller varför undersköterskan aldrig får ifrågasätta sjuksköterskan? Och varför i hela fridens namn är det ingen som vågar sätta ner foten när överläkaren gör bort sej? Varför accepterar vi det så blint, bara rakt av? Är det inte så att vi jobbar för patientens bästa, och borde i så fall inte det gå före makt och prestige?

Förhållandet finns mellan alla personalgrupper men jag ser det tydligast utifrån läkarna. De ifrågasätts inte och det skrämmer mej nåt vansinnigt. Läkare är inte allsmäktiga - de är (oftast) grymt kunniga och har en medicinsk kompetens som vida överglänser övriga i personalstyrkan. Däremot har de inte läst en endaste poäng omvårdnad, de vet ingenting om hur förflyttning, planering och nutrition går till i praktiken - varför är det då fortfarande de som beslutar även i dessa frågor? För mej är det självklart att det inte kan sluta med annat än total katastrof, och mardrömmen är väl att det ska gå som för min barndomsbekant.

Socialstyrelsen drar slutsatsen att en människa mister livet var tredje timme till följd av misstag inom sjukvården - det är fullständigt vansinnigt! Men vad ska vi göra? Vi måste alla sätta ner foten och säga nej, det här är inte okej! Jag är övertygad om att receptet på en patientsäker vård och ett positivt arbetsklimat ligger i att sudda ut givna maktfördelningar och i stället våga ge och ta på lika villkor. Om undersköterskan vågar sätta ner foten eller ifrågasätta ett märkligt beslut kan läkaren med all säkerhet känna sej tryggare i att hon har en enad personal bakom sej även i tuffa beslut, i stället för att riskera att skitsnackat vaknar till liv. Ge och ta - varför är det så erbarmligt svårt?

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Vård, Makt, Hierarkier, Läkare, Sjuksköterskor, Student, Praktik