Onkologipraktik, check!

För tio veckor sedan tog jag mina första stapplande steg på onkologiska kliniken och sedan dess har stegen varit många och stundtals väldigt tunga. Ganska snabbt insåg jag att sjuksköterskans roll i hög grad består av dokumentation, läkemedelshantering och samordning. Något jag visserligen intellektuellt egentligen vetat, men i praktiken inte riktigt förstått vidden av. Ändå hade jag efter bara en vecka på avdelningen redan hunnit med en rad medicinsk tekniska moment, och fler skulle det bli.

De första bekymren uppstod redan efter bara en knapp vecka, i form av mystiska röda prickar över min kropp. Tack och lov kunde Syster Sofia snabbt och lätt diagnosticera mej via internet (och blev bekräftad av specialistläkaren på hudkliniken) och jag trodde prickbekymret var passé för all framtid. Tyvärr dröjde det inte länge förrän influensan tog min kropp som boning, och dag efter dag förflöt i feberdimma och muskelsmärta. Till sist insåg jag att min kropp inte bara reagerade på all influensa som hoppade runt i personalstyrkan, utan även på att jag ständigt kände mej utsatt, påhoppad och anklagad. Praktiken hade mist sin glans och jag insåg vikten av ett gott handledarskap. Tankarna flög vitt och brett, högt och lågt om framtid och liv och jag gjorde allt för att mentalt fly från den praktikplats där jag så intensivt vantrivdes.

Till sist kom brytpunkten och jag fick efter en dryg veckas sjukdom och frånvaro byta handledare. Schemat lades om vi satsade hårt på att få mina sista veckor att fungera. För att kompensera mina sjukdagar jobbade jag sex dagar i veckan och sömnen ransonerades allt mer för var dag som gick. Det enda som nu var möjligt var att ställa in siktet på slutmålet och springa så fort tygen höll. Och jag sprang, och sprang och sprang.

Trots att tårarna har runnit som aldrig förr och trots att det kostat mej all energi jag haft på lager är det inte utan ett ordentligt mått av stolthet jag kan säga - min praktik är avslutad och jag är från och med nu färdig på onkologen. På 16 punkter av 21 har jag fått högsta möjliga betyg och på de resterande fem över medel. Lovorden var många och jag kunde lämna kliniken med huvudet högt, glädjepirr i kroppen och en grym stolthet. Jag tror aldrig jag varit så fullständigt genomtrött som jag varit dessa veckor och jag har flera gånger varit övertygad om att det enda sättet att överleva mars månad ut vore att hoppa av utbildningen omedel bums. Men jag klarade det. Ännu en gång har jag bevisat för mej själv att jag kan så jädrans mycket mer än jag tror, och att praktiskt taget ingenting är omöjligt. I stället rasslar det till i Ladok och 15 nya högskolepoäng borde trilla in när som - tack tack!

Och ja, jag är stolt.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Onkologi, Sjuksköterskeprogrammet, Student, Praktik, USIL, Lund
Bilden är hämtad härifrån.