Konst på gränsen

Kanske är det dags för en lägeskoll gällande fröken Odell och Konstfack, trots att jag vet att vissa av er kommer att sucka djupt och stänga ner sidan, men det bjuder jag på. Turerna kring Konstfack börjar nu att bli både många och invecklade och SvD bjuder idag på en sammanfattning av de viktigaste hållpunkterna. Debatten kring Anna Odells och NUG's examensarbeten vid Konstfack har lett till absurda diskussioner och har kanske skapat oproportionerliga debatter, men de är onekligen fullständigt nödvändiga.

Att jag tycker det sätt Odell valt att genomföra sitt projekt på är grisigt, oetiskt och vansinnigt naivt är ingen hemlighet. Däremot är jag nog den första att ställa mej i ledet bakom dem som vill granska och syna den psykiatriska vården och jag är inte sen att ställa mej bakom den sparsamma kritik hon än så länge valt att yppa. Dessvärre kan jag inte, hur gärna jag än vill, tycka att den metod hon valt att använda är ärskilt beundransvärd. Jag kan inte förkasta hennes slutsats eftersom den ännu inte är presenterad, och den skarpaste udden av min kritik har mattats av under de månader som passerat sedan broincidenten. Förhoppningsvid kommer jag att i maj kunna ta del av den utan att explodera av ilska, men jag har föga förhoppningar.

Kärnan i hela diskussionen har på något vis separerats från skalet - i grund och botten borde det handla om den enkla frågan (utan svar) Vad är konst? I stället är det metoderna, tillvägagångssätten och redskapen som debatteras och både konstverket eller dess budskap smulas sönder innan det ens sett dagens ljus. Tveklöst tråkigt, men för min del oundvikligt.

Att det inte finns några egentliga regler, ramar eller definitioner av vad konst egentligen är, är ingen nyhet. Jag skulle dessutom vilja säga att det är en del av konstens egenskap - bara en bråkdel av det som kan kallas konst låter sej fångas i en rektangulär träram, den allra största konsten flödar i stället fritt. I ord, i bild, i rörelser, i formationer, i toner, i ljud, i dofter och ljus. Konst är för mej det som lockar, intresserar, lurar, fascinerar, triggar, jäklas, driver, stimulerar, dövar eller retar mina sinnen. Konst är inte statiskt utan kan upplevas och skapas med hörsel, känsel, syn, lukt och smak. Konst kan provocera, det till och med bör provocera, men det bör inte skada. Konst är en typ av njutning och ett skapande, en upplevelse för både givare och tagare. Enligt Wikipedia är konst "den skapande verksamhet som syftar till emotionella eller expressiva uttryck". Oaktat är konst däremot varken förgörande, skändande, kränkande, trakasserande eller saboterande. Att kalla sej konstnär och därmed ge sej själv en fribiljett till lagöverträdande är skrattretande och rent naivt. Då talar vi på intet vis längre om konst.

Men nej - inga raka linjer kan dras, men de senaste månadernas storm på Konstfack kanske visar på ett behov av att definiera konsten? Nu är det klart att Anna Odell är misstänkt för fyra olika brott och riskerar nu fängelsestraff. En av punkterna hon misstänks för, oredligt förfarande, syftar till att hon förde både polis och sjukvårdspersonal bakom ljuset och vilseledde dem i sin scenografi. Polisutredningen är inledd och nu är det väntan som gäller. Vi kommer aldrig få svar på huruvida det Odell pysslat med bör kallas för konst eller ej (det säger ju vårt rikes lagar inte ett dyft om) men vi kommer däremot få en uppfattning om vilken acceptens det finns för gränslandets konst. Jag väntar och hoppas, för alla inblandades skull, att det leder till det bästa och att resultatet av Odells arbete faller väl ut.

Vad tycker du?

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Konstfack, Anna Odell, Utredning, Konstfacksbluffen, Konst, Psykiatri, Samhälle