Fallet neuroleptika

För några dagar sedan skrevs ett inlägg på forumet som handlade om en tjej som anmält sjukvården för att hon behandlats med neuroleptika mot sin ångest. Det kan kanske låta oskyldigt men neuroleptika är en sorts läkemedel som har visat sej ha mycket god effekt för personer med svåra psykossjukdomar, exempelvis schizofreni, men det är samtidigt en läkemedelsgrupp med många och svåra biverkningar. I höstas skrevs en hel del om neuroleptika och demenssjuka efter det att EMEA, den europeiska läkemedelsmyndigheten varnat för ökad dödlighet bland dementa som neuroleptikabehandlats. För några veckor sedan medverkade Sofia i ett radioprogram om neuroleptika för självskadare, med anledning av Socialstyrelsens kartläggning av den psykiatriska tvångsvården.

Det är ett kontroversiellt ämne, något annat är nog svårt att påstå. Kanske är det svårt för den som inte själv upplevt det eller sett effekterna av en felaktig neuroleptikabehandling att riktigt förstå vidden av det. Hur ett läkemedel som för den ena patienten kan vara så gränslöst värdefull kan vara så förödande för dess granne.

Jag var en av alla dem som under lång tid medicinerades med neuroleptika, trots att jag aldrig någonsin lidit av en psykos. Visst har diagnoserna avlöst varandra i min allt för omfattande journal och visst har en och annan läkare jagat psykotiska symtom för att kunna förklara mina allt för märkliga symtom men därifrån till att verkligen ställa en diagnos har ändå steget varit långt. Ändå har jag i åratal stoppat i mej antipsykosmedicin, i perioder dessutom i nästan den dubbla dosen mot vad som enligt FASS rekommenderas vid svår psykossjukdom.

Men vad är då problemet?
Jo, förutom att medicinen inte är indikerad för mina problem och förutom att de faktiskt inte hjälpte mej handlade det för min del om biverkningar. Det gick så långt att en läkare ordinerade just ett neuroleptikum till mej när jag var som mest anorektiskt, med motiveringen att en ytterst vanlig biverkning var viktuppgång. "Och det behöver ju du. Sen kan det säkert hjälpa dej mot ångesten också". Jag protesterade sällan mot mediciner. Piller är status på de allra flesta psykiatriska avdelningar och när det enda jag hade var min sjukdom innebar ytterligare tabletter ingen egentlig skillnad. Dessutom hade jag absolut noll insikt om att medicinen inte var tänkt att användas för patienter som jag, det litade jag på att läkarna höll koll på.

Biverkningarna var grymma. Töttheten gick inte att sätta ord på och hjärnan var som trögflytande kola. Mina föräldrar har ibland sagt att det var svårt att kommunicera med mej, jag hade en svarslatens utan dess like och det verkade som att bara hälften av det de sa gick fram. Själv tvivlar jag på om ens så mycket tog sej in mellan mina båda öron. Jag kände mej kort och gott konstant nerdrogad, som att jag druckit litervis med sprit och knaprat piller på det men ändå inte lyckats somna. För mej är det en självklarhet att neuroleptika ska reserveras för dem det verkligen kan göra gott. SBU konstaterade 1997 samma sak och säger att det inte finns några evidens att dessa läkemedel skulle hjälpa vid ångest eller depression. Forskningen har ännu inte motbevisat dem men ändå fortgår ett sorts slentrianmässigt utskrivningsförfarande. Den enda förklaring jag kan se är att neuroleptika gör patienter med liknande problematik som den jag själv led av - självskadebeteende, ångest, depresioner och ätstörningar - till lulliga paket utan kraft att göra motstånd eller ställa krav. Kalla mej cyniker och jag lovar att lyssna så fort du kan motbevisa mej, eller i alla fall komma med en mothypotes.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Neuroleptika, Psykiatri, Självskadebeteende, Ångest, Biverkningar, SBU, Socialstyrelsen, LPT