"Tänk om jag bara var lite smalare, då hade jag varit mycket lyckligare" eller
"Tänk om de bara hade gett mej lite mer hjälp, då skulle jag varit xx idag"
Till sist har man lagt ifrån sej allt eget ansvar och blivit fullständigt beroende av andras utlåtande och åsikter, och fullständigt oförmögen att själv ta kontrollen. Jag lutar mej snarare mot tankarna i Åsa Nilsonnes bok, Vem är det som bestämmer i ditt liv, och menar att du själv bär ett stort ansvar för hur du väljer att leva ditt liv. För trots att livet är tungt och svårt kan du själv välja vad som får trycka ner dej och vad som kan rycka upp dej. Jag försöker att leva mitt liv med mindfulness som ledord, och uppleva här och nu, men det är inte alla gånger en enkel match.
Ibland fastnar också jag i Tänk-om-träsket. Ofta handlar det om sådant som är relaterat till min egen sjukdomstid eller till Calles sjukdom och bortgång. Det är egentligen först när jag nu är ute på andra sidan och har några års marginal och distans som insikterna börjar falla till rätta. Utan att älta försöker jag att lära mej förhålla mej till min historia som obönhörligen gör sej påmind i tid och otid. Ibland när min egen blick faller på mina armar vänder det sej i magen och en kall hand kramar om mitt hjärta - mina armar är för alltid förstörda och märkta av mina mörka år. Att både in- och utsidan av min kropp har fått skador som varken går att reparera eller korrigera, och att jag själv är orsak till dem, är en vetskap som stundtals känns omöjlig att bära.
Jag har sedan i höstas följt Ludmillas väg tillbaka till ett nytt liv efter det att hennes fjortonåriga dotter tog livet av sej i maj förra året. Hennes historia berör mej på många plan, inte minst för hennes sätt att naket och uppriktigt dela med sej av sina upplevelser. Delvis känner jag ju igen mej i de av Linneas tankar som hon återger, men jag får också en ovärderlig inblick i livet som anhörig och efterlevande. Läsandet är nyttigt, inte tu tal om saken, men det väcker också en lång rad känslor i varierande styrka. För jag vet, det kunde varit mina föräldrar som var Ludmilla och jag som var dottern. Det är med smärta som jag följer Socialstyrelsens utredning av fallet Linnea, för trots att inget kan ge Ludmilla sin dotter tillbaka så har ändå ett erkännande och en ursäkt betydelse.
Av någon anledning gavs jag en andra chans. Jag har funderat på det tusen och åter tusen gånger och frågat mej varför utan att komma någon stans alls. Jag kan bara konstatera att jag fortfarande finns här, att jag lever och andas mot de uppställda förväntningarna. Ibland känns det som ett enda stort lotteri där jag bara råkade dra vinstlotten. Linnea fick knappt ens vara med i lotteriet och Millas och Annas bror drog en gräslig nitlott. Varför jag? Jag hade ägnat sju år av min tid åt att systematiskt förstöra min kropp, åt att bränna mina broar och bryta ner min omgivning - vad gjorde mej förtjänt av en andra chans?
Jag inser att frågorna är onödiga och jag försöker let go, jag försöker bara acceptera att jag är här och är innerligt och uppriktigt tacksam för det. Ändå smyger tvivlen in bland Ludmillas, Millas, Amelies, Matildas och Helenas ord - varför? Hur hade mitt liv sett ut om PIVA inte haft HLR-kunnig personal eller om kraften hos mej helt enkelt inte funnits? En grönsak på Åleryd - det sa min gamla sjuksköterska till mej med jämna mellanrum och menade att det var vad jag skulle komma att bli om jag fortsatte skada mej själv. Hon menade att jag till sist skulle misslyckas i mina destruktiva upptåg och hamna som ett vårdpaket på en bortglömd institution och visst hade hon rätt. Jag borde kanske blivit en grönsak, men istället försöker jag blomma. Istället försöker jag växa, kanske för att växa ikapp mina kuvade år och växa i de skor jag går i.
Jag bär dåtiden tryggt i min ena hand och framtiden ömt i andra. Men fötterna, hjärtat och tankarna håller jag varsamt kvar i nuet.
Syster i Köpenhamn, Alla hjärtans dag
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Liv, Självmord, Suicid, Psykiatri, Sjukvård, Funderingar, Sverige, Hopp, Framid
2 kommentarer:
Ja, Innie, du blev en blomma! En vacker sådan som förgyller livet för många människor. Du fick en ny chans, och du är värd den. Du hade lidit mycket mer än tillräckligt. Men jag kan förstå din känsla. Det gör så ont att stå på andra sidan och se dom man lämnade kvar i mörkret. Men vi får ta hand om våra liv så gott vi kan och hoppas på att det kan inspirera dom att komma till oss, till livet.
Många kramar!
Tack för att du skriver om Linnéa och att du följer min blogg. Det hjälper mig på något konstigt sätt. Linnéa blir ihågkommen. Även sådana som du som inte har träffat henne berörs av henne och hon lever kvar på ett sätt som är förunderligt.
Tänk om... ja-det är väl de ord jag tänker mest...
Jag är så glad över att du har funnit din väg tillbaka. Även om den fortfarande har sina små stenar att snubbla över, precis som för alla, så är du tillbaka på en stadig väg.
Kram!
Skicka en kommentar