Ord som berör

Trots att jag för var dag som går allt mer inser att sjuksköterska inte är mitt slutgiltiga yrkesmål, och trots att jag periodvis kämpar ordentligt med osäkerheten över utbildningsvalet finns det ändå stunder då jag växer flera decimeter i min blåa arbetstunika. Trots att jag sliter för att få ihop mina timmar på praktiken, trots att Caliciviruset är på besök och snön i skrivande ögonblick bokstavligen vräker ner över Skåne kan jag bara känna mej lugn och glad.

Jag lär mej fantastiskt mycket på praktiken. Idag har jag rondat mina patienter på egen hand, tagit en radda med venprover, satt en nål i en subcutan venport med sterila handskar och hela kittet, kopplat dropp och blandat antibiotika, skrivit labbremisser och gett injektioner. Men framför allt har jag strukit en kind, försiktigt hållit en hand och lånat mina lyssnande öron och uppmuntrande leenden. Så lite som egentligen krävs av mej som personal, och vad mycket det kan ge till patienterna.

I går skulle jag ta ett venprov på en utländsk kvinna jag träffat ganska ofta den sista tiden. Trots att jag nu tagit ganska många prover känner jag mej fortfarande en smula osäker och går aldrig in och sticker under tidspress. Kvinnan och jag har kommit att samtala en hel del och vi satt också och pratade under tiden jag skulle sticka. När jag några minuter senare fått mina rör med blod och märkte dem med etiketter och signaturer tittade hon på mej och sa;
"Jag blir så glad när det är du som har hand om mej. Du är så lugn och trygg och det känns så bra när du är här. Det där sticket kändes inte alls till exempel. Det är så skönt"
Det är såna ord som får mej att tro att jag nog kommer klara några år som sjuksköterska utan att stagnera. Det är såna ord som borrar sej rakt in i hjärtat för att för alltid stanna där.

/ Innie
Tack Vårdförbundet för lån av bild!
Läs även andra bloggares åsikter om Sjuksköterskestudent, Praktik, Onkologi, Student, Sjuksköterska, Ord om livet