Ibland blir jag rädd när jag tänker tillbaka på det liv jag levt. Ibland skräms jag när jag ser på mina armar, översållade med ärr i alla former, färger och storlekar. Ibland gör det så vansinnigt ont när jag inser att mina armar aldrig mer kommer se ut som de en gång gjort; att jag aldrig helhjärtat kommer kunna gå vidare. Men allra ondast gör det, och allra mest skräckslagen blir jag, när jag läser artiklar som den här.
Camilla är mamman som får barn vid sexton års ålder och som skadat sej själv under dottern Annas hela uppväxt. När så dottern fyllt fjorton hittar mamma Camilla blod på dotterns sängkläder och inser direkt vad som hänt - Anna har, med all världens självklarhet, tagit efter sin mors beteende. Och det skrämmer ihjäl mej.
Jag vill så innerligt gärna ha barn. Kanske inte just idag eller nästa vecka, men oh vad jag vill ha barn. Men jag vill kunna ge dem en trygg uppväxt där min son eller dotter står i centrum, inte jag. Visst har jag kommit längre än den kvinna Aftonbladet berättar om, men mina framtida barn kommer växa upp med en mor som har zerarandiga armar. Jag kommer aldrig, aldrig att kunna förlåta mej själv om mina barn går vilse på samma krokiga vägar som jag irrade runt på i nästan ett decennium. Det får bara inte ske.
Intellektuellt sett vet jag att det handlar om så mycket mer. Jag har ett naturligt förhållande till mat, oftast mer avspänt än de flesta jämnåriga kvinnor jag känner. Jag skulle aldrig någonsin få för mej att banta eller prata mat inför mina barn, än mindre självskador eller självdestruktivitet. Jag tror jag har utvecklat en lyhördhet och en syn på livet som förhoppningsvis kan påverka mina barn starkare än mina ärrade armar, men rädslan släpper ändå inte sitt grepp. Som med allt annat som skrämmer mej vill jag ha löften och garantier som inte står att finna. För jag vill inte bli en av alla de föräldrar som skriver till kvällstidningarna, i desperat behov av hjälpen som aldrig kommer.
Samtidigt läser jag i SvD om Sophie som faktiskt hittat en väg genom utbrändheten. Hon har hittat balansen som hjälper henne framåt och åter till livet. Jag lär mej att barn mår bra av rutiner och tänker att kanske är det ändå möjligt. Trots att jag ibland inte riktigt vill erkänna det är jag en vanemänniska de luxe. Jag söker inte längre kickar i självskador eller äventyr i ambulansfärder, jag trivs bäst som Ferdinand under sin korkek - hemma i lägenheten med djuren och den älskade. Det hem jag byggt upp runt omrking mej är så långt ifrån avdelningens sterila galenskap man kan komma, här är kärlek, trygghet och omsorg ledorden. Jag knäpper händerna, ber en hjärtats bön och tänker att tiden får läka det sista. Med tid och kärlek måste det gå. Tids nog.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Självskadebeteende, Barn, Självdestruktivitet, Psykiatri, Framtid, Ångest, Rutiner, Kärlek
3 kommentarer:
Ingen kan ge sina barn en felfri uppfostran. Det finns massor av saker som man överför till nästa generation helt omedvetet. Sin ångest, sina drömmar, sin syn på livet och samhället, sina rädslor. Det man vet om kan man åtminstone jobba aktivt med. Att låta bli att prata om saker tror jag inte är en säker väg att gå.
Finaste Innie, jag är säker på att du kommer bli en jättebra mamma. Just för att du har insikt och är medveten om vilka problem som kan komma, så tror jag att du kommer vara förberedd. Men att inte prata om det tror jag inte är bra, utan tvärtom: var öppen med det så blir det inte så "mystiskt och spännande" för ditt framtida barn, utan bara fakta. Men självklart är man orolig för allt innan man får barn, och jag lovar, man fortsätter vara orolig för allt när man väl har fått barn också ;-) Men så är det för alla, vilka problem man än har. Jag tycker nog att jag är en väldigt bra mamma, trots min bakgrund. And so will you. Ring om du behöver prata, det där med mammakänslor och oro har jag rätt mycket erfarenhet av ;-) Kram!
Känner igen tankarna förstås. Men jag tänker också att jag är en grymt mycket bättre mamma än den jag hade varit utan mina depressionsperioder (även om jag gärna sluppit djupet i dem). De har tvingat mig att ställa om mitt liv från prestation till njutning. Det är vad ett barn behöver. Varma kramar /rebella
Skicka en kommentar