Vissa saker vill man inte minnas

Samma korridor, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Avdelningen är en bunker med bara två gemensamma fönster. Längst bort ligger det lilla äckliga rökrummet, det är där jag tillbringar största delen av min tid. Jag sitter på golvet, hopkrupen mellan den hårda träbänken och den kalla, nikotingula väggen. Rummet är kvadratiskt och bara ett par kvadratmeter stort men kan rymma upp mot åtta personer, bara man trängs ordentligt. En brun tung dörr ska hålla röken separerad från resten av avdelningen men håller man bara upp den lite för länge så går brandlarmet. Vi sitter som i en bur - väggen som vetter mot dagrummet består av en glasruta så att vi inte ska kunna gömma oss i rökdimmorna. Det är därför jag sitter på golvet, för att skyla mej själv, för att skydda mej de vakande ögonen. Extravaket på andra sidan rutan bankar irriterat på glaset och ryter åt mej att komma upp där han kan se mej. Jag släcker i taket och sjunker ihop ytterligare i mitt trygga hörn.

Månader har gått, kanske år. Akutavdelningen tvingades stängas, pengarna räckte inte till. De hittade mögel i korridorerna, avdelningarna var inte renoverade på många decennier och hela huset är redo att falla ihop. Jag flyttas till psykosavdelningen och måste åter igen ner i bunkern; psykoserna tog över de lokalerna i flyttkaoset. Min avdelning har flyttat dagisets öppna lokaler men de säger att de inte kan lita på mej - det kallas tvångsvård. Återigen vandrar jag i bunkerns korridorer, samma planlösa, meningslösa, hatfyllda gång. Hasande steg, darrande händer, nånstans hör jag en mugg krossas mot golvet (hon den där får inte heller vårdas på dagiset) och det luktar svagt av cigarett, fimpar och avlopp. Månad ut, månad in. Hopplösheten gnager och bygger bo i mitt bröst.

Det luktar snö. Jag ser hur flingorna faller utanför mitt fönster och bygger bo på mitt fönsterbleck. Jag lägger handen mot glaset, det okrossbara, och låter kylan vandra från handflatan upp genom armen och in i hjärtat. Det finns inte mycket kvar av min kropp längre och av viljan som en gång var flammande, het och storslagen finns bara en svag och flämtande låga kvar. I korridoren tjuter överfallsalarmet - eller är det brandlarmet - och jag vet att om jag bara handlar tillräckligt fort kan jag smita ut när personalen börjar springa. Jag sitter kvar med handen mot det rimfrostade glaset och låter osynliga tårar rinna. Jag har inget där ute att hämta. Mitt liv är här.

Bunkeravdelningen är stängd för all framtid, personalen kan inte längre vistas där, möglet har tagit över. Vi flyttar upp två trappor men ingen kommer på tanken att låta mej gå över till affektiva enheten. Jag har vårdats med psykoserna så länge nu att ingen minns hur det var dessförinnan. Inte ens jag, och det blir nog bäst så. Ångesten är stark nu men deras ord är hårda och tydliga; "Vi har inte tid med det här längre, ska du vara kvar här måste du uppföra dej." Och det blir vår och det blir sommar. Det var den tredje sommaren.

"Läkaren vill träffa dej. Med en gång." Ingen har sagt något om läkarsamtal, jag är djupt försjunken i mina egna tankar och befinner mej i farozonen mellan sömn, dvala och medvetslöshet. Jag frigör mej motvilligt och sätter mej upp i sängen, låter de svarta striporna av otvättat hår falla fritt och följer med tunga steg och utan motsättningar sköterskan bort till läkarens rum. Överläkare. Chefsöverläkare. I psykiatri och rättspsykiatri. "Vi flyttar dej till rättspsyk i Vadstena, jag har precis talat med dem. De borde kunna ordna en plats tills på måndag. Du är ett hopplöst, meningslöst, vansinnigt psykfall och vi vill aldrig se dej igen." Det är möjligt att han egentligen aldrig uttalade den där sista meningen högt, men det spelar ingen roll. Mitt hjärta visste vad han egentligen ville säga. Det enda jag vill veta är när jag få återvända hem igen, från exilen i de hopplösas land, från ändstationen för envisa självskadare. Jag önskade så att du skulle ge mej ett svar med ett uns av omtanke, kanske en hjälpande hand eller en låga att värna och hålla vid liv. Istället gav du mej tio hugg i ryggen och jag förseglade för alltid mina läppar; "Du får stanna där tills du tagit ditt förnuft till fånga. Mer än så kan jag inte säga"

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Psykiatri, Minnen, Anorexi, Kyla, Snö, Självmord, Rättspsykiatri