Jag har insett att jag här i bloggen skriver väldigt mycket om psykisk ohälsa och om hur jag en gång i tiden har mått, men väldigt lite om hur jag faktiskt mår i dag. Kanske är det en rest av min uppfostran, där ohälsa inte ansågs som allmän egendom utan stannade i familjens trygga förvar, kanske är det bara ett led i min hårfina balansgång mellan att vara hjärtligt personlig och obekvämt privat.
Men ändå, det är dags för ett statement. Nytt år, nya tag och nya insikter att acceptera - min kropp, den fysiska delen av den, mår inte speciellt bra. Svårt att erkänna men lika livsavgörande för tillfrisknande som att erkänna till exempel anorexi eller alkoholmissbruk. I ungefär ett års tid har jag sprungit fram och tillbaka mellan ett antal läkare och sjuksköterskor på ett antal olika vårdcentraler i jakten på hjälpen. Tyvärr utan större framgång.
I går kväll satt jag på hallgolvet i sambons famn och lät tårarna trilla. Jag hatar känslan av att inte bli lyssnad på, att inte bli tagen på allvar eller rätt och slätt negligeras. Jag fick nog av det under mina år inom psykiatrin där man som tvångsvårdad knappast behöver lyssnas på, och jag vill inte behöva uppleva det igen. Ändå sitter jag här, dryga tolv månader efter min första läkarkontakt, med förvärrade och ytterligare tillkomna symptom men utan varken diagnos, utredning eller förklaring.
Jag är trött på att inte bli lyssnad på och jag är evinnerligt, innerligt trött på att må som jag gör. I två dagar har jag legat klubbad här hemma, utan någon som helst fysisk kraft, med hoppande hjärta, knivar i magen, rusande puls och den märkligaste punkthuvudvärk läkarna nånsin hört talas om. Långt bak i huvudet räds jag att detta är hämnden för alla år jag aktivt misshandlat min kropp med tabletter, svält och skador. Kanske är det dags att betala tillbaka nu.
Men annars mår jag bra - jag är lyckligare än någonsin och vill, trots underliga smärtor och frustrerande läkarkontakter, inte för något i hela världen byta liv. Jag älskar min sambo, mina djur, min lägenhet och mitt liv. Nu önskar jag mej bara en hel och fungerande kropp att älska också, så lovar jag att vara nöjd sedan.
// Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Sjukdom, Smärta, Psykiatri, Trötthet, Liv
8 kommentarer:
Jag önskar att jag något kunde göra.
Inte nog med att man ska vara kvinna och söka läkarvård för smärta. Man har en bakgrund med....
Det suger!
Men en dag hittar man den där speciella utbildade som faktiskt lyssnar allvarligt!
Hoppas du blir bättre. Betalat har du redan gjort...
Kramar
Jag är inte så väl insatt i de symtom du upplever, men kommer omedelbart att tänka på det här med hjärtarytmier, som både jag själv har och som Linna hade. Hennes mamma berättade för mig att det pågick någon sådan forskning, om sambandet mellan självskadebeteende och hjärtarytmier. Vid hjärtarytmier kan man uppleva skenande puls, "rusningar" och huvudvärk. Kanske det kan vara något att kolla upp?
Hur som helst hoppas jag att du snart mår bättre och att du får den hjälp du så väl förtjänar!
Jag tror du kommer att bli bra, Innie. Jag tror, utan att veta givetvis, att det är psykosomatiskt. Det låter så påfallande likt min egen erfarenhet, fast jag var så sjuk att jag i princip inte tog mig upp ur sängen på många månader, men symtomen du beskriver hade jag alla (samt många fler) och jag blev bemött precis som du i somatiska vården.
Jag tror att när man har den bakgrunden vi har och ingen läkare hittar något fel trots upprepade försök, så är det med all sannolikhet kroppen som får ta stryk av allt som varit. Det är hemskt, men det ger hopp, för då kan/kommer man bli bra.
Det tog lång tid för mig att förstå och acceptera att jag var psykosomatiskt sjuk, men när jag väl gjorde det insåg jag att det hade varit konstigt om min kropp INTE blivit sjuk.
Som sagt, jag tror du kommer bli bra.
*värme*
Anna
Känner delvis igen mig i det du skriver. Min kropp mår inte heller bra och jag har blivit runtbollad mellan olika läkare i snart 7 år. Nu har jag bl.a. diagnosen hyperprolakinemi; en hormonrubbning som ofta drabbar personer som har haft ätstörningar el varit utsatta för extrem stress...och som i sin tur påverkar min sköldkörtel och resten av kroppen. Efter flera år i ovisshet med konstiga symptom känns det skönt att någorlunda sätta fingret på VAD det är. Jag förstår din frustration. Ge inte upp förrän du fått ett svar, vad det än må säga. Kanske är det psykosomatiskt, kanske inte. Ge inte upp sökandet.
Kramar
läkare som inte lyssnar är verkligen en plåga men du kommer hitta en som lyssnar till slut
//Anelah
Du skriver så vackert att det värmer om mitt frusa hjärta... kämpa på och, allt kommer lösa sig förr eller senare. Det är kul att höra att du inte för något i hela världen vill byta till liv :) Take care!
Det _kan_ vara psykosomatiskt, som flera skriver ovan, men det behöver inte heller vara det bara för att sjukvården inte hittar nånting. Mitt tips är att söka hjälp i alternativmedicinen. Det har hjälpt mej. Jag skulle föreslå dej att gå till en homeopat. Det är dyrt, men man kan få en vettig diagnos och hjälp som inte bygger på att man vräker i sej kemikalier (din kropp borde, som du skriver, fått nog av såna ändå).
Skicka en kommentar