Sambons lov

Strax efter fem i morse väckte jag mej själv med en hejdundrande nysattack med vilken jag också väckte hunden som knorrade yrvaket från sin korg på golvet. Efter detta aningens chockartade uppvaknande vände jag mej om för att krypa in i sambons famn bara för att upptäcka att - jag låg ensam i sängen. Fortfarande i nån form av förkyld nysningsdvala vacklade jag ut i vardagsrummet, och mötte honom på väg från soffan. Min hastigt och inte alls speciellt lustigt påkomna migrän som anföll i går kväll fick honom att sova på soffan. Han ville inte riskera att väcka mej när han, några timmar efter det att jag raglat i säng med händerna om huvudet, tänkte gå och lägga sej. "Jag skulle ju ändå se på hockeyn i natt" tyckte han och log som bara han kan.

Efter den exemplariskt korta föreläsningen i förmiddags, trettiofem minuter i stället för de schemalagda två timmarna, tog jag bussen hem och kröp i mjukiskläderna. Där befinner jag mej fortfarande. Raggsockar, velourbrallor och pallesjal. Tack gode Gud att jag har en sambo som älskar hemmakläder lika mycket som jag gör, allt annat hade varit katastrof! När sambon åkte in till sin eftermiddagsföreläsning slog jag på vår X-box och spelade lite Need for speed (och jag har fortfarande inte riktigt kommit över skillnaden mellan Nintendo 8bitar och X-box 360...) för att plötsligt toksomna i soffan med katterna och hunden omkring mej.

Jag tror helt enkelt min kropp laddade ur totalt efter den sista tidens maraton. När högskolepoängen äntligen börjar trilla in i Ladok och jag börjar komma i takt med utbildningen behöver jag starta om hela maskineriet för att få ny kraft. Nästa vecka ska jag försvara min uppsats och tenta av statistiken, sen väntan 15 veckors praktik. I morgon eftermiddag kommer min mamma på besök och dessförinnan ska gamla bettan få sin dom hos bildomaren (håll tummarna för att hon blir godkänd!). Själv ska jag fortsätta mitt raggsocksrace, käka upp resten av godiset, dofta på den vackra rosen och lyssna på Zellmanis senaste och innerligt tacka sambon för att han alltid lyckas pigga upp, trots mina minor break down. Han är fantastisk och ger mitt liv ett djup och en mening jag inte känt på många, många år.

/ Innie