Därför blir jag så vansinnigt arg, ledsen och förtvivlad när jag läser i dagens Svenskan och Sydsvenskan. Vi vuxna människor har beslutat om skolplikt - alla svenska barn ska gå i skolan i minst nio års tid och de allra flesta går minst tolv år. Ändå ser klimatet i skolorna ut som skräp. Jag minns min egen skolgång med fasa. De första åren höll jag hårt i den bästis jag funnit på lekis men de sista sex åren av grundskolan var mest en enda lång mardröm. Vännerna kom och gick och jag fick nöja mej med att alltid vara andra, tredje eller fjärdehandsvalet.
SvD skriver idag om en skola utanför Göteborg där eleverna skulle byta klass och skola i samband med skolstarten i sexan. Eleverna skulle därför i femman välja två klasskamrater de ville få med sej i den nya klassen men också två de inte ville fortsätta vara klasskamrater med. En elvaårig flicka hamnade ensam i en ny klass och fick av läraren höra att hon inte hade stått högs upp på sina tidigare klasskamraters önskelista. Hon var elva år gammal! Jag genomgick samma panikartade val när vi skulle välja vänner inför högstadiet. Tack och lov slapp vi att välja bort någon (det låter verkligen sinnesrubbat) men redan då fick jag smaka på vad ångest innebar eftersom jag snabbt insåg att jag inte ingick i fyrvalsklanen som mina vänner bildat. Det är en grym process barn inte ska behöva utsättas för.
BRIS slår larm om att allt fler barn misshandlas i hemmet. Barnen är beroende av oss, när ska vi vuxna inse det? Vi kan inte slå våra barn till vett och sans, det enda som sker är att barnen lär sej att slå. Barnaga illegaliserades i Sverige 1979, som första landet i världen. Hur är man funtad om man på nästan trettio års tid fortfarande inte förstått att det inte är en accepterad uppfostringsmetod? Barn behöver vara barn, det är väl knappast någon nyhet. Föräldrar ska älska sina barn, gränslöst och kravlöst. Den man älskar slår man inte.
Nej, ibland blir jag rädd när jag öppnar morgontidningen. Visst har mycket hänt, barnenes rättigheter stärks och vi börjar förstå att barn inte bara är små vuxna, utan fullgoda människor med andra behov men vi har fortfarande en lång väg kvar att vandra. Att tvinga barn i femte klass att göra val som kommer att påverka deras möjligheter till högskoleutbildning är vettlöst. Att dessutom hävda att föräldrarna ska ta valansvaret blir om möjligt än mer absurt, inte minst om det ställs i relation till BRIS rapport. Som elvaåring ska du vara barn och inget annat. Högskolan är nästan tio år bort - låt den få vara det.
/ InnieLäs även andra bloggares åsikter om Barn, Barndom, Mobbning, Vuxna, Ansvar, Skolgång, Val, Minnen
6 kommentarer:
Kommer också ihåg när man inför högstadiet skulle välja vilka man ville gå med. Men vi fick välja 6 personer, och så var man garanterad att hamna med någon av dem. Så oavsett om ingen valde dig, fick du vara med de du ville. De ändrade dock detta tills min lillasyster skulle börja, då fick alla behålla sina klasser. Detta var möjligt enbart tack vare att de redan i mellanstadiet istället för att ha två större klasser hade delat upp sig i tre mindre grupper. På detta sätt slapp man ångesten över bytet och att inte hamna med de man helst ville. Sen finns det ju självklart de som absolut inte vill gå med sin gamla klass utan faktiskt vill gå med personer från en av de andra skolorna. Men då kunde de be om att få byta klass, något som oftast gick hur bra som helst.
Jag tror faktiskt det finns vissa fördelar med en ny klass, du tränar barnen på att lära känna nya människor, men det får inte vara på bekostnad av deras trygghet som för den stackars tjejen som inte fick några kompisar med sig.
Och att de ska välja bort de som de inte vill gå med längre tycker jag är helt sjukt. Det är ju som att uppmuntra till mobbing.
Jag hörde det på radion i morse - trevligare saker kan man mötas av som nyvaken! Det är vansinne att sånt här får lov att hända, att vuxna är så tanklösa och dumma. Vi fick önska klasskompisar när vi skulle splittras mellan trean och fyran (fyra klasser skulle mixas ihop till tre) och jag kommer fortfarande ihåg osäkerheten kring det: "kommer de jag har önskat att skriva mig på sin lapp?". Usch! Visst ska barn få vara med och bestämma om saker som rör dem så mycket - men att önska bort någon! Det är ju som att säga åt barnen att mobbas!
Innie: Tack för att du svarade! Gah, vad irriterande att jag inte hittar källan till det uttalandet. Jag för ta dem med min charm istället. ;)
Det är tragiskt att jag inte ens blir överraskad eller orkar bli arg. Jag blir bara ledsen rakt in i själen, för jag förstår hur det måste kännas.
När jag läser din blogg pratar de samtidigt om skolan på Tv och jag tror inte någon av beslutsfattarna faktiskt minns hur det var att gå iskolan... Käre värld!
Det här gör ju så att man vill gråta!
Det är ju det jag säger. Den här regeringens skolpolitik var en katastrof från början - och ännu värre har det blivit. Därmed inte sagt att den föregående regeringens skolpolitik var perfekt, men det var f-n inte så här illa. Byt ut dem! Byt ut dem!
Karro: Jag tror absolut det finns fördelar med att byta klass lite då och då, inget snack om saken. Att däremot tvingas välja eller kanske framför allt att välja BORT vänner - Det kallar jag sinnesrubbat!
Mille: Ja, katastrof är nog det enda vettiga ord jag kan hitta. Word, sister.
Skicka en kommentar