"Ge en sol till jordens barn,
Låt den stråla vänlig ock klar
Ge en sol till jordens barn,
Låt den måla himmel och hav /.../
Låt den stråla vänlig ock klar
Ge en sol till jordens barn,
Låt den måla himmel och hav /.../
Ibland märker jag av att mitt skyddande skal mot omvärlden inte är fullt så starkt som jag kanske önskat. Jag följer världens sönderfall i säkert förvar vid min dator och sköljer ner Israels bombattentat och den illegala organhandeln i Moldavien med morgonkaffet. Barnen i västra Gaza har inte gått utanför dörren på en vecka, själv strövar jag fritt över fälten varenda dag. Jag läser om Fredrik som, trots att han diagnosticerats med autism och adhd och varit sjukskriven ett halvår på grund av mobbning, ändå tvingas tillbaka till sin gamla skola. Han är tretton år gammal och talade om självmord redan som tioåring.
Här någonstans kopplar verkligheten sitt grepp runt mitt hjärta och vrider om, samtidigt som luftstrupen snärjs åt och det blir påtagligt svårt att andas. Mitt liv har varit kaos och sjukt, det har kantats av självhat, död och förstörelse. Men ändå. Verkligheten kryper in under min hud och vanmakten och hjälplösheten slår till. Kan jag verkligen göra någon skillnad?
När jag för två och ett halvt år sedan tvingades inse att ingen någonsin kommer att rädda mej blev jag först bestört och livrädd. Det spelade ingen roll hur svårt jag än skadade mej - räddningen kom ändå aldrig. Insikten gjorde så fruktansvärt ont, men det var samtidigt den som räddade mej. Det var jag - bara jag - som kunde göra skillnad.
Nu sitter jag här några år senare med drömmar långt större än de jag då bar på. Jag nöjer mej inte längre med att göra skillnad i mitt eget liv, min förhoppning är faktiskt att kunna förändra något annat; något större. Rubrikerna i tidningen bromsar mej och jag undrar om det alls är möjligt. Jag vill inte veta av det, men vanmakten sätter sina spår. Vem är jag att tro mej kunna påverka? Vem är jag att tro att jag har något att säga? Bara några hundra mil härifrån sprängs barn, familjer, och liv i spillror och här sitter jag och drömmer om något större.
Det är då man måste veta att det är drömmarna som håller en vid liv.
Alltid.
Här någonstans kopplar verkligheten sitt grepp runt mitt hjärta och vrider om, samtidigt som luftstrupen snärjs åt och det blir påtagligt svårt att andas. Mitt liv har varit kaos och sjukt, det har kantats av självhat, död och förstörelse. Men ändå. Verkligheten kryper in under min hud och vanmakten och hjälplösheten slår till. Kan jag verkligen göra någon skillnad?
När jag för två och ett halvt år sedan tvingades inse att ingen någonsin kommer att rädda mej blev jag först bestört och livrädd. Det spelade ingen roll hur svårt jag än skadade mej - räddningen kom ändå aldrig. Insikten gjorde så fruktansvärt ont, men det var samtidigt den som räddade mej. Det var jag - bara jag - som kunde göra skillnad.
Nu sitter jag här några år senare med drömmar långt större än de jag då bar på. Jag nöjer mej inte längre med att göra skillnad i mitt eget liv, min förhoppning är faktiskt att kunna förändra något annat; något större. Rubrikerna i tidningen bromsar mej och jag undrar om det alls är möjligt. Jag vill inte veta av det, men vanmakten sätter sina spår. Vem är jag att tro mej kunna påverka? Vem är jag att tro att jag har något att säga? Bara några hundra mil härifrån sprängs barn, familjer, och liv i spillror och här sitter jag och drömmer om något större.
Det är då man måste veta att det är drömmarna som håller en vid liv.
Alltid.
"Ge en äng med blommor på,
Stor och varm, där barnen kan gå
Ge en skog av björk och hägg,
Häng en sol på barndomens vägg"
Stor och varm, där barnen kan gå
Ge en skog av björk och hägg,
Häng en sol på barndomens vägg"
Ted Gärdestad
6 kommentarer:
Kjære Innie. Kanskje kan du ikke skape fred i verden eller gi mat til alle som sulter. Kanskje kan du ikke redde ALLE. Men du kan redde noen, gjøre forskjell for noen. Og det må jeg jo få minne deg på at du allerede har gjort og gjør. Bare med å være deg og skrive i bloggen din. Du skriver mye fint, og du gir mye håp. TAKK! <3
Käraste Innie!
Du gör redan mer än någon kan begära eller ens önska av dig!Det ligger mycket i orden" ingen kan göra allt, men alla kan göra något" och helt klart är att du gör långt mer än " något".
Du kan bara ge av ditt överflöd men inte tömma dig helt,för då orkar du inte alls hjälpa....
Din hjälp är oerhört värdefull just där där den når fram!
Varma hälsningar Kerstin
Kanske är det just dina drömmar om något större som kommer göra att någon av alla dom som fått sin liv sprängda i bitar en dag får sina drömmar uppfyllda. Kanske jobbar du en dag för läkare utan gränser och hjälper en liten pojke tillbaka till liv, kanske forskar du om självdestruktivitet och hjälper till att jobba fram nya behandlingsalternativ eller så håller du en förvirrad tonårings hand på akuten och ger denne kraft att orka ett tag till.
Be inte om ursäkt för dina drömmar. Och tappa inte tron på att du kan påverka, ingen kan allt, men alla kan göra något och tillsammans kan vi förändra mycket.
Ingenting är omöjligt.
*Kramar och värme*
Din värk har inget att göra med din fibromyalgi?
Allt vi gör spelar roll. Allting har betydelse. Inte bara de "stora" sakerna, utan också de små.
Just de raderna hade jag i minnesannons i Sydsvenskan då min dotter Anna skulle ha fyllt 24 år...de är så fina.
Året innan rader från " The rose" ( " Some say love
it is a hunger
and endless aching need
I say love
it is a flower
and you
its only seed..."
I år, då Anna skulle ha fyllt 25 år i september, några strofer ur " Älskad från första stund" av Peter LeMarc
" Alldeles nyss, prinsessa av september, bar jag dej i min famn.."
Annas mamma Annika
Skicka en kommentar