Hur ska man be? När ska man be? Varför ska man be och för vems skull?
- "Be ständigt" skriver aposteln Paulus i första Thess 5:16.
Antingen ska man inte göra något annat här i livet än att sitta med händerna knäppta i knät (och då lär inte livet bli särskilt långt må jag lova!) eller så är bön helt enkelt ett större begrepp än det kyrkan ägnar sej åt på söndagar. Eller så är Paulus på villovägar igen, det vore ju inte första gången förresten.
Jag väljer ändå att se det som att bönen ska integreras i livet. I Matteus 6:5 får vi veta att vi inte ska be tillsammans utan i vår ensamhets kammare. Bara hycklare ber i gathörnen inför andras ögon. Men om vi ber (hur och när vi nu ska göra det) så ska vi i alla fall få, det är ju skönt att veta att det finns en belöning utfärdad. Och eftersom det är skrivet att vi ska finna om vi söker och att dörren ska öppnas om vi bultar så kanske det finns skäl att söka efter bönens kärna och bulta på portens till sanningens hus (Luk 11:16). Kanske finner vi då bönens hjärta?
Anden tycks vara central i bönen så en fördel är nog om vi kan skapa en relation till henom. Köttet, våra kroppar, är ju tydligen svaga men anden ständigt stark, så kanske kan man där finna lösningen till ständig bedjan. Vi ska vaka och vi ska be om att inte utsättas för prövning (Luk 22:46, Mark. 14:38) - jag måste ha misslyckats totalt... Men ändå, om jag stannar kvar i Herren min Gud så ska jag ju få det jag ber om och min glädje ska bli fullkomlig (Joh 16:24). Så länge jag bara tror att min bön hörs och ska bli sann kommer det också att bli så (Mark 11:24). Det låter nästan för bra för att vara sant. Jag borde nog be mer.
Men samtidigt; vem har inte läst eller hört Psaltarpsalm 139? Vad jag är gör, tänker eller känner så vet ju redan Gud? Han, som min Skapare och Livgivare, vet vad jag ska säga innan jag själv lagt ordet på min tunga. Hans kunskap om mej är vida större än min egen självkännedom - varför ska jag då tillbe honom? Två av bönens tre ben; Tack och Förlåt kan väl vara fint att uttrycka (om inte annat för min egen skull) men varför Hjälp? Varför be om hjälp när Gud vet vad hjälp jag behöver innan jag själv upptäckt det?
Bön är svårt och jag gör det som vanligt svårare än vad det är. Men det blir prestation och semantik, jag trasslar in mej och slår bakut. Hur ska jag kunna klämma ur mej det mest kärnfulla i böneväg under de tio sekunder jag i tystnad får på mej under högmässan - där ryms ju intet? Och om jag ber för mamma, pappa och syster - vänder jag då ryggen åt älskade, vännen och omgivningen? Att be för hela världen är luddigt och opersonligt men jag vågar samtidigt inte stänga någon ute. I bön vill jag leva, i tacksamhet. Men min bön är mellan mej och Gud, min bön är mitt sätt att böja nacken och gå ner på knä för den som känner mej.
Egentligen kan jag bara be med hjärtat på en enda plats - på golvet i försoningskyrkan i Taizé. Jag behöver resa dit, snart, för att öppna mej, läka och våga be igen. Där blir jag hel.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Böneliv, Bön, Bibeln, Religion, Tro, Ande, Taizé, Längtan, Hjärtats lov
6 kommentarer:
I Taizé där blev bönerna på riktigt och allt kändes bra.
Man fick hopp om livet, styrka, mod och allt annat man behöver.
Bönen är en såpass viktig del att ha med sig i livet och jag tror att man ibland behöver få hjälp och det fick man i Taizé. Där var det helt okej att be, gråta och bara vara. Man mår så bra där.
Ta hand om dig Innie!
Bönen behöver inte bestå av ord, som jag ser det. Bön kan bestå i rörelser (som dans), gester (som att böja nacken eller falla på knä) eller fokus på Guds närvaro (liknande att hålla sin älskade i handen utan att prata).
En sak jag tycker är svår är att finna balansen där jag känner tillit utan att ta för givet.
Jag tror att när man tvingar sig till att be blir inte bönen äkta. I princip alla religioner, blir oftast det fina ett krav.
Att be en bön måste komma från hjärtat annars anser inte jag att den är ärlig iaf.
Hoppas du har en fin kväll =)
/Ny läsare, Ronja
tack för dina ord... ja, taize är speciellt. aldrig varit där, en var på nyårsmötet i milano. och en dag, när?, ska jag till taiz, jag bara ska!! (någon resa planerad?)
Finaste, du glömmer en bit av bönen: tystnad och vila. Bön behöver inte vara ord och prestation, precis som Mille säger. Jag ber sällan med ord (av samma anledningar som du: tänk om jag glömmer någon!) - men ofta genom att ha en Taizésång eller psalmrad snurrande i hjärnan, hålla i korset i halsbandet, eller bara genom att liksom rikta tankarna som ända far genom skallen till Gud. Svårare än så behöver det inte vara att be. Så släpp prestationsångesten, fina, och bara vila i att Gud är med och hör och vet - och vill prata med dig.
Ja, varför ska man be om hjälp när Gud redan vet vad jag behöver? Det kanske kan vara ett sätt att hålla dialogen med Honom levande. Inte bara efter (tack, förlåt) utan även innan och under. För att samverka och att visa - kanske mer för mig själv än för Honom - att jag är beredd att ta emot Hans hjälp.
Men visst är det svårt att be med ord. För mig är medveten närvaro ett sätt att skapa kontakt med Gud, att be genom att vara vaken och uppmärksam.
Tack för ett intressant inlägg, Innie. Det är mycket spännande att läsa dina tankar om tro. Hoppas det blir fler:)
Skicka en kommentar