Reaktionerna på min blogg om konsteleven Anna Odell som bluffat till sej tvångsvård lät sej inte vänta. Ytterligare några ord vill jag yppa i diskussionen innan jag låter frågan segla vidare. För nej - jag tycker fortfarande inte det är okej. Visst, hon har lyckats lyfta fram psykiatrin, hon har fått allt ljus på sej och på Konstfack, men som Hannitan skrev - ändamålen helgar inte alltid medlen.
Vill man vandra in i etikens förvirrande värld kan man säga att utilitarismen har sina klara poänger; största möjliga lycka åt största möjliga antal. Men nej, konsekvensetik är inte tillämpbart i alla lägen. Oavsett vad Odell's projekt än må mynna ut i har hon fortfarande försatt ett stort antal människor i obeskrivliga situationer. Oavsett hur ädla målen än kommer visa sej vara har fortfarande de människor som utsatts för Odell's experiment svikits, grundlurats och hånats. Det kan de aldrig få tillbaka.
Men visst är saker och ting inte alltid som de ska inom psykiatrin, det är jag inte sen att acceptera. Ändå har jag senast i kväll skickat in min ansökan om sommarvikariat, just på en psykiatrisk klinik, för jag vet att det finns hopp om förändring. Psykiatrin behövs, men mycket behöver förändras och utvecklas. De tvångsmetoder som Aftonbladet skriver tillämpades på Odell, med fastspänning och tvångsinjicering, måste tas på större allvar och utredas mer noggrannt. Idag finns påtagliga brister i dokumentation kring tvångsåtgärder i allmänhet och bältesläggning i synnerhet. Socialminister Hägglund erkänner att tvångsvården inte är rättssäker och jag ser fram emot resultaten av den nya lagen. Inte minst blir det tydligt när barn tvångsvårdas och fråntas sin rätt att vara just barn.
Psykiatrin lider av samma sjukdom som den somatiska vården - organisationen är för stor och för välcementerad. Vi behöver släggor och bulldozers för att bryta ner de felande länkarna för att tillsammans bygga upp en vård som fungerar. Sjukvårdspersonal, varken inom psykiatri eller somatik, ska inte vara rädda för att gå till jobbet. Våld föder våld, därför är jag inte så övertygad om att en säker vård ligger i högre murar, fler förbud och starkare lås. Men först och främst måste vi låta vården ta hand om de som har ett verkligt behov - först därefter kan prioriteringar och omorganisationer ta fart.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Odell, För konstens skull, Tvångsvård, LPT, Psykiatri, Sjukvård, Konst
6 kommentarer:
Angående det där med tvångsvård och rättssäkerhet.. Jag pratade med en danskompis som jobbat som notarie tidigare och skrivit domar om tvångsvård enligt LPT, LVU och LVM INNAN själva förhandlingen "för dom gör ändå alltid som läkaren tycker det finns ingen domare som vågar gå emot en läkaren önskan och sen är det bara att stämpla". Jag höll på att gå i taket. Det var i och för sig väldigt länge sedan hon jobbade nu, men ändå.. Att det någonsin får/fått förekomma..
Jag är väldigt glad att du söker jobb inom psykiatrin. Jag ska verkligen hålla tummarna för att du får det.
Du har säkert rätt att det är svårt att förändra stora organisationer.
När det gäller tvångsvård så är det reglerat i lag vad som får göras. Som alltid finns det utrymme för tolkningar, men i slutändan så är det inte sjukvården som sätter gränser för vilket tvång som kan användas.
Det finns alltid en risk för våld när man har med människor att göra. Risken inom vården är som störst om man arbetar med dementa patienter, därefter kommer maniska patienter, missbrukare ligger också högt på listan.
När det gäller våld så är vår sista utväg att hålla i en patient som är våldsam. Det är trots allt mer skonsamt att lägga i bälte än att flera personer ska hålla i och ligga på en slående och sparkande person.
Jag har aldrig varit med om att det blir slagsmål. Vårdpersonal slår inte, de brottas möjligen, men är ffa många och håller i.
I normala fall kan man lugna en patient genom att lyssna och ta in vad det är som upprör. Det är en betydligt mer effektiv och human väg än fasthållning.
Salvan: Jag håller helt med dej i det du skriver.
Jag har aldrig trott att vårdpersonal tycker det är roligt att bruka våld, och jag är fullt medveten om att det är en sista utväg. Tvångsvården är ju förvisso reglerad i lag men min erfarenhet är dessvärre att lagen inte alltid följs så väl som man kunnat önska, precis som det säkert finns delar av lagen som behöver korrigeras och skrivas om.
Många bra poänger.
På någoot sätt känns det som att bloggosfäären i sig bjuder på en inblick i hur psykiatrin kan fungera/inte fungera. Att hänvisa till "det rör sig bara om enstaka fall" faller just på att många bloggare/bloggerskor beskriver övertramp inom psykiatrin och det kan ju kmnappast vara så att alla delar samma "fantasier" eller har varit så neddrogade att de inte minns.
Tvärtom så tycker jag mig se en kaxig generation av f.d. psykpatienter vars vinnesmål blir svårare och svårare att slingra sig förbi.
Så fortsätt blogga , diskutera, debattera och var "bråkiga" så att fler får upprättelse och fokus sätts på rätt saker.
Gillar att du tänker jobba inom psykiatrin. Det blir en säker försvarare av mänskliga rättigheter på helt rätt plats. Heja!
Jag har länge kämpar med psykiatrin, det är besparingar, uselt med resurser, ärligt talat undrar jag vad de har för planer med psykiatrin här i Skåne. På min psykmottagning låter de bli att prioritera läkarintyg, säger att de prioriterar annat istället. Alltså, bli någon bättre av att inte få in sina intyg och sjukskrivningar till FK i tid? Skulle någon bli bättre av att gå i terapi samtidigt som de inte har några pengar att försörja sig på? Hur tänker psyk, det är ju absurt. En blogg om psykiatrin är nödvändig där vi med erfarenheter kunde skriva av oss och uppmärksamma makthavarna på hur uselt det fungerar.
Jag skulle också blivit mentalskötare som det hette då, blev socionom istället.
Kramar
Hannitan: Det låter rent för jävligt men jag är dessvärre inte ett dugg förvånad...
Skicka en kommentar