Årskrönika 2008

Med bara några få timmar kvar av 2008 är det dags att sammanfatta det gångna året. När jag för ett år sedan sammanfattade 2007 var kontrasterna tydliga - året inleddes i en sjukhussäng och avslutades som sjuksköterskestudent. Trots att det nu snart avslutade året inte inneburit samma resa har det ändå varit ett oerhört händelserikt år. 2008 var året då jag tog steget ut i massmedia, det var året då jag började föreläsa mer regelbundet, och det var året då jag träffade mitt livs kärlek. Men det kommer vi till, nu tar vi det från början, månad för månad. Varsågod - här kommer en resumé av Innies och Tankestormars 2008;

Januari
Året fick en hektisk inledning, precis före jul hade flyttat närmare sjukhuset och utbildningen. 70% av studenterna i min klass kuggade på anatomitentan och
utbildningen kantades av missnöje och motsättningar med kursledningen. Jag pluggade som en tossa och kunde gå in i termin två med samtliga moment godkända och klara. Jag reste till Lund på examensfest och blev nyförälskad i staden. Reportaget om mej och bloggen som gjordes före jul publicerades i Corren den 26 januari. Det var läskigt, men samtidigt oerhört givande.

Februari
Frustrationen på utbildningen fortsatte att genomsyra vardagen och jag funderade på om jag verkligen skulle orka ytterligare 5 terminer. Jag intervjuades för Aftonbladets modebilaga (!?) Sofis Mode och fotograferades i timtal för detta ändamål. Jag gick på min första konsert med Kent och tvingades omvärdera mina åsikter om bandet radikalt. Det blev en månad där tankar, sorg och saknad tog stor plats och meningen med livet väcktes, men nu ur ett konstruktivt och livsbejakande perspektiv i stället för det gamla invanda destruktiva.

Mars
Jag skriver hygienrapport i skolan och kämpar med min skrivarkompis brist på motivation. Psykiatriska frågor lyfts i media, en ny sjukskrivningslag initieras och jag bloggar om förbättringar inom psykiatrin. Jag reser till Göteborg med familjen för att se damernas final i konståknings-VM och börjar på allvar fundera på att flytta till Lund. Jag skickar in min ansökan till Lunds Universitet och börjar på allvar leta boende.

April
Psykiatri står på skolschemat och jag har en av mina gamla vårdare som föreläsare. Sjuksköterskestrejken drar igång och avslutas sex veckor senare med magert resultat. Celia får nya skov i sin klosjukdom och opereras ett par gånger. Jag skriver en debattarikel om unga kvinnor som vårdas på rättspsyk som publiceras omgående i Corren. Engla, flickan som blev hela Sveriges tårar och samtalsämne, försvann och återfanns mördad några dagar senare. Jag gör praktik på en vårdcentral utanför Linköping och reser i månadsskiftet till Canterbury med konfirmander.

Maj
En av de mest intensiva månader på länge som inleds på pilgrimsvandring i England tillsammans med 30 för mej okända konfirmander. Sofia får veta att hennes nya bok är antagen för utgivning, extra roligt eftersom jag bidrar med några av de personliga texterna. Terminstentan består både av en praktisk och en teoretisk del och jag klarar mirakulöst båda galant. Jag reser till Lund för möhippa och Lindamys och firar systers 20-årsdag.

Juni
Sommaren inleds med minifest på Trädgårdstorget när en älskad vän kommer hem på en första persmisssion från rättspsyk. Jag reser till Taizé och hela mitt liv förändras över några korta dagar. Jag vågar äntligen lägga av mej sorgen efter Calle och ber om hjälp att öppna upp hjärtat igen. Som det mest välsignade av bönesvar finner jag Honom och kärleken är renare och starkare än någonsin förr. Återigen reser jag till Lund för att gå på bröllop och återser vänner jag inte träffat på många, många år. En månad fylld av kärlek, närhet och djupt känslosamma upplevelser.

Juli
Det är på dagen två år sedan jag mirakulöst vann mitt liv åter. Kärleken och jag är näst intill omöjliga att separera och vår relation fördjupas dagligen. Vi håller en liten sommarfest i bersån, kokar saft och bakar bullar. Antagningsbeskedet i min inbox meddelar att jag har en plats på sjuksköterskeprogrammet i Lund, och beslutsångesten är ett faktum. Jag reser till Venedig med min mamma, en viktig resa för oss båda då den så tydlig symboliserar mitt avslut i den sjuka världen. Jag har tvingats avstå många resor under sjukhhusåren, men nu var det dags för att börja ta igen det. En vän våldtas och psykiatrin sviker. Igen.

Augusti
Ännu en gång reser jag till Lund, nu för att medverka vid det konstituerande mötet av SHEDO. Intervjuerna för teve och tidningar avlöser varandra och jag intervjuas både med styrelsen och tillsammans med Helena. Debattartikeln om rättspsyk som i april publicerades i Corren antogs som extrainsändare i Sydsvenskan, och mina bloggar om vännens våldtäkt ledde till ytterligare ett reportage i Corren om stadens psykiatri. Jag medverkar för första gången i TV och reser tillbaka till mitt gamla behandlingshem där jag själv varit patient och håller föredrag för boende och personal. Kärleken och jag beslutar oss för att våga satsa på varandra och tackar ja till den lägenhet vi erbjudits i Lund. Augusti och mina fem år i Linköping avslutas med en fantastisk utomhuskonsert med Lars Winnerbäck och jag är lycklig över att lämna staden med flaggan i topp.

September
Jag blir sambo och flyttar tillsammans med min älskade ner till Lund. Månaden är på många vis lugn - ingen av oss har någon schemalagd undervisning och vi kan ägna välbehövd tid åt varandra, åt lägenheten och åt att bo in oss i vår nya stad. Jag åker till Malmö och medverkar i ett direktsänt radioprogram om självskadebeteende och får beröm för min berättarförmåga. Uppdrag granskning handlar om självmordssidor på internet och Zebraforum jobbar vidare på sin salutogena profil. SHEDO's hemsida läggs upp, vi får vårt organisationsnummer och kan börja ta emot medlemmar. Linköpings psykiatri hamnar i blåsväder när tidningarna slår larm om mögel och asbest i huset. Månaden avslutas i Göteborg på bokmässan och den första organiserade träffen för Zebraforums och SHEDOs medlemmar.

Oktober
Familjen utökas när Sambon och jag får hem två kattöser; Tindra och Saga. Jag som aldrig varit någon större kattmänniska smälter på stört inför dessa bedårande skapelser. Jag börjar skolan mer regelbundet och öppnar upp min personliga hemsida. Ytterligare en vän skickas iväg till Rättspsyk i Sundsvall och ilskan, vanmakten och frustrationen vet inga gränser. Min mormor gick bort några veckor före sin 90-årsdag och den närmaste familjen samlades för begravning och avsked. Jag är glad och nöjd över min nya utbildning och märker tydliga positiva skillnader mellan Linköping och Lund.

November
Jag tar tag i mitt eget skrivande och gör en djupdykning i vetenskapen om självskadebeteende. Jag går över på 200% i studietakt när jag gör praktik i en stad en timme bort parallellt med att läsa in utbildningens sista kurs i BioMedicin. Jag är trött och ledsen och orken tycks aldrig räcka till, men sambon, djuren och vännerna håller mej på benen. Det blir första advent i en ny domkyrka men i det kyrkliga nyåret får en mörk start när nynazister intar Lunds gator med stenkastning, kravaller och upplopp.

December
Trots min dubbla studietakt klarar jag tentan i BioMedicin och gläds åt att resultaten börjar trilla in. Jag håller min första föreläsning på Malmö Högskola och inser att det verkligen är detta jag vill göra. Jag funderar mycket och tvekar på nytt om sjuksköterskeprogrammet verkligen är rätt - jag vill forska men omvårdnadsvetenskap är inte det jag vill syssla med. Jag sörjer min barndomshund men gläds i min nya familj. Julen tillbringas i Lund med sambon, djuren, syster och mamma och till min födelsedag slås dörrarna upp för alla skånesläktingar. Jag skriver uppsats och njuter av att begrava mej i forskningsartiklar och metodanalyser och undrar återigen vilken väg jag ska vandra - teori eller praktik? Jag förbereder mej inför föreläsningen den 8 januari och blickar bakåt över det gångna året och inser att jag gjort det igen. Jag har fyllt ett år med mening, kärlek, framsteg, motgångar, kärlek och utveckling.

Jag lever mitt liv precis så som jag önskar och drömt om.
Och som Hanna påminde mej om på forumet - nu har jag två rena år bakom mej, 2007 och 2008 - helt utan självskador.
Gott Nytt År!

// Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Årskrönika, Nyår, 2008, 2009, Gott Nytt År, Resumé

Nyårsmeditation

Snart är ännu ett år till ända och jag försöker packa ihop det vi om bara några dagar lämnar bakom oss. Jag försöker att inte göra något stort av ett nytt år, varken förändringar eller förbättringar kommer ju spontant bara för att vi vänder blad i almanackan. Men ändå. I vakan inför ett nytt år vaknar också förväntningarna till liv och likt en femåring som väntar på jultomten försöker jag samla ihop mina tankar kring 2008 och 2009. Ett nytt år är lite som att påbörja en alldeles ny anteckningsbok med hundratals blanka blad som bara väntar att få fyllas av en människas unika levnadsöden och eskapader.

Jag lever idag ett liv så vida skiljt från det jag levde när jag välkomnade 2007 från min sjukhussäng på US med droppräknaren pipande vid min sida och extravakets vaktande ögon på mej. Ibland har jag faktiskt svårt att inse att det är samma kropp och samma människa som låg i den sängen som sitter vid datorn i dag. Mitt liv är så rikt på alla nivåer, jag har allt jag kan drömma om och tusenfalt mer än jag någonsin kunnat föreställa mej. Jag är trygg i mej själv och säkert på att livet är ämnat för mej. Min rygg är rak och jag vågar gråta och skratta utan skuld eller krav. Tankarna på självskador, överdoser och revbenslycka är så obeskrivligt avlägsna, och skär sej så med mina övriga livsingredienser att jag nästan måste nypa mej själv i armen för att minnas att det faktiskt var jag. Livet kan vända.

Jag hoppas att 2009 ska vara året då de sista bitarna faller på plats. Jag hoppas att jag inför nästa nyår kan se tillbaka på de gånga 365 dagarna med samma tillförsikt och stillsam tacksamhet som jag kan idag. Det gångna året har innehållit alla de ingredienser jag så länge saknat i en sällsamt välbalanserad kompott; upptäckter, sorg, saknad, kärlek, förälskelse, resor, nystart, studier, arbete, hemmaliv och en tillfredsställande vardag. Jag låter det bli min bön och förhoppning inför 2009 - låt det bli ett år med överraskningar, trygghet, stillhet och vardag. Jag välkomnar nyår med öppna armar och vässar pennan, redo att fylla de blanka bladen med liv och leverne.

// Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Nyår, 2008, 2009, Stillhet, Meditation, Tacksamhet

Påven räddar världen

...och jag undrar hur vi någonsin ska kunna nå en enad kyrka och en enad mänsklighet när den högsta och troligtvis mest inflytelserika kyrkliga ledaren av dem alla inte ens kan hålla tungan rätt i mun? Den skapelse vi lever i präglas av missförstånd, fördomar och fördömande och jag har svårt att se hur påvens hårda ord i årets jultal ska kunna ge oss en skjuts i rätt riktning. Det må så vara att jag som protestant inte lyder under påvedömet, men jag skäms för vilka friheter den kristna kyrkan tar sej om den låter sin högsta ledare fördöma hundra och åter hundratusentals av sina anhängare.

Gud är kärlek.

Jag tror ärligt talat Gud ger blanka sjutton i vem vi älskar, jag tror det viktigaste är att vi faktiskt vågar öppna vårt hjärta för kärleken. Jag tror inte Gud värderar oss efter hur vi älskar, jag tror faktiskt vi är gränslöst värdefulla oavsett sexuella vanor. Jag tror aldrig det var meningen att vi skulle döma varandra, inte ens om man får kalla sej "Kristi Vikarie" och Petrus efterträdare. Vi är alla människor, oavsett epitet och kyrklig titel. Domen ligger hos Gud och endast hos Gud, och intill sista dagen är det enda vi kan göra att älska. Djupt, innerligt och gränslöst.

// Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Påven, Kristendom, Kärlek, Homosexualitet, Religion, Tro

ProAna och ProMia

Trots att jag i grund och botten är öppen och tolerant mot människors individuellt inställningar och övertygelser, finns det dock vissa inriktningar jag inte för mitt liv varken kan acceptera eller respektera. Troligtvis beror det på att jag själv inte kan förstå dem och för att de utan tvekan skadar både sina anhängare och dess medmänniskor. Självklart hör främlingsfientliga åsikter som rasism och nynazism dit, men de senare åren har det vuxit fram en helt annan rörelse som kan väcka liknande känslor av hjälplöshet och intensiv ilska i mej – ProAna och ProMia.

Wikipedia beskriver Pro Ana som en slags subkultur som lyfter fram Anorexia Nervosa som en livsstil i stället för ett sjukdomstillstånd, och poängterar att det främst är ett Internetbaserat fenomen. ProMia beskrivs likartat men där gäller romantiseringen i stället Bulimia Nervosa och anhängarna ser beteendet som ett livsval i stället för en sjukdom. Internet är gödslat med hemsidor, bloggar och forum för Pro-generationernas anhängare och så kallad ”Thinspo”- sinnessjuka redigerade bilder på onaturligt magra kvinnor - är en stor källa till inspiration.

Anorexi kan aldrig någonsin vara positivt, självsvält kan aldrig någonsin leda till något gott eller skapa goda relationer. De som inbillar sej att en kropp kan överleva med mindre energi än den tillförs lurar bara sej själva. Anorexia och Bulimia är destruktiva, manipulativa och bedragande sjukdomar som obönhörligen förr eller senare leder till döden om de inte behandlas.

Ändå har rörelserna så många anhängare. Varför?

Till en viss del kan man säga att tankarna bakom ProAna och ProMia egentligen bara är förstärningar av grundsjukdomen och därmed bör ses som symtom på en ätstörning. Man skulle kunna gå så långt att man avskriver alla Pro-anhängares egen beslutsförmåga genom att konstaterar att svälten och hetsen gjort dem oförmögna att förstå sitt eget bästa. Men räcker det verkligen? Vad får tusen och åter tusentals unga tjejer (för det är främst tjejer det handlar om) att gå med i så tydligt destruktiva forum? Vad gör för fel när trettonåringar tror revbenslycka är det enda sättet att orka genom livet?

ProAna förstör och slår sönder. ProAna försvårar och bryter ner. Jag kan inte någonstans acceptera det positiva försvarstal som ofta uttrycks, där anorektiker hävdar att de hämtar styrka hos likasinnade. Styrka till vad då, undrar jag självklart? Till att fortsätta svälta eller till att slå sej fri? Åtskilliga är de gånger jag sökt efter dessa forum när svälten varit för stark, och lika många gånger har jag lämnat hemsidorna med svälten än stadigare cementerad i mitt psyke.

På en blogg jag hittade häromdagen beklagade sej en ung kvinna att hon inte fick tillräcklig hjälp av ätstörningsenheten hon gick till, samtidigt som hon beskrev sin fasta hängivelse åt Ana. Trots att jag inser att hon är svårt sjuk blir jag ändå så förbannad – det finns tusentals unga tjejer som slåss mot sin ätstörning och inte vill annat än att få hjälp, och så fortsätter vården att lägga kraft på dem som så uppenbart inte vill. De etiska problemen är uppenbara, men kan det vara moraliskt godtagbart att neka en allvarligt sjuk men omotiverad patient före en mindre påverkad men motiverad patient? Och var ligger egentligen problemet? I ProAna som fenomen, eller i orsakerna till ProAna-kulturens ursprung och uppkomst?

// Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Pro-Ana, Pro-Mia, Ätstörningar, Anorexi, Bulimi, Samhälle

Vit Chokladmoussetårta med Hallonsås

På begäran från flera läsare kommer här receptet på den fantastiska vita chokladmoussetårta som jag bakade till min födelsedag. Trots dess avancerade utseende var tårtan förvånansvärt lättbakad och krävde inte mycket mer planering än ett par timmars vila i frysen. Receptet är hämtat ur den läckra kokboken "Rosendals Trädgårdscafé" av Monica Ahlberg, Ewa-Marie Rundquist och Kent Nyberg som går att köpa här för en billig penning. Kursiveringarna i receptet är mina anmärkningar.

Vit chokladmoussetårta
Kaka:
400 g mandelmassa
4 ägg
4 msk kakao
Rivet skal av 1 apelsin

Fyllning:
300 g vit belgisk choklad ('vanlig' vit Odense funkar utmärkt!)
6 dl vispgrädde (Valio, laktosfri)
4 äggulor

Instruktion
Kaka:
- Riv mandelmassan och apelsinskalen, blanda med ägg och kakao
- Bred ut smeten i smord form med löstagbar kant/botten (ca 23 cm i diameter)
- Grädda i 175 grader cirka 20 minuter (nedre delen av ugnen)

Fyllning:
- Smält chokladen i vattenbad. Låt svalna något men rör hela tiden så det inte blir några klumpar.
- Vispa grädden och blanda ner den i chokladen, rör därefter ner äggulorna en i taget.
- Häll fyllningen i formen och ställ tårtan i frysen ett par timmar.
- Ta ut tårtan cirka 40 minuter före servering

Hallonsås (till cirka 5 personer)
1-2 dl grädde (Valio, laktosfri)
250 g djupfrysta hallon
socker efter smak

- Vispa grädden, kör hallonen (lätt tinade!) i en mixer och tillsätt grädden lite i taget till god konsistens. Tillsätt socker efter smak. (Såsen får sin 'riktiga' konsistens först när hallonen tinat ordentligt, från början kan den kännas både seg och tjock)

// Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Födelsedag, Recept, Tårta, Hallonsås, Vit choklad

Annandagspromenad

Det är något visst med att sova tills man vaknar av sej självt, utan väckarklocka och beckmörker utanför fönstret. Att tassa ut i vardagsrummet med hunden i hasorna och mötas av kattfröknar utanför sovrumsdörren och sambon i soffan. Att i lugn och ro brygga kaffe och slå över det i sin födelsedagstermos från Stelton, att rosta bröd i julklappsrosten från syster och först framåt halv tolv bege sej ut på morgonpromenad med hunden.

Luften var hög och klar och temperaturen några grader under noll. Solen strålade från en isblå himmer och rimfrosten låg tät på gräsmattor och bilrutor. Vi drog på på oss ordentligt med kläder och gav oss ut över fälten, ut på Skånska landsbygden med hunden springandes lös och kameran redo. Frihetskänslorna spritter i bröstet när jag ser mil efter mil av frostade fält, disiga horisonter och avlägsna vindsnurror. Vi överraskade en hare och passerade bondgårdar och hästhagar. Vi har fantiserat om vackra gårdar och sett vårt drömhus i verkligheten. Och när vi en och en halv timme senare kryper upp i soffan med ångande kaffe och lussekatter inser jag att det är precis så här jag vill leva mitt liv. Det är en välsignelse utan gränser.

Två svanar på fältet utanför huset

Det är så vackert

Jag älskar Skåne...

...

Husse och Celia

// Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Foto, Bilder, Stelton, Annandag jul, Ledighet, Frihet

Magisk juletid

Från det att julen inneburit så mycket ångest och vånda har jag i år upplevt en jul ingen annan lik. Trösklarna slogs ut redan i starten och målet var bara att få en gnutta julstämning mitt i tentaplugg och uppsatsarbete. Sambon och jag skulle vara ensamma kvar i Lund och räknade snabbt bort några större evenemang. Men så tillkom min mamma och syster i planeringen för julfton, och eftersom även pappa med sambo befann sej i skåne över jul verkade det ju bra att bjuda hit dem på födelsedagsfika. Och eftersom de ändå firar med farmor och farfar ska ju självklart även de komma på besök!

Julafton blev vacker och stillsam med de allra närmaste och avlsutades med en vacker högmässa i Lunds Domkyrka. Fick kramar och present av Helen och åkte sen hem mitt i julnatten efter fantastisk nattvardsgång i kryptan. Hela dagen i dag har telefonen gått varm av gratulations-SMS och min "Wall" på Facebook är helt tokigt full av grattishälsninar! Jag blir rörd ända in i hjärteroten och inga ord i världen räcker till att beskriva den tacksamhet jag känner. Att så många vill gratulera, skicka en tanke och ett meddelande är helt fantastiskt. Ni är alla och envar med att göra mitt liv precis så rikt som jag någonsin kan önska. Tack räcker inte långt, men det är det bästa jag har.

Julbordet står uppdukat, det mesta hemlagat och allt vegetariskt

Vi fick ett spännande spel i julklapp som själklart skulle invigas på kvällen

Födelsedag och jag bakade en rent fantastisk tårta - Vit chokladmoussetårta med hallonsås, mmm

Hallonsås, Vit chokladmoussetårta, lussekatter och pepparkakor - mina kok- och bakkonster har prövats ordentligt i jul!

Han är min kärlek, han är min styrka, han är min kraft, han är mitt liv.
Jag är älskar dej.

TACK för att ni alla hjälpt till att göra min dag oslagbar!

// Innie, lycklig 26-åring

Läs även andra bloggares åsikter om Foto, Bilder, Jul, Födelsedag, Kärlek, Släkt, Familj, Närhet, Tro, Domkyrka

Inför julhelgerna

"Jul, jul, strålande jul"
Det finns tidpunkter på året som det svider lite extra att inte må bra och som ångest, självskador och ätstörningar verkligen inte passar in. Julen är en sådan tid. För många är jul glädje och gemenskap, vi träffar vänner, släkt och familj, studenter reser hem till föräldrarna och de efterlängtade barnbarnen kommer äntligen på besök hos mor- och farföräldrarna. Julklapparna, de perfekta och idealiska, travas på hög under disneygranen, för att inte tala om maten. Det är julskinka och risgrynsgröt, skumtomtar och valnötter, det är sill och potatis, janson och lussebullar, pepparkakor, brysselkål och... ångesten är ett faktum.

Jag har alltid varit oerhört kluven inför julen. Jag älskar stämningen, de tända ljusen, musiken och dofterna men under många års tid kändes det som en omöjlighet att leva upp till de underförstådda kraven på glädje, lycka och gemytlighet. För två år sedan fick jag kort permission från mitt LPT för att resa ner till mamma och fira jul. Bara några dagar tidigare hade jag legat på mitt rum på avdelningen med näringsdropp som kompensation för det som anorexin sakta gnagde bort från min kropp. Julen blev vacker, men ändå så smärtsam.

För ett år sedan hade kaoset vänt och jag kunde äntligen njuta av julen som jag älskade så innerligt. Precis som idag. Jag väntar julen med glädje och njuter i fulla drag. Men jag minns också att det inte alltid varit så här. Jag minns känslan av "Jag måste må bra nu", jag minns hur otacksam jag kände mej, men jag kunde inte förändra mina känslor, jag kunde inte glädjas helhjärtat när ångesten rev och depressionen svepte sina mörka slöjor kring mitt hjärta. Mina såriga armar blev ett hån mot Kalle Anka och tänka ljus och känslan av hopplöshet var mej nästan övermäktig.

Det som hjälpt mej är dels övertygelsen om att det behöver inte alltid vara så här, och dels försoningen med mej själv. När jag accepterade mina mörka perioder blev allt så mycket enklare. Om man inte ställer högre krav på sej själv än att komma ur sängen på julafton så blir allt där utöver en seger. För två år sedan gladdes jag åt flera dagars permission från sjukhuset istället för de få timmar jag fått tidigare år. Med små steg och låga trösklar blir vinsterna större och segrarna tydligare. Det är du som ställer kraven, ingen annan.

I år firar vi en enkel jul här i Lund. Jag har lagat en del mat och bakat ganska mycket eftersom jag trivs i köket och tycker det ett inspirerande skapande. I övrigt gör vi inte speciellt mycket med firandet. Min mamma och syster kommer hit i morgon och på juldagen kommer även pappa, hans sambo och mina farföräldrar hit på tårta för att fira min födelsedag och sambons kommande. Trösklarna är låga och kraven få. Vi räknar med promenader i solskenet och julmusik i stereon, Kalle Anka på TV och glögg i muggarna men inte speciellt mycket mer. Både jag och sambon har mycket skolarbete att göra och har lagt ribban därefter. Förutsättningarna är annorlunda jämfört med för två år sedan, men tankesättet är det samma. Vi gör det bästa av situationen.

För dej som känner att kraven är för många och du inte riktigt orkar med julfirandet - Zebraforum är öppet dygnet runt och till vår jourmail är du välkommen att skriva när helst du behöver oavsett om du är drabbad, anhörig eller på något annat sätt är i behov av stöd kring ätstörningar och självskadebeteende. Vi finns här, oavsett helgdagar och semestertider.

Till sist vill jag passa på att önska en rik, välsignad och fridfull jul.
Du är värdefull oavsett kraft, ork och mående.

// Innie

Nu nalkas juletid

Idag var jag en sista vända till skolan och nu väntar tre långa veckor av ledighet, julfirande, födelsedag och hemmaplugg. Helt fantastiskt. Jag skulle knappast gå så långt som att kalla det för jullov, men det är i alla fall schemafria veckor vilket känns oändligt värdefullt. Ett 'fördjupningsarbete' ska skrivas (ung. B-uppsats) men det känns mest inspirerande och roligt.

Jag och min skrivarkompis gör en litteraturstudie över DBT som behandlingsmetod vid ätstörningar av hetsätningstyp och allt löper på jättebra. Jag trivs i metodkurser, jag trivs i vetenskap och i det akademiska, jag älskar att leta runt i databaser och gräva efter referenser och spännande artiklar. Dessutom blir framstegen i arbetet så tydliga när man stegvis ser en uppsats, rapport eller ett bokkapitel växa fram på dataskärmen allt eftersom pusselbitarna faller på plats. Det är med andra ord ett jularbete jag kan stå ut med.

Nu i eftermiddag har julen börjat ta form på riktigt här hemma i lägenheten. De allra flesta julklapparna är inhandlade och vi slår in paket och stänger dörrar om varandra. Hela lägenheten doftar av de två gigantiska vörtbröden jag nyss tog ur ugnen och i frysen ligger ett tredje tillsammans med fem påsar lussekatter. Gräddkolan är kokt och ligger och stelnar i kyskåpet och på balkongen står andra omgången pepparkaksdeg och svalnar. Hyacinterna doftar på köksbordet, amaryllisen blommar storslaget i fönstret och i stereon avlöser julskivorna varandra. Det blir nog jul även i år.

// Innie

P.S. Bilden är sen förra året - gran är inte att tänka på med kattfröknarna! D.S

Dagens...

Tänk att stressen alltid måste vara som störst precis innan jul. Jag rusar runt som en galen höna och försöker febrilt springa ifatt tiden som rinner mellan mina fingrar, men snart, snart får jag stanna upp inför julens mirakel och andas. Snart, snart får jag fira midnattsmässa i domkyrkan och hämta kraft i glädjen och födelsen. Bloggen halkar ner på listan men jag bjuder på en sammanfattning med hjälp av en reflektionsmall från forumet:

Dagens...
...positiva - godkänd socialpsykologisk tenta med positiva ord från examinatorn
...konstiga - att vara ensam student på gruppseminariet
...tacksamma - att jag blev godkänd på nämnda seminarium som istället blev dialog med läraren
...tack och bock - grupptentan i vetenskapsteori som kunde skickas in idag
...hoppsan - julafton om sex dagar, födelsedag om sju! :O
...avslut - idag var sista 'vanliga' dagen i skolan inför jul
...motivation - uppsatsarbetet, det är SÅ roligt!
...märkligaste - svaret på frågan "Vem är Innie" som jag skickade till 118 100
- "Innie är en trevlig tjej som driver en väldigt bra blogg. I övrigt gillar hon att spela Monopol och att dricka glögg i juletider"

// Innie (som undrar vad 17 Eniro vet om mina sällskapsspelsvanor?!)

Fly fly, little wing

Jackie
1998-02-14 -
2008-12-15

Lilla tösen, Du var min första kärlek
Du var den busigaste av valpar,
stoltaste av mödrar
och tappraste och modigaste av hundar

Nu smärtar inte lederna längre
Nu bär dej benen igen
Nu springer du bland molnen
Fri
fri
fri
Matte älskar dej <3

Praktikfunderingar

Den gångna helgen har jag ägnat mycket tankar åt framtid och den kommande utbildningsterminen. Jag är fortfarande verkligen jättenöjd med mina praktikplaceringar men det är inte utan att ett visst mått av oro och osäkerhet smyger sej in i tankebanorna. Jag ska vara ute i klinisk verksamhet i 15 veckor, det är lång tid, nästan fyra månader.

De första tio veckorna ska jag tillbringa på en onkologisk avdelning med ganska bred inriktning. Jag tycker onkologi är väldigt intressant och jag är glad att jag läser kurserna i omvänd ordning eftersom det innebär att jag till skillnad från mina kursare redan har läst tumörsjukdomar och -behandling innan jag ser det kliniskt. Jag ser verkligen fram emot placeringen eftersom jag tror jag kommer kunna lära mej väldigt mycket, samtidigt som jag ändå blir en smula nervös. Det blir mycket att hantera, både rent kunskapsmässigt, praktiskt och prestationsmässigt, men också känslomässigt och personligt. Det går inte att komma ifrån att cancer i allmänhet och hjärntumörer i synnerhet är ett laddat område för mej, men jag måste också lära mej att möta det. Cancer finns i alla nivåer av sjukvården, på alla avdelningar och i alla patientåldrar - jag måste helt enkelt lära mej att hantera det.

Den andra perioden väcker också starka känslor men på ett lite annorlunda plan, om möjligt kanske än mer personligt. Jag ska ut i psykiatrisk vård, vända på historien och erfarenheten och plötsligt bli den med nycklar, kort och 'makt'. Ska jag vara ärligt skrämmer det ihjäl mej - tänk om jag verkligen inte alls passar på en psykiatrisk avdelning? Tänk om jag får blackout och inte alls vet hur jag ska bemöta patienterna? Eller å andra sidan - hur gör jag med alla mina personliga och genom andra förvärade erfareheter? Hur ska jag kunna acceptera att vården bedrivs bakom ryggen på patienten, eller rent av mot patienten eller utan någon som helst värdighet?

Nej, det är mycket tankar inför vårens prövningar. Tankarna drar åt så olika håll och jag är glad att bara ha uppsatsarbetet i skolväg, där får jag ju i alla fall äntligen fokusera på det jag tycker är intressant. Jag och min skrivarkompis ska göra en litteraturstudie över effekten av DBT på patienter med ästörningar och självskadebeteende - behöver jag säga att det var jag som valde ämne?

// Innie

Praktikplats och utbildning

December fick en mörk start för flera högskolor och universitet i landet som bedriver sjuksköterskeutbildningar efter att högskoleverket beslutat att dra in ett antal examinationsrättigheter. Utbildningarna är helt enkelt inte bra nog. Förvånansvärt nog har det varit osedvanligt tyst i media, eller så har jag helt enkelt missat hela debetten. Men nog tycker jag det är märkligt att Sveriges främsta medicinska forskningsuniversitet, Karolinska Institutet i Stockholm, inte är kompetenta nog att bedriva utbildning för sjuksköterskor.

Karolinska är dock inte ensamma om att få kritik, hela 40 procent av utbildningarna fick för ett år sedan anmärkningar av något slag, men de allra flesta lyckades rätta till utbildningen under det kommande året. Högskolan i Skövde mister rätten att examinera både sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor. Vid Uppsala universitet dras examinationsrätten för specialister in och för ett par dagar sedan meddelades att ytterligare vårdutbildningar, däribland biomedicinsk analytiker, dras in.

Min spontana känsla är att det är väldigt, väldigt bra att Högskoleverket gjort en ordentlig granskning av utbildningarna. Samtidigt kan jag inte låta bli att förundras över det faktum att två av landets största och mest välrenommerade utbildningsorter förlorar examinationsrättigheterna. I egenskap av dotter till en filosofie doktor tillika examinator och handledare på en högskola i mellersta Sverige har jag fått stor respekt för betydelsen av en utbildnings examinationsrättigheter. Det handlar om pengar och status och förlorade rättigheter innebär förlust av båda delarna, för att inte tala om förlust av en mängd studenter! Nej, det förvånar mej att KI och Uppsala inte tycker sjuksköterskestudenterna är värdefullare än så.

Om jag ska vända blicken till mitt eget universitet kan jag med glädje konstatera att Lund inte fick del av kritiska skopan. Och jo, jag märker av en väsentlig skillnad sedan jag började här i det att utbildningen vilar på en stadig grund. Som student är jag idag mycket lugnare och tryggare och jag vet vad som förväntas av mej.

I förmiddags ringde Sandra och berättade att vårens praktikplatser hade satts upp på skolan. Jag hade tänkt kika förbi innan eftermiddagens tenta men tackade inte nej till förhandsinformation. Det är med glädje, om än med viss förskräckelse, som jag kan konstatera att jag från vecka 4 till och med vecka 13 ska befinna mej på praktik på onkologiska kliniken i Lund! När jag väl kom till skolan kunde jag dessutom läsa ut att också min psykiatripraktik, vecka 14 till 18, är förlagd till Lund! Jag blev alltså tilldelad både den stad och den avdelning jag önskat, på båda mina praktikperioder. Våren innebär femton veckors praktik på ett bräde, alla här i Lund. Inga resor till avlägsna småhålor, inga plågsamma mördarmornar och ingen iskall väntan på ödsliga perronger.

Ibland tror jag faktiskt Gud ler emot mej.

// Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Sjuksköterskeutbildning, Lund, Karolinska Institutet, Praktik, Student

Vården för självskadare III

Som svar på gårdagens reportage med Elina och Carin, publicerar Corren idag en kortare intervju med chefsöverläkare Bengt-Olof Bengtsson på psykiatriska kliniken i Linköping. Han vänder på resonemanget och hävdar att det vore oetiskt att inte skicka iväg självskadande patienter till rättspsyk, när hemlandstingets behandling inte längre har någon effekt.

Jag kan till viss del förstå Bengtssons resonemang – det är oetiskt att vårda självskadande tjejer månad och ut och månad in, år ut och år in på samma klinik, inlåsta och avskurna från verkligheten. Att det däremot vore mer korrekt ur ett etiskt perspektiv att skicka dem till en anstalt för grovt kriminella och samhällsfarliga brottslingar ställer jag mej dock ytterst tveksam till. I dagsläget finns inga lämpliga alternativ, det är jag smärtsamt medveten om och de regionala klinikerna jobbar med bakbundna händer. Det kan ändå inte rättfärdiga handlandet.

Som jag ser det bär de regionala och lokala klinikerna dessvärre ett stort ansvar när det gäller den förvärrade sjukligheten hos självdestruktiva. Att vårda flera självskadepatienter inneliggande tillsammans är nog de allra flesta överens om är en synnerligen dålig idé, men ändå görs det på kontinuerlig basis. Det självklara valet ska inte vara att slutenvårda en patient med självskadeproblematik eftersom det är en vårdform som aldrig kan utvecklas på lång sikt. En inläggning ska bara bryta den absolut mest akuta fasen där det finns risk för liv, för att sedan övergå i mellan-, dag- och öppenvård med täta kontakter, liten personalgrupp och långsiktig vårplan. Det är i hemmamiljö som patienten har sin framtid, det är utanför sjukhusets väggar som det friska kan gro och växa och det är i frihet man kan utvecklas som människa.

Problemet börjar alltså redan där, när de skräckslaga AT-läkarna inte vågar skriva ut en ung kvinna eller man med blödande handleder. Jag förstår dem, absolut, det är ett svårt steg att ta och det är en omöjlighet så länge öppenvården ser ut som den gör. Men å andra sidan är det fullt möjligt att begå självmord även på en sluten psykiatrisk intensivvårdsavdelning. Läkarna behöver redskap och hjälp för at våga skriva ut, och öppenvården behöver förstärkas och byggas ut för att kunna ta emot slutenvårdens patienter. Jag är övertygad om att det skulle minska det antalet unga kvinnor som Bengtsson årligen anser är i behov av rättspsykiatrisk vård.

Men, självklart kommer det säkerligen även efter en sådan åtgärd finnas de som är i behov av intensiv vård under längre tid. Om inte annat de som redan i dag är institutionaliserade och behöver lång tid på sej för att kunna bryta den identiteten. Den vården ska ändå inte bedrivas på rättspsykiatriska anstalter, för det kommer aldrig någonsin att bli etiskt i mina ögon. Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen – lyft ut den kompetensen som, eventuellt, finns vid i Sundsvall och Växjö och öppna upp ett fåtal högspecialiserade låsta center som får svara för hela landets behov. För även om jag är starkt emot samvård av patienter med självskadebeteende, så måste jag ändå tro att utgångsläget är bättre i en sådan vårdform än i en blandform med kriminella där kompetens, förståelse och kunskap är långt mer sporadisk.

Artikeln i Corren avslutas med en hänvisning till Sveriges Kommuner och Landsting’s senaste rapport över hälso- och sjukvården. Östergötlands psykiatri har det sämst ställt i hela Sverige, både ekonomiskt och bemanningsmässigt. Jag laddade ner rapporten och har varvat plugg inför morgondagens tenta men statistiska siffror och ekonomiska uttryck. Linköping ligger i botten på i princip alla variabler. Och plötsligt känns det som att all kritik jag riktat mot psykiatrin fick ett djup och lite substans – det är inte bara jag som är en gnällkärring och otacksam dåre, min uppfattning har faktiskt haft fog. På nåt märkligt vis känns det lite tröstande, kanske för att det också ger en förklaring till varför allt gick så snett i min vård. Det var inte bara jag som var hopplös, det var också pengarna, kompetensen och bemanningen som saknades.

// Innie

Jag har tidigare bloggat om Vården för självskadare, och Vården för självskadare II

Läs även andra bloggares åsikter om Rättspsykiatri, Vården för självskadare, Självskadebeteende, Vision, Framtid, Intressant

Självskadare på rättpsyk

Trots att det numera går ganska lång tid mellan tillfällena, kan jag ibland köra fast i tankebanorna "Vad hade hänt om..." Oftast är jag glad och nöjd med det liv jag lever i dag, jag är stolt över att ha tagit mej så långt och viss om att ingenting kommer leda mej tillbaka. Självskador är ett avslutat kapitel i mitt liv, och när jag fick frågan på föreläsningen i Malmö om jag inte var orolig för att trilla tillbaka blev jag nästan svarslös. För mej är det liv jag lever nu så många gånger mer värdefullt än det jag under sju års tid levde på institution att det är svårt att beskriva det motstånd jag känner till destruktivitet. Ändå förstår jag att frågorna lyfts.

För det är faktiskt så att de allra flesta får återfall eller trampar snett under vägen tillbaka. Kanske hade jag oändlig tur, kanske är jag bara aningens mer målinriktad eller motiverad än andra eller kanske räckte det med mitt snedsteg några få månader efter min första uppsägning av sjukdomsidentiteten. För mej spelar det inte så stor roll. Jag är trygg i mej själv och förvissad om att jag inte kommer falla ner i avgrunden igen. Calle sa bara några månader innan han återinsjuknade i den hjänrtumör han drabbades av som 11-åring "Nu är risken att jag på nytt ska drabbas av cancer lika stor, eller liten, som att vem som helst annars ska göra det." Jag tänker lika dant - risken att jag ska bli sjuk igen känns inte större för mej än för en jämnårig som aldrig förut varit sjuk, men självklart finns den ändå. På samma sätt som Calle drabbades en andra gång kan det även hända mej, men det är ingenting jag oroar mej för.

Men så ibland vaknar tankarna och mardrömmarna, ibland fastnar jag i mentala spiraler jag inte riktigt kommer ur. "Vad hade hänt om..." I dag publicerar Corren två artiklar skriva av bland annat en mycket betydelsfull vän till mej, Sara. Hon läser till journalist och fick i uppdrag att tillsammans med några kursare skapa ett grävande reportage vilket de fullbordat med brilljans. Ämnet de valt är självskadare på rättspsyk och i fokus står dels min vän Elina, E, och dels Carin, även hon en tidigare medpatient till mej. Båda har vårdats vid rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall och båda är mycket kritiska, främst till det staff och belöningssystem som metodiskt tillämpas.

Som alltid blir jag arg och frustrerad när jag hör deras berättelser, och min ilska byggs på av märkliga kommentarer från de som ska veta och bestämma. Chefen för länspsykiatriskt centrum, Christina Karlsson, i Östergötland tycker visserligen det är beklagligt att allt fler tjejer skickas till rättpsyk, men säger;

"– Vi arbetar med frågan och försöker förändra det, men jag kan inte garantera att det kommer bli bättre för just de här patienterna."

Erik Söderberg som är överläkare på rättspsyk i Sundsvall ser inte något problem men att blanda tvångsvårdade patienter med brottslingar. Han bekräftar dessutom det jag och många redan visste - att minderåriga barn vårdas på rättpsyk, helt i strid mot FN's barnkonvention som Sverige var ett av de första länderna i världen att ratificiera.

Som en god fé i berättelsen finns tack och lov psykiatrisamordnaren Anders Printz som förvisso inte kan utlova några förändringar inom kort, men som ändå är mycket kritisk till straff och belöning. Dessutom har han personligen meddelat SHEDO att en utredning om självksadepatienter på rättpsyk kommer att påbörjas, det har vi hans ord på.

Jag kan inte bli annat än förundrad om imponerad av att både Carin och Elina faktiskt kommit levande ur behandlingen i Sundsvall. Sommaren 2006 remitterades jag till Vadstena Rättspsyk som, till skillnad från just Sundsvall, inte har någon som helst kunskap, kompetens eller erfarenhet av att vårda personer med självskadebeteende. Överläkaren i Linköping sa till mej att jag skulle stanna där "Tills du tagit ditt förnuft till fånga". Den meningen följer mej än i dag eftersom jag vet att jag aldrig funnit mitt förnuft innanför murarna i Vadstena. Det är anledningen till mina snurrande tankespiraler. Det är orsaken till mina återkommande frågor. Det är svaret på "Vad hade hänt om.." Jag hade blivit en Linna och aldrig kommit därirfrån. Det skrämmer livet ur mej.

Därför går idag all min respekt till de tjejer och killar som av olika anledningar hamnat på rättpsyk trots att de inte är dömda brottslingar. För att slippa onödiga kommentarer vill jag poängtera att ja, jag vet att det finns personer som blivit hjälpta av rättpsyk, det säger jag ingenting om. Det är bara inte relevant i den här diskussionen. Vi hade aldrig accepterat att behandla hjärntumörer på mag-tarmkliniker eller hjärtpatienter på öron-näsa-hals. Och vi hade absolut inte under några som helst omständigheter gått med på att skicka strokepatienter till rättpsyk, även om läkarna hävdat om den bästa vården bedrevs där. Det är inte acceptabelt, det är inte etiskt. Därför är jag kritisk.

// Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Rättspsyk, Självskadebeteende, Etik, Självdestruktivitet, Historia, Minnen, Journalistik

Livsvals

Tre steg framåt, ett bakåt, två åt sidan och tre fram. Livsvals. Tankarna går på högvarv just nu samtidigt som jag gör mitt bästa för att jonglera med skolarbete, föreningsverksamhet och julförberedelser. Alla relationer tar stryk, jag får löpande telefonsamtal och SMS från vännerna i söder som hoppades på att kunna träffa mej lite oftare efter flytten men som fortfarande inte sett skymten av mej. Jag lever väl, jag mår bra igen efter min stressdipp för någon vecka sedan och känner mej stark och glad igen. Men nej, särskilt mycket kraft till sociala sammanhang finns det inte. När skolan, föreningen, föreläsningarna och djuren fått sitt räcker orken bara till att trilla in i sambons famn och tralla runt i raggsockar här hemma. Hav tålamod kära vänner, planen är att efter jul återigen ha klockan och krafterna på min sida. Tills dess kvarstår ransoner och restriktioner.

Ett stort tack till alla kloka kommentarer om att starta egen firma. Efter att ha pratat lite med familjemedlemmar och vänner med egna erfarenheter börjar jag sakta mogna i beslutet och det mesta lutar åt att jag nog kommer våga genomföra också det. Fördelarna väger onekligen över nackdelarna och småmonstren som skriar att jag inte är kompetent nog för uppgiften ska i alla fall bjudas på en ordentlig utmaning innan de går segrande ur kampen.

Andra tankar växer så det knakar innanför pannbenet men ännu är de inte mogna att se dagens ljus. Jag vädrar ut dem med sambon och vännerna i hopp om att finna alternativa vägar vidare ut i livet. Jag vill sammanfoga och hitta fokus, i väntan och begrundan.

Till dess frågar jag mej - ska jag verka teoretisk, utredande, med problemens rot till gang för de många, eller är jag en praktiker som ska göra skillnad i det unika mötet med individen? Innan jag vet svaret på den frågan kan inga beslut fattas.

// Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Egen företagare, Beslut, Framtid, Stillhet, Trygghet

I väntans tider

Jag går i väntans tider.
Väntan och längtan,
tid att begrunda.
Tid att vaka, tid att söka
tid att hitta fokus.
Jag går i väntans tider -
i adventstid väntar jag Kristus.

"Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas" står det i dagens evangelietext som är hämtad ur Lukasevangeliet. Texten menar att människorna lätt fördunklas och tappar fokus, att det finns risk att vi inte är beredda, den dagen Människosonen kommer åter. Visserligen tror jag aldrig man kan vara fullfjädrat redo för att äntra Guds rike, jag tror aldrig man kan förbereda sej för den dagen jorden ska förgå men Herrens ord bestå - inte mer än genom att hålla hjärtat öppet och vaket. Predikanten i Domkyrkan sa idag att vi inte skulle bekymra oss för när Jesus ska komma tillbaka, eller hur eller var det ska ske - det får oss bara att tappa fokus. Jag tror han har helt rätt i det. I stället ska vi rikta uppmärksamheten inåt, uppåt. Mot oss själva, vår relation med Gud och vår plats i mänskligheten.

När man säger ordet "Advent" är det få som förknippar tiden med fasta, begrundan och stillhet utan snarare med dignande julbord, hysterisk julkommers och stressblandad ledighet. Traditionellt är ändå adventstiden en förberedelse för julmysteriet, en tid för fasta och väntan på Kristi födelse. Ordet betyder egentligen (Guds) ankomst men får i vardagstal ofta just betydelsen Väntan. Jag försöker varje år att göra adventstiden till en tid när sökandet går inåt. Jag försöker stundtals koppla bort julrushen och koppla på vaksamheten. Jag tror att genom att söka inåt, genom att lyssna till mej själv och söka svaren på vem jag är och varför också kommer närmare Gud. Och kommer hjärtat och själen närmare Gud måste jag väl samtidigt också beredas för ankomsten? Advent är inte bara fyra veckor om året, jag väntar och förbereder årets alla dagar.

Jag går i väntans tider -
alltid väntar jag Kristus.

// Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Advent, Väntan, Religion, Tro, Kristendom

Framtidstankar

Igår satte jag mej på tåget mot Malmö och tittade på snön som vräkte ner utanför fönstret. Efter ett kort fikastopp på centralen tillsammans med Pär med nödvändig kaffepåfyllning letade jag med vidare ut mot högskolan på sjukhusområdet. Eftersom jag aldrig tidigare varit på UMAS kan jag berätta att det inte var en helt enkel match att i fullständig snöstorm, men ordentlig bussorsakad försening och i beckmörker försöka hitta vägen till rätt lokaler. Men även det klarade jag och steg in i föreläsningssalen på utsatt tid medans snöstjärnorna smälte lite glamoröst utmed mina kinder. Snyggaste entrén på den kursen, utan tvekan.

Men det gick bra. Jag är stolt. Jag känner mej faktiskt bra. Det är så coolt.

Jag funderade ganska mycket på tillbakavägen om föreläsningar och förberedelser, försökte utvärdera mej själv (och insåg det omöjliga i det) och försökte komma fram till hur mycket jag varit ute. Efterlite funderingar kom jag fram till att jag nog egentligen inte hållit speciellt många föreläsningar, och ändå känner jag mej så trygg med det. När jag pratade med min mamma gissade jag att det har med bloggen att göra, och kanske är det faktiskt så? Jag är så van vid att berätta om hur sjukdomen påverkat mej, så van vid att uttrycka mej i ord om hur jag vill ha förändring, vad jag tror är viktigt att tänka på och hur bemötande bör se ut, att steget från det skrivna till det talade ordet inte är speciellt långt. Kanske har jag efter alla dessa år till slut blivit så pass trygg i mej själv att jag kan tänka - jo, jag kan det här och då är jag tillräcklig. Men det är en fantastiskt märklig känsla.

Lika vrickat känns det att titta på kursens schema och se sitt eget namn stå i kolumnen för föreläsare och veta att det jag säger är allt studenterna kommer få inom ämnet. Området 'Ätstörningar' ansvarade en överläkare från IDUN-kliniken för, men ämnet 'Självskadebeteende' ansvarar jag för. Lilla jag. I januari ska jag tillbaka och då ska jag träffa sjuksköterskor i specialistutbildning när jag själv inte ens är klar med min grundutbildning. "Jo, jag kan det här och då är jag tillräcklig" Märkligt.

Ytterligare förvirrat är tanken på att starta en enskild firma för att underlätta fakuterering och föreläsandet. Högskolan har ett tydligt intresse av att anlita mej till fler kurser och föreläsningar och jag har redan andra förslag på mailen. Jag vet att det är det här jag vill, men jag vet samtidigt att ekonomi och byråkrati är ungefär det värsta jag vet. När andra under gymnasiet drömde rosa drömmar om eget företag blev jag mest illamående och drömde om att jobba på ett stort sjukhus utan några som helst byråkratiska uppgifter. Ändå sitter jag här i dag med Skatteverkets papper och blanketter, med informationsfoldrar och bolagsregistrering - vågar jag ta det steget?

Och jag var den hopplösa patienten.

// Innie

Vanlig människa

Senaste nytt från Insidan -
Innie är ingen supermänniska!

Hur gärna jag än vill vara starkast, tryggast, gladast, duktigast och trevligast i världen varenda vaken sekund så inser till och med jag att det inte är möjligt. Jag vet rent intellektuellt att också jag måste få vara trött och vresig och känna mej liten och ledsen, men det är svårt att verkligen känna det helhjärtat. Jag lever med en känsla av alltid behöva vara lite bättre och prestera lite mer än gemene man för att bli accepterad, bara för att jag har blekvita sträck på mina armar och ett glapp i min CV. Det är som att jag ständigt behöver bevisa att jag är frisk och att mina gråtattacker och mitt dåliga humör inte betyder att jag är sjuk igen. Sjukdomen omvandlade mej faktiskt inte till en superhjälte - jag är faktiskt bara en vanlig människa.

Allt mer lär jag mej att stänga av andras värderingar och insinuationer och enbart fokusera på det jag själv känner och vet. Jag har stressat mej sönder och samman under några veckor och min kropp skriker åt mej att lägga av. För några år sedan hade jag kört på i samma tempo, möjligen till och med ökat en smula som att verkligen förtydliga min styrka. I dag lyssnar jag på kroppen för jag vet att den har rätt. Jag vet att jag inte kommer någon stans utan den, och jag vet att vi är ett. Jag och kroppen.

Jag har sökt och beviljats dispens från den sista veckan från praktiken (jag skulle trots allt bara gå med uskor vilket jag knappt behöver i utbildningssyfte) och har därför bara en dag kvar på boendet i småstadaden. Jag bestämde mej redan i fredags att skjuta på den sista veckan, kroppen skrek efter sömn och vila och tårarna rann konstant i två dagar. Det gör visserligen ont att acceptera, men jag är inte på samma nivå nu som jag var för tio år sedan. Jag behöver min sömn och kan inte dra ner på timmarna utan att kollapsa. Och egentligen - det liv jag förde då var på intet vis hälsosamt, kanske är det ett sundhetstecken att jag inte längre kan pressa mej i månader?

Idag har jag varit hemma och vilat i mej själv och i sambons armar. Jag skulle egentligen haft seminarium i morse men försov mej en timme och stannade hemma i stället. Seminariet kan jag göra om några veckor men jag kan inte vänta med sömnen tills dess. I stället har jag skrivit färdigt praktikuppgiften och lagt upp den på kurshemsidan, jag har bakat saffransmuffin och ugnspannkaka och dessutom satt en pepparkaksdeg. I skrivande stund moppar sambon golvet och lägenheten luktar rent och nybakat. I morgon är det nya tag, nya studier och på kvällen åker jag till Malmö för att föreläsa på högskolan. Men först ska jag äta varma smörgåsar, titta på House och sova.

// Innie

P.S. Jag har gjort några mindre uppdateringar på hemsidan för den som är nyfiken! D.S.