Advent är mörker och kyla

"Advent är mörker och kyla.
På jorden är krig och kallt.
Man drömmer om fred och om vänskap,
men bråkar och slåss överallt.

Advent är mörker och kyla,
Vi tänder ett ljus och ber:
Förbarma dig Gud över jorden,
all nöd, all förtvivlan du ser.

Advent är väntan på Kristus:
Kom Herre, kom hit i tid.
Och lär oss ta hand om varandra
och leva tillsammans i frid."
Sv. Psalm 609,
M.Melin, L.Å. Lundberg

Den här psalmen sjöng vi varje advent under min fösta sex år i skolan. Jag är ju uppvuxen i en av Sveriges kyrkligaste städer, så trots att jag själv inte var speciellt troende är jag matad med psalmsång sen barnsben. Just den här psamlen tyckte jag alltid väldigt mycket om trots att jag idag kan tycka det är ett lite märkligt val av julpsalm för sjuåringar. Adventstiden innebär mängder av ljusa, glada och ivriga psalmer - den jag här citerat är snarare mörk, tung och dyster. Ändå tycker jag fortfarande så mycket om de för den speglar, tyvärr, en verklighet vi nog alla kan kännas vid.

Det är första söndagen i advent i detta nådens år. För första gången firade jag in det nya kyrkoåret i Lunds domkyrka, en upplevelse som skildje sej på flera sätt från Linköping men som ändå kändes ganska lugn och hemtam. Några ord från predikan letade sej in lite djupare än vanligt, trots att de är så självklara. Prästen pratade om de barriärer vi bygger upp mot varandra och hon målade bilder som nog de allra flesta kunde ta til sej. Så sa hon;
"Kom ihåg att i varje ny männsika du möter, möter du också Gud."
Så kort, så enkelt och så uppenbart, men ändå så lätt att tappa bort. I varje människa jag möter, ser och möter jag också Gud. Varför ska det vara så svårt?

När vi lämnade katedralen efter mässan möttes vi av en tyst motdemonstration, till nynazisterna som idag firar minnet av Karl den tolftes dödsdag. Sambon och jag förstod först inte hur omfattande demonstrationerna var, men det visade sej att mitt i första advents glädje, mitt i familjernas skyltsöndag och inledningen av detta nådens år förvandlas fredliga akademiska Lund till ett kaosartat inferno. Bussarna leds om, överallt står pikétbussar med poliser, hundpatruller, hästpatruller och blåljusen blinkar över hela staden.

52 personer är omhändertagna i kravallerna och fyra är gripna, både nazisterna och motdemonstranterna har gått till attack mot polisen, bostadshus har fått fönster krossade, privatpersoner har flytt centralstationen som bara är ett rökkaos med flygande gatsten. Var tog mänskligheten vägen. Var tog förståelsen, acceptensen, kärleken och medmänskligheten vägen. Jag kokar av ilska inför nazisternas val att förstöra familjernas, barnens och kyrkans dag, jag vill inte ens kännas vid motdemonstranternas val att ge tillbaka med samma medel - de är av samma skrot och korn som nazisterna i det ögonblick de lyfter gatstenen. Jag blir vansinnig på polisen som tillåter en demonstration i innerstaden, på lagstiftarna som inte gör det möjligt att förbjuda, och på mej själv som inte vill inse att en begränsning av yttrandefriheten vore dödsstöten för en demokrati. Men det gör ont. Så förbannat ont.

"Kom Herre, kom hit i tid
Och lär oss ta hand om varandra
och leva tillsammans i frid."

// Innie

Tack Sydsvenskan för lån av bild!
Läs även andra bloggares åsikter om Advent, Nåd, Nazister i Lund, Kravaller, Förtvivlan

I love your blog!

Jag brukar egentligen inte vara så mycket för alla listor och utmaningar som cirkulerar i bloggvärlden, men ibland måste man ju faktiskt ta vara på undantagen.

Emelie lämnade en kommentar om att det väntade en överraskning till mej på hennes blogg. Eftersom jag är född patologiskt nyfiken var jag ju, trots kort om tid, tvungen att springa in till henne och kika. Och vad väntar - jo, världens finaste bloggaward! "I Love your Blog". Gråtmild som jag varit de senaste dagarna klippte jag ihärdigt med ögonen innan jag välkomnade John Blund med vackra drömmar. Reglerna säger visst att jag ska länka vidare till sju andra bloggare och sedan meddela i deras gästböcker om den vunna awarden. Jag tycker egentligen det är jättesvårt att välja ut sju ur min lista (ni skulle bara veta hur många bloggar jag följer!) men jag ska ändå göra ett försök.

Trasselflikka - vän sen många år tillbaka, frihetskämpe utan dess like och en av de mest envisa sådana jag träffat. Hennes nystartade blogg sätter knivar i hjärtat och får tårarna att rinna, språket målar detaljer du aldrig kan fly ifrån. Ta chansen att följa henne från scrach!
Sara - som driver bloggen "Journalistik och Personlig Historik". Berör på djupet, finstämt och kraftfullt på en och samma gång. Och så är det ju Sara som skriver, underbara Sara.
Ludmilla - kvinnan som står på andra sidan, som genomlever helvetet ur ett annat perspektiv, som reser sej och går vidare trots dotterns självmord. Mina ord och tårar är aldrig tillräckliga.
Psalm i Januari - jag vet inte vem som skriver, jag har precis hittat bloggen och vet egentligen inte vad den handlar om - jag är bara totalt såld på författarens språk. Det är ren magi.
Mikadzuki - inte nog med att bruden har humor och driver en av mina favoritbloggar - hon är min husgud när det gäller foto också.
Mitt liv, min frihet - Gro Helen, min första ordentliga kontakt med Norge. Moderator på forumet som jag verkar dela mycket värderingar och livserfarenheter med. Hon är flickan med hjärtat av guld.

// Innie

Roller

Jag sitter som vanligt vid köksbordet med blicken ömsom på dataskärmen, ömsom över vitpudrade åkrar och slätter. Himlen är prunkande rosablå och borta vid horisonten ser molnen ut att glöda när solen sjunker för att låta novembermörkret ta över. I orkidéfönstret där katterna inte får husera har vinterns första amaryllis börjat öppna sej och en djupröd klocka blickar ut över rummet. Celine Dion sjunger Ave Maria i stereon, husdjuren sover i sängen och en stor kopp saffranste sprider ljuvliga dofter här intill mej. Här är lugnt, stilla och fridfullt, jag är ledig idag och njuter av varje ögonblick.

I lördags tentade jag socialpsykologi och en del av kurslitteraturen omfattade olika typer av rollteorier, rollförluster och rollförväntningar. Ofta när pluggar försöker jag appliciera det jag läser på något jag redan kan, känner till eller är förtrogen med. Många gånger försöker jag ställa det i relation till mej själv eller personer jag träffat, allt för att få en mer verklighetsanknuten uppfattning och för att enklare kunna komma ihåg det jag lär mej. Roller är ju någonting vi alla har, olika många och i olika utsträckning, men få är nog de personer som bara har en endaste roll att fylla. För mej blir mina roller tydliga under praktikperioder eller snarare blir skillnaderna mellan mina roller större och mer uppenbara.

I grund och botten är jag biologiskt född till svensk kvinna med typiskt skandinaviskt utseende. Det är roller jag inte kan påverka men som ändå påverkar min livssituation i olika utsträckning. Därutöver är jag dotter till mina föräldrar, storasyster till min syster och extra-/styvdotter till min pappas sambo. Trots att inga av dessa roller (svensk, kvinna, blond, dotter, storasyster) är sådana att jag valt dem själv för de med sej en mängd sociala förväntningar på mej som person. Skulle jag ens försöka att leva upp till dem alla skulle jag gå under utan jag försöker helt enkelt trava på i ett spår jag trivs i och som inte anses allt för avvikande av människor runt omkring mej.

De roller som kanske är av större intresse för mej just nu är de förvärvade rollerna, de jag skaffat mej under livets väg och som också är utbytbara och föränderliga.
Först och viktigast är jag Thérèse, Innie, oändligt älskad av Gud och med ett okränkbart människovärde. Vad jag än gör, var jag än befinner mej, hur jag än mår och vad jag än säger så är jag alltid jag, alltid älskad, alltid sedd och alltid värdefull. Rollen som människa är kanske den enda som inte kräver något - ditt värde som människa mäts inte i prestationer. Mina övriga roller har ingen inbördes rangordning, olika stunder i livet tar de olika mycket plats och har olika betydelse.

Jag är sjuksköterskestudent på ett stort universietet i södra Sverige, faktiskt samma universitet som mina föräldrar en gång tagit sina examina vid och som även min syster läser vid. Jag lär mej att vårda människor, jag lär mej hur människoskroppen fungerar och inser vilka vandrande mirakel vi faktiskt är. Jag har gjort mitt yrkesval inte för att det kommer ge mej den bästa lönen eller högsta statusen utan för att det här är vad jag tror mej vilja arbeta med.
Jag är sambo och livskamrat med mannen jag älskar mest av allt i livet. Trots att jag lätt villar bort insikten så måste jag betyda lika mycket för honom som han betyder för mej och det är obeskrivligt stort och magiskt.
Jag är vice ordförande i en förening som arbetar med självskadebeteende och ätstörningar, en roll som är större än en vanlig styrelseroll kanske kan förväntas vara. Jag ägnar mellan tjugo och fyrtion timmar i veckan åt föreningen och Zebraforum eftersom det känns som det här är det viktigaste jag kan göra.
Just nu är jag också student och praktikant på ett äldreboende och förväntas se och lära men förväntas inte ha speciellt mycket åsikter eller kunskaper.
Dessutom är jag föreläsare och förbereder för ögonblicket power-pointpresentationer, kollar källor och referenser för att på måndag åka till Malmö högskola och föreläsa för personal inom psykiatri, sjukvård och omsorg. I den rollen förväntas jag vara kunnig och säker på min sak, stark och framträdande.
Till sist är jag då före detta psykiatripatient. Trots att det är en roll som är fullständigt avslutad är det kanske den som är mest stigmatiserande och mest tongivande åt min personlighet. Kring denna roll flödar fördomarna och de dömande blickarna och det är den roll som kräver mest energi av mej och som jag har svårast att förhålla mej till. Ändå är den avslutad.

Sen är jag så klart matte åt tre underbara husdjur, vän åt en fantastisk trogen skara vänner som står ut trots att min tid aldrig räcker till. Jag är själsfrände med Lindan och Monica (f*n vad jag saknar er!), saknad av andra och saknande ytterligare några. Jag är kristen och Svensk-kyrklig, jag är musikalisk och pianist, dansant och vegeterian, bloggare, debattör och livsnjutare.

När man skriver ner allt så här så är det inte längre speciellt konstigt att världarna krockar emellanåt, att jag blir sjösjuk av att hoppa mellan rollerna och att jag ibland inte riktigt kan skilja dem åt. Att behöva byta en tur på praktiken är väl inte hela världen, men när jag ska göra det för att kunna åka till grannstaden och föreläsa för människor i specialistutbildning när jag själv inte ens är grundutbildad blir det ibland rörigt värre. Då är det viktigt att gå tillbaka till kärnan. Jag är Thérèse, Innie. Oändligt älskad oavsett prestationer.

Vad har du för roller?

// Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Roller, Sjuksköterskeprogrammet, Student, Praktik, Funderingar

Snöfrid

Tentan i socialpsykologi i morse kändes väldigt bra. Efter bara en timmes skrivtid kunde jag lämna salen och åka hem till sambon, förmiddagskaffe och djuren. Jag tog en promenad över kyrkogården på vägen till skolan och tog lite bilder på soluppgången över snölandskapet. Det är helg nu. Jag läser lite, plockar lite, går långpromenader och är ledig. På måndag är det praktik igen men jag går kväll så jag får lite sovmorgon i alla fall. Det är fortfarande hysteriskt mycket att göra, men jag har hittat den andra andningen nu och tror mej ändå kunna hantera det. Snön gör sitt, den avklarade tentan sitt och vanan i pendlingen sitt. Jag kommer orka det här också.

// Innie

Unika kristaller

"vita snöflingor dansar i skyn
virvlar och faller sakta
ner mot marken

gnistrande vita,
unika iskristaller
förgyller min vardag

gråa november jag älskar dej -
men när du pyntas av kung bores skägg
lyser du upp mitt liv och lyfter mej över det vardagliga

vill sjunga och andas med dej
låt mej dansa med det vackra vita
låt mej känna att jag är lika unik som de

jag är en i mängden
men samtidigt bara min egen

snöflingor virvlar och faller från skyn -
jag skrattar och följer glatt i deras trollbundna frihetsdans!"
// Innie 2004-12-10

Tänk så stor skillnad lite snö kan göra. Det är lättare att andas nu, luften är klar och hög, himmelen är stjärnströdd och jag ryser när vintern kryper sej in innanför min halsduk. En enda dag med snöfall och vinterlycka och allt blir så mycket lättare att bära. Nu går jag inte längre på minus utan håller mej kring status quo and that's good enough!

I kväll väntar socialpsykologi, te och raggsockar i soffan tillsammans med älskling och i morgon är det tenta. Men först får jag faktiskt sova ut en aning. Ballonkvinnan strikes again.

// Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Poesi, Vinter, Första snön, Snöfall, Lund, Motivation

Bitter och trött

Just nu är jag bara så sinnessjukt trött att jag knappt vet hur jag håller kroppen upprätt längre. Klockan ringer kvart i eller kvart över fem och som en zombie bokstavligen talat rullar jag ur sängen och stapplar in i badrummet efter jag har slagit på kaffebryggaren som jag förhoppningsvis laddat kvällen innan. Tre minuter smink, trettio sekunder hår och en stor kopp kaffe senare traskar jag ut i beckmörkret för att småspringa till halvsexbussen i strilande regn.

Tjugo minuter står jag och huttrar och fryser på perrongen i Lund i väntan på tåget och dricker en snordyr kaffe från Pressbyrån som, Gud välsigne, har öppnat när jag anländer. När tåget stannar i en annan stad tar jag en powerewalk på okända, kolsvarta gator till äldreboendet jag huserar på under tre veckor.

Jag tycker om vården, jag tycker om utvecklig, lärsituationer och inspiration. Jag menar inte alls att jag är färdiglärd eller att äldrevården är sämre än andra vårdformer, alls inte. Jag menar bara att det kryper under skinnet på mej när undersköterskorna ber att jag ska få gå mer med sjuksköterskan eftersom "Vi kan inte lära Innie något, hon kan redan mer än vi gör" och bara får ett "Så var inte tanken" tillbaka. Jag blir tokig av att den första timmen på jobbet ägnas åt kaffedrickande med personalen medans de boende ligger och väntar på oss (Varför ligger jag inte i min säng? Varför läser jag inte morgontidningen för 'Greta'? Varför pluggar jag inte till tentan?). Jag blir obeskrivnligt frustrerad över blöjbyten, matning och bäddning som görs på rutin utan intresse att stanna en minut längre är nödvändigt. Jag blir regelrätt förbannad på tre timmars daglig siesta då personalen läser fåniga sms, gör inbakade flätor och snackar skit.

Så ja, jag är lite bitter just nu. Jag har i genomsnitt fyra vakna timmar efter det att jag kommit hem från praktiken, ibland fem. Klockan nio måste jag göra mej i ordning och halv tio måste jag ligga i sängen för att orka upp när klockan ringer. På lördag har jag tenta i socialpsykologi och jag har ännu bara orkat plugga på praktiken (vilket ju visserligen inneburit en del timmar...) Varje dag går nästan tre timmar bort till resande och jag är konstant illamående av trötthet. Att jag, dessutom, läser den sista delkursen i patofysiologi parallellt med praktiken är ju ett rent skämt. Lätta ämnen som onkologi (cancer) och palliativ vård (vård i livets slutskede) ska avhandlas, som av förklarliga skäl är känslomässigt laddade för min del.

Jag förstår inte hur jag ska få ihop min tid. Jag försöker verkligen tänka ljust, jag försöker vara positiv, glad, trevlig och engagerad men det enda jag gör är att räkna timmar. Jag skäms för min trötthet och min motivationsförlust, men den här praktiken suger så mycket kraft och TID - resurser jag kunde ägna åt något bättre.

// Innie

2 x 200% studietakt till salu

Helgen är avslutad, ny vecka påbörjad och sambon och jag är redo att möta en verklighet, ett snäpp intensivare än den vi levt i uder några månader. Gårdagen blev allt annat än en vilodag, men jag tror Gud älskar oss ändå, kanske även kyrkan om det vill sej väl. Nu är vi i alla fall föreberedda så gott vi kan, nu är det bara att ta ett djupt andetag, slänga sej ut och hoppas att tygen håller. Vi ses igen till jul.

Eftersom överflyttningen från Linköping innebar att jag inte kunde läsa några kurser under terminens fem första veckor måste jag gottgöra för det nu. I morgon börjar jag praktisera i en annan stad, parallellt med att jag läser en teorikurs här i Lund. Hysteriskt, jag vet, men några alternativ fanns inte. Alltså är jag nu i full färd med att försöka pussla ihop mitt schema på äldreboendet (som jag ännu inte fått helt och hållet) med de obligatoriska moment som jag måste genomföra i patofysiologin. Dessutom tentar jag på lördag eftersom jag missade det ordinarie tillfället vid mormors begravning, så jag försöker friska upp mina kunskaper i socialpsykologi. Om ett par veckor är det styrelsemöte i SHEDO och årsmötet pockar nu på uppmärksamhet. Den 3 och 6 december har jag föreläsningar inbokade och jag måste förbereda material inför det.

Som om inte det vore nog så börjar dessutom sambon att läsa dubbelt nu, och medan jag springer runt på ett äldreboende kommer han få ta hand om våra galna husdjur och plugga religion från vårt hemma-zoo varvat med föreläsningar inne i stan. Hysteriskt.

Torktumlaren mullrar i bakgrunden och skrivaren jobbar vid min sida. Frysen är full med mat och byrån fylld med rena kläder. Namnskylt är utskriven och bedömningsunderlagen framplockade. Jag letar karta på Eniro och packar ecco-sandalerna i ryggsäcken. Matlådan ligger i kylskåpet (måste komma ihåg att packa ner den i morgon bitti!) och veckans pluggbok är utvald. Nu är det bara att ta ett djupt andetag och springa så hårt tygen bär, om några veckor är det åter en aning lugnare.

// Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Studier, Sjuksköterskeutbildning, Lund, Stress, Vardag

Ballongkvinna

"En lite pojke drev omkring i en leksaksaffär under tiden som hans pappa uträttade några ärenden i butiken. I ett avkilt hörn hittade pojken en staty av en man, gjord av ballongen som fascinerade honom mycket. Pojken blev stående där en bra stund, och efter ett tag kunde han inte låta bli att peta till ballonmannen, bara för att se vad som skulle hända. Statyn tippade bakåt, men studsade sedan tillbaka till upprätstående.

Det här gjorde självklart pojken än mer nyfiken, så han slog till ballongmannen en gång till, den här gången med full kraft. Trots det upprepades bara samma sak igen, statyn tippade bakåt för att i nästa sekund fara tillbaka och stå rätt upp. Samtidigt kom pojken pappa och såg fascinationen i sonens ögon. Han frågade honom;
- Hur tror du det kommer sig att den reser sig upp varje gång du slår ner den?

Pojken tänkte tyst för sig själv en stund, och svarade sen;
- Är det kanske för att han står upp på insidan?"

Jag börjar undra om det är så att jag egentligen står upp på insidan. Jag tycker det är en så fantastiskt fin formulering, som troligtvis bara ett barn kan ha myntat. När jag ser tillbaka på mina sjukdomsår ser jag kaos och panik, trauman och ångest, men jag ser också en röd tråd som aldrig slets av helt och hållet, trots motstånd och allsköns krafter - mitt hopp och min envishet.

Jag vårdades vecka efter vecka, månad efter månad på slutna avdelningar och behandlingshem, men aldrig någonsin stannade jag ett helt år på botten utan avbrott. Många av mina medpatienter hade inte sett ljuset i livet på åratal medan jag aldrig orkade med sjukdomen i allt för långa perioder utan paus. Det handlar inte om att jag blev frisk mellan varje inläggning, det hade nog varit lite väl mycket begärt under några få veckor, men jag hann i alla fall dra frihetsluften ner i mina lungor och smaka på ärliga skratt och ångestfria nätter.

Det är svårt att berätta om det här utan att snurra in mej i en obeskrivlig paradox. Trots att sjukdomen var mitt allt, det enda jag hade och det enda jag var bra på, så visste jag ändå någonstans att den aldrig skulle ge mej ett värdigt liv. Jag visste att jag kunde mer bara jag kämpade, jag visste att där fanns mer att få av livet än låsta dörrar och förbud och jag visste att det enda jag kunde göra var att fortsätta kämpa. Oftast låtsades jag inte om den här vissheten, oftast förnekade jag att emellanåt såg ljusglimtar och långa perioder glömde jag till och med bort modet och kämparglöden. Men den fanns där.

Jag kunde vara inlagd i tre månader, tvångsvårdad, utan rättigheter, med vak och förbud, tvång och mediciner. Jag var mager och svältande eller självskadande och förnekande. Men när tiden gick, en månad blev till flera, så tröttnade jag på något vis på sjukdomen som lovade mej guld och gröna skogar bara jag lyssnade på svälten, men som ändå bara berövade mej min frihet. Jag insåg att jag aldrig skulle bli frisk på en sluten avdelning och började kämpa mej hemåt. Så gott som var gång som jag kunde skriva ut mej på eget initiativ (och inte sparkades ut på grund av platsbrist) så höll jag mej flytande hemma. Jag försökte plugga på komvux, jag tog dansklasser, jag reste till Taizé eller sjöng i någon kyrkokör. Tyvärr höll det sällan, jag hade få eller inga redskap i kampen, någon terapeut fick jag inte förrän på slutet och oftast var jag lämnat åt min egen överlevnadsförmåga. Efter några månader tog glöden slut, krutet hade brunnit ut och jag tvingades på nytt in till sjukhusets lokaler. Berövad på hoppet, viljan och kämparandan. Men djupt inombords visste jag nog ändå, att det var i frihet jag hörde hemma.

Jag känner mej lite som en ballongkvinna. Jag är inte bra på att ge upp, att kasta in handduken, att fokusera på problem, älta och gräva ner mej. Det är inte min grej. Efter min förra blogg så skrev jag ytterligare ett par mail till skolan och praktikplatsen och nu är basgrupp ordnad, jag har ett datum för resurs-seminuariet som jag får göra istället för det jag missar under praktiken, och jag har även fått ett svar från min handledare på äldreboendet. Att ge upp är inte min grej. Allting ordnar sej till slut, luften må gå ur ballongen för en kort stund men den går alltid att fylla med ny luft. Jag har rest mej upp, gång efter annan, och jag har inga planer på något annat nu heller. Jag är nog en ballongkvinna.

// Innie

Berättelsen, som här är återgiven med mina egna ord, finns nedtecknad i en bok som heter "Det är aldrig kört".
Läs även andra bloggares åsikter om Psykiatri, Minnen, Hopp, Vilja, Kamp

Kämpartrött

Ibland blir jag vansinnigt trött på att vara duktig och högpresterande, stark och överlevande. Ibland undrar jag på största allvar och jag fötts under olycksbådande stjärnor, eller om jag retade gudarna till vansinne under mina spädbarnsår. Ibland, men bara ibland, vill jag bara kräka på motstånd, småhinder och trösklar. Allt som oftast klarar jag att se det som en utmaning, som utveckling och förbättring, men ibland, som idag, blir jag bara rent erbarmerligt trött.

Egentligen menar jag inte att klaga - jag älskar mitt liv, jag njuter och mår bra, så det handlar inte riktigt om sådana saker. Jag lever tillsammans med den man jag älskar och vill dela resten av mitt liv med, jag har en fantastisk lägenhet, går en bra utbildning på ett välrenommerat universitet. Jag har husdjur, vänner, kläder, mat, familj och äntligen också min hälsa. Jag med andra ord egentligen inget alls att klaga på. Men ändå...

...det känns som jag allt för ofta måste strida till sista blodsdroppen för det allra minsta jag vill ha. Kanske beror det på att jag sällan väljer att ta den enklaste vägen genom livet, och då faller det sej kanske naturligt, men ibland vore det skönt att få glida runt på den där omtalade räkmackan. Nån gång skulle jag vilja få mina önskningar på silverfatet, eller i alla fall en kort stund få ha silverskeden i munnen. Bara för att slippa slåss.

Kanske är det så att man alltid behöver något att gnälla på? Livet i stort är ju fantastiskt numera, kanske är det först nu jag börjar se dessa vardagliga smågupp. Men när praktiken börjar på måndag och jag ännu inte fått något schema, så blir jag faktiskt trött. När basgrupperna också börjar på måndag, och jag fortfarande inte är tilldelad nån basgrupp trots åtskilliga mail, blir jag så frustrerad. När jag som första student lyckas med det omöjliga, att få en redan upptagen mailadress och därmed missa en massa viktiga utskick, då blir jag less. När kursen jag uppmanats att gå inte kan läsas parallellt med något annat och jag får skäll av läraren, trots att beslutet inte var mitt, du går luften ur mej. Småsaker, visst, men jag är trött på att slåss för allt jag tar mej för.

Ibland måste man bara få vara less.

Imorgon skriver dock jag min första tenta här i Lund och det känns riktigt, riktigt bra! För första gången sen jag började min utbildning känner jag att jag har full kontroll på situationen, hela kursen har jag vetat vad som krävs av mej och det känns som jag kan det jag ska. Om morgondagens tenta har några som helst likheter med de gamla tentorna jag övat på så kommer det här gå vägen. Det är en fantastisk känsla.
Se, nåt positivt kan man allt hitta ändå!

// Innie

Förvirra(n)de djur

Husdjuren i det här hushållet, som ju numera är tre till antalet, tycks inte riktigt vara som husdjur i största allmänhet. Hunden har inte längre riktigt kläm på att hon är hund och även katterna tycks vara en aning förvirrade. Kort sagt tycks alla fyrbenta varelser här hemma åkt på en släng av nån (o)lämplig personlighetsstörning och anammar nya beteenden hej vilt. Låter det snurrigt?- Låt mej bjuda på några illustrerande exempel.

Tindra - är katten med klös (bokstavligen talat, så klart!), full av bus och jäkelskap. Hennes motto är utan tvekan;
"Fullt ös, snart är matte medvetslös!"
Dock är hon inte bara en katt med klorna på rätt ställe, hon har också en hund boende inte allt för djupt inom sej! För inte särskilt många dagar sedan frågade jag sambon vad i hela fridens namn proppen till handfatet låg på köksmattan? Det förblev ett mysterium tills vi några timmar senare kunde ta Tindra på bar gärning - handfatsproppen hade hon glatt puttat ur handfatet och bar nu omkring på den i munnen likt bästa apporteringshund. Samma process har upprepats med mattes svarta kam, samt med hennes nagelfil. Hon plockar åt sej dem från badrumsbänken, puttar ner dem på golvet och bär iväg dem ut i lägenheten för att gömma dem. Kam och nagelfil bor nu tillsammans med handfatsproppen bortom kattavstånd i badrumsskåpet.

Saga - är mattes kelgris som glider runt i skuggan av syrrans rykte som buskatt. Tas sällan på bar gärning men har den bästa jag-är-oskyldigast-i-värdlen-blick som ofta tillämpas när husse är på (vatten)krigsstigen och kommer med fy-flaskan i högsta hugg. Är familjens Lady som gärna slår sej till ro på soffryggen, på mattes koftor eller på Celias handdukar vid ytterdörren. Har en svårslagen talang som hermelin-look-alike och tycker att tvätt-TV är det bästa som finns. Jag menar, vem kan ungå fascinationen med en snurrande tvättmaskin? Morrar gärna när syrran (eller familjens genetiskt godkända hund) tar sej friheter de inte förtjänat.

Celia - högsta hönset i denna snurriga farm som förlorar varje strid mot kattflickorna. Esset i rockärmen är hennes ensamrätt till matte och husses sovrum nattetid, en fringis hon mer än gärna utnyttjar. Tillhör enligt registreringsbeviset hundrasen dvärgschauzer men till beteendet är hon utan tvekan en riesen kattzen.
Favoritmat - kattmatskulorna som Tindra slängt ner på golvet men som Saga inte orkat äta upp.
Favoritleksak - vita och svarta leksaksmöss
Favoritljud - jamande gäspningar
Favoritsysselsättning - parningsförsök med kattrumpor
Favoritdryck - kaffe ur husses kopp!

// Innie

P.S Vill du läsa om fler förvirrade djur? Sofia bloggade om sin veggo-iller som tycks drabbats av samma syndrom som Celia, Saga och Tindra.

Läs även andra bloggares åsikter om Katt, Hund, Djurliv, Förvirring

En lektion i livshantering

När människor på olika sätt får ta del av min historia får jag ofta kommentaren "Men hur orkade du med allting?" eller "Du måste vara jättestark!" eller "Jag förstår inte hur du gjorde, du klarade det men jag kommer aldrig att orka...". Och visst har jag väl blivit stark och jo, visst är det kanske en smula imponerande att jag orkade men egentligen - vad hade jag för val? Under mina år som patient var "stark" nog det absolut sista ordet jag hade använt om mej själv. Och orka, det tyckte jag var det enda jag verkligen inte gjorde. Jag var så innerligt trött på det sjuka, jag avskydde destruktiviteten och trodde aldrig jag skulle övervinna den. Jag var svag, dålig och en hopplös kroniker. Ändå sitter jag här idag.

Ibland läser man om fyraåringar som ringt larmcentralen när föräldern blivit akut sjuk och lyckats tillkalla ambulans. Om tioåringar som övervunnit cancer tre gånger om och åttioåringar som slagit ner inbrottstjuvar med käpp och rullator. Inte minst bjuder ju krigshistorien på makalösa berättelser om människor som förlorat allting och ändå orkat vidare. Trots åratal i koncentrationsläger fanns det judar som därefter byggde upp ett värdigt liv med tomma händer. Jag tror inte att några av dessa människor egentligen uträttat underverk som ingen annan klarat av. Jag tror inte de var supermänniskor eller mirakler, jag tror bara de gjorde precis det de var tvugna till för att överleva.

Den som är en aning bevandrad i hälsoteori eller som bara läst bloggen ett tag vet troligtvis att jag ogärna ser människor som hopplösa eller omöjliga. Jag har ännu inte träffat någon som varit så sjuk i sitt självskadande eller sin ätstörning att inget hopp finns kvar. Jag ser hellre till det friska än till det sjuka i en människa, och min syn på hälsa och sjukdom överensstämmer till största delen med Aaron Antonovsky och hans KASAM. Han hävdar att det finns tre komponenter som bidrar till hur en människa upplever och tacklar livets med- och motgångar; begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Tillsammans bildar de begreppet KASAM, känsla av sammanhang.

Antonovsky menar att en högre KASAM gör dej bättre rustad att klara av livets alla skeden. Egentligen är det ganska logiskt - om du upplever din omgivning som begriplig, inte alltid positiv men fortfarande strukturerad så du kan tolka och förstå den så blir den lättare att vistas i och du kan också hantera det du möter och ta vara på dina resurser. Det i sin tur ger ditt liv en mening. Antonovsky menar inte att det här endast är förunnat de människor som redan lever ett gott liv, tvärtom utvecklade han sin teori efter möten med överlevande från nazisternas koncentrationsläger. Han såg snarare KASAM som en förklaringsmodell till varför vissa 'bara' överlevde, medan andra orkade bygga upp ett nytt liv.

Jag har klarat mej ur helvetet med ätstörningar och självskadebeteende, och jag har gjort det bra. Jag har överlevt att begrava min älskade och har vågat lära mej älska igen. Jag är skilsmässobarn och lider av en kronisk smärtsjukdom. Jag ser inte mej själv som ett offer eller en supermänniska på något vis. Det är inte mer synd om mej än om någon annan, jag har bara gjort det jag var tvungen till för att överleva. Jag har insett att jag får ut mer av livet om jag försöker göra det till något gott istället för att beklaga mej över det som inte fungerar. Jag jobbar hårt för att dra nytta av mina mörka år och ser det hellre som en resurs än som en svaghet. Kanske har jag vad Antonovsky skulle kalla en stark KASAM, kanske inte. Det spelar egentligen ingen roll för jag lever mitt liv så som jag vill och så som det gör mej gott. Det kan du också.

// Innie

Läs även andra bloggares åsikter om KASAM, Salutogenes, Självskadebeteende, Ätstörningar

Det som aldrig hände

I går kväll ringde Sofia till mej, i stort behov av att ventilera det bemötande hon fått på den nya praktikplatsen. Fördomarna från hennes handledare hade flödat fritt och kritiken gentemot självskadare och dess beteende avlöste varandra. Som Sofia skrev;

"Om jag istället hade berättat att jag haft diabetes, hade det fortfarande inte varit OK att personen bredvid mig fem minuter senare berättar att diabetespatienter är de besvärligaste på hela akutmottagningen och sedan pekat på mig."

Vi pratade en lång stund om de näst intill omöjliga krav som ställs när man har en sjukdomshistoria som synbar självskadare. Jag har oftast inte längre några problem med mina ärr, de finns där men jag bryr men inte speciellt mycket om dem, men jag upplever tyvärr att jag måste kämpa tio gånger hårdare för att anses 'frisk' och 'normal' i jämförelse med personer som inte har någon synbar sjukdom. Det är lätt att mina dåliga dagar tolkas som en ny depression, att min ilska tolkas som aggressionsproblem och att snabbt handlande tolkas som bristande impuslkontroll. Det kanske ligger någonting i det psykiatrin försökte slå in i mitt huvud - En gång självskadare, alltid självskadare. En gång anorektiker, alltid anorektiker. Ja, i omgivningens ögon verkar det nästan så. Aldrig i mina egna.

Det finns mycket jag berättat om i ord och skrift, men den händelse som utan tvekan påverkat mej mest i hela mitt liv är den jag ytterst sällan talar om. Den var allt för brutal, allt för traumatisk och allt för skräckinjagande för att tala om. Att den inte berörts mer än i undertoner här på bloggen har varit i respekt för min familj, men jag har kommit till en punkt när jag måste skriva om det.

Jag var skräckslagen, söndertrasad av sorg, uppgiven och starkt dissocierande. Kärleken sedan sju år tillbaka hade precis avlidit i en hjärntumör men psykiatrin förstod aldrig intimiteten i vår relation. Mitt mående och agerande var i grund och botten en sund sorgereaktion, men eftersom läkarna bortsåg från allvaret tolkades jag enbart som den besvärliga borderlinepatienten (utan borderline, självklart...) Sommaren kom, avldeningarna överbelades som vanligt men min sjukdom fortsatte att accelerera. Remisser skrevs till Vadstena rättspsykiatri men även där var överbeläggningarna ett faktum. Jag skickades till grannlandstingets PIVA, den psykiatriska intensivvårdsavdelningen, för att invänta en rättspsykiatrisk plats.

Inte heller här förstod personalen allvaret i min sorg, panik och dödslängtan och missade alla signaler jag sände ut. Flera samtal dokumenterades aldrig och det som skrevs ned ledde inte till reaktion. Några obevakade minuter ledde till respiratorsvård på den somatiska intensiven utan löfte om överlevnad. Sjukvården gjorde en Lex Maria-anmälan. Lokaltidningen skrev en artikel om mej, min sjukdom och socialstyrelsens utlåtande. Ingen brydde sej dock om att i enlighet med lagen tillfråga mej eller mina anhöriga inför utredningen. Ingen brydde sej om att följa lagen och meddela mej eller mina anhöriga om resultatet och de utlåtanden som gavs. Det fick vi läsa ett halvår senare i morgonblaskan.

Jag mår bra idag. Gud var god den där julidagen och trotsade naturvetenskapen och specialisläkarnas förstånd, och jag räddades. Varje dag är en gåva, en bonus, en välsignelse. Mitt liv har vänt och jag ser det stora, det vackra i att leva och jag har bestämt mej för att göra det fullt ut. Jag ser inte min historia som något hinder, jag anser inte att min sjukdom är mer skamlig än den hjärntumör som tog Calles liv. Självdestruktivitet är ingenting man väljer och det är heller inte möjligt att stoppa alla patienter i ett och samma fack. I "Bodies Under Siege" står det någostans att självskadare inte är en homogen grupp, och jag kan inte annat än att hålla med. Det finns garanterat de självskadare som är manipulativa och jävliga, de som hotar och hotar men aldrig gör något, de som aldrig vill dö utan bara vill skada sej för uppmärksamheten. Jag var aldrig en av dem

Jag vill bemötas med den respekt som jag förtjänar, samma respekt som varje människa bör mottas med, inklusive jävligt manipulativa självskadare. Jag är inte mera lämpad för kränkande behandling än någon annan och ska absolut inte fungera som en apa på zoo som alla får studera och ha åsikter om. Jag är Thérèse. En ung kvinna som har funnit kärleken på nytt, som har en mening i sitt liv och fyller det med värde. Jag kräver att bli bemött med respekt, något annat kan jag inte acceptera.

// Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Självskadebeteende, Bemötande, Sjukvård, Samhälle, Respekt

Jag önskar...

Ju mer jag läser och skriver om självskadebeteende och ätstörningar, desto fler frågor väcks i mitt huvud. De senaste veckorna har jag på eget initiativ luskammat artikeldatabasen PubMed i jakt på vad vetenskapen säger om dessa problematiker. Resultaten är förvirrande, sorgliga och splittrade. Nästan varenda artikel, utredning eller bok börjar med att slå fast att kunskapsläget är dåligt och att mer kunskap krävs. Ändå tycks det man faktiskt vaskat fram genom åren aldrig nå de yreksverksamma på fältet, och fortfarande är fördomarna och missförstånden det som genomsyrar största delen av den mediala debatten.

Vad är det som gör att vi kan rädda bebisar födda i vecka 24, flyga ut i rymden och ta en promenad på månen, vi kan nå hela värdlen via en skärm på vårt köksbord, och vi kan klippa och klistra i gener för att skapa precis den varelsen vi vill - men vi kan inte rädda fjortonåringen med skräck i blick och jack i armen.

I DN kan man läsa att antalet överlevarer efter hjärtstopp ökar dramatsikt, från 2-3 procent för bara några år sedan till 8,4 procent 2007. Fantastisk, underbart, ingen är gladare än jag för utan den vetenskapen hade jag troligtvis inte suttit här idag - men jag kan inte låta bli att ändå känna ett sting i hjärtat. Rikssnittet för överlevnad i bröstcancer är idag dryga 87 procent och forskarna hoppas vara uppe i 90 procent inom fem år! Det är fantastiska siffror som nästan uteslutande har cancerfondens gåvogivare att tacka. Återigen - det gör mej innerligt glad då cancer är en sjukdom jag fruktar från djupet av mitt hjärta.

Men ändå. De psykiska sjukdomarna fortsätter att breda ut sej, man tror att 4 procent av ett lands befolkning skadat sej det senaste året, och bland gymnasieungdomar kan siffrorna vara flerdubbla. I Sverige skulle det innebära att många hundra tusen personer uppsåtligt har skadat sej själva på ett eller annat sätt, bara under det senaste året. Jämförelsevis så nyinsjuknar cirka 7000 personer årligen i bröstcancer.

Jag önskar mej resurser till den psykiatriska forskningen i julklapp. Jag önskar att självskadare ska få en adekvat utredning och en personligt anpassad behandling. Jag önskar att de som är i behov av vård också ska få den och inte behöva vänta tills döden är det enda alternativet. Jag önskar mej en förståelse för personer med självskadebeteende och ätstörningar som inte grundar sej i att patienterna är manipulativa, besvärliga eller barnsliga. Jag önskar mej för personalens räkning kompetens, kunskap och vilja att pröva nya behandlingsmetoder. Jag önskar mej fysiska vårdmiljöer som inte är miljöfarliga, uttjänta, fallfärdiga eller rivningshotade. Jag önskar mej ett samhälle där tonårsflickor inte vårdas i destruktiva miljöer tillsammans med mördare och sexualbrottslingar.

Jag önskar mej en värdig vård för patienter med självskadebeteende och ätstörningar, på precis samma grunder som hjärtsjuka och cancerdrabbade.

// Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Psykiatri, Förbättringsarbete, Cancer, Hjärtstopp, Etik, Drömmar

Stresskappan av

Det här har varit en lugn och välbehövd helg utan några egentliga 'happenings', utan bara stillhet, avkoppling och själslig värme. Trots att jag är höstälskare så påverkas självklart även jag av att mörkret sänker sej tidigt över staden och jag behöver ransonera med krafterna för att få dem att räcka till. Tack och lov har jag blivit riktigt bra på det under de sista åren, jag vet när min kropp behöver vila och jag tillåter mej själv att lägga i bromsen och ta en paus.

I fredags lämnade vi in bilen på verkstaden och efter en snabbkaffe på favoritfiket ägnade jag och sambon dagen åt lägenheten och husdjuren. Vi lagade god mat som vi åt framför teven och jag drog av mej stresskappan och lämnade prestationskraven utanför dörren. När verkstaden ringde trettio minuter före stängningsdags bestämde vi oss för att låta bilen stå över helgen, ingen av oss var speciellt sugen på att behöva stressa iväg för att hämta upp bilen. Resten av helgen har gått i samma lugna med ändå produktiva tempo.

Jag har bakat fyra limpor bröd i min fantastiska Elektrolux assistent. Jag trodde väl aldrig att en 22-årspresent skulle kunna göra så mycket nytta, men den sliter hårt och ger oss möjligheten att äta billigt och fantastiskt gott bröd så gott som dagligen, utan att mina myalgiaxlar behöver knåda en tung jäsdeg. Sambon har storstädat hela lägenheten, golven är moppade och sängkläderna utbytta. Celia har fått en ren fäll i sin koja och alla hennes tasshanddukar är rentvättade. Jag har ordnat till det sista i våra köksskåp så att djurens alla mediciner, papper, kammar och matbyttor inte lägnre ligger huller om buller utan snyggt och prydligt på rätt hyllor. Sambon har klippt Celia med den trimmer jag köpte för längesedan, och plötsligt sparade vi in fem hundra kronor på en tid hos hundtrimmet.

Kanske är det inte så att jag jobbar bäst under press, kanske är det här makliga tempot som jag själv får bestämma mitt bästa? Jag har läst lite geriatrik men framför allt håller jag på och begraver mej i Armando R. Favazza's bok om självskadande beteende,"Bodies Under Siege". Det är väldigt intressant, om än ibland en smula frustrerande, att läsa om självskadebeteende ur andra perspektiv än det jag själv är van vid. Arbetet med föreningen går framåt och jag känner mej just nu som en kulspruta av idéer och organisering. Men det är roligt, och då är allt gott. Jag njuter av det jag gör och önskar bara att jag hade mer tid och mer kraft. För jag lever och det är det enda jag vill.

// Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Bodies Under Siege, Självskadebeteende, Helg, Favazza, Stillhet