Zebramöte

I söndags var det dags för årets besök på bokmässan och tidigt, tidigt på morgonen satte jag mej i bilen tillsammans med Sofia och hennes föräldrar och åkte upp till Göteborg. Jag tyckte mässan var riktigt bra i år och dessutom var alla seminarier och miniseminarier gratis hela dagen. Vi var flera som tyckte det var färre besökare än vanligt, men jag tycker bara det är skönt att slippa köa överallt och slåss för varje steg man ska ta. Ett antal böcker fick följa med mej hem i år, de allra flesta inom paraplyämnet psykiatri, stödjande verksamhet och barn/ungdom. Återkommer med all säkerhet med reflektioner utifrån böckerna senare.

När några hektiska timmar var avklarade på själva mässan fortsatte dagen med den egentliga höjdpunkten - Zebraforumträffen. Från bokstavligen talat hela norden hade användare rest för att under en ynka timme få träffas och få ett ansikte på dem man under lång tid delat tankar med över internet. Närmare trettio personer slöt upp i rummet på den lilla biografen som vi hyrt. Själv kände jag att jag hade det ganska väl förspänt och var inte lika nervös som jag förstår att många var. Visserligen stod jag som medarrangör för träffen men jag hade ändå träffat ett tiotal av deltagarna tidigare. Dessutom har jag faktiskt lämnat min sjukdom, jag är tryggare i mej själv och inte lika beroende av andras utlåtande som jag var tidigare.

Mentor, Admin och Moderator!

Annat var det för många av de andra modiga zebrorna. De sliter med självkänslan, med modet och känslan av värdelöshet. I flera veckor, faktiskt månader, har diskussionerna förts på forumet kring den stundande träffen. Förväntan har bubblat men samtidigt har många erkänt sin nervositet och osäkerhet. Några har hoppat av under resans gång, andra fattade mod och hoppade på tåget i sista sekunden. Alla stretar mot liknande negativa känslor, för att nå snarlika, livsgivande mål, och min beundran för dem är svår att sätta ord på. Aldrig, aldrig att jag som liten zebra hade vågat resa till en främmande stad för att träffa trettio nya människor. Men det gjorde de.

Det bästa av allt var ändå att kunna ordna den här träffen under konstruktiva former. Det är lätt att tro att en träff som denna skulle kunna leda till destruktiva samtal och känslostormar. Min upplevelse är att Zebrafikat blev det rakt motsatta. Vi lekte en fånig men fantastiskt skojig lek, drack te, fotograferade och försökte para ihop verkliga ansikten med internetbilder. Trots att det var första gången vi träffades kändes det snarare som vi var en gammal skolklass eller ett fotbollslag som hade återsamlingsträff. Samtalen flöt på och hela rummet var fyllt av surrande, pladdrande, skrattande bikupor. Det känns fantastiskt att få vara en kugge i det här hjulet, att få vara en del av det Zebraforum jag såg i verkligheten, en del av det goda som vi tillsammans skapar. Måtte den varma stämningen på Hagabion överleva internet, och hoppas att vi snart kan ses igen.

// Innie

Tack Stelle för fint kort på mej!

Impulsivitet och självdestruktivitet II

I flera år har jag funderat över sambandet mellan självskadehandlingar och impulsivitet. Härom dagen satt jag och fikade med Sandra och Sofia och då kom just den här diskussionen upp igen - måste man vara impulsiv bara för att man är självdestruktiv? I januari 2007 skrev jag en lång blogg om ämnet, men frågorna jag hade då kvarstår fortfarande.

Under i princip hela min tid som patient hade jag diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning, IPS, eller borderline som det också kallas. Jag har aldrig varit bekväm i diagnosen, aldrig känt att den stämt på mej och efter oändliga turer fram och tillbaka har jag faktiskt fått den avskriven. Ett av kardinalsymptomen på IPS är impulsivitet och eftersom självdestruktivt beteende också finns som ett av kriterierna för diagnosen tycks de flesta psykitriker likställa dessa två beteenden - finns själdestruktiviteten så måste den vara impulsiv.

Jag har länge satt mej emot det, försökt diskutera med läkare och hört mej för om en självskadehandling alltid är impulsiv, oavsett hur många veckor av planering som föreligger. Nån gång fick jag till svar att jo, det är alltid impulsivt att skada sej eftersom det är ett sjukligt beteende. När jag då kontrade den stackars AT-läkaren med att alla rörelser egentligen är elektriska impulser; "Inklusive när du nu lyfter din kaffekopp" bytte han raskt ämne och diskussionen var avslutad. Tydligen rör jag mej på minerad mark och några direkta svar kan jag inte vänta mej.

Nu har dock Sofia blåst liv i ämnet på nytt. Efter vår fika i torsdags startade hon två "polls", undersökningar, på Zebraforum för att reda ut två grundantaganden som tycks cementerade i den psykiatriska vården. Det ena handlar om ätstörningsvård och vägning, det har hon bloggat om här och pollen kan du se här. Den andra undersökningen handlade just om impulsivitet och självdestruktivitet och resultatet är än så länge väldigt slående. Undersökningen visar på en jämn spridning mellan att handla på ögonblickets impuls och att planera i flera veckor. Jag tycker det vore oerhört intressant att undersöka det här vidare för att ta reda på hur det egentligen ligger till, samt reda ut varför psykiatrin ofta envisas med att klassa det som impulsivt.

Det var när jag insåg att mina handlingar faktiskt inte var så impulsiva som psykiatrin försökte göra dem till, som jag också förstod vilken makt jag hade över mej själv. Jag var inte längre slav under en bristande impulskontroll utan faktiskt fullt medveten om vad jag gjorde. När jag kunde lämna offerrollen vågade jag också ta ett större ansvar för mina handlingar och därmed sjönk också mina självskadehandlingar. Så länge allt klassades som impulsivt fanns det inget att göra, men så fort jag kunde återerövra mitt ansvar öppnades mängder av dörrar. Jag började återfå kontrollen i mitt liv, och idag har jag vunnit den helt och hållet. Ändå kan jag inte låta bli att fråga mej - vad var det som var så impulsivt?

// Innie

Tack Sahlgrenska för lån av bild på nervimpuls
Läs även andra bloggares åsikter om Psykiatri, Impuls, Självdestruktivitet, Borderline, Emotionell Instabil Personlighetsstörning

Självskadebeteende och fördomar

Trots att självskadebeteende numera är ett problem som de allra flesta svenskar på något sätt har en relation till, är fördomarna fortfarande många och stora. Trots att jag borde veta, blir jag ändå förskräckt när jag inser hur dålig kunskapen är även hos relativt unga människor. Anna, ledamot i SHEDO's styrelse, var i förra veckan med i ett lokalt kvällsprogram i SVT-Karlstad. Utöver den intervju som hon genomförde med glans, hade programledaren även gjort ett besök på en gymnsieskola och intervjuat några ungdomar om deras tankar om psykisk ohälsa. Svaren de gav både förvånade och skrämde mej; är det verkligen så här som en vanlig 16-åring tänker om självskadebeteende och ätstörningar?

Reporter - "Varför tror ni att många unga mår dåligt idag?"
Kille 1 - "Jar tror det är hjärtebesvär eller någonting. Problem med tjejer, problem med killar och sånt."
Tjej 1 - "Mycket kommer nog genom skolan, press med studier och vem man ska vara."
Reporter - "Vilka är det som drabbas?"
Kille 2 - "Personer som tänker lite för mycket på sitt utseende. Som lägger för mycket vikt på det och för lite vid andra saker."

När jag skadade mej för första gången för långt över tio år sedan var självskadebeteende ett för mej annars okänt begrepp. Aldrig någonsin att man såg ärrade armar på skolgymnastiken eller utanför H&M's omklädningsrum, och än mindre skrev tidningarna om det. Jag minns att vi hade en anorektiker på min högstadieskola som väckte stor uppmärksamhet med sin utmärglade kropp, precis som en tjej i min gymnasieklass som lämnade vår stad efter ett akut viktras. Det var märkligt.

Fortfarande stöter jag ofta på inställningen att självskadare ska "ta tag i sej själva" och "rycka upp sej." Att skada sej har numera snarare intagit statusen av en brutal form av tonårsrevolt, snarare än ett start uttryck för psykisk smärta. I ungdomsgäng har "Jävla EMO" blivit ett skällsord som många personer med självskadebeteende får utstå. Att det dessutom uteslutande "ska" vara tjejer som skadar och svälter sej är en bitter sanning som de flesta drabbade killar, män, och förvisso även äldre tjejer och kvinnor, snabbt blir varse när man slutligen söker hjälp. Vårdprogrammen är anpassade för unga tjejer och psykiatrin kan ha svårt att bemöta en 35-årig kvinna eller en 19-årig kille med självtillfogade sår. Vem skapade dessa stereotyper och varför låter vi oss inte ens överbevisas av verkligehten?

Den typiska fördomsprofilen om självskadare som jag många gånger mött av är att hon (för det är alltid en hon) är i övre tonåren, hon har svart hår och punkiga kläder. Hon skadar sej för att få uppmärksamhet och bekräftelse och visar gärna sina blödande armar för omgivningen. Hon är en slarvig tjej som skiter i skolan, som skolkar mycket och är ouppfostrad. Hon började skada sej för att pojkvännen gjorde slut eller för att mamma är dum i huvudet, och hon fortsätter för att hon får slippa skolan när hon ska till BUP. Tyvärr är hennes framtidsutsikter mörka.

Anorektikern (för några andra former av ätstörningar finns inte) är nitisk, noggrran och näst intill manisk. Hon kan gömma sej bakom en lyktstolpe och sover aldrig. Hon lagar mängder med mat till sin familj, bjuder ständigt på tårtkalas och mer eller mindre tvingar i sin omgivning mat. Själv tuggar hon på en morot när ingen ser. Hon har ingen hunger, vill aldrig äta och tycker godis är det vidrigaste som finns. Hon älskar att träna och gör det för att överleva. Precis som för självskadaren är hon en kroniker. En gång anorektiker, alltid anorektiker.

Jag stämde aldrig in på ngåon av dessa profiler. Visserligen färgade jag håret svart under en period men där tog likheterna slut. Jag var aldrig den magraste magra och jag älskade mat över allt annat, men vågade aldrig erkänna det. Jag älskade skolan och att lära mej, men medicinerna, inläggningarna och ångesten gjorde det omöjligt att gå kvar i skolan. Jag hatade att motionera och var sällan den som skrek mot mina närmaste och framför allt - jag var aldrig det hopplösa fall som psykiatrin inbilla mej.

Vilka fördomar möter du och vilka är de mest akuta att krossa? Hur ska man bryta ner den stereotypa självskade-/ätstörningsprofilen och få vården och samhället att inse att det handlar om människor, om unika individer som behöver synas och hjälpas utifrån sina specifika situationer och omständigheter? I vilken ände ska man börja?

// Innie

Den märkliga saknaden

I helgen pratade jag med en vän som betyder oerhört mycket för mej. Hon har förändrat sitt liv radikalt, både till det yttre och till det inre, på kort tid och har ibland svårt att hänga med i alla svängar. Hon har lämnat slutenvårdens rättspsykiatri bakom sej, slängt igen dörrarna till självdestruktivitet och sjukhusvård och i stället gett sej i kast med studielån, kurskoder och internatvänner genom att börja plugga på folkhögskola. Det program hon går nu har hon pratat och drömt om under alla de år jag känt henne, och nu är hon äntligen där. Alldeles underbart, självklart, men samtidigt så oändligt svårt och snårigt. Att lämna den sjuka världen är inte allt igenom enkelt.

En av våra gemensamma vänner är fortfarande kvar mitt i kaoset och vårdas på en sluten psykiatrisk avdelning. Min vän frågade i helgen, "Varför saknar jag det? Varför är jag avundsjuk på henne som fortfarande är kvar där?" Det kan låta fullständigt galet för den som själv inte varit där, men jag förstår henne helhjärtat. Jag kan också sakna det.

Trots att jag hatade de vita, kala korridorerna, ingav de ändå någon form av trygghet. Psyk kom att bli för mej det som familjen eller pojkvännen var för mina jämåriga - en fast punkt i vardagen. Det var bara när jag fråntogs all bestämmanderätt, när mitt människovärde skrevs ner och när bara sjukdomen fanns kvar som jag kunde känna att jag hade någon som helst kontroll över mitt liv. Jag inser att det låter som en paradox, men tyvärr är det allt för sant. Livet på en psykiatrisk avdelning kunde jag till punkt och pricka, jag visste precis vad jag kunde vänta mej av dagarna och hur reaktionerna skulle bli på mina egna handlingar. Jag visste att förväntningarna på mej var låga, för ju längre tiden gick sjönk personalens tro på mitt tillfrisknande. På avdelnigen kunde sjukdomen växa sej starkare, och jag slapp kämpa emot för att hålla fasaden uppe. Mitt i allt kaos, all ångest, sorg och panik så infann sej ändå tryggheten. Som nån märklig form av Stockholmssyndromet.

Men egentligen undrar jag om saknaden är så märklig egentligen. Tygghet och kontroll över sin vardag - är det inte vad de allra flesta människor söker? De flesta söker det i familjen, på jobbet, bland vännerna eller på gymmet, andra tar flaskan till hjälp, drogerna eller spelandet. Själv sökte jag på psyk. Det handlar bara om olika sätt, mer eller mindre konstruktiva, att ta makten över sitt liv. Så visst förstår jag min vän när hon känner en märklig avund gentemot vår gemensamma vän på psyk. Ingen av oss vill någonsin tillbaka, vi är helt på det klara med att det är i den här världen, den fri(sk)a som vi vill leva, men längtan är svår att släcka. Trots att jag har mycket svårt att se att jag någonsin kommer skada mej själv uppsåtligt igen, kommer saknade på besök lite då och då. Jag är evinnerligt tacksam att jag mår bra idag, jag vill aldrig någonsin behöva vända tillbaka till livet utan liv, för nu är det här jag hör hemma.

// Innie

Mögelhuset del III

Alldeles nyss läste jag Helenas blogginlägg om mögelskadorna på psykiatriska kliniken i Linköping. Jag har tidigare bloggat om ämnet flera gånger eftersom det upprör mej ordentligt, tidigare bloggar finns bland annat här och här, men nu är det dags igen.

Kortfattat är problemet så här; psykiatrisika klinikens lokaler i Linköping är svårt miljöskadade. Det finns gott om mögel och andra gifter i huset som är på väg att falla samman. Under mina år som patient har man renoverat huset ett par gånger för åtskilliga summor pengar, men uppenbarligen går det inte att göra det riktigt bra. Egentligen borde hela kliniken flytta, men det finns helt enkelt inte ens pengar. De lokaler som var uttjänta av onkologen när de flyttade till O-huset blev för dyra för psykiatrin, varför de fortfarande är kvar i det sjuka huset. Nu är dock problemet akut, ett femtiotal anställda har utvecklat allergiska besvär och något måste göras. Förhoppningen var att kunna utrymma huset under tiden renoveringen pågick, men det gick inte att hitta några ersättningslokaler.

Läget idag; renoveringen är påbörjad samtidigt som personal och patienter fortfarande finns kvar i huset. Corren har skrivit en långt artikel om det här, men bara i en endaste mening betonat patienternas roll. Jag vill understryka att jag på inget sätt menar att förringa de anställdas lidande, det är rent ut sagt för djävligt att de tvingas arbeta i ett sjukt hus med buller och damm från renovering, men fortfarande - vem står på patienternas sida? Sjuksköterskorna, läkarna, skötarna, cheferna och biträdena, alla kan de gå hem när deras arbetspass är slut. De kan vila ut i sin egen säng, andas frisk utomhusluft och slappna av i en självvald hemmiljö, patienterna tvingas kvar i buller, dån, damm och gift dygnet runt, vecka efter vecka, månad efter månad. Jag blir så arg att jag kokar!

Personalen har fått försäkran om att den asbest som av svartlim frisätts under renoveringen inte är farlig är det många som känner oro. Jag förstår dem till fullo. Följande finns på Wikipedia;
"Asbest är dock hälsovådligt. Fibrerna tränger in i andningsorganen och orsakar asbestos. Forskare har även kunnat påvisa en cancerframkallande effekt."
Jag frågar mej igen - vem vill jobba där, och vem vill BO där? De försäkringar som personalen fått att miljön inte är hälsovådlig, gäller dem även personer som vistas i den dygnet runt? Eller baseras de beräkningarna bara på temporär vistelse? Problemet är ju bara att oavsett hur patienterna mår, oavsett vilka symptom de visar upp kan allting skyllas på deras grundsjukdom, och alla miljörelaterade orsaker kan avskrivas. Psykiskt instabila personer lider av en ökad risk för allergi- och infektionssjukdomar. Punkt.

När man byggde O-huset, onkologernas nya lokaler, fördes de upp precis utanför psykiatrihuset. Hela sjukhuset är byggt på klippor och när det nya huset skulle byggas behövdes det sprängas kontinuerligt. Tyvärr utrymde man inte heller då psykiatrin (som ligger närmast, husen skiljs åt med knappt två meter) utan vi patienter satt i en sutteräng-/källarlokal och kände vårt hus, som redan då var mögelskadat, skaka ovanför oss. Jag hoppas ni tror mej när jag säger att det knappast var en balanserad och lugn miljö, månad efter månad. Men några alternativ fanns helt enkelt inte då heller. Alltså höll vi lite extra i besticken runt luch och kaffekoppen vid eftermiddagsfikat, försökte blunda när vi satt i rökrummet för att slippa se kontrasterna mellan det nya, fräscha de byggde upp utanför vårt fönster, och det nedslitna, gulnade, mögliga som vi befann oss i. Det handlade ju om psykaitri.

// Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Psykiatri, Linköping, Mögel, Asbest, Patienter

Bildextra

En liten fågel viskade i mitt öra att det finns människor norr och Lunds stadsgräns som är intresserade av att få ta del av min och sambons gemensamma hemmiljö. Därför har jag nu äntligen plockat fram kameran och knäppt några foton av varierande kvalitét. Här kommer de sedan länge utlovade bilderna på lägenheten och omgivningarna!

Utsikt från lägenheten

Välkomna hem till oss och vår rymliga och luftiga (om än inte så inredda) hall.
Celia bäddar självmant ner sej själv under prydnadskuddarna på sängen

Vårt minimala arbetsrum där vi imponerande nog ändå lyckats få in fyra bokhyllor och ett skrivbord!

Vårt fina sovrum

Celia trivs bäst i husses knä...

Vardagsrum och kök i öppen planlösning - bättre än vi någonsin vågade tro!

Köksdelen

Och vardagsrumsdelen

Ja, vad kan man säga? Vi trivs rent fantastiskt, lägenheten är underbar och genomtänkt, den skånska slätten är så vacker att det gör ont och ljuset över åkrarna är näst intill magiskt. Skolan har ordnat upp sej för oss båda och vår studieplanering börjar sakta klarna upp. Min mors konstaterande för trettio år sedan tycks fortfarande aktuellt; "I Lund blåser bara en sorts vind och det är motvind." Den ständiga stormen är alltid ett aber men vi vänjer oss så sakterliga. Tids nog kan vi nog gå utanför huset utan att riskera att segla iväg i värsta Mary Poppinsstil. Kort och gott; det här är det bästa jag gjort i hela mitt liv.

// Innie

Brukarråd

Det är ett märkligt liv, att lämna det sjuka och göra entré i den så kallat friska världen. Det är en märklig känsla att tas på allvar för det man är, det man gör och det man tycker. Inte för att man skriker högst, skadar sej svårast eller äter minst, utan för att man kan uttrycka sej i tal och skrift och behärskar en liten del av berättandets konst.

Det var inte länge sedan jag slogs för mitt liv på psykiatriska avdelningar där Patient Empowerment var ett totalt främmande begrepp - i måndags åt jag lunch med Skåneregionens verksamhetschefer i psykiatri och satt sedan i konferens med de samma i ytterligare fyra timmar. Jag lyssnades på för att min erfarenhet är värdefull, för att det jag sett och det dem jag representerar har upplevt betraktas som viktigt. Det är en ganska vrickad känsla.

I söndags skrev jag alltså om Patient Empowerment, om vikten av att låta patienten så långt som möjligt vara delaktig i sin egen vård och i de beslut som ska fattas. Själv har jag sällan eller aldrig upplevt det, men i och med Brukarrådet verkar det som att patienterna plötsligt hoppat upp ett pinnhål - nu är våra erfarenheter plötsligt ovärderliga. Ingen personal i världen kan hundraprocentigt återge patienternas upplevelse och önskemål, det kan bara den som själv varit patient göra. Och nu får jag den chansen.

Brukarråd finns på lite olika platser i landet och varierande utformning. På hemsidan till Brukarråd psykiatri i Skåne kan man bland annat läsa följande text;
"Brukarrådet kan med sin kompetens och erfarenhet av psykiska sjukdomar och funktionshinder tillföra ett viktigt utvecklingsunderlag för hälso- och sjukvårdsnämnden. Brukarrådet kan utgöra en naturligt referensgrupp inför hälso- och sjukvårdsnämndens behandling av ärenden som särskilt berör brukarna."

Jag måste erkänna att jag bar på ett stort mått av skepcism när jag i måndags gav mej av till mitt första brukarråd som representant för SHEDO men jag var tvungen att lämna alla mina fördomar på tröskeln. Till bordet vid lunchen hade jag Hälso- och sjukvårdsnämndens ordföranden, två verksamhetschefer från psykiatrin och en politiker. Trots att (eller kanske just för att?) jag var ny och dessutom chocksänkte medelåldern i rummet tog det inte många minuter innan jag var inbjuden i samtalet kring lunchbordet och mina åsikter mottogs med varmt intresse. Under de fyra följande timmarna avhandlades en mängd ämnen som på alla sätt hade koppling till psykiatri och det var väldigt spännande att se hur heta ämnen kunde avhandlas, utan tillstymmelse till konflikt eller försvarsställning. Alla tycktes medvetna om spelreglerna och höll sej till dem. Inga åsikter är fel - det är bara olika sidor av samma mynt.

Ändå; så märkligt det var att sitta i konferens med människor vars kollegor jag stridit med i åratal. Jag, mina åsikter och min erfarenhet accepterades och jag var deras jämlike. Inte den dåre de en gång stämplade mej som. Vilken seger.

// Innie

Här hittar du en artikel i NWT om just Brukarråd

Patient Empowerment

Patient Empowerment, är det ett begrepp som låter välbekant? Det borde det verkligen vara eftersom det är ett av de starkaste redskapen sjukvården har för att nå framgångsrik behandling av sina patienter. Ändå hade jag aldrig hört talas om det, och tyvärr knappt heller sett det i praktiken, förrän jag började förbereda min kurs i Patienundervisning som jag ska påbörja om några veckor.

"Patient Empowerment är främst ett förhållningssätt hos sjukvårdspersonal och avser att ge patienten "råg i ryggen" i dennes möte med vårdspersonalen när det gäller synen på den egna hälsan. Ett sådant förhållningssätt, om det används som en genomtänkt vårdfilosofi, gör patientorienteringen tydligare och hela patientperspektivet påverkas eftersom patienten ges en helt annan status i vårdsituationen. Patienten förväntas att i samverkan med vårdpersonalen få möjlighet att vara med och bestämma om sin egen vård och kunna utnyttja sin egna hälsoresurser i samverkan med den profoessionella medicinska behandlingen och omvårdnaden. Man tänker sig att om patientens föreställnng och kunskap om sin hälsa beaktas i vårdsituationen och om personalen fokuserar hälsa i lika mån som sjukdom förstärks patientens förmåga till egenvård och läkning."

Enkelt sätt skulle man kunna sammanfatta begreppet som att ju mer inflytande patienten har i sin egen vård, desto större är chansen till följsamhet i behandlingen, det vill säga att patienten faktiskt fullföljer den behandling hon påbörjat. Det låter ju egentligen som en självklarthet - att patientens resurser tillvaratas och att man aldrig någonsin ska tvinga en människa till behandling, men tyvärr ser verkligheten inte alltid ut så. Författarna i läroboken skriver om tankens kraft, att få personer kan bli hjälpta eller botade av en behandling de inte tror på eller kan lita på en behandlare de inte respekteras av eller får förtroende för. Som patient är du i ett ojämförligt underläge, men ingen kan ta ifrån patienten kännedomen om sin egen kropp och sina egna förmågor, där står sej sjukvården slätt.

Dessutom pratar författarna sej varma om det de kallar patientledda utbildningsdagar. Att öka förståelsen åt båda hållen och låta sjukvårdspersonal ta del av patientperspektivet beskrivs som mycket värdefullt, vilket jag bara kan hålla med om. Ändå är det knäpptyst både i media och forskningssammanhang.

Jag har googlat på patient empowerment och patientledda utbildningsdagar men i princip inte hittat något matnyttigt alls. Jag letar referenser och uppsatser men utbudet är än så länge skralt. Det tycks mej som att sjukvården inte riktigt vågar släppa fram denna enorma kunskapskälla som patienterna innebär. Kanske är det en skrämmande tanke, vad som skulle kunna ske om patienten inte längre var underlägsen och sjuksköterskan dominant, för vems kunskap ska då råda?

Jag ser det som att patienten, så långt som det någonsin är möjligt, bör vara delaktig i alla beslut rörande sin egen vård. Lagmässigt är det ju sedan länge genomklubbat, sen den nya Hälso- och sjukvårdslagen trädde i kraft har patientperspektivet stärkts avsevärt, men fortfarande handlar det mest om juridiska och formella frågor. I praktiken, på vårdcentralen, på avdelningen eller öppenvårdskliniken, är patienten fortfarande i beroendesituation utan möjlighet till egentlig inverkan. Även i lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) finns paragrafer som slår fast att patientinflytandet ska kvarstå så långt som möjligt, och att beslut ska fattas i samråd med patienten, men jag måste erkänna att jag sällan sett röken av det samrådet.

I stället för att omyndigförklara patienten, ta till vara på hennes resurser. I stället för att slå fast en medicinering eller behandling som den enda möjliga, lyft alternativen till diskussion. Egentligen handlar det inte så mycket om att de facto låta patienten bestämma den exakta behandlingen (det är ju fortfarande läkaren/sjukgymnasten/sjuksköterskan som har den vetenskapliga kunskapen!) som att ge patientenen en känsla av att han eller hon fortfarande har kontroll över sitt liv och sin kropp. Sjukdom är för de allra flesta mycket traumatiskt och många av de undersökningar som görs inom somatiken kan upplevas både smärtfulla och kränkande. Jag tror att den upplevda skillnaden skulle bli märkbart mer positiv, om patienten själv fått vara med i beslutet.

Och till sist - hur många är vi inte här som vårdats på en psykiatrisk avdelning, fått order tilldelade oss från läkare vi aldrig ens träffat som vi sedan förväntas följa. "Doktor XXX säger att du ska ta den här medicinen/ska sluta med den här medicinen/ska påbörja den här behandlingen/ska skrivas ut i dag/inte får gå ut själv/ska ha extravak/måste äta full portion/måste börja med näringsdrycker/jag ska sätta dropp på dej nu/inte får ta emot telfonsamtal..." Listan är för egen del oändlig. Min vilja att följa doktor XXX behandling och order var ungefär noll eftersom jag aldrig någosin tillfrågades. Det var min fysiska kropp de behandlade, det var mina hundra och åter hundratals sidor journaltext de behandlade, det var mina diagnoser de behandlade, men aldrig någonsin mej.

Patient Empowerment. Lägg det på minnet, en dag kommer det vara ett begrepp vi alla känner till.

// Innie

Citatet är hämtat ur boken"Patientundervisning" av Klang Söderkvist, kapitlet är skrivet av Björvell.
Läs även andra bloggares åsikter om Patient empowerment, Psykiatri, LPT, HSL

Medlemskap i SHEDO

"Föreningen SHEDO (Self Harm and Eating Disorders Organisation) ska verka för att sprida kunskap om ätstörningar och självskadebeteende, ge stöd åt drabbade och anhöriga samt arbeta för en bättre vård för dessa patientgrupper"

Den här texten möts man av när man går in på SHEDO's hemsida, och jag tycker den knyter ihop hela vår verksamhet i en endaste mening. Eftersom det blivit en del mediakontakter den senaste månaden så gick det fort att lära sej att det här är det absolut bästa att utgå ifrån - det är ett tydligt syfte som de allra flesta kan förstå. Utifrån SHEDO's "tre ben" kan man fördjupa sej i föreningens arbetssätt, målgrupper och ambition utan att riskera att tappa något väsentligt. Trots att jag redan använt de här orden hundratals gånger de senaste veckorna i förklaringar för familj, vänner, media och släktingar så känns det fortfarande helt riktigt. Det här är SHEDO's kärna och det är med mycken stolthet jag konstaterar att jag får vara en kugge i det hjul som just börjat snurra.

Igår satt jag och Sofia hemma hos vår datatekniker, Robin, och pekade, hummade, skrattade, gestikulerade och beskrev vilka funktioner vi ville ha programmerade. Tre timmar och ett imponerande arbete senare kunde jag och Sofia vandra vidare med en fungerande ansökningsfunktion till föreningen upplagd på hemsidan. Efter att ha åtgärdat några smärre buggar och barnsjukdomar tycks nu allt flyta på, och ansökningarna från föreningens första medlemmar trillar in kontinuerligt.

Jag känner mej lite granna som ett barn kvällen före julafton. Förväntan, nyfikenheten och en sprudlande glädje bubblar under ytan och konkurrerar med tröttheten efter flera veckors förkylning, flytt- och föreningsjobb. Det är nu det händer. Vi är på väg. Vi har lossat ankar, skjutit ut från hamn och ger oss ut på havet. Vill du följa med på vår resa, vill du hjälpa oss förändra synen på psykisk sjukdom, öka kunskapen om ätstörningar och självskadebeteende och sötta oss i vår strävan att förbättra den psykiatriska sjukvården? Titta in på shedo.org och registrera ditt medlemskap. Många bäckar små...

// Innie

Uppdrag granskning

Har precis tittat på "Uppdrag Granskning" på SVT och sitter med ett skrämmande illamående och skakande händer. I kväll handlade programmet om självmord, eller kanske ännu snarare, medhjälp till självmord genom olika internetsidor.

Reportern Karin Mattisson har gjort ett oerhört bra program, men så smärtsamt att se. Hon berättar om några unga människor tragiska livsöden, om personer som inte längre orkade leva sitt liv. Alla hade de ett gemensamt; de använde internet under sin sjukdomstid och fann där hemsidor och personer villiga att hjälpa dem begå det självmord de övervägt.

Karin lyckas faktiskt söka upp en av de största internetnamnen och konfrontera honom med vad han gjort. Indirekt (eller enligt min åsikt - direkt) bär han många människoliv på sitt samvete genom att ha spridit självmordsrecept på internet, men också genom att rent faktiskt skicka suicidverktygen till helt främmande människor. Makarow som han kallar sej, tycktes visserligen vara obekväm under konfrontationen, men frånsade sej ändå allt ansvar. Varje människa har det yttersta ansvaret för sitt eget liv, försvarade han sej med. Sant, visserligen, men till vilken gräns då?

Jag kan inte förstå vad det är för typ av människa som gömmer sej bakom ett alias som hans. Hur tänker man, när man på riktigt anstränger sej för att hjälpa främlingar ta livet av sej? Den politiker som Karin bjudit in till debatt hävdar att ett förbud som pro-suicidala sidor på internet vore ett brott mot de mänskliga rättigheterna och yttrandefriheten, men jag frågar mej fortfarande om inte männiksoliv är viktigare än paragrafer? Att på nytt kriminalisera självmord ser jag inte som en lösning med däremot att förbjuda medhjälp det. Jag förstår verkligen inte, när ställde sej tekniken och paragraferna över medmänsklighet och människovärde? Och varför låter vi det ske?

// Innie

Radiointervju - check!

Efter en maratonlång dag är jag nu äntligen hemma i lägenheten igen. Jag har varit på Sveriges Radio i Malmö och medverkat i ett direktsänt program från Stockholm, SR Metropol. Det var första gången jag intervjuades i radio och jag får ärligt erkänna att jag hade en ordentlig fjärilsfarm i magen när jag klev in i studion. En stund senare anropades jag från Stockholmsstudion och pulsen gick upp ordentlig. Men till slut - jag tror faktiskt det gick riktigt bra!

Jag måste ge en enorm eloge till reportrarna och programledarna på Metropol som varit oerhört engagerade och djupt intresserade av att göra det här till ett riktigt bra inslag. På SHEDO's hemsida har vi en speciell sida med råd till media som de granskat ordentlig och höll sej till benhårt. Frågorna jag fick var relevanta och bra, även om det som alltid inte hanns med lika mycket som det var tänkt från början. Men ändå, jag fick hela tio minuter i sändning och jag hoppas, hoppas att det kan leda till något gott för någon.

Om du vill lyssna på inslaget så ligger det på Sveriges Radios hemsida. Programmet sändes mellan 16.15 och 16.40 ungefär och inslaget är därför delat i två. I den första länken får man spola fram ungefär 18 minuter för att lyssna, och i länk nummer två fortsätter inslaget direkt.

Del 1
Del 2

// Innie

SR Metropol

Livet i Lund börjar nu närma sej någon form av vardag. Jag har hittat fina promenadvägar här i omgivningarna och en inhägnad hundhage för Celia att leka och busa i. Jag börjar greppa stadens uppgyggnad och förra veckan kunde jag guida en student på bussen mot stan som frågade efter vägen till bokhandeln. Sambon går i skolan nästan dagligen medan jag ännu inte kommit igång med någon regelrätt undervisning.

Jag har fått en hyfsat säker studieplan och kommer igång med föreläsningar på utbildningen om några veckor, fram till dess är det självstudier som gäller. Det kommer bli en tight termin framåt julen efter som jag på 15 veckor ska läsa in 34,5 poäng men bara jag läser lite själv nu i början så ska det inte vara några problem. Speciellt ser jag fram emot den B-uppsats som ska skrivas i slutet av terminen även om det är en del praktikaliteter att lösa inför den.

Annars jobbar jag vidare med SHEDO och Zebraforum. Båda verksamheterna växer så det knakar just nu och kräver mycket tid och uppmärksamhet. Det är organisationsnummer hit och kontonummer dit, protokoll här och styrelsemöten där och mängder av mejl att besvara, men framför allt är det innerligt roligt! Inom de närmsta dagarna hoppas vi kunna registrera medlemmar i föreningen, vilket man enklas ansöker om direkt på vår hemsida.

I morgon åker jag till Malmö för att sitta i direktsänd radio på eftermiddagen. Det är Sveriges Radio Metropol som ska göra en intervju med mej om SHEDO och om min egen erfarenhet. Kanalen sänder bara i Stockholmsområdet, men allt går att lyssna på via webben. Jag är nervös som få för att medvera direktsänt men känner mej samtidigt väldigt lugn med reporten som skött allt förarbete så jag hoppas det går vägen.

Bortsett från brakförkylningar och sambons öroninflammation löper allting helt enkelt på och jag är fullständigt övertygad om att Lundabeslutet var ett av de bästa jag någonsin fattat. Nu har jag liv, kärlek och utveckling.

// Innie

Vanmakt och otillräcklighet

Känslan av otillräcklighet lamslår mej och kopplar ett fast grepp om min strupe. Oftast kan jag hantera den förvånansvärt bra numera, men ibland tycks det hopplöst att trycka tillbaka känslorna som sliter och drar. Jag vill vara hon som hjälper, hon som ordnar, henne man kan lita på, hon som alltid ställer upp och alltid finns där... Trots att jag vet så väl att det inte fungerar så svider insikten när den återigen kommer som ett knytnävsslag i magen. Jag kan inte ensam rädda världen.

Det är svårt att se på när någon faller utan att kunna lindra slaget mot marken. Det är svårt att se på när någon metodiskt havererar hela sitt liv, bränner sina broar och slår igen alla dörrar. Det är svårt att se på när någon låser in sej i en bubbla av plexiglas och bryter ner sitt liv till grunden framför ögonen på omgivningen men vägrar att ta emot en utsträckt hand. Jag kan inte göra mer än att erbjuda min hjälp men till sist sinar även mina krafter och känslan av otillräcklighet kommer som ett brev på posten.

Jag tror inte man måste vilja bli frisk för att kunna lämna sjukdomen. Det är att begära det omöjliga att tro att någon som levt på låsta institutioner under flera år gladerligen lämnar det så fort tillfälle ges. Det finns en anledning till att många kriminella faller tillbaka i gamla spår efter frigivningen - livet utanför murarna är svårt och skrämmande när man bara behärskar livet på kåken. Samma sak tror jag gäller för patienter som vårdats allt för länge inom psykiatrin. Däremot tror jag det krävs ett visst mått av intresse, någon form av vilja till förändring eller längtan efter något annat. Det spelar ingen roll hur mycket pengar eller tid ett landsting investerar i en patienter om ingen vilja finns till samarbete från patientens sida. Man kan inte vinna på triss om man inte ens köper en lott - du kan inte förvänta dej förändring om du inte ens öppnar ögonen för din omgivning.

Lik förbannat gör det ont. Att känna hur man tappar det krampaktiga taget om panikslagna händer. Att till slut medvetet släppa taget för att själv inte dras med i fallet. Det är en smärtsam process att inse att jag inte kan leva åt någon annan. Jag slåss med vanmakten och otillräckligheten men påminner mej ständigt om att jag måste leva för min egen skull. Ingen mår bättre av att också jag går till botten.

// Innie

Svarsbanken

Tack för era fantastiska frågor som fått mej att klura och fundera mer än jag kunnat ana. Här kommer de utlovade svaren, håll i er för de är många och de är långa!

Liv: Jag börjar! ;-) Hur tror du ditt liv ser ut om 1 år? Och om 5 år?
Innie: Om ett år hoppas jag att jag påbörjar mitt sista år på sjuksköterskeprogrammet. Jag är fortsatt aktiv i SHEDO, jag bor här i Lund och föreläser kanske lite mer om ätstörningar och självskadebeteende. Jag är trygg i mej själv och i mina relationer, och har byggt upp en stabil tillvaro och ett nätverk omkring mej. Fem år fram i tiden är ganska svårt att se, men min dröm är ju ändå att någon gång få bli förälder och äkta maka… Jag jobbar som sjuksköterska, kanske inom psykiatrin eller på ett behandlingshem. Möjligen har jag också specialistutbildat mej, eller påbörjat en forskarutbildning. Jag lever helt enkelt det liv jag vill leva!

Renate: Så morsomt :)Mitt spørsmål:Hva er noe av det beste som noen gang har hendt deg?
Innie: Oj, det bästa som någon gång har hänt mej, det är en stor fråga! :O Jag tror inte jag kan välja ut någon enskild händelse, men några guldkorn är väl dels när jag efter mycken kamp tog min studentexamen, och dels när jag hittade kärleken i livet!

Församlingspedagogen: Oh, frågestund! Vad spännande! Både att se vad folk frågar och vad du svarar. Hm... vad vill jag fråga Innie... *funderar* *funderar* Det var svårt! Du får ett par gamla klassiker: Vilken är din favoritpsalm?Vilket är ditt favoritbibelställe?
Innie: Oh, svåra frågor! Jag har nog egentligen varken någon absolut favoripsalm eller bibelställe, men det finns sådana jag tycker extra mycket om. Psalmer så älskar jag klassiker som 256, 358 och 769. Bibelböcker är det värre med, men Jesu Syraks Vishet tycker jag om att läsa.

Sandra: Okej, nu måste jag ju också passa på att fråga :P Vad spännande!Hur fann du din tro och har du någon gång tvivlat på den?
Innie: Eftersom jag är uppvuxen i Smålands Jerusalem, det vill säga Jönköping, så har kyrkan alltid funnits omkring mej. Jag är faktiskt inte själv uppvuxen i en kristen familj utan fick själv söka mej till kyrkan. Först när jag blev konfirmand i Svenska Kyrkan som fjortonåring hittade jag rätt efter många vändor i olika frikyrkor, och fann grunderna till den tro jag har idag. Tvivlat har jag gjort mycket och ofta, men allt mer sällan med åren. Numera är det oftast bara min intellektuella sida som protesterar ("kan det verkligen finnas en Gud, hur funkar det med naturvetenskapen osv.") men känslomässigt är jag nog övertygad – det känns rätt, alltså är det rätt. Jag kan vila i min tro idag och våga lita på att den bär. Jag är dock fortfarande dålig på att helhjärtat lämna över problem i Guds händer, men ganska bra på att tillämpa DBT’ns färdigheter acceptens och mindfulness och på något vis blir det samma sak. I Guds händer.

Isabel: Jag har nästan aldrig sett du skriva något om musik. Kanske har jag bara råkat att missa läsa just de dagarna. Jag skulle vilja be dig nämna 5 favoritartister och gärna en låt till varje artist. Och en till; kan du tipsa om ett smultronställe vad gäller caféer i Linköping? Allt gott!
Innie: Nej, jag skriver nog inte jätteofta om musik men de gånger jag ändå bloggat om det har det nog handlat om Lars Winnerbäck eftersom han är den artist jag lyssnat längst på och fortfarande håller varmt om hjärtat. Vad gäller Lasse är det en omöjlighet att välja EN låt, där väljer jag efter humör och ork. Den nya låten ”Strimmor” är väldigt fin!
Andra favoriter är Alanis Morisette - Joining you var min första kärlek av henne.
Sofia Karlsson, underbar svensk vissångerska. Hennes tolkning av Flickan och kråkan är magisk.
Blackmore's Night lyssnade jag på mycket förr och kan fortfarande uppskatta. Now and then har en speciell plats i hjärtat.
Slutligen är Jewel en artist som jag tycker man hör allt för sällan här i Sverige. Hennes musik har utvecklats enormt under åren, men är fortfarande lika bra. Foolish Games är alltid en klassisk inkörsport!

Fik i Linköping har alltid varit mitt stora problem, jag har själv inte hittat nåt smultronställe trots att jag bott där i fem år. Men café Berget är ganska gulligt och onekligen grymt centralt!

Gro Helen: Så spennenede!Jeg lurer på hva som er din høyeste drøm - og hvorfor?
Innie: Min högsta dröm – att leva ett liv där jag utvecklas, inspireras och stimuleras. Ett liv där jag är lycklig helt enkelt och kan använda mej av den potential jag har. Mer konkret har jag en dröm om att öppna ett behandlingshem för personer med ätstörningar och självskadebeteende där man kan jobba både med samtalsterapi, DBT, KBT och KPT till exempel, men också profilera mej på estetiska terapier. Jag tror många har svårt att sätta verbala ord på allt som känns och är övertygad om att bild, musik och dans skulle vara bra komplement till samtal.

Anonym: Hur går det med rökningen? Man blir ju så lätt fast, när man är på psykavdelningar!
Innie: Rökningen går det väl lite si och så med dessvärre.. Jag slutade röka och har väl börjat igen så smått om än i mindre skala. Jag röker aldrig med min familj eller på jobb eller praktik, däremot alltid till fest och även ibland till vardags. Men jag jobbar på det, minst sagt! Och det är ju i alla fall en stor skillnad sen jag var patient inom slutenvården, där gick det åt både ett och två paket under dåliga dagar! :O

Anonym: Om du fick leva om ditt liv och göra en enda sak annorlunda - vad hade du då ändrat?
Innie: Jag försöker oftast att inte tänka så. Jag kan inte leva om mitt liv – det som är gjort är gjort och jag mår inte bättre av ångra sådant jag redan gjort. Däremot kan jag lära mej saker genom att se över vad jag kunde gjort annorlunda för att senare förbättras, men man får inte glömma att även av misstag lär man sej mycket! Något som dock fortfarande grämer mej är att jag inte fick träffa Calle, min tidigare pojkvän, en sista gång innan han avled i sin hjärntumör. Jag hade varit utomlands och kom hem ordentligt förkyld och på grund av hans kraftigt nedsatta immunförsvar kunde jag inte hälsa på honom. Det gör fortfarande väldigt ont, att jag kom två minuter för sent till hans dödsbädd. I övrigt försöker jag att se det goda som mina misstag fört med sej – det är ju det enda jag kan använda mej av idag!

Amelie: Åh frågestund =D Nu kommer jag och bombaderar dig lite här för jag är nyfiken som i en strut ;)
- Hur kommer det sig att du kallas Innie?
- Vilket är ditt bästa minne från när du var liten?
- Vilken är din favoriträtt?
- Har du någon favorit låt?
Innie: Oj oj, svåra frågor det här, men jag börjar uppifrån! Mitt smeknamn går i varje fall tio år tillbaka i tiden. När jag gick på högstadiet skrev jag väldigt mycket dikter och texter och skickade även in en del till olika tidningar och magasin. Jag ville på något sätt ha en signatur som inte var mitt eget namn men mina vanliga smeknamn kändes så trista. Så min vän, Mille, och jag spånade lite och till slut kom hon på Innie eftersom jag heter Ingrid i mellannamn! När jag sedan hösten 2003 flyttade till ett behandlingshem fanns där redan en boende tjej med mitt förnamn och för att skilja oss åt började jag kallas Innie även i verbalt tilltal. Numera svarar jag alltid i telefon med Innie och skriver under de allra flesta mejl med det samma, jag ÄR verkligen Innie!

Mitt bästa minne sen barndomen vet jag faktiskt inte, mycket har dessvärre suddats ut efter många år med tung medicinering. Vad gäller favoriträtt äter jag nog ganska mycket så länge det är vegetariskt och hyfsat laktosfritt! Dock är jag extra svag för curry och svamp, och paj är jag heller aldrig sen att nappa på! Jag har nog inte heller en enda favoritlåt. Jag har över fyra hundra CD-skivor och lyssnar hellre på en låt som exakt överensstämmer med mitt humör, än en och samma låt bara för att den är bra.

Sanna: Då hänger jag på med en till fråga om tro:Hur ber du? Och på vilket sätt upplever du att du får svar på dina bön?
Innie: Jag försöker att "vardagsbe" så mycket jag kan. Jag är dålig på att sätta mej med Bibeln, läsa ett stycke och be en traditionell bön, precis som jag sällan ber en konventionell bordsbön. Snarare för jag en inre dialog med Gud under dagen, slänger iväg ett ord eller en tanke då och då, som för att alltid hålla kanalen öppen. Det låter fantastiskt flummigt inser jag nu, men jag försöker verkligen ha en naturlig och avslappnad Gudsrelation. Vad gäller bönesvar är jag urkass på att riktigt ta till mej dem och upptäcka dem, jag behöver dem verkligen rakt i ansiktet, svart på vitt vilket ofta gör att dem går mej förbi. Men ändå, jag fortsätter be för jag finner en trygghet i det!

Mille: Här kommer min fråga:Vad skulle kunna få dej att flytta tillbaka till Jönköping?
och:
Varför började du dricka kaffe?
Innie: Spontant finns det ingenting alls som skulle få mej att flytta tillbaka. Efter lite fundering – ett bra jobb för mej eller för mannen. Jag kan faktiskt inte komma på några andra goda skäl. Jag älskar staden till det yttre, allt vatten, ljuset och kullarna, men samtidigt går allt det att få någon annan stans. Jönköping är och har varit förknippat med så mycket ont att jag inte ser någon anledning till att återvända. Vad säger du själv?
Vad gäller kaffet så hade det nog mest med sociala bitar att göra - alla drack kaffe och det kändes smidigare än att ständigt efterfråga te eller vatten. Dessutom har jag alltid tyckt att det luktar himmelskt, och jag ska väl inte förneka att det är smidigt med en koffeinkick i pausen av en långrandig föreläsning...

Anonym: Spännande med frågor. Här kommer mina frågor.
Dricker du alkohol?
Innie: Ja, jag dricker alkohol men i ytterst måttliga mängder. Det kan gå månader mellan tillfällena och jag dricker aldrig någonsin mer än två glas vin på en kväll, sällan mer än ett halvt. Jag tycker inte om att känna mej påverkad av alkoholen, så fort jag känner ens tillstymmelsen av berusning slutar jag dricka. Jag tycker faktiskt att vissa viner och speciellt en del drinkar är väldigt goda, men jag far inte väl av att dricka helt enkelt.Vad gäller nollning och universitet var det ungefär samma sak för mej – det bjöds på alkohol stup i kvarten och jag fick hela tiden tacka nej, nej, nej. När jag dessutom näst intill fick skäll för att jag vägrade stanna på ölhävet gav jag upp och slutade gå på nollningen – alkohol är ett eget val, inte ett tvång!

Hanna: Hur ser nya lägenheten ut i verkligheten?
Och jag kom på en till..Har du något favoritrecept som du vill dela med dig av?
Sen undrar jag precis som Sandra också om din tro.. En sak till.. Har du något ögonblick i ditt liv som du upplever som alldeles alldeles speciellt? Jag antar att dom är många, men är det något som skiljer sig lite extra från dom andra?
Innie: Bilder på lägenheten kommer i sinom tid, än så länge är den inte tillräckligt färdig för att presenteras men det kommer med all säkerhet! Favoritrecept har jag inga alls eftersom jag aldrig lagar mat på recept. Men sånt som alltid finns hemma är färska champinjoner och färska råvaror i största allmänhet - lök, vitkål, ingefära osv - och sen är svampbuljon och Knorrs kantarellfond en höjdare för oss svampgalningar! Våga pröva, improvisera och mixtra!

Speciellt ögonblick, hm... Nykär som jag är måste jag ju självklart säga ögonblicket för vår första kyss, det var speciellt som få. Annars är det främst negativa stunder som ändå blivit ytterst speciella eller berört mej djupt.

Amy: Vad är du med i för kyrka, alltså samfund? Jag gissar på svenska kyrkan utifrån det du skrivit. En följdfråga är hade du problem med självskador även sedan du börjat besöka kyrkan och i så fall hur reagerade kyrkan på ditt problem? Gör en bra dag!
Innie: Du har helt rätt i att det är Svenska Kyrkan jag tillhör. Som jag antydde i en tidigare fråga har jag besökt många andra kyrkor men kommit fram till att Svenska Kyrkan passar mej bäst. När jag började i kyrkan som konfirmand hade jag ännu bara problem med maten och hade väldigt svårt att äta ordentligt. Att läsa min dagbok sen mitt konfirmandår är ingen ljus upplevelse direkt! Självskadorna trädde in i bilden först senare och jag får nog erkänna att jag fått väldigt olika reaktioner från kyrkan som egentligen skulle kunna fylla en hel doktorsavhandling! :O Dock kan jag säga att från dem jag verkligen haft en nära och bra kontakt med har jag bara mötts av förståelse och respekt och jag har många gånger haft präster och församlingspedagoger som besök på psyk.

Anonym: Hej! Väldigt spännande med frågorna tkr jag. Intressant att se vad andra frågar och vad du kommer svara. Jag undrar:
Har du nåt körkort? och när gick du ut gymnasiet, vilket år?
Innie: Nej, jag har ännu inget körkort. Jag övningskörde som tonåring men när jag började äta psykofarmaka drabbades jag av epileptiska anfall som en biverkning och kunde av förklarliga skäl inte längre köra bil. För några månader sedan ansökte jag på nytt om körkortstillstånd och har börjat övningsköra privat igen. Målet är att jag och sambon ska kunna köra tillsammans så jag får mitt körkort till sommaren!
Gymnasiet är inte en helt enkel historia eftersom jag blev sjuk sista året på gymnasiet och därför inte gjorde någonting i rätt tid. Jag gick International Baccalaureate i Jönköping och hade därför en ganska speciell examen i maj sista året. Jag skulle tagit studenten 2001 och den våren examinerades jag i tre av mina sammanlagda sex ämnen. Två år senare plockade jag ytterligare två ämnen och firade också min examen med stor fest tillsammans med familj, släkt och vänner. Jag tror jag hade det största blomhavet runt halsen på hela skolgården! Tyvärr fick jag inte ordning på allting den våren heller utan fick ut min fullständiga examen först 2005 men sen dess har jag varit helt klar! Lång historia för kort fråga ;-)

Anonym: har du bott i jönköping isf varför? trivdes du i staden?vrm skulle du vilja träffa spontant imorgon över en fika i din nya stad?(om du får välja vem som)
Innie: Ja jag har bott i Jönköping i nästan 20 år och jag bodde väl där eftersom mina föräldrar valde att flytta dit när jag bara var sex månader gammal - jag hade inte så mycket att säga till om då! Jönköping är för mej en väldigt negativt betingad stad och de allra flesta av mina minnen är mörka och dystra. Det var där jag första gången blev inlagd på psyk, det var där jag mobbades under många år, det var där jag inte lyckades avsluta skolan och det var där som Calle dog. Jönköping är en oerhört vacker stad men för mej är den nog tyvärr förstörd.
Din sista fråga är lite klurig, jag har ju en hel del vänner här nere som jag vill träffa. Men eftersom jag lovat syster att ha filmkväll med henne om våra förkylningar lagt sej lite så blir det nog henne jag väljer!

// Innie, exakt två timmar senare!

Våga fråga!

För var dag växer nu vårt nya hem fram och så fort jag ser mej omkring här hemma blir jag alldeles varm om hjärtat. Köket är i princip färdigt och det enda rummet som är hyfsat ordentligt färdigt, sovrummet är fullt beboligt om än lite temporärt och arbetsrummet blev klart nu i kväll. Några få lådor står kvar i lägenheten, men det mesta är faktiskt uppackat vid det här laget. Tidigare i kväll lyckades jag dessutom få igång vårt fasta internet, även om vi inte lyckats ordna det trådlöst än så har jag i alla fall tillgång till en snabb uppkoppling igen.

Jag har försökt börja läsa i kapp alla de bloggar jag missat den senaste veckan och när jag kikade in hos Amelie hittade jag en liten rolig utmaning både för bloggläsarna och för skribenten själv! I lördags utlyste hon en frågestund på sin blogg och dagen därpå besvarade hon de frågor hon fått. Jag tänkte helt enkelt kapa idén rakt av och låta kommentarsfältet stå öppet för eventuella frågor ni har om mej, bloggen eller något annat ni tror jag kan ha svar på. Det känns lite läskigt och möjligen även en aning pretentiöst att arrangera en frågestund, men eftersom Amelie vågade så ska inte jag vara sämre!

Jag kommer dock förbehålla mej rätten att redigera i frågorna, alternativ att låta bli att svara om det dyker upp opassande frågor. Bloggens syfte är ju ändå att ge någonting till sina läsare och förhoppningsvis också vara en hjälp eller ett stöd, inte stjälpa genom klumpiga sifferanvisningar eller liknande. Men bortsett från det - våga fråga! Jag tittar igenom kommentarerna kontinuerligt och svarar i slutet av veckan.

// Innie

Äntligen hemma...

Jag sitter vid matbordet i min nya lägenhet och blickar ut över milsvida skånelandskap. Lång borta vid horisonten kan man klara dagar skymta Malmö och det som fångar blicken är böljande åkrar och fält, kullar, skogsdungar och några vindkraftverk. Jag har hittat hem.

Min och sambons (!) lägenhet är en pärla ända ut i fingerspetsarna. Nybyggd som den är har den allt vi kan önska och lite därtill. I skrivande stund hörs ett dovt surrande från badrummet där tvättmaskinen och torktumlaren jobbar i skift för att beta av två veckors flyttvätt och diskmaskinen bakom min rygg tömdes i förmiddags. Balkongen är nästan lika stor som min systers korridorsrum och vi har redan varit två vändor på olika blomsterbutiker för att fylla upp både den och våra fönsterkarmar med lugnande grönska.

Jag kan inte tänka mej en mer harmoniserande plats att bo och växa på. Ljuset här ute är fantastiskt och vidderna och ljuset gör mej lugn och lycklig bara genom att finnas där. Själva lägenheten är bra och praktisk planerad och vårt kombinerade kök och vardagsrum är luftigt, ljust och välkomnande. Av de närmare sjuttio flyttkartonger som bars in i lägenheten i fredags eftermiddag kvarstår bara ett femtontal att packa upp; resten är redan på plats i lägenheten eller vidaresorterat ner i källaren. Vi jobbar på bra, och uppackning är ju aldrig ens en bråkdel så jobbigt som att packa ner.

I dag var jag första dagen i skolan och det avlöpte utan några problem. Jag åt lunch med Sandra och Sofia och tackade min lyckliga stjärna att jag redan från starten har två pärlor som kan guida mej rätt i egenskap av ny förvirrad student. Att de dessutom sedan är två fantastiska människor gör ju inte saken sämre! Som det verkar kommer jag egentligen inte följa någon klass alls under min resterande utbildning utan snarare läsa kurser från lite olika terminer. De första fem veckorna den här terminen kommer vara undervisningsfria då jag redan läst alla kurser som går och är möjliga för mej att delta i. Istället läser jag in lite på egen hand för att sedan kombinera kurser från termin ett, tre och fyra. Jag har stor tilltro till studievägledaren och programrektorn, de har varit till ovärderlig hjälp redan, så jag är övertygad om att det här blir bra.

Jag har börjat ett nytt liv. Det är så tydligt. Det är här jag ska bo, med sambon och hunden under samma tak, med systeroch kyrk- och forumvänner i samma stad. Med släktingar i en grannstad och bästis i en annan. Välsignelse. Tack för alla underbara, välkomnande och peppande SMS, mejl och meddelanden här på bloggen - tiden räcker inte till att svara på dem alla men det betyder gränslöst mycket för mej. Så snart jag kommit in i lunken här nere blir det ordning på bloggen igen och bilder utlovas. Tills dess ska jag bo och leva.

// Innie