- Hur tycker du vården för självskadare ska se ut?Det är mycket enkelt att klaga och klanka ner på den vård som bedrivs idag, och jag är inte sen att erkänna att jag ibland är överdrivet bra på det. Svårare är det dock att hitta några konstruktiva svar, att hitta lösningar och förändringar. Frågan här ovanför fick jag till bloggens mejl för någon vecka sedan, och sen jag dessutom fått en anna förfrågan att göra en djupdykning i ämnet ska jag försöka ägna dagens blogg åt ämnet.
FörebyggandeEtt begrepp som slagit stort de senaste årtiondena är
Hälsofrämjande arbete, något jag tycker psykiatrin är dålig på. I grund- och gymnasieskolan får man information och temadagar om alkohol, narkotika, sex och samlevnad, men samtalen och lektionerna om psykiskt välbefinnande är skrämmande få. Jag önskar ett starkt preventiv arbete redan i skolan där man kanske inte fokuserar så mycket på möjliga sjukdomar som att försöka undvika dem. Det finns många föreläsare i landet som pratar om självkänsla och självförtroende - använd dem även för femtonåringar! Rollspel, grupparbeten, bikupor och dramalektioner, egentligen är det bara kreativiteten hos lärarna och skolhälsovården som begränsar. Avsätt en lektionstimme i veckan (minst!) åt ämnet och likställ det med skolidrotten så finns det möjlighet att främja både den psykiska och fysiska hälsan!
VårdformPrecis som de flesta yrkesverksamma inom psykiatrin är jag skeptisk till slutenvård för personer med självskadebeteende annat än i ett akut skede, men då måste möjligheten å andra sidan finnas tillgänglig som en extra livlina. Målet vore att helt kunna undvika inläggning på akutkliniker och istället lösa även intensiva kriser på hemmaplan, med gott stöd från psykiatri eller andra samarbetsorganisationer. Jag önskar se mer av "mellanvård", det vill säga ett mellanting mellan att vårdas dygnet runt på en klinik och att vistas ensam hemma med en timmes samtal i veckan. Glappet däremellan är ofta alldeles för stort vilket försvårar utskrivning från avdelningar som förlänger vårdtiden vilket i sin tur riskerar att försämra patienten genom institutionalisering. Ekorrhjulet är satt i spinn.
Jag önskar en ordentlig utveckling av behandlingsformer som DBT - dialektisk beteendeterapi. I en rapport från SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, står att läsa följande (1):
"DBT förefaller således vara en lovande behandlingsform för patienter med borderline personlighetsstörning. Den behöver dock utprövas för svenska förhållanden och det är angeläget att studier avseende metodens kostnadseffektivitet genomförs."
Än så länge är DBT den enda behandlingsform som kan uppvisa konkreta resultat vid vård av självskadepatienter med emotionell instabil personlighetsstörning, och ändå är behandlingsenheterna både få och små.
Medicinsk behandlingStark förändring i läkemedelsbehandlingen av självdestruktiva unga människor. Stor restriktion vad gäller alla former av narkotikaklassade preparat och lugnande tabletter. Jag är inte främmande mot mediciner överlag, men jag är övertygad om att det idag finns en alltför stor tilltro till läkemedel, både från patienternas och lärkarnas sida. Genom att minska båda antalet preparat och doserna tror jag det finns större möjlighet till terapeutiska behandlingsresultat.
PatientsynMin önskan är att man ska se människan bakom diagnosen, journalen och medicinerna och inte bara se en patient med den eller den sjukdomen. Varje människa är en unik individ med olika styrkor och svagheter och två personer med självskadebeteende fungerar precis lika olika som två personer med samma typ av magkatarr eller identiska efternamn. Över huvud taget efterlyser jag ett starkare
salutogent synsätt, det vill säga fokus på det som fungerar och varför. Det finns inga hopplösa eller omöjliga fall, och allt för ofta är det vården som gör patienten sjukare - inte frånvaron av den. Oavsett diagnos eller symptom har patienten alltid friska sidor kvar, det finns alltid funktionella beteenden och konstruktiva handlingar att stärka, men tyvärr kvävs de ofta så fort patienten tar om hand inom slutenvården.
Uppmuntra patienten till att fortsätta med fritidsaktiviteter, stötta och hjälp till att bygga ett engagemang, sök lösningar eller alternativa vägar för att kunna behålla arbete eller utbildning. Människan är ett flockdjur och behöver tillhöra en grupp, om hon plockas ur sitt friska sammanhang är risken överhängande att hon istället skapar sej en ny identitet inom sjukdomen.
Jag önskar att man aldrig skulle hjälpa till att befästa sjukdomen i patienten, att man skulle tillämpa delar av den
dialektiska beteendeterapins grundvalar och förstärka postiva förändringar och helt enkelt nonchalera destruktiva utbrott. Det ska inte vara möjligt att vinna tid eller uppmärksamhet genom att skada sej utan i att kämpa emot och ta emot hjälp.
SamarbeteAtt arbeta inom sjukvården är inte ett ensamjobb, i synnerhet inte om man arbetar inom psykiatrin. Jag efterlyser ett starkt och fungerande samarbete kring patienten och dess familj för att skapa trygga relationer och goda möjligheter till ett fungerande liv. Läkare, sjuksköterskor, samtalskontakter, arbetsterapeuter, sjukgymnaster - alla borde jobba mot samma, väl definierade mål för att undvika missförstånd och onödigt arbete. Tillsammans bygger de ett ovärderligt nät kring patienten och genom att använda allas spetskompetens torde det inte vara så svårt att nå resultat ganska snabbt.
- Hur tycker du som bloggläsare att vården av självskadare bör se ut?Vad har jag glömt, vad håller du med om och vad håller du inte med om? Tillsammans kan vi göra skillnad.
// Innie
(1) Dialektisk Beteendeterapi (DBT)vid borderline personlighetsstörning - rapport nr. 2005-07Klicka på referensen för att läsa rapportenLäs även andra bloggares åsikter om Psykiatri, Förbättringskunskap