Moving on

- Lägenheten, hallå, var är du?
- Men jag är ju här!
- Men var då? Jag ser dej inte! Här är fullt av kartonger och lådor och travar och allmänt kaos, vad är det som händer?
- Det är visst någon som ska flytta!
- VA? Vem då? När då?

- Eller jaha, ehm, det var visst vi... I morgon bitti klockan sju kommer flyttfirman till mannens lägenhet och börjat lasta hans saker. Nån timme senare borde de vara här hemma hos mej och sen är det bara städning och nyckelöverlämning kvar. Det är en märklig känsla just nu och jag tror varken att jag eller pojkvännen riktigt har förstått vad det är som händer. Natten till fredag spenderar vi hos pappa för att sen köra de 35 milen ner till Lund, för att för första gången få se vår gemensamma lägenhet. Vid den här tiden om två dygn är jag sambo. Jösses, det trodde jag inte för tre månader sen!

Tack Gud för Taizéresan. Tack Gud för Pojkvännen. Tack Gud för lägenhet och utbildningsplats. Tack Gud för att Lundadrömmen äntligen ska bli verklighet. Tack Gud för Livet.
// Innie aka. flyttmonster

Identitet

Idag fick jag den där frågan som är så svår att svara på utan att antingen köra in i omöjliga återvändsgränder, eller att fläka ut sej totalt för en ny bekantskap. Trots att jag numera är ganska van vid att bemöta frågor om mitt förflutna eller varför jag ser ut som jag gör på mina armar är de direkta frågorna ändå så vansinnigt kniviga - "Vad har du jobbat med innan du började läsa till sjuksköterska då?"

I vårt samhälle förväntas man vid 26 års ålder ha åstakommit mer i sitt liv än bara ett endaste år på sjuksköterskeprogrammet. Även om man kanske inte har jobbat ända sen gymnasiet har man oftast varit ute på långresa, volontärarbetat, gått på folkhögskola eller kanske till och med hunnit bli förälder - jag har inte gjort något av det. Ofta, och så även idag, brukar jag säga lite diffust att jag jobbat extra i kyrkan, pluggat upp lite betyg på komvux eller möjligen att jag haft det lite tufft ett tag, men inget av de svaren täcker upp mina sex mörka år på något riktigt tillfredsställande vis. Att säga sanningen vore ju egentligen så mycket enklare, men ändå känns det helt omöjligt - "jag har ägnat sex år på slutna psykiatriska avdelningar"; det är inte riktigt det svaret man vill ge (eller få!) till någon man aldrig tidigare träffat.

Härom dagen öppnade vi ett nytt subforum på Zebraforum, ett presentationsforum där medlemmarna får öva sej på att presentera sej själva utan och bortom sjukdomen. När man lever i en värld kantad av självdestruktivitet och ätstörningar med psykiatrin som enda fasta punkt är det lätt att förlora greppet om livet utanför och alla man lyckas eller misslyckas med sätts i relation till sin sjukdom. Länge var min enda identitet min sjukdom; jag var Innie med sår och ärr på armarna, hon som inte åt, som besökt oräkneliga avdelnigar på sjukhuset och som var känd av stadens ambulanssjukvårdare. Allt annat hade jag för länge sedan förlorat, och sjukdomen blev mitt enda starka kort - jag var i alla fall bra på att vara sjuk.

Med tiden insåg jag att det fanns annat som räknades och jag fick en längtan och en önskan om att leva i den friska världen jag så länge utestängt. Vägen tillbaka var snårig och tuff och bland det svåraste var nog ändå att släppa taget om min sjuka identitet, vem skulle jag egentligen vara utan sjukdomen? Idag är jag inte längre sjuk och behöver inte oroa mej för presentationer - jag är Innie, sjuksköterskestudent och föreningsaktiv, hundägare och flickvän. Epitet jag länge saknat men som idag är så självklara.

Men så kommer det ibland frågor om mitt förflutna som fortfarande är hopplösa att besvara. Varar ärlighet verkligen alltid längst och hur mycket kan jag hoppas på att fördomar alltid kan krossas? Ibland önskar jag att jag hade ett alternativt liv att ta till vid såna här tillfällen för risken är att jag till slut kommer slå knut på mej själv med alla halvsanningar och luddiga svar. Kan man buda hem en passande livshistoria på E-bay månne?

// Innie

Winnerbäck i augustinatten

Sensommarens vackraste kväll. 11 000 personer på Stångebrofältet. Lillasysterkärlek. Vänskapskramar och lyckoskratt. Två scener med fantastisk musik. Emil Jensens vassa tunga och Sofia Karlssons porlande röst, kryddat med kaffe i pappersmugg och "världens godaste morotskaka". Och så Lasse. Äntligen Lasse. Glad, ödmjuk, positiv och på sitt bästa humör gjorde han en av de bästa spelningarna jag sett med honom. Gammalt varvat med nytt, sköra stårkar lekte med pulserande basgång, och över oss en stjärnströdd himmel. Jag kunde inte avslutat min Linköpingstid på ett bättre sätt. Tack för en fantastisk kväll, här kommer de utlovade bilderna;

Emil Jenssen

Sofia Karlsson - personlig favorit




Och så Lasse - äntligen Lasse

Miss Li och Lasse - Om du lämnade mig nu

// Innie

Minnen

Att flyttpacka innebär inte bara att slänga ner alla ens tillhörigheter i lådor och kartonger, utan också att rensa, slänga, gå igenom och minnas. Inte alltid är det enkelt att göra sej av med saker, men minst lika svårt kan det vara att spara sådan man inte vill kännas vid. Alla minnen är inte goda men ibland måste man spara även det som smärtar och gör ont.

Jag har hittat lådan jag fick av Calles föräldrar efter begravningen, jag hittade hans studentfoto och alla brev han sparat som jag skrivit till honom. Jag har hittat bilder på mej själv med korpsvart hår och genomskinlig hy, med söndertrasade armar och kräksvullet ansikte. I källarförrådet stod tre IKEA-kassar kläder som inte passat på flera år i storlekar jag hoppas jag aldrig kommer ha igen. Jag har bläddrat igenom dagboksanteckningar jag skrivit under mina många år på avdelningarna, läst om framtidspaniken, matångesten och personalfrustrationen. Om känslor av otillräcklighet och självförakt. Kläderna har vi kört till Myrornas insamlingsboxar, men resten känns omöjligt att slänga, trots att det gör ont.

Calles foton och brev vill jag spara för att minnas den vänskap han så ovillkorligt gav mej i nästan tio år. Bilderna på mej själv får stanna som den ständiga påminnelsen om vad jag aldrig vill tillbaka till. Att trots att jag själv aldrig såg det, såg jag i omvärldens ögon ständigt sjuk ut, men det var varken kilon eller antalet stygn som var avgörande. Dagböckerna vill jag spara för att jag aldrig, aldrig ska kunna tvivla på det jag kände och vad som hände. Det är så vansinnigt lätt att med några års perspektiv börja ifrågasätta sej själv och sina upplevleser i takt med att minnena bleknar - det skriva ordet står alltid kvar.

Det är sällan jag går igenom mina gamla saker numera, jag känner inget behov av det längre. Förut kunde jag sitta nästan varje kväll och bläddra i journalanteckningar, LPT-beslut eller foton - det gör jag knappt längre. Jag behöver sällan ifrågasätta mej själv, jag litar på mej själv och mitt minne och vet att jag har rätt till mina känslor och mina erfarenheter. Mina mardrömmar är långt mer sporadiska och ångesten har släppt taget så gott som fullständigt. Men så kommer de där tillfällena när jag faktiskt måste minnas, när jag behöver återuppleva det för att komma vidare, det är då jag behöver mina minnessaker. Jag kan aldrig dra ett streck över min psykiatrihistoria, den sträcker sej över en tredjedel av mitt liv och går aldrig att frånse, men jag märker hur jag dagligen tar ett steg i från den. Jag frikopplar mej själv och skapar nya perspektiv.

Idag sprang jag på en av mina favoritskötare sen då och fick en hel hög med kramar av henne. Det kändes helt fantastiskt att prata en stund med henne, men lika underbart var det att känna att det är ett avslutat kapitel. Jag kommer aldrig mera tillbaka, men minnena bär jag med mej, lång inom mej, väl förankrat och i djup dvala. Behöver jag dem så finns de där, tills dess får de ligga i en låda i källarförrådet.

// Innie

Framsteg

Både min och pojkvännens lägenheter ser i dag mest ut som att svåra tornados dragit fram och lämnat allt i fullständigt kaos. Hunden är allmänt förvirrad och får dagligen leta efter sin korg och koja som flyttas runt beroende på var någonstans matte och husse packar och stökar. Bilen vi lånat kör i skytteltrafik mellan lägenheterna, insamlingslådor och sortergården och telefonerna går varma med byråkratiska telefonsamtal. Med andra ord; allt är precis som det brukar vara tio dagar innan en långflytt.

Precis som alltid har jag lyckats göra en Innie med stil, det vill säga tillämpa ketchup-effekten på mitt liv. Ingenting, ingenting, ingenting - ALLT! Inte nog med att jag ska flytta trettiofem mil och bli sambo, parallellt med detta har jag dessutom dragit igång en rikstäckande förening, jag ska lämna mitt ordförandeskap i studentföreningen och dessutom börja föreläsa igen!

I tisdags var jag nämligen tillbaka på behandlingshemmet i Norrköping som jag bodde och vårdades vid 2003 till 2004. Jag har bara varit där en enda gång sedan dess så det var mycket blandade känslor som snurrade under resan dit. Det var en märklig känsla att träffa mina gamla terapeuter och behandlare, men samtidigt väldigt roligt. Att kunna återvända med flaggan i topp, att verkligen kunna visa att det går vägen - man kan bli frisk, var fantastiskt!

Jag och min bästa vän höll ett gemensamt föredrag för boenden på hemmet och utslussen, och det verkade vara mycket uppskattat. Vi fick gott om beröm från personalen, och flera av de boenden stannade kvar och pratade med oss en bra stund. Glädjen inom mej när jag ser att mina ord når ut, när jag märker att jag väcker något och kan hoppas på att göra skillnad är obeskrivlig. Det är det här jag vill göra. Berätta, skriva, förändra och påverka. Det är när jag märker att mina ord, mina erfarenheter och mina upplevelser kan vara till nytta eller hjälp för någon annan som de får en mening. Om jag kan hjälpa en endaste person med min historia så har den inte varit för gäves. Allt har en mening.

// Innie

Tack NKC för lån av bild på ert hus!
Läs även andra bloggares åsikter om Psyk, Norrköping, Lund

Destination; Lund

Nu är lägenhetskontrakten undertecknade, plats på skolan är brekräftad och flyttfirma anlitad, med andra ord; nu är flytten till Lund definitiv. Min Lundalängtan har haft lång tid på sej att mogna, växa och slå rot och det känns helt fantastiskt att äntligen få packa väskorna och flytta söderut.

Min mamma sa något fantastiskt sant när jag berättade att vi fått tag på en nyproducerad lägenhet, ett förstahandskontrakt med skälig hyra; "Ja, jag kommer ju aldrig behöva oroa mej för att du ska bli bostadslös i alla fall..." Det är så hysteriskt sant! För den oinvigde kan jag berätta att jag aldrig någonsin haft problem med att hitta lägenhet, trots att jag inte tillhör den lyckliga skaran med de rätta kontakterna. Jag letar intensivt, ringer lite, mejlar lite och pratar mej varm och tada - lägenhten är min! Det snyggaste måste ändå varit när jag med tre veckors varsel flyttade upp till Stockholm och hittade ett förstahandskontrakt tre minuters promenadväg från min dansskola. Jag vet inte hur jag gör, men det är en egenskap jag håller kär!

Vår nya bostad har all potential i världen och det är en lyx utan dess like att få flytta in som första hyresgäster. Pojkvännen och jag roar oss nu dagarna i ända med att packa prylar, slänga som galningar och klura på var vi ska göra med alla dubletter. Tiden rullar snabbt och om två veckor kommer vi vara inflyttade och på plats i Skåneland. Min skola börjar den första september och det är en ynnest att jag kommer bli klasskamrat med finaste Sandra. Sofia går några terminer upp på utbildningen och det känns fantastiskt att inte stå helt ensam i allt det nya.

Självklart innebär det ett visst mått av vemod att lämna Linköping. Jag har ändå bott här, mestadels i alla fall, sen 2003 och har sakta börjat finna en plats i staden. Men ändå, känslan av att lämna det sjuka, det svarta och det destruktiva överträffar allt. I fredags var jag på läkarsamtal på öppenpsyk för att begära överflyttning till vårdcentralen i Lund. Trots att jag själv redan ser mej som frisk var läkarens ord ovärderliga.
"Ja, jag ser ingen anledning till att hålla dej kvar inom psykiatrin. Du är frisk nu. Du ska lämna det här bakom dej, lycka till med flytten och grattis till sjukvården som har fått en så fantastisk sjuksköterska."
Trots att jag inte vill det har jag fortfarande stor respekt för vad psykitrin tycker och tänker. Att få specialistläkarens välsignelse var den sista knuffen i rätt riktning - jag vett att jag gör rätt och jag har deras stöd. Adjö Linköping och självdestruktivitet, Välkommen Lund och Liv.

// Innie

Tack LKF för lån av bild på vår nya lägenhet!

Läs även andra bloggares åsikter om Lund, Psykiatri, Liv

SHEDO på väg

På Correns förstasida kan man idag läsa "Psyk får färre platser" och på sidan fem i tidningen hittar man rubriken "Psykkliniken åtta platser kort i höst". Jag ångade omkring som ett åskmoln här hemma i morse och muttrade och bad om ursäkt för mitt språk om vart annat, stackars pojkvännen försökte blidka min ilska med fantastiskt kaffe men jag är inte säker på att jag tog emot hans omsorger på bästa sätt. Jag är ledsen, men jag förstår verkligen inte hur de tänker.

Jag har många gånger bloggat om psyiatriska klinikens lokaler här i Linköping som är uttjänta och svårt mögel- och fuktskadade, men ändå tvingas patienterna vara kvar i ett sjukt hus. I dagens artikel kan man läsa;

"Det är framförallt golven i huset som måste bytas ut. Fukt i bjälklager och lim som avger farliga emissioner har vållat stora arbetsmiljöproblem."

I sommar har avdelning 37 och 38 varit sammanslagna och därmed har platsantalet minskat från 28 till 20, men nu kommer alltså inte de åtta platserna att öppnas upp igen efter semestrarna utan fortsätta vara stängda. Förhoppningen är att öppna upp igen "redan" i vinter.

"– Med färre platser måste vi självfallet vara mer restriktiva med att lägga in patienter. Men både personal och patienter har varit mycket nöjda med hur dagsjukvården fungerat under sommaren, säger Bengt-Olof Bengtsson."(verksamhetschef, min anm.)

Självklart är det bra att de försöker kompensera platsbristen inom slutenvården med dag- och öppenvård, men vis av erfarenhet är det ju inte alltid det fungerar. Dagsjukvården håller obönhörligen stängd under helger, och då hänvisas patienterna till det egna hemmet. Jag knäpper mina händer och ber en stilla bön att någonting ska ske och det fort, innan ytterligare personer tar livet av sej för att psykiatrin inte räcker till. Jag fascineras av den styrka som många i klinikens personal besitter, för att jobba under rådande omständigheter är i det närmaste vansinnigt. När ska samhället förstå att även psykiatrin är en vårdvetenskap värd att satsas på?

Förhoppningsvis kan SHEDO vara med i debatten, påverka och göra skillnad. Först i det lilla men i förlängningen och i framtiden kanske även i de stora frågorna. I tisdags reste jag ner till Lund för att föreningen skulle hålla sitt konstituerande möte, och nu är vi äntligen igång. Hjulen har börjat snurra och responsen är fenomenal. I tisdags satte vi oss kring mötesbordet klockan tre på eftermiddagen och halv två på mångadmorgonen klubbade vi igenom vårt sista beslut - föreningen är född och mängder av beslut är fattade. Mötet blev ständigt avbrutet av mejl och telefonsamtal från media, vi blev fotograferade för vår egen hemsida och Vårdfackets tryckta tidningsupplaga och ett par timmar ägnade vi oss åt middag inne i centrala Lund. Trots att vi slitit hårt fram till mötet så är det egentligen nu allting börjar och det känns helt underbart.

På onsdagen gav hela styrelsen, minus vår datatekniker, två gemensamma intervjuer varav den ena går att läsa här. Det var sydsvenskans reporter som tidigare gjort intervjuer med både Elina och Sofia som genomförde även denna, med lika gott resultat som förut. Nu väntar ett par veckor med administrativ arbete; hemsidan ska läggas upp, ansvarsområdena inom styrelsen ska befästas, medlemsregister ska läggas upp och blanketter ska fyllas i. Äntligen, vi är på väg.

// Innie

Innie, Helena, Anna, Sandra och Sofia i full fart

Läs även andra bloggares åsikter om SHEDO, Psyk, Psykiatri i Linköping

Uppdatering; SHEDO II med länkar

Det gick inte många minuter efter det att jag publicerat bloggen i förmiddags innan TV4-nyheterna Öst ringde upp mej och ville göra en intervju. Mindre än två timmar senare satt jag hemma i Helenas soffa och filmades, berättade och drack kaffe. Herre min skapare säger jag bara, nu händer det grejer! Jag har gått i kognitiv och dialektisk beteendeterapi under sju års tid till och från där filmning alltid är ett obligatoriskt moment, men jag har paniskt frånsagt mej allt som har med filmkameror att göra och vägrat gå in i terapirummet om kameran var påslagen. Hux flux tvingades jag stänga av den fobin och istället le och svara på frågor.

Nåväl, om du är bosatt i Östergötland eller Södermanland så kan du se inslaget på de lokala nyheterna ikväll 18.45 Övriga landet kommer nog hitta inslaget på Nyhetskanalen, men om det inte allt för hysteriskt pinsamt så ska jag nog kunna stå till tjänst med en länk framåt kvällningen.

Jag ska bara överleva att höra min egen röst på TV-nyheterna.

// Innie

--------------------------------------------------------------------------------------------
Uppdatering 19.50;

Kvällens inslag från TV4 Öst hittar ni här på Nyhetskanalen.se

Läs även andra bloggares åsikter om SHEDO, Psykiatri, Media

SHEDO

Trots att SHEDO's konstituerande möte ännu inte har ägt rum har vi redan fått stort mediautrymme. Vårdfacket skrev en webba om oss i helgen som går att läsa här. Anna har medverkat i inte mindre än två riktigt bra tidningsreportage, dels i Värmlands Folkblad som finns att läsa här, och dels i NWT som finns att läsa här. Jag och Helena intervjuades i fredags för Corren som publicerade artikel i dagens tidning, men tyvärr har jag inte hittat den i nätupplagan utan bara i papperstidningen. Fler intervjuer är genomförda och väntar på publicering, och ytterligare några ska vi göra efter det konstituerande mötet.

Aldrig hade jag trott att vi skulle få sånt enormt gehör för vårt arbete. I princip alla de medier vi kontaktade i samband med uppstarten har responderat på våra mejl och de positiva kommentarerna låter sej inte väntas. Det är skönt att känna att vi startar upp i medvind, i en tid när psykiatrin upptar stort mediautrymme och granskas kontinuerligt. Onekligen är vi "bara" fem unga kvinnor med stort engagemang men utan varken grova pengar eller politisk makt. Men kanske, kanske kan vi åstadkomma något ändå. Eller kanske just därför.

Jag fick en fråga på intervjun i fredags, om vi trodde att SHEDO skulle komma att få möjlighet att påverka. Det kändes som en aning märklig fråga - annars hade vi väl aldrig startat?- och svaret blev månne en aning självgott. Jag skrev i bloggen om min kompis våldtäkt och psykiatrins reaktioner, två dagar senare ringer Corren upp och vill göra en intervju. Kanske påverkade jag inte något direkt och konkret i hennes fall, men jag kunde i alla fall bidra till att lyfta frågan i media. Trots att jag bara är en simpel privatperson som bloggar så kunde mina ord göra skillnad, och vårt hopp som förening är ju självklart att med tiden få allt mer genomslagskraft. Och jag måste säga att det börjar bra.

I morgon reser jag ner till Lund för att tillsammans med de andra härliga brudarna dra igång föreningen. Idag ska jag ägna mej åt att finslipa mitt förslag på stadgar, läsa lite föreningsjuridik och packa resväskan som otåligt väntar i hallen. Nu börjar det.

// Innie

Läs även andra bloggares åsikter om SHEDO, Psykiatri, Media

Bloggaward

När jag kikade in hos Hosanna för några dagar sedan möttes jag av det mycket uppiggande budskapet att jag tilldelats en award för min blogg! Bar överskriften på inlägget fick mej att växa en centimeter eller två; "Briljanta bloggar som stjärnor på min himmel". Minsann, det är inga dåliga ord inte! Först måste jag ju självfallet säga stort TACK till Hosanna och, trots att det månne vara en smula fantasilöst, genast returnera awarden - DU är en av mina bloggstjärnor! Sen har jag tänkt att passa det här eminenta priset vidare, för att det ska kunna glittra lite extra i en grå bloggarvardag.

Till Fifiluraren som driver herregud & co. Som besökare är man garanterad ett klingande skratt, en klurig fundering eller ett barnsligt leende när man ur udda och roliga vinklar får ta del av bilder, konversationer och fifiluriga tankar. Underbart.

Till Puckot med Puckoventilen. En allt för dåligt kommenterad blogg som tydligen inte upptäckts av bloggosfären ännu. Knivskarpa, dråpliga och sylvassa formuleringar i en blogg som dryper av ironi. En oslipad diamant som ännu existerar i det fördolda. Skärpning, gott folk!

Till Miss Keep Your Discance. Den första humorbloggen jag fastnade för, och egentligen också den enda jag verkligen älskar. Kort, koncist, självironiskt, garanterat skrattgenererande och i högsta grad beroendeframkallande. Inlägg som det här får mej fortfarande att skratta så jag gråter. En riktig pärla.

Till Sofia. En självskriven erhållare av dagens award men jag tänker även ta mej friheten att skicka vidare den award jag för längesedan också fick av Hosanna - "Du gör skillnad." Sofia och hennes blogg är min ständiga källa till inspiration, hon är det levande beviset på att ingenting är omöjligt. Insiktsfullt, ärligt, kraftfullt och personligt utan att bli privat. The best, simply.

// Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Bloggande

En bloggares försvarstal

Ibland får jag kommentarer här på bloggen som är svåra att släppa, hur gärna jag än vill. Ofta är det tyvärr de kritiska kommentarerna som fastnar, och än värre är att de nästan uteslutande är anonyma. Jag vänder mej helt emot att människor tar sej friheten att kritisera någons åsikter men egentligen inte vågar stå för sina egna. Det bästa hade varit att helt negligera dem men tyvärr är det inte möjligt då de oftast väcker mycket tankar. De kursiverade textpartierna är saxade ur kommentarer till det här och det här inlägget. Du anonym som jobbar inom psykiatrin, det här inlägget är dedikerat till dej.

Jag har fått rådet att titta på din sida, måste tyvärr säga att jag blir lite besviken. Jag jobbar inom psykiatrin och det känns ju inte så tacksamt när jag läser all kritik som jag får. Jag menar inte att du/ni har fel, ni tycker ju som ni tycker, mer att det känns lite sårande att lägga ner all tid och engagemang, när resultatet inte syns för allt negativ kritik.

Den här bloggen startade för snart två år sedan som en reaktion på mina sex år inom slutenvården och det svek jag upplevde från den psykiatriska vården. Jag har all förståelse för att det är otacksamt att arbeta inom svensk psykiatri eftersom den ständigt är i blåsväder, men det är ju tyvärr inte fullständigt ogrundad kritik den inbringar. Och framför allt - jag kritiserar inte för kritiserandets skull! Jag kan bli kräktrött på mej själv och min klagosång här i bloggen (det är då jag skriver meningslösa inlägg om inget alls) men jag finner inga alternativ. Jag menar inte att allt psykiatrin gör är av ondo, verkligen inte, och jag vill heller inte avråda någon från att söka vården, men den vård jag har fått vill jag inte att någon annan ska behöva drabbas av.
Slutligen är det inte heller enskilda individer inom psykiatrin jag kritiserar utan systemet i helhet, och det kan varken skötare, sjuksköterskor eller läkare råda över. Däremot kan dessa yrkeskategorier göra mycket för att förändra synen på dess patienter, inte minst i sitt bemötande av dem.

Är det psykiatrins fel att hon blivit våldtagen? Jag tycker inte att resonemanget är självklart. Jag tycker också att det är ett underligt resonemang när det första man tänker på är att psykiatrin ska ta hand om de som blivit våldtagna. Psykiatrin ska BEHANDLA(inte ta hand om) symptom som uppstår vid psykisksjukdom/ohälsa. /.../jag blev besviken på din blogg för jag trodde den skulle vara mer nyanserad.

Jag hoppas innerligt att jag aldrig låtit påskina att det är psykiatrins fel att min vän blev våldtagen för det är självklart helt fel. Att jag valt att inte skriva något om själva våldtäkten eller förövaren handlar dels om respekten gentemot min väns integritet, och dels för att jag faktiskt inte skulle kunna uttrycka mej och fortfarande hålla en någorlunda städad ton här i bloggen, som annars är målet.

Och ja, psykiatrin ska BEHANDLA och inte ta hand om symptom vid psykisk sjukdom och ohälsa. Just precis så. Behandla, inte ta hand om, det vill säga utföra profilerade insatser för en patient inom en sjukvårdsspecialitet. Tyvärr lyser behandlingen inom psykiatrin med sin frånvaro, så länge det inte handlar om en rent farmakologisk behandling - den missbrukas något kopiöst. Välutbildade terapeuter eller psykologer är en bristvara, fastanställda psykiatriker ett minne blott och specialistutbildade sjuksköterskor en utrotningshotad varelse. Behandla, inte ta hand om.

Den dagen psykaitrin faktiskt gör en ansats att försöka resa sej upp igen, när politikerna tar tag i försöker bärga sitt sjunkande skepp, den dagen psykiatrins patienter har samma rättigheter som somatikens och 16 åriga flickor inte vårdas tillsammans med mördare - den dagen ska jag vara först med att lovsjunga dem. Fram tills dess står jag fast vid min åsikt. Det finns goda delar av psykiatrin, ingenting är svart eller vitt, ont eller gott. Det finns dem som verkligen blivit hjälpta av psykiatrin, men tyvärr är jag inte en av dem. Därför fortsätter jag blogga.

// Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Bloggande, Psykiatri, Förbättringskunskap

I rörelse

"Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt nya äventyr."

Karin Boye

Det är mycket som händer just nu och livet ligger inför stora förändringar. Förra söndagen bloggade jag om min vän som blivit våldtagen på vägen hem från akutpsyk och sedan nekats slutenvård i det akuta skedet. Ett par dagar senare ringde en reporter från Corren som läst min blogg. Hon ville göra en intervju med min vän och efter några turer fram och tillbaka finns nu ett anonymt reportage att läsa på Correns hemsida här. Jag hoppas verkligen att den uppmärksamhet som media riktat mot psykiatrin den senaste tiden på sikt kan så ett frö i människors medvetande, att det faktiskt kan leda till förändring. Jag hoppas.

På tisdag åker jag ner till Lund för att påbörja nästa stora projekt i förändringens tecken, för att

bygga på en dröm och väcka nya förhoppningar. Sofia, Sandra, Helena, Anna och jag är alla administratörer och moderatorer på Zebraforum och har nu beslutat oss för att ta nästa steg och starta en förening! Föreningen kommer heta SHEDO - Self Harm and Eating Disorder Organisation. Sofia skriver på forumet; "Föreningen ska verka för att sprida kunskap om ätstörningar och självskadebeteende, ge stöd åt drabbade och anhöriga samt arbeta för en bättre vård för dessa patientgrupper." Det känns fantastiskt spännande att få vara med i det här arbetet och stora delar av sommarens lediga tid har gått till att läsa föreningsjuridik, fundera på stadgar, dagordning och ledamötesposter och nu är det äntligen dags! Lägg redan nu till http://www.shedo.org/ till era favoriter, hemsidan kommer uppdateras så snart det konstituerande mötet ägt rum!

Vad gäller mina och pojkvännens Lundaplaner går det stadigt framåt. Lägenhet tycks ordnad med min vanliga tur på bostadsmarknaden, utbildningarna har gett försiktigt positiva svar och Linköping tycks allt mer vara ett minne blott. Så fort jag vet något säkert berättar jag mer, men än så länge är allting fortfarande en aning luddigt.

I morgon kommer jag och Helena att intervjuas för Corren angående föreningens bildande, de skulle tydligen göra en större serie där min väns reportage skulle bli en del och intervjun med oss om SHEDO en annan. Jag lägger ut länk till reportaget så fort det publicerats! För övrig fick jag veta att min debattartikel som tidigare i våras publicerades i förut nämnda tidning även accepterats av Sydsvenskan men denna gång som insändare, med illustration och allt! Riktigt roligt! Slutligen kommer jag i slutet på augusti att åka tillbaka till mitt första behandlingshem och hålla en mindre sluten föreläsning om livet på behandlingshem, hur man bygger upp och lagar sej själv igen och hur jag lever och mår idag. En utmaning men oh så spännande!

"Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt nya äventyr!"

// Innie

Vården för självskadare II

Som vanligt är Zebraforum och ni läsare min ständiga källa till kunskap, nya idéer och infallsvinklar - tack! Dagens inlägg får därför bli en komplettering av söndagens tankar, om hur den svenska psykiatrin kan förbättras.

MBT, Mentaliseringsbaserad terapi, är en behandlingsmetod som utvecklats i England under mitten av nittiotalet för personer med emotionell instabil personlighetsstörning. Tydligen är vårdresultaten goda med minskad självdestruktivitet och färre dygn inom slutenvården som följd. Behandlingen finns bland annat i Stockholm sedan 2005. Jag hade själv inte hört talas om det, men Stockholms landsting har information om behandlingen här, och PsykBryt har bloggat om det här. Tack psykologstudenten för tipset! Om någon har erfarenhet av behandlingen, lämna mer än gärna en kommentar!

Många av har poängterat det förebyggande arbetet och jag tror inte att det nog kan understrykas hur viktigt det är. Tyvärr är det sällan man hör om skolsköterskor som är verkligt insatta i psykiska problem, kanske är det dags att lägga till fler poäng i barn- och ungdomspsykiatri i skolsköterskornas utbildning?

Slutligen skrev en användare på forumet ett väldigt tänkvärt inlägg som fick mej att tänka till. Det handlar om vikten av att inte neka någon vård för att hon mår för bra eller för dåligt. Det är lätt att falla mellan stolarna inom sjukvården i stort, och handlar det dessutom om psykiatri är risken för att patienten inte själv ska orka ta sej upp igen överhängande. Hur många gånger har jag själv inte fått höra att jag var "för sjuk" för att börja i samtalsterapi eller skickas till behandlingshem eller "för frisk" för att få behandling för min ätstörning eller vårdas på avdelningen. Ständigt dessa ytterligheter utan mellanting.

Självklart hör inte alla problem hemma inom specialistpsykiatrin, men det finns fortfarande ett ansvar gentemot patienten. Om man skickar hem ung tjej med självskadebeteende från psykakuten med orden "Du är för frisk för att få vård" är det bara att räkna timmarna innan hon finns är tillbaka till den vanliga akuten med för många tabletter i kroppen eller sönderskurna armar. På samma sätt som det inte finns något bättre sätt att ta ifrån en människa sitt värde än att tala om för henne att hon är "för sjuk". För sjuk för vaddå undrar jag, så länge man lever kan man inte vara för sjuk. Och om psykiatrin har gett upp, vad finns då kvar? Nej, jag önskar en sjukvård där remittering fungerar, där ett nej aldrig är en stängd dörr om det inte finns en vidare hänvsining eller uppföljning. Få personer är sjuka för att det är så fantastiskt roligt. Än så länge har jag faktiskt inte träffat någon...

Jag läste en artikel i Aftonbladet för en tid sedan, om en tjej som lades in på BUP för anorexi som trettonåring och inte släpptes ut igen förrän efter tre år. Först då fick hon komma till en ätstörningsklinik och sex veckor senare kunde hon skrivas ut därifrån, klart förbättrad. Sex veckor på ett öppet behandlingshem, kontra tre år på sluten psykiatrisk avdelning. Vad är det för fel på svensk psykiatri?

// Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Psykiatri, Förbättringsarbete

Vården för självskadare

- Hur tycker du vården för självskadare ska se ut?

Det är mycket enkelt att klaga och klanka ner på den vård som bedrivs idag, och jag är inte sen att erkänna att jag ibland är överdrivet bra på det. Svårare är det dock att hitta några konstruktiva svar, att hitta lösningar och förändringar. Frågan här ovanför fick jag till bloggens mejl för någon vecka sedan, och sen jag dessutom fått en anna förfrågan att göra en djupdykning i ämnet ska jag försöka ägna dagens blogg åt ämnet.

Förebyggande
Ett begrepp som slagit stort de senaste årtiondena är Hälsofrämjande arbete, något jag tycker psykiatrin är dålig på. I grund- och gymnasieskolan får man information och temadagar om alkohol, narkotika, sex och samlevnad, men samtalen och lektionerna om psykiskt välbefinnande är skrämmande få. Jag önskar ett starkt preventiv arbete redan i skolan där man kanske inte fokuserar så mycket på möjliga sjukdomar som att försöka undvika dem. Det finns många föreläsare i landet som pratar om självkänsla och självförtroende - använd dem även för femtonåringar! Rollspel, grupparbeten, bikupor och dramalektioner, egentligen är det bara kreativiteten hos lärarna och skolhälsovården som begränsar. Avsätt en lektionstimme i veckan (minst!) åt ämnet och likställ det med skolidrotten så finns det möjlighet att främja både den psykiska och fysiska hälsan!

Vårdform
Precis som de flesta yrkesverksamma inom psykiatrin är jag skeptisk till slutenvård för personer med självskadebeteende annat än i ett akut skede, men då måste möjligheten å andra sidan finnas tillgänglig som en extra livlina. Målet vore att helt kunna undvika inläggning på akutkliniker och istället lösa även intensiva kriser på hemmaplan, med gott stöd från psykiatri eller andra samarbetsorganisationer. Jag önskar se mer av "mellanvård", det vill säga ett mellanting mellan att vårdas dygnet runt på en klinik och att vistas ensam hemma med en timmes samtal i veckan. Glappet däremellan är ofta alldeles för stort vilket försvårar utskrivning från avdelningar som förlänger vårdtiden vilket i sin tur riskerar att försämra patienten genom institutionalisering. Ekorrhjulet är satt i spinn.

Jag önskar en ordentlig utveckling av behandlingsformer som DBT - dialektisk beteendeterapi. I en rapport från SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, står att läsa följande (1):

"DBT förefaller således vara en lovande behandlingsform för patienter med borderline personlighetsstörning. Den behöver dock utprövas för svenska förhållanden och det är angeläget att studier avseende metodens kostnadseffektivitet genomförs."

Än så länge är DBT den enda behandlingsform som kan uppvisa konkreta resultat vid vård av självskadepatienter med emotionell instabil personlighetsstörning, och ändå är behandlingsenheterna både få och små.

Medicinsk behandling
Stark förändring i läkemedelsbehandlingen av självdestruktiva unga människor. Stor restriktion vad gäller alla former av narkotikaklassade preparat och lugnande tabletter. Jag är inte främmande mot mediciner överlag, men jag är övertygad om att det idag finns en alltför stor tilltro till läkemedel, både från patienternas och lärkarnas sida. Genom att minska båda antalet preparat och doserna tror jag det finns större möjlighet till terapeutiska behandlingsresultat.

Patientsyn
Min önskan är att man ska se människan bakom diagnosen, journalen och medicinerna och inte bara se en patient med den eller den sjukdomen. Varje människa är en unik individ med olika styrkor och svagheter och två personer med självskadebeteende fungerar precis lika olika som två personer med samma typ av magkatarr eller identiska efternamn. Över huvud taget efterlyser jag ett starkare salutogent synsätt, det vill säga fokus på det som fungerar och varför. Det finns inga hopplösa eller omöjliga fall, och allt för ofta är det vården som gör patienten sjukare - inte frånvaron av den. Oavsett diagnos eller symptom har patienten alltid friska sidor kvar, det finns alltid funktionella beteenden och konstruktiva handlingar att stärka, men tyvärr kvävs de ofta så fort patienten tar om hand inom slutenvården.

Uppmuntra patienten till att fortsätta med fritidsaktiviteter, stötta och hjälp till att bygga ett engagemang, sök lösningar eller alternativa vägar för att kunna behålla arbete eller utbildning. Människan är ett flockdjur och behöver tillhöra en grupp, om hon plockas ur sitt friska sammanhang är risken överhängande att hon istället skapar sej en ny identitet inom sjukdomen.
Jag önskar att man aldrig skulle hjälpa till att befästa sjukdomen i patienten, att man skulle tillämpa delar av den dialektiska beteendeterapins grundvalar och förstärka postiva förändringar och helt enkelt nonchalera destruktiva utbrott. Det ska inte vara möjligt att vinna tid eller uppmärksamhet genom att skada sej utan i att kämpa emot och ta emot hjälp.

Samarbete
Att arbeta inom sjukvården är inte ett ensamjobb, i synnerhet inte om man arbetar inom psykiatrin. Jag efterlyser ett starkt och fungerande samarbete kring patienten och dess familj för att skapa trygga relationer och goda möjligheter till ett fungerande liv. Läkare, sjuksköterskor, samtalskontakter, arbetsterapeuter, sjukgymnaster - alla borde jobba mot samma, väl definierade mål för att undvika missförstånd och onödigt arbete. Tillsammans bygger de ett ovärderligt nät kring patienten och genom att använda allas spetskompetens torde det inte vara så svårt att nå resultat ganska snabbt.

- Hur tycker du som bloggläsare att vården av självskadare bör se ut?
Vad har jag glömt, vad håller du med om och vad håller du inte med om? Tillsammans kan vi göra skillnad.

// Innie

(1) Dialektisk Beteendeterapi (DBT)vid borderline personlighetsstörning - rapport nr. 2005-07
Klicka på referensen för att läsa rapporten

Läs även andra bloggares åsikter om Psykiatri, Förbättringskunskap

Drömmarnas Mur

Att jag tycker om att drömma är det nog få som skulle misstro, och jag hyser stor tilltro till drömmarnas kraft. I mars i år efterlyste jag era drömmar för att kunna samla dem i en gemensam Drömblogg som ni kan läsa här.

Jag tror människan behöver drömma. Jag tror det är en nödvändigt källa till kreativitet och skapande, utan några som helst begränsningar eller prestationskrav. Långa perioder kan det kännas som man inte drömmer alls, man stretar framåt i livet utan att varken orka eller vilja reflektera. Drömmarna kan vara smärtsamma när även det allra minsta kan kännas enormt och oöverstigligt. Som långvarigt sjuk eller utstött kan något så enkelt som en smärtlindrad eller ångestfri dag, eller ett varmt leende kännas som en omöjlighet, och man gör istället allt för att trycka undan drömmarna om det man "aldrig" kan uppnå.

Under Venedigresan läste jag Alkemisten av Paulo Coelho. Jag tror det finns lika många tolkningar på boken som den har läsare, men det jag bär med mej efter mitt möte med huvudpersonen Santiago är att ingenting är omöjligt. Om hjärtat bara önskar något tillräckligt hårt och om människan öppnar sej för livet finns inga begränsningar för vad vi kan uppnå. Drömmar är inte begränsande, snarare är det ett sätt att öppna dörrar, vidga synfältet och breda ut vingarna.

Nu i veckan har jag haft besök av min fina vän Helen och tillsammans besökte vi Drömmarnas plats här i Linköping. Det är en konstinstallation av det ovanligare slaget som ligger precis vi Stångån i centrala stan och består av tre delar. Drömmarnas båge som löper över vattnet, Drömmarnas Port på Tannerforssidan och slutligen vårt huvudmål; Drömmarnas Mur. Här har Linköpingsbor i alla åldrar fått skriva ner sina drömmar och konstnären Maja Spasova har sammanställt och arrangerat dem. Att gå där och läsa ett hundratal drömmar av okända människor är en märklig känsla och man kastas mellan hopp och förtvivlan om vartannat. Drömmarna är stora och små, på svenska och språk jag inte förstår men fortfarande så innerliga. Här finns ett par guldkorn ur den stora samlingen - läs och dröm, ingenting är omöjligt.

"Att kristna judar muslimer hinduer buddister o alla andra ska sluta fred en gång för alla." Anonym
"För evigt ung i själen" Todor S.
"Jag vill flörta med livet" Ruth
"Önskar bli lycklig trots olyckorna" Anonym
"Min dröm: flyllig, pigg o fräsch mysgumma" Gabriel 65

// Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Drömmar, Bloggosfären, Vardagsliv