Zebror i media

Hur gärna ett samhälle än skulle vilja blunda för sina skavanker och skamfläckar så är det i längden i möjligt. Tids nog kommer skeletten alltid fram ur garderoberna, hundarna grävs upp och påsen måste renas för att återigen rymma rent mjöl - kort och gott; det går inte i evigheter blunda för och förneka uppenbara problem.

Det är en sak att själv vara drabbad eller att vara anhörig till någon som lider av ätstörningar eller självskadebeetende och en helt annan sak att stå vid sidan om och se på. När man lever mitt i ett kaos av lögner, ångest, svek och matvägran finns ingen annan väg att gå, men världen runt omkring gör allt för att slå dövörat till. Det är inte lätt att lyckas höja sina röster och gemensamt skrika ut en protest eller få till stånd en förändring, oftas behövs draghjälp och engagemang utifrån.

Media kan på många sätt ses som Sveriges, eller kanske de flesta demokratiers, starkaste redskap om man vill nå oipinion eller förändring. Tyvärr är det inte alla gånger media lyckas axla den rollen och det som förmedlas kan ibland vara både subjektivt eller direkt felaktigt, men tack och lov finns det en mängd engagerade, entusiastiska och sanningssökande reportrar inom journalistkåren. Några av dem har i dagarna bestämt sej för att göra grävande reportage om svensk psykiatris behandling av självskadetjejer, vilket glädjer mej något oerhört.

Sydsvenskan publicerade igår två artiklar som handlade om unga självdestruktiva tjejer som skickas till rättspsykiatrin, ett ämne som de flesta vet ligger mej varmt om hjärtat. Lite extra roligt är att både de som intervjuas är mina vänner, Sofia och Elina. Sofia berättar om sin syn på saken och hur hon idag jobbar med problematiken både genom Zebraforum och sina föreläsningar, artikeln kan du läsa här. I den andra artikeln medverkar min vän Elina, som just nu vårdas på rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall. På ett balanserat och moget sätt berättar hon om livet på kliniken, om det hon är kritisk mot men också om det hon upplever som positivt. Hennes artikel kan du läsa här.

Slutligen bestämde sej även Sveriges Radio att göra en reportageserie i samma anda, och även i den medverkar Elina. Inslaget finns på nätet och går att lyssna på här. Där finns också länkar så man kan lyssna på politikers uttalanden i frågan.

För att avsluta inlägget i samma metaforiska anda som det inleddes får jag väl säga; Rom byggdes inte på en dag och psykiatrin lär inte förändras på en kafferast, men så länge det finns människor som orkar strida finns också möjlighet till förbättring.

// Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Psykiatri, Förbättringskunskap, Media

Ett enda ord.

Egentligen hade jag tänkt att berätta om Venedigresan och visa underbara bilder på blågrönt vatten, gondoler och vackra balkonger med det känns inte längre riktigt rätt. Ett litet ord, nio små bokstäver vände upp och ner på världen och tonade ner alla klara färger. Så det blir en annan sorts blogg i dag, en tyngre, en vredesfylld och maktlös. Glädjen finns alltid kvar, men ibland måste man använda styrkan från mörkrets ilska för att inte gå under.

I torsdags, den näst sista dagen i Venedig fick jag ett sms från en vän som gällde en gemensam vän till oss båda. Hundratals mil hemifrån fick jag läsa några få meningar där ett enda ord etsade sej fast och var omöjligt att slå bort eller förneka. Jag var flera dygn bort från min vän utan möjlighet att hjälpa henne när hon behövde mej som mest. Ordet var våldtagen. Min vän hade blivit våldtagen.

Nu är jag hemma igen och har pratat med min vän, blivit rasande ut i fingerspetsarna och fått tillåtelse att skriva ut min ilska över det som hänt här på bloggen. Återigen är det den svenska psykiatrin som får mej att koka av vrede och jag undrar varför jag egentligen fortsätter förvånas, borde jag inte någon gång lära mej att någon hjälp inte finns att få?

Historien i korta drag är så absurd att det knappt låter sanningsenligt. Min vän hade i onsdags varit på psykakuten, nekats vård och hjälp och på kvällen gått hem genom bostadsområden här i staden. Inte långt från sjukhuset blir hon överfallen av en okänd man som våldtar henne och springer sen från platsen. Några unga kvinnor hittar henne och ringer 112. Enligt TV4 nyheterna ser polisen allvarligt på det inträffade eftersom det skett flera överfallsvåldtäkter här i Linköping den senaste tiden, men psykiatrin är av en annan åsikt. Det här ska min vän klara ensam.

En eller två nätter fick hon stanna på akutavdelningen men i fredags visades hon till dörren och blev utskriven. Hon bokstavligen tiggde och bad om att få stanna över helgen för att när det blev vardag igen kunna ta hjälp av öppenvården men beslutet kvarstod - hon skulle ut. Läkaren motiverade det bryskt med att hon inte kunde bearbeta en kris på en psykiatrisk akutavdelning. Dessutom fick hon på omvägar veta att det LPT hon tidigare vårdats på nu skrivits av för att hon garanterat inte skulle komma tillbaka.

Jag kan också förstå att man inte kan bearbeta traumatiska upplevelser eller genomgå en krisbearbetning på en psykiatrisk avdelning, men ibland finns det inga alternativ. Min vän är väl känd inom psykiatrin med aktivt självskadebeteende och när något som detta inträffar behöver även den mest stabila person hjälp och stöd. Men det gäller tydligen inte när man redan är sårad och trasig, då förväntas man stå på egna ben. Är det månne sommarens platsbrist på avdelningen som är det egentliga skälet, eller kanske den statiska åsikten att självskadare inte blir bättre inom slutenvårde? Ett människoliv är alltid mer värt än en läkares rabiata övertygelse, stolthet eller en kliniks ekonomi. Alltid.

Egentligen borde det göras en anmälan till HSAN, Hälso och Sjukvårdens Ansvarsnämnd, men som vanligt är det kraften att strida som fattas. Jag har mycket svårt att tro att en oberoende nämnd skulle godkänna ett beslut som detta som så tydligt strider mot patientens säkerhet, men just nu behövs all kraft för att vännen alls ska orka gå vidare. Vi skapar ett nätverk kring henne, vi ringer och messar, vi pratar och stöttar men inget känns tillräckligt. Vad kan vi göra när chocken släpper och tillvaron rasar? Ingenting. Ingenting alls.

Jag ber dej som läser och upprörs det allra minsta, länka till det här inlägget, lämna en kommentar till vännen, skriv ditt namn eller skrik rakt ut! Vi måste reagera och uppmärksamma, vi måste skrika ut en protest, vi måste tydliggöra att det här inte är okej! Sverige ska vara ett västland med god sjukvård och ett socialt system som fungerar, inte ett land som vänder de svagaste ryggen och sparkar på dem som redan ligger. Det här kallas svensk psykiatri, men det är inte okej. Det är en skamfläck.

// Innie

Inslaget på TV4-nyheterna kommer direkt efter den långa väderprognosen. Tidigare notiser i Corren om överfallen hittar du här och här.

Greetings from Venice!

Jag sitter i foajén pa vart hotell i Venedig. Mamma och jag àr pà semester tillsammans och njuter till fullo av Italien, sommar, vàrme och sol. Vi kom hit i màndags och stannar till fredag, en alldeles lagom resa med andra ord.

Jag har aldrig varit i varken Italien eller Venedig tidigare (en kort genomresa pà vàg till Frankrike bortràknad) men jag tycker verkligen om det. Venedig àr en fantastisk och nàst sagolik stad med kanaler, broar och hus som stàtt i tusen àr. Kulturen àr makalòs och sè lèngt ifrèn vàrt nordliv man bara kan tànka sej.

All transport skòts med bèt - hàr finns òverhuvud taget varken bilar, tàg eller bussar, alla vàgar tar slut sà fort man kommer in i staden. Ambulans och polis, sopor och post, allt transporteras vattenvàgen i olika typer av bàtar. Staden grundades fòr ungefàr tusen àr sedan och har sett likadan ut sedan dess. I dag var vi pà ett muséum och tittade pà konst sen 1300-1400 talet och tavlorna som avbildade centrala Venedig pà den tiden kunde lika gàrna varit màlade i fòrrgàr! Allt àr sej likt.

Hotellet vi bor pà àr en ren lycktràff - trevlig och hjàlpsam personal, en mysig innegàrd dàr man kan sitta ute lèngt inpà natten och dricka kaffe och làsa, badrummet har jacuzzibadkar och frukostbufféen retar de flesta smaklòkar. I morgon àr sista hela dagen hàr innan vi pà fredag reser hem sà tanken àr att vi ska hinna med lite shopping och solande innan vi pà kvàllen ska gà pà en klassisk konsert - Vivaldis fyra àrstider, vad annars i en stad som denna?

Nu àr det dags att òverlàmna datorn till andra hotellgàster fòr att dra sej upp till rummet. Efter nio timmars promenerandes àr àven jag redo fòr sàngen. Buona sera, och pà àterseende!

// Innie

Ex-zebra gör livskarriär

Att det är en kamp att lämna ett liv med självdestruktivitet och ätstörningar har nog de flesta förstått, men hur ser det egentligen ut sedan, när det mesta lagt sej? Förra våren myntades begreppet Ex-zebra på forumet och jag har tänkt fortsätta på samma tema. Min första blogg i ämnet hittar ni här.

På många sätt var det för mej oförskämt enkelt att lämna livet som självdestruktiv, det var bokstavligen bara som att stänga en dörr. Sen den där sommardagen för två år sedan då jag fick lämna respiratorn har jag bara skadat mej vid ett enda tillfälle och egentligen inte haft någon större längtan efter det heller. Det blev så oerhört tydligt att jag inte längre hade något val - det gällde att helhjärtat kämpa för att leva, annars stod döden och knackade på min dörr. Jag skrevs ut från sjukhuset bara några månader senare med livslust som expoderade i takt med färgerna på höstträden och impulserna som alla talat så mycket om störde mej aldrig. Jag fick ett återfall när anorexin återigen började gnaga på min kropp, men efter några korta månader på sjukhuset kring nyår så lyckades jag utplåna det värsta av sjukdomen och istället börja leva ett värdigt liv. Nu är det ett och ett halvt år sedan jag senast befann mej som patient på en avdelning och kampen mot sjukdomen klingar av för var dag - jag kan numera lägga min energi på att leva istället för att överleva.

Vad jag inte räknat med när jag började vinna kamperna mot ångesten, självskadetankarna och anoreximonstren var att andra strider skulle komma att ta plats. Ironiskt nog är det numera den vård som borde gjort mej frisk som istället väcker obehag och framkallar de få ångestattacker jag fortfarande har.

Jag drömmer fortfarande regelbundna mardrömmar om långa, kala korridorer, tjutande larm och iskalla läkarögon. När jag ser patrullerande poliser på stan eller utryckningsfordon med blinkande sirener knyter sej magen och lungorna låser sej för ett ögonblick. Bilderna av de svarta handskbeklädda händerna från väktare och poliser som gång efter gång tvingat ner mej mot britsen på sjukhusets akutmottagning kommer nog aldrig att lämna mej ifred. När jag går på offentliga toaletter eller hos vänner måste jag dubbel- och trippelkolla att dörren verkligen är låst för att övertyga mej om att den inte plötsligt ska slitas upp och toaletten fyllas av ilsken psykpersonal.

Jag klarar inte att bli instängd utan möjlighet att själv ta mej ut - det minner allt för mycket om evighetslånga inläggningar på slutna avdelningar. Människor gör bäst att inte tränga mej i ett hörn, skälla på mej utan grund eller ignorera min existens - paniken från ändlösa och meningslösa LPT-förhandlingar kan vakna utan förvarning. Och för allt i världen; håll aldrig, aldrig någonsin fast mej för jag kan inte svara för vad jag gör! Om det så är av största välmening, i lek eller stoj så spelar det ingen roll, min kropp är min och ingen annan har rätt att begränsa min rörlighet. Pröva själv att bli fasthållen tre timmar i sträck medan ångesten rider dej, kväll efter kväll för att till slut bli lagt i bältessäng och få en spruta i skinkan och du kommer aldrig någonsin mer skratta åt mej.

Nej, jag är egentligen inte alls en bråkdel så bitter och förbannad som jag kan tänkas låta. Jag är arg, ledsen, kränkt och förbannad på hur psykiatrin ser ut men samtidigt finns det ingenting att göra åt saken. Jag önskar innerligt att jag en dag i framtiden kommer våga arbeta där utan att riskera att gå under i ett sjuknande skepp, men som organisationen ser ut i dag kommer jag inte sätta min fot där. Jag tackar Gud att jag hade mina stjärnskott i personalen under mina år här i Linköping, utan dem hade jag inte orkat en dag. Ni vet vilka ni är. Någonting är fatalt fel inom svensk psykiatri, men jag måste tillstå att jag ändå är i livet idag, om det är tack vare eller trots allt är svårt att säga, men ändå - vid liv.

Jag vill inte radera mina år som sjuk. Det må låta underligt, men de har gjort mej till den jag är. Innan allt brakade loss som värst var jag en liten, skygg och blyg flicka som aldrig vågade lyfta rösten, som alltid var rädd att göra fel och som skämdes för sin existens. Idag är jag starkare än någonsin förr, jag är stolt över att vara jag och jag vet mina gränser och begränsningar. Sjukdomen hjälpte mej att utvecklas till den jag var ämnad att bli och få är de mediciner som inte har några som helst biverkningar. Kanske är det värt mina trauman sen vården, att få uppleva den styrka jag förvärvat? Jag är helt enkelt en ex-zebra som gör livskarriär!

// Innie

Älskade Trasdockor

John Ortberg är en amerikansk pastor som bland annat skrivit den bok jag nu läser; Kärleken jag längtar efter - att vara älskad av Gud. Han inleder boken med att beskriva människan som att vara en trasdocka oändligt älskad av sin ägare - full av skavanker, med tovigt hår och avskavd färg, med tappade armar och solkiga kläder men fortfarande det käraste det lilla barnet äger. På samma sätt är vi älskade av Gud. Människan är, precis som jag skrev igår, aldrig utan synd och Gud ensam kan se bortom alla våra fel och brister.

"Gud ser oss precis sådana som vi är. Våra brister och skavanker undgår honom inte. Men det här är inte det enda han ser, när han ser på oss. Han ser också avsikten med oss och hurdana vi är tänkta att bli en gång. Det sägs att kärleken är blind, men det är inte sant. Det är bara den sanna kärleken som ser med öppna ögon - rentav med dubbelseende. Och när Gud ser på oss, så lockar han fram den godhet och skönhet hos oss som hittills bara har varit synlig för honom själv, för att den en dag skall kunna ses av alla. Det är det som gör honom glad när han ser oss."

För mej är det en omöjlighet att förstå Guds kärlek, men jag kan ändå få en glimt av den i de relationer jag har där jag älskar högt och starkt. När jag är med mina allra bästa vänner kan jag verkligen känna mej trygg och älskad, och trots att jag vet att de känner till mina brister så kan jag växa tillsammans med dem. När jag tänker på pojkvännen och håller hans hand så kan jag vila i att han älskar mej med eller utan nytvättat hår, i myskläder eller partyklänning - hans kärlek når bortom alla yttre attribut. Att tänka sej att Guds kärlek är än större, att den når bortom alla gränser är så stort att jag knappt kan greppa det - ändå är det i den kärleken jag kan vila ut.

Människan är bra på att ställa krav. På sina medmänniskor, på sitt samhälle men framför allt på sej själv. De man ställer på sej själv tenderar att vara orimligt höga och omänskliga, men ändå tycks det omöjligt att sänka dem. Vi lever i ett prestationssamhälle; när vi träffar nya människor presenterar vi oss allt som oftast som Namn och Yrkesroll. En strävan uppåt och framåt är nödvändig för att överleva, men att ständigt kämpa för att vara högst eller främst hindrar oss snarare än att vara till gagn. Man lever i skräck för att vännerna eller arbetskamraterna ska "komma på" en när man äter en tvåhundra grams chokladkaka till lunch, att man missat befodringen eller glömt betala hyran. Man putsar på fasaden och ber en kort bön om att korthuset inte ska rasa samman. Men vem är det vi gömmer oss för, egentligen?

Min tro får mej att våga släppa en smula på alla fasader, att sänka garden och våga öppna armarna. Fine, jag kanske inte duschar varje dag och jo, jag äter en del godis och nej, jag tränar alldeles för sällan och jodå, jag har också skrikit åt mina föräldrar trots att jag inte borde. Men jag är bara människa. Jag hoppas att de som ligger mej nära hjärtat och de som jag betyder något för kan se bortom alla krav. Jag hoppas och tror att jag kan älska trots att mitt hår inte är nytvättat och mitt lönekonto inte svämmar över. Den kravlösa, fullständiga kärleken är det bara Gud som kan ge, men alla är vi trasdockor, trasdockor som är ämnade att älska. Min förhoppning är att kunna älska och bli älskad bortom det vi kan mäta i prestationer och meriter. Dagens bön blir att älska utan krav och att våga älskas på samma vis.

"Trasigheten genomsyrar hela vårt sätt att vara, precis som en liten droppe bläck färgar ett helt vattenglas. Vi blir aldrig helt fria från den i vare sig tanke eller handling. Vi är trasdockor - lika bra att inse det. Men vi är Guds trasdockor. Han vet allt om vår trasighet, och han älskar oss ändå. Trasigheten är inte den viktigaste egenskapen hos oss."

// Innie

Citat hämtade ur John Ortbergs bok Kärleken jag längtar efter - om att vara älskad av Gud

Vår Fader

I min handväska ligger en bok jag köpte i Taizé skriven av en av mina favorit bröder, Brother John. Boken heter Vår Fader - En vandring genom Herrens bön och är precis som den låter en hjälp till tolkning av den flitigt använda bönen, tidigare mer känd som "Fader Vår".

Att vara kristen och inte förstå eller ha svårt för just den här bönen är inte en helt enkel ekvation att lösa, men tyvärr är det precis så jag haft det ända sen jag var konfirmand någon gång på Hedenhös tid. Egentligen är bönen oerhört vacker men jag har alltid haft så väldigt svårt att kunna be den innerligt och äkta, och den innehåller stycken som jag inte alls kan försonas med. Därför kändes Brother Johns' bok som en självklarhet i min bokhylla och jag måste erkänna att han faktiskt lyckats kasta en del ljus över svåra partier.

Vår fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.
Ge oss idag det bröd vi behöver.
Och förlåt oss våra skulder, liksom vi
har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.
Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet.
Amen.

Under långa perioder har jag inte alls kunnat be de två fetmarkerade raderna - förlåt oss våra skulder liksom vi förlåtit dem som står i skuld till oss. Kanske tar jag bönen på för stort allvar, men just de här raderna har talat så starkt till mej och gjort hela bönen så obegriplig - hur gör jag när det finns sådant i mitt liv som jag inte kan förlåta? Är då min egen bön om förlåtelse en omöjlig och orimlig önskan? Människan är en varelse som syndar, utan tvekan. Även den allra frommaste har också svarta ögonblick att bära fram och vill man gå lite längre bär vi också enligt traditionen även på arvssynden sen tidernas begynnelse. Förlåtelsen är därför något vi med nödvändighet behöver för att kunna gå vidare som stärkta personer, men om jag nu inte själv kan förlåta - hur kan jag då kräva min egen förlåtelse?

I söndags ägnade jag och pojkvännen i princip hela dagen åt religiösa grubblerier (tack Gode Gud att du gav mej en blivande präst!) och långsamt faller bönen på plats tillsammans med Brother Johns' utredande tankar. Kanske är det så att bara en vilja om att kunna förlåta räcker längre än jag trott. Kanske är det så att förlåtelse inte kan inträda om ingen någonsin uttalat en önskan om att bli förlåten? Så länge inget fel är begånget finns inte heller något att förlåta. Och kanske, kanske finns det sådant som faktiskt inte är möjligt att förlåta. Kanske är det så att en ursäkt, en bön om förlåtelse och ett löfte om bättring inte alltid är tillräckligt. Kanske är det så att människan alltid kommer vara begränsadoch att vissa saker inte går att förlåta. Kanske är det så att jag i de fallen får gå till Gud med min egen bön om förlåtelse, en förlåtelse för oförmågan att ge den förlåtelse jag kanske borde givit. Och eftersom Gud är kärlek, Gud är ljus och godhet så har han förmågan att förlåta över alla gränser - kanske är det då så att även jag kan be Herrens Bön med öppet hjärta.

Jag hoppas och ber.

// Innie

Kärlek

För lite drygt två år sedan dog en del av mej samtidigt som Calle tog sitt sista andetag. Inte nog med att den jag älskat under sju års tid lämnade jordelivet, Calle var också min sista länk till det friska livet. En efter en hade vännerna sen grundskolan, gymnasiet och föreningarna droppat av i takt med att sjukdomen tog över allt mer av min kropp och mitt liv och kvar fanns till slut bara Calle. Och egentligen fanns inte ens han vid min sida längre, han bodde i Stockholm och läste till läkare och vi hade bara helgerna och telefonen som vår gemenskap. Men ändå - han var mitt hopp. Den första maj 2006 vann cancern över honom och kvar i ett kalt rum på medicinkliniken satt jag och hans föräldrar, utan kärlek, utan hopp och utan vilja.

Efter det slöt jag mitt hjärta. Tanken på att älska igen var mej övermäktig och det enda som fanns kvar var sjukdomen som raskt tog över makten och låste in mej på psykiatriska kliniken igen och LPT-domen var snart ett faktum. Några få vänner fanns kvar men de allra flesta hade egna strider att utkämpa och jag hade inte längre någon vilja att bli frisk. Utan kärlek kan man inte leva och jag varken orkade, vågade, kunde eller ville älska - jag orkade inte förlora igen. Så jag svalt mej själv på allt jag kunde komma över; mat, vänner och kärlek.

Ändå tog jag mej upp igen, Gud hade en plan med mitt liv och i den ingick inte att jag skulle dö som tjugotreåring. Jag nådde botten och kunde skjuta ifrån med all kraft och ta mej uppåt i en vansinnigt fart - det är den färden ni fått följa här i bloggen. Jag har levt, njutit, utvecklats och kämpat för min rätt till liv och värdighet och i mångt och mycket har jag också segrat. Jag har börjat bygga relationer och fått fart på mitt nätverk igen, men jag har fortfarande inte vågat älska. Inte på det där gränslösa, obehindrade viset som jag vet att jag en gång gjort. Hjärtat har fortfarande varit låst.

Men inte ens den djupaste av dalar varar för evigt och när var i Taizé i början på sommaren lossnade de sista spärrarna. Mitt mantra och min ständiga bön handlade om att öppna mitt hjärta, om att låta mej våga ta det sista steget och våga älska igen - och vad jag älskar!

Jag trodde faktiskt inte jag skulle hitta någon igen. Jag var länge ganska övertygad om att mitt tåg hade gått, jag hade fått min chans och förbrukat den och kärleken var över för min del. Jag är så innerligt glad att jag hade fel. Nu står han i mitt liv och är så oändligt älskad och det enda jag känner är kärlek, djup och äkta kärlek. Alla tanketroll och svaga stunder knockar han totalt med sin kärlek och jag vågar faktiskt ta emot den. All prestationsångest och alla krav är utsläckta, jag kan vila i den relation vi tillsammans bygger upp. Jag vågar faktiskt påstå att jag aldrig tidigare känt mej så totalt trygg med någon, för nu vågar jag även lita på mej själv. Man är två i en relation och vi stärker varandra. Det är helt fantastiskt.

// Innie

Framtidsförvirring

I torsdags kom det så, det starkt efterlängtade och fasade mejlet från studera.nu - mitt antagningsbesked till Lunds universitet. "Antagen". Ingen tvetydighet alls, bara ett klart och tydligt jakande svar - jag är antagen till sjuksköterskeutbildningen vid Lunds universitet. Visst anade jag att det skulle bli så men jag hade ändå på något sätt näst intill hoppats att jag inte skulle komma in för att slippa fatta beslut. Nu finns ingen återvändo, nu måste jag mer än intensivt komma fram till vad jag ska göra med mitt liv; Linköping eller Lund.

Om mitt liv sett ut som det gjorde för en dryg månad sedan hade det inte varit mycket tvivel om vad jag valt; om jag bara hittat en acceptabel boendeform hade jag packat mina tillhörigheter och flyttat till sydligare breddrader. Men som många nog förstått träffade jag min pojkvän på resan till Taizé och plötsligt är utgångsläget ett helt annat. Dessutom fick jag förmånen att träffa flera underbara människor som jag tycker oerhört mycket om, bland annat Emelie och Frida.

Jag slår knut på mej själv i funderingar och tankestormarna yr här hemma i lägenheter. Uppgivenhetens tårar blandas med lyckans klingande skratt och inget av alternativen tycks ens i det närmaste smärtfria. Jag vet att livet inte är enkelt och jag vet att ett val alltid har konsekvenser, men i det här fallet vill jag verkligen inte veta av det. I det här fallet vill jag bara göra som strutsen och stoppa huvudet i sanden och tänka att jo, det löser sej om jag bara ignorerar det tillräckligt hårt.

Linköping

+ har den enorma fördelen att min pojkvän bor här. Jag kan universitetet även om jag oftast är förbannad på dem, jag har en bra lägenhet inom krypavstånd till sjukhuset och skolan. Jag har en församling, om än åtta kilometer bort och är onekligen ordförande i studentstyrelsen fram till februari.

- på minussidan ligger, återigen, universitetet. Jag är genomtrött på att vara försökskanin och blotta tanken på att min klass kommer fortsätta vara det i ytterligare fyra terminer gör mej gråtfärdig. Jag har ett ytterst knapphändigt socialt nätverk, även om det så sakta utvecklas. Jag träffar psykpersonal så fort jag går utanför huset, och har dem också som lärare och handledare på utbildningen. Psykiatrin är för alltid körd för min del i det här landstinget vilket vållar galna problem med praktik och liknande.

Lund

+ Vänner, vänner och åter vänner. Jag har två fungerande nätverk, både från svenska kyrkan och från Zebraforum där jag känner mej efterlängtad och välkommen. Forumet utvecklas ständigt och jag vill kunna vara med och bygga. Min älskade lillasyster bor sen ett halvår tillbaka i staden, och i Malmö tio minuter bort bor Linda och Pär. Det finns inte ett sjukhus jag besökt, inga tidigare skötare, sköterskor eller läkare att möta på stan eller ha som föreläsare på skolan. Jag kan vara ett oskrivet blad inom psykiatrin när det kommer till praktik och vidare utbildning. Men trots allt är nätverket det som betyder mest - vännerna, de friska, som jag saknar så fantastiskt.

- pojkvännen. Han bor redan här i Linköping och även om han säger sej vara flyttbar så känns det inte som en snäll lösning att släpa honom från sitt sammanhang för att jag ska få mitt. Bostadsbrist. Jag har varken lust eller möjlighet att surfa runt på soffor eller andrahandskontrakt. Har du en billig lägenhet, nära sjuksköterskeutbildningen och sjukhuset, kontakta mej genast! Jag löste problemet med för intensiv tankeverksamhet temporärt genom att bjuda till tårtkalas idag. Bara för att det är sommar, bara för att få träffa några vänner, bara för att jag var vansinnigt sugen på att äta bullar och jordgubbstårta i syrenbersån.

// Innie

Memento mori

Idag är en en lite underlig och märklig dag. Jag har en molande känsla i magen som jag varken kan bestämma som oro eller glädje, som bra eller dålig. Koncentrationen är det lite si och så med och tankarna flyger ständigt iväg mot fjärran ort. Memento Mori - kom ihåg att du är dödlig. Så lätt det är att den vetskapen trängs undan, så lätt hänt att man tar livet för givet. Ibland behöver man nog stanna upp och utvärdera, omvärdera och byta kompassriktning. Idag är en sådan dag för mej.

Min konfirmations- och ungdomspräst var en fenomenal berättare och talade ofta utifrån liknelser och självupplevda små episoder som fick även den mest rebelliske konfirmand att öppna öronen. En av hans återkommande historier handlade om vikten av att ibland stanna upp i livet, att inte ta allting för givet och att inte vandra på i invanda spår. Han talade om att man ibland behövde ta en paus för att titta närmare på sin livskarta och ställa om kompassriktningen. Lever jag så som jag vill? Lever jag så som Gud vill att jag ska leva? Är jag nöjd med mitt liv och min situation, och hur kan jag förbättras?

Livet är så vansinnigt skört. Memento mori. Precis som en kristallpjäs kan falla från sin trygga piedestal och krossas i miljontals biltar mot marmorgolvet kan livet abrupt ta slut och rycka dem vi älskar i från oss. Eller än värre, en vacker dag är det den kristallpjäs som du representerar som kommer slås i golvet. De flesta filosofer har ju slagit fast att det enda vi egentligen kan veta med säkerhet är att vi alla ska dö. Obevekligen.

Ska man då leva i ständig dödsångest med fobisk rädsla för att ens lämna sitt hus eller redigera sitt testamente varje helg? Ska man suga ut varje sekund av kraft ur sitt liv och leva varje dag som vore det den sista? Jag tror inte det. Jag tror inte att ett liv kan förbli det liv vi är ämnade att leva om vi ska leva i ständig skräck eller maniskt jaga efter kickar. Jag tror vi lever vårt liv bäst i nuet med en blick i backspegeln och med ett öga lyft på vägen framåt. Här och nu är det enda vi kan påverka, men vi får låta vårt då och vårt sen färga det liv vi lever idag. Det verkar som de flesta av er är överens om att vi alla är ansvariga för våra handlingar, oberoende av mående och sjukdom. Ta det ansvaret och skapa dej det liv du vill leva, här och nu.

Idag är den exakt två år sedan jag fattade ett beslut jag trodde var definitivt. Jag trodde jag bestämde mej för att ge upp och lämna det här livet, men vad jag inte visste då var att jag egentligen påbörjade vägen tillbaka. Mitt fasta beslut om att dö förvandlades till det starkaste livsbeslutet jag någonsin fattat och aldrig att jag ångrat mej sen dess. Jag fick mitt liv tillbaka, Gud gav mej en andra chans och jag vågade faktiskt ta den. Sedan dess ägnar jag tre sekunder varje kväll åt den korta bönen, Tack Gud för livet. Det krävs inte mer. Det räcker att jag gör det en dag som denna, jag skulle inte kunna leva mitt liv om jag lät den tanken ständigt ta plats. Men tre sekunder varje kväll få Gud och min tacksamhet, för jag vet nu att jag är dödlig. Jag vet nu att det är livet jag vill ha, och det är livet jag har fått. Memento mori.

Tack Gud för livet.

// Innie

Ansvar

Under flera år har jag funderat kring det här med ansvar och självskadebeteende - hur hänger det ihop? Till vilket gräns bör man själv ställas som ansvarig för sina tankar och handlingar, och när kan man lägga ansvaret på sjukdomen?

Någon som drabbats av en depression kan faktiskt inte själv kan vända sina depressiva tankar fullständigt, rent biologiskt saknas det vissa signalsubstanser i hjärnan som måste tillsättas innan man kan höja måendet igen. Det är omöjligt att klandra någon med en klinisk depression för att vara negativ, däremot bör man väl fortfarande ställa andra krav på personen. Samma sak torde gälla för någon med en psykossjukdom - när hon eller han lämnar "vår" verklighet är det om möjligt än svårare att ställa krav, men kan verkligen allt skyllas på sjukdomen?

Slutligen då till problemet med ätstörningar och självskadebeteende, där ingen tydlig fysiologisk orsak har kunnat bevisats. Men vet inte säkert vad det är som gör att vissa personer drabbas och andra inte, man vet inte vad som orsakar sjukdomen och egentligen inte heller hur den kan botas. Det enda man vet är hur den, vanligtvis, yttrar sej och behandligen är strikt symptomatisk. Är då symptomen något man är slav under och inte kan reglera, eller är det faktiskt ett val man gör? Med andra ord, är jag ansvarig inför sådant jag gör under min sjukdom, eller är jag offer för en sjukdom? Och om jag är ett offer, hur kommer det sej då att många ändå tar makten över symptomen och frigör sej?

Under mina år som patient har jag fått höra mängder av kommentarer från sjukvårdspersonal, alla mer eller mindre logiska och rationella. En vanlig kommentar som snart blev en dålig följetong var "Men nu är det bara din sjukdom som talar..." Så fort jag tackade nej till mat, uttryckte livsleda eller över huvud taget inte ville samarbeta så åkte den standardmeningen fram på ett ögonblick. Ett antal gånger när jag vårdades för min ätstörning fick jag, när jag sa att jag verkligen inte kunde äta något, som svar att "Du har ju inget fysiologiskt fel på din matstrupe - det är bara att tugga och svälja".

Jag vill påstå att man som självdestruktiv har ett oerhört stort ansvar för vad man säger, gör och inte gör, men exakt hur stort ansvar har för mej varit omöjligt att definiera. Varje gång jag skadat mej själv är det jag och ingen annan som dragit rakbladet mot min hud och det har ändå varit ett val jag gjort, precis som det varit min hand som fört de överdoserande tabletterna till munnen. Frågan är kanske snarare varför jag gjorde det - om jag mått bra hade jag ju knappast löst problem genom att skada mej själv. Och om man nu har så dålig självkänsla, om man mår så dåligt att det inte finns någon annan lösning på problemet än att skada sej själv - kan man då klandras för sina handlingar? Man gör ju bara det enda man kan se som möjlig lösning.

Ganska nyligen fick jag ett antal starkt kränkande SMS från en tidigare medpatient. Hon mådde oerhört dåligt i stunden och skrev sådant hon knappast gjort om hon inte varit påverkad av medicin eller alkohol. Dagen efter var hon full av ånger och skyllde allt på sjukdomen - hon mådde ju så dåligt och orkade inte med att jag nu mår så bra och har ett liv som fungerar. Jag har väldigt svårt att ta en sådan ursäkt eftersom jag fortfarande anser att man är ansvarig för det man säger och gör. Ångesten har drivit mej till mycket genom åren, men aldrig att jag handlat utan något som helst medvetande. Till och med när jag den enda gången sparkade ett hål i väggen på avdelningen var jag medveten om vad som hände, även om det var oändligt svårt att styra mina handlingar.

Vad tycker ni? Till vilken gräns kan man ställa någon med självskadebeteende eller ätstörningar till svars för sina handlingar och uttalanden? Personalen hade ju helt rätt - jag hade inget fysiologiskt fel på varken mun eller matstrupe så visst hade jag kunnat tugga och svälja maten, men det psykiska motståndet blev ju näst intill fysiologiskt. Var går gränsen, finns det någon gräns, och hur mycket ska man acceptera? Finns det alls någon sjukdom att ursäkta sej bakom, och hur mycket täcker den? Jag har som sagt grunnat på det här i flera år, så jag skulle bli mer än glad att få ta del av era kloka tankar!

// Innie

Flytande gränser

I måndags skrev jag om svårigheterna med att ha sjuka relationer. Inlägget ledde till många reaktioner från er läsare och ni höll uteslutande med om att man, trots att det är oändligt svårt, aldrig får glömma bort sej själv.

Tyvärr är det ju allt för lätt hänt vilket de flesta av er vet allt för väl. Personligen har jag en fenomenal förmåga att hela tiden tillåta mej att tänja lite på gränserna och succesivt öka min tolerens. På det sättet har jag ju både varit bra mot mej själv (satt upp en tydlig gräns!) och mot mina vänner (tänjt lite på dem och hjälpt dem lite extra). Självklart fungerar den här fusklösningen ungefär lika bra som fuskbyggen i största allmänhet - kolossalt dåligt när första klossen väl faller.

Sedan jag skrev inlägget i måndags har jag verkligen försökt tänka på det jag skrev och verkligen försökt ta till mej de kommentarer ni lämnade. Som Liv skrev; För försöker man göra allt och hjälpa alla så kan man till sist inte hjälpa någon alls, för då går man under själv. Jag vet ju att det är sant, så varför är det då så svårt att leva upp till? Lika väl som jag intellektuellt sett vet att jag inte ensam kan rädda mina vänner, lika svårt är det att neka dem när situationen väl blir kritisk. För vem är väl jag att avgöra när gränsen är nådd, vem är jag att leka Gud när det handlar om liv och död?

Men jag försöker förklara. Lugnt och försiktigt försöker jag berätta att jag inte kan ta ansvar för någon annans än mitt eget liv. Jag försöker sätta gränser men de tänjs på nytt och den här gången är det inte jag som sträcker ut dem. Jag försöker hjälpa, stötta, peppa och främja men framstegen är omöjliga att urskilja i allt mörker. När bakslaget kommer och tablettdimman tillåter ord som aldrig borde skapats att lämna hennes läppar sitter jag med mobilen i handen och gråter. Inte för min väns skull utan för min egen. Varför lät jag henne flytta på mina gränser, varför engagerade jag mej ännu en gång? För att jag önskar att hon gjort det för mej, så klart.

Det är svårt att vara på familjesemester femtio mil bort från vännen när livet rasar kring henne. Det är svårt att ta emot tiotals SMS med allt från hot till avsked via böner och ursäkter. Det är svårt att inte låta sej beröras och det är svårt att känna att det är semester. Samtidigt försöker jag lyssna på sången med Björn Eidsvåg som Echina tipsade mej. Den känns som kärnan till hela problemet.

"Eg ser du vil gi opp
Men eg kan ikkje leva
livet for deg
Du må leva det sjøl
Men eg vil leva med deg
Eg vil leva med deg"

Ungefär:
Jag ser att du vill ge upp
Men jag kan inte leva
livet åt dej
Du måste leva det själv
Men jag vill leva med dej
Jag vill leva med dej.

// Innie
Hela sången kan ni lyssna på här.

Fistulasjukhuset

Igår bloggade jag om min känsla av maktlöshet och frustration när jag inte kan hjälpa vänner i min närhet - dagens blogg rör samma maktlöshet men ur ett större pespektiv.

Imorse kunde jag i Corren läsa ett långt reportage om Fistulasjukhuset i Addis Abeba, Etiopien. Jag vet att jag tidigare hört talas om det men inte fördjupat mej i deras verksamhet, men nu hade alltså Corren ett fyra sidor långt reportage om sjukhuset. De vårdar kvinnor, ofta mycket unga, som drabbats av svåra komplikationer av graviditet eller förlossning.

Trots att Etiopien förbjuder äktenskap före 18 års ålder blir många flickor bortgifta redan i åtta-nioårsåldern och blir gravida så fort de kommit in i puberteten. Deras kroppar är dock inte redo att föda fram ett barn så tidigt och komplikationerna blir svåra, om mamman ens överlever (mödradödligheten ligger kring 1 av 16). Resultatet blir en mor med ett dödfött barn och utan förmåga att kontrollera urin och avföring. De unga flickorna stöts bort av familj och vänner och tvingas ofta på flykt. Några få av dem kommer vandrandes till Fistulasjukhuset i landets huvudstad där de får gratis vård, rehabilitering och utbildning och chans till ett värdigt liv. Mer om verksamheten kan du läsa här på stiftelsens svenska hemsida.

Det är omöjligt att läsa en artikel som denna utan att beröras. Det går inte att läsa om tolvåriga flickor som tvingas ligga med ett foster i bäckenet i väntan på att det ska dö och huvudet ska krympa tillräckligt för att hon ska kunna föda ut det. Det enda som sjunger och skriker i huvudet är att Jag måste göra någonting! Men vad? Vad kan jag som ensam svensk kvinna göra, som kan förbättra deras situation? Hur ska jag någonsin räcka till? Jag vill rädda hela världen men har fullt upp med att få mina egna ben att bära.

Redan när jag gick på mellanstadiet berättade jag för min mamma att jag ville åka till Afrika och jobba för Läkare utan gränser. Nyheten mottogs aningen svalt av min kära mor, men vem drömmer egentligen om att skicka sin blonda lilla flicka till stridslinjerna? De flesta föräldrar föredrar nog drömmar om prinsar och slott framför krigszoner och fältsjukhus. Oavsett så har drömmen aldrig riktigt klingat av och varje månad överförs ett litet belopp från mitt konto till Läkare utan gränser. Någonstans har jag fortfarande en förhoppning om att kunna resa ut och göra skillnad. Att vara där och förändra. Jag behöver kanske inte vara lika driftig Som Catherine Hamlin, kvinnan som startade Fistulasjukhuset, men jag är så hemskt dålig på att bara se på. Om inte annat så låter jag drömmen leva vidare, håller dörrarna öppna och fortsätter utbilda mej - det är mitt enda sätt att hantera all smärta och grymhet i världen.

// Innie