Dunkla rum

"Torka tårarna min vän
Jag tror jag vet ungefär hur det känns
som att försöka dansa med en myndighet
Du ville bara ha ett hem, en plats
nånting vettigt att göra, vad som helst"

Oftast är jag alldeles övertygad om att jag gör rätt när jag håller fast vid min historia och fortsätter jobba med självskadeproblematik och ätstörningar eftersom det verkligen känns meningsfullt. Dock händer det att jag ibland önskat att jag kunde stryka ett stort, tjockt, svart streck över allt som hänt och fortsätta vandra framåt med ett blankt förflutet. Ibland gör dåtiden så fruktansvärt ont att förnekelse känns som den enda möjliga utvägen, men ändå så vansinnigt omöjlig.

Jag har vänner som verkligen lyckats gå vidare, som lagt ifrån sej din dåtid och fortsatt framåt. Oftast tänker jag inte mycket på det - jag vill ju verkligen jobba med det jag gör - men ibland önskar jag att jag hade samma förmåga, men för mej är det omöjligt. Jag kan inte läsa om indragna psykiatrimedel, nedlagda behandlingshem eller missbruk av tabletter till ungdomar utan att reagera, jag funkar inte så. Egentligen är jag nöjd med det, men ibland frestar det på eftersom jag fortfarande är dålig på att dra gränser.

Numera engagerar jag mej nästan uteslutande via internet. Jag bloggar, jag mejlar och jag engagerar mej i forumet, men sällan sitter jag längre och håller någon i handen under en svår ångestattack. Jag har insett att även jag har mina begränsningar, trots att jag under många år klarade i princip vilka självskador som helst så har jag idag inte till närmelsevis samma toleransnivå. Istället blir jag arg, ledsen och maktlös när jag blir kontaktad i ett akut skede. Jag vill så gärna kunna hjälpa, men jag inser mer och mer att jag inte ensam kan förändra enskilda individer utan bättre behövs i större sammanhang. Inte minst för att det är det enda sättet jag kommer orka på i längden.

Den sista tiden har jag fått oroväckande många samtal och SMS från vänner som mår oerhört dåligt och jag har insett att jag nog närmar mej min bristningsgräns. Jag skulle så innerligt gärna kunna hjälpa dem, om jag bara kunde skulle jag klona mej och kunna sitta hos dem alla samtidigt, men jag vet så väl att det inte går. Jag kan inte ta över ansvaret för någon annan människas liv - det är min uppgift. Jag kan stötta och peppa, men jag kan inte rädda någon som inte vågar bli räddad. Det gör vansinnigt, ohyggligt ont, men mina resurser töms ut. I första hand måste jag ansvara för mitt eget liv, först därefter kan jag hjälpa andra. Jag bloggar för att berätta, för att inspirera och för att stärka, men jag kan inte vara jourhavande medmänniska med utryckningsplikt. Jag är bara människa.

"Jag kan inte hjälpa dig upp

kan inte lysa upp den väg du springer

Jag kan inte vagga dig varm och lugn

du har en annan röst, annan färg,

Ett annat land, med andra klockor som ringer

Jag tar mig inte in i dina dunkla rum"

// Innie

Tack Lars Winnerbäck för en fantastisk text!

Sommarfrid

Trots den mycket försiktiga sommarvärmen flyter dagarna på och snart är juli här. Jag njuter av ledighet och tackar Gud varje dag för att jag vågade fatta beslutet om att ha sommaren fri. Dagarna flyter ihop och både Taizé och Lund känns avlägset samtidigt som upplevelserna har gömt sej djupt i hjärtat.

När jag blickar bakåt är det svårt att förstå att jag för mindre än ett år sedan fortfarande var heltidssjukskriven och satt och väntade på antagningsbeskedet till sjuksköterskeprogrammet. Sommaren 2007 var min första sommar i frihet på fyra år och jag njöt av varje sekund, samtidigt som oron för allt nytt och osäkerheten i den nya världen ständigt gnagde mej. Nu, bara ett år senare, är det sällan jag känner mej så där extremt avvikande från de flesta andra. Visst, jag reagerar fortfarande konstigt på ambulanser och polisbilar under utryckning, och visst kan jag reagera på korkade uttalanden om mina ärr och armar, men för det emsta tänker jag inte ens på att de finns där.

Än konstigare känns det att titta två år tillbaka och inse att det var en hårsmån från att bli min sista sommar. Då var jag inslåst och neddrogad, bortskickad och utdömd, idag är jag fri och stark, glad och segrande. Tänk att två ynka år kan göra så stor skillnad.

Igår loggade jag in på min studentsida och insåg att resterande poäng för den här terminen trillat in på kontot och plötsligt har jag två kurser med en stjärnmarkering, det vill säga de är helt avslutade. Två hela terminer har jag klarat av och jag är 60 högskolepoäng rikare. Så vansinnigt enkelt det var när jag väl vågade kasta mej ut och pröva mina vingar. Visst har det varit kämpiga och intensiva perioder under året, men sammantaget har det gått nästan pinsamt smärtfritt. Jag har parallellt med skolan kunnat sköta mitt uppdrag som moderator på Zebraforum, jag är ordförande för Miks, jag har varit i Canterbury med konfirmander och i Lund på möhippa, examensfest och systermys. Jag har flyttat, flyttstädat och flyttpackat, drivit bloggen, gjort intervjuer för Corren och Aftonbladet och skrivit debattartiklar. Livet flyter på och ibland skäms jag nästan för hur bra allting går. Men kanske är det så, att det är min tur nu.

Nu ska jag duscha, byta om, ta pojkvännen i handen och sen bär det av för grillfest på andra sidan stan. Livet ler och jag skrattar tillbaka.

// Innie

Bröllopshelg

I går kväll kom jag hem till Linköping igen efter fem fantastiska dagar i Lund. Tiden i Skåne har kantats av vänner, vänner och mer vänner. Jag har maratonfikat med Sofia och Sandra, gosat med Ylva och Liv, tittat på fotboll med Simon och gänget och bröllopsfestat i fjorton timmar. Jag kan inte minnas när jag sist rullade i säng klockan fyra på morgonen, än mindre efter ett så långt och intensivt dygn, men jag mådde så oförskämt bra!

Jag måste erkänna att jag var ganska ordentligt nervös inför vigseln och bröllopsfesten – så mycket människor jag aldrig träffat förut, och än värre; så mycket människor som jag inte träffat på väldigt många år. Stora delar av gästerna var folk från Svenska kyrkans unga som jag lärde känna på läger under högstadiet och gymnasiet, men jag är ju verkligen inte samma person idag som jag var då. Tack och lov, får jag kanske säga.. Men ändå, det gick väldigt bra och jag hade fantastiskt roligt!

Bruden var det vackraste jag någonsin sett och hela dagen kändes så mycket dem – allt ifrån sångerna och vigselformen till dekorationerna och färgerna; allt var genomtänkt och speglade verkligen bruden och brudgummens personligheter, precis som det ska vara! Till middagen fick vi alla ett festhäfte där varje gäst fanns presenterad med ett par korta rader, en perfekt konversationsstart och tillfälle för skratt! Följande rader fanns hopknåpade om mej;

”Sjuksköterskestuderande Taizéfantast med begåvning gällande allt kreativt. Känd i Östergötlands bloggvärld. Balettdansande ordkonstnär som snart skall ta sitt förnuft till fånga”

Till bordet hade jag dessutom en;

”Utlandsälskande blivande civilingenjör i maskinteknik. Har haft funderingar på att klä ut sig till tamagotchi på en 90-talsfest. Enligt brudgummen världens gosigaste människa”.

Behöver jag säga att det blev en helt hysterisk kväll, fylld av skratt, värme och närvaro? På buffén fanns fler vegetariska alternativ än jag någonsin sett ens på en vegetarisk restaurang, och tårtan, dansmusiken och den ständigt genomsyrande kärleken och omtanken från brudparet och mellan alla vänner gjorde det till en fantastisk upplevelse! Tack älskade Pernilla och Jens för att jag fick dela dagen med er!

// Innie

Lundavänner

Jag hann inte mycket mer än att komma hem efter min tiodagars resa till Taizé innan det var dags att packa upp, stortvätta och packa ner igen. Två dagar senare satte jag mej på tåget söderut och sen i onsdags befinner jag mej återigen i mitt älskade Lund. Trots att vädret är knas med sol, regn och blåst om vart annat så är det alltid lika härligt att vara här.

För första gången var det ändå svårt att lämna Linköping, plötsligt har jag någonting där som verkligen håller mej kvar. Det är en underbar känlsa, men samtidigt väldigt underlig och ovan. Dagarna här i Lund är dock vikta åt vänner och gemenskap och det är först framåt kvällarna som korridorsrummet jag lånar av syster känns både tomt och öde. Lund är ju inte direkt känt för att vara en studentstad även sommartid vilket blir oerhört uppenbart om man bosätter sej i ett studentghetto över midsommar - här är ekande tomt!

Huvudämnet för den här resan är ju mina vänners stundande bröllop! I morgon går det av stapeln och det känns helt fantastiskt att få vara med och dela deras dag. Pernilla träffade jag första gången på ett läger med Svenska Kyrkans Unga i Växjö stift 1998 och det är väldigt roligt att vi faktiskt hållit kontakten ända sen dess och fortfarande trivs i varandras sällskap. Även hennes (blivande) man har jag träffat på många läger sen slutet av nittiotalet så det är inte vilket bröllop som helst jag ska gå på, utan ett bröllop där då möter nu och framtid och där minnen kommer få en stor roll. Många av bröllopsgästerna har jag inte träffat på oändligt många år så det känns som det blir en mindre återsamlingsträff för de gamla lägerrävarna.

Dock är det inte bara bröllop de här dagarna, jag har också passat på att träffa många andra vänner. Sofia och Sandra mötte upp mej vid tåget i onsdags och vi parkerade oss raskt på favoritfiket och blev sittande i över fyra timmar. Vi är fantastiskt duktiga på att maratonfika! Självklart blir det mycket prat om Zebraforum och alla våra tankar och funderingar om allt som pågår. Bland annat har vi ju nyligen bestämt oss för att ordna en första Zebraträff i samband med höstens Bokmässa - det ska bli väligt spännande! Jag passade också på att smita förbi hemma hos några vänner och kikade lite på fotbollen innan jag framåt midnatt tog mej hemåt. Även torsdagen blev en dag med goda vänner när jag och Sofia körde en favorit i repris och även Sandra dök upp efter en stund. Dessutom passade jag på att besöka Liv och hennes lilla dotter Ylva - det var helt magiskt att se dem tillsammans! Idag är det midsommarafton och jag har varit en sista vända på stan inför morgondagens tillställning. Ikväll bär det av igen för att träffa bruden och hela gänget från möhippan; vi ska äta mat, mysprata och dricka gott. Jag har det med andra ord bra i Lund, även om mina tankar inte alltid är där jag är så njuter jag av att leva nära vännerna. Det är fantastiskt.

Sofia, lika vacker och sprudlande som vanligt
Sandra på fika nummer två, sötare än sötast
Fotbollskoncentration! Brudtärna, brudgum och nära vän.
Liv med det lilla miraklet Ylva i famnen - det finns inget vackrare
Jag blev lite kreativ och skapade en konstinstallation på cafébordet - Fia bidrog med det lilla hjärtat och bilden var fulländad

// Innie

Bönesvarsexpressen

Istället för den bloggtorka jag började ana fick jag än mer lust att dela fler tankar sen Taizéresan. Förra året myntade jag begreppet Bönesvarsexpressen vilket är en ganska ordagrann betydelse av vad namnet antyder - bönesvar på direkten! Ofta har jag svårt för att be och än svårare för att be om sådant jag verkligen vill eller behöver; bönen känns ofta som abstrakta tankar utan något specifikt mål. När jag sitter i Försoningskyrkan i Taizé är spärrarna försvunna och bönen kan bli innerlig och äkta. Tre gånger om dagen samlas man till gemensam bön där sångerna och tystnaden är de mest karakteristiska för kommuniteten. Sångerna är korta och repetivia böner, ofta verser ur Bibeln, som man sjunger på många olika språk och tystnaden som ofta är tio minuter lång blir ett välkommet avbrott under dagen.

Förutom den tysta bönen skriver jag mycket när jag är i Taizé och när jag tittade igenom mina anteckningar nu i kväll var det så otroligt tydligt hur bönesvaren avlöst varandra. Jag pratade om det med några av mina vänner under resan, om hur svårt det kan vara att se det Gud vill ge mej. Det är så lätt att jag har en bestämd bild av hur jag vill att ett problem ska lösas och när Gud väljer en annan väg ser jag inte ens att målet till slut blivit det samma, men med en bättre och mer givande väg. Oavsett om man väljer att se det som bönesvar eller helt enkelt som ödet eller slumoen så går det inte att frånse att den här veckan varit oändligt utvecklande. Jag klipper in några stycken från mina anteckningar; vissa saker är för tydliga för att gömmas undan.

"8/6-08 Första dagen i Taizé. Inga ord räcker riktigt till för att täcka in allt som känns. Allt är sej likt, samtidigt som ingenting är som förut. Kraften finns här, jag har min styrka här, i folket, i sången, i bönerna, kullarna och texterna. Jag bara hoppas att jag kan ta vara på den, jag önskar jag kan låta mej fyllas med allt det jag behöver.

9/6-08 Fortfarande är DÖD ett ord jag inte kan förstå. Ett varför är det enda jag kan uttala. Det är faktiskt inte okej. /.../ Jag vågar inte en gång till få hjärtat sönderslitet av sorg. Jag vill ha garantier men varken livet eller kärleken kan erbjuda några sådana. Så jag sluter mej. Igen och igen stöter jag bort dem som försöker komma nära, förnekar att det betyder och gjuter armeringsjärn kring hjärtat. Om ingen kommer in kan ingen förgöra. Så oerhört enkelt. Så vansinnigt smärtsamt.

11/6-08 The path I've been looking for is slowly opening up. I search for life, I search for hope, love and spirit and somewhere by the hills of Taizé I think I might find it. As a lamb longing for its sheperd I'm longing for someone to guide med through life. Maybe it's God who has shown me something more this time, maybe I've just opened my eyes.

12/6-08 It's moving on. Something happened and while the world continued to spin my heart ran wide open and I'm standing naked and vulnurable. Feelings linger behind my heart, somewhere something is screaming in objection, whilst my heart and soul wants to confess. I'm here. Right here. I'm so afraid of loosing what have been given to me, so afraid of showing what's really me. Help me, oh Lord.

14/6-08 Taizé is the place where I can rebuild everything that has been torn down during the past year, it's a place of contemplation av prayers, but it's also a place where the past is so present, meeting the future. It's hard praying, ignoring what I've left. It's hard living, denying seven years of life.

15/6-08 Nu är det åter dags att sätta sej i bussen och resa hem. Mycket känslor är i omlopp nu när klockorna ringer till ljusbön. Det är dags för ett överlämnande. Det finns saker jag måste lämna här i Taizé, här i Försoningskyrkan, här under ljusbönen. Det är dags nu. Det har varit en vecka utan dess like. Så mycket har hänt, både inuti och utanpå och jag är egentligen inte alls redo att resa hem. Han tycks faktiskt ha blivit min, på riktigt, och det är vackert, läskigt, underbart, fantastiskt och en oerhörd välsignelse. Tack Gud, för ett öppnat hjärta."

// Innie

Taizéresan

När jag förra året kom hem från Taizé gick det flera dager utan att jag lyckades blogga, och även i år är det svårt att samla alla tankar och intryck i en blogg av bokstäver och bilder. Taizé är något som måste upplevas, inga ord i världen kan täcka det djupet jag känner i den byn.

I år reste jag till Taizé med kyrkan på universitetet, vi var en liten grupp om drygt tjugo deltagare där jag bara kände till en enda person sen tidigare. Tack och lov var jag inte ensam om att resa ensam, och om vi reste ut som en busslast med tjugo enskilda individer så återvände vi en dryg vecka senare som en starkt sammansvetsad grupp. Sällan har jag känt en så tydlig sammanhörighet med mina resekamrater och sällan har jag känt med så starkt delaktig av gemenskap och social samvaro.

De första dagarna i kommuniteten var fridsamma och stilla men utan någon påtaglig relation med Gud - jag kunde vila och stundtals finna rol i bönen med nådde inte hela vägen fram. Mot slutet av veckan upplevde jag dock precis samma sak som jag gjorde förra året; en stor mängd av pusselbitar föll på plats. I tystnaden och stillheten i kyrkan, i samtalsgrupperna och arbetsgrupperna kunde jag långsamt lägga bit för bit på plats, och så mycket som varit så svårt, blev plötsligt klart och tydligt. Det är lätt att bli fartblind när tempot här hemma är så högt att jag inte ens hinner stanna upp och andas, men efter veckan i TAizé har jag äntligen funnit den röda tråden igen.

Jag vet vad jag lever för, jag vet vad jag tror på, jag vet vad jag kämpar för och jag vet vad jag hoppas på. Mina böner får svar och min längtan stillas, min tro stärks och mina relationer fördjupas - är det svårt att förstå att Taizé är mitt jordsliga paradis? Dessutom kom jag inte bara hem som en del av en grupp, utan även som en del i tvåsamheten. Tack Gud.

Jag jobbade i kyrkan i år, och tände bland annat hundratals ljus varje dag uppe i koret

Rofyld Innie
Älskade, underbara franska vägskyltar - åk åt det här hållet så kommer du överallt!
Det finns inget vackrare
Binda sångböcker till kyrkan
Båtresa mellan Danmark och Tyskland
Taizé à la carte...
Kärlek

Behüte mich, Gott, ich vertraue dir,

du zeigst mir den Weg zum Leben.

Bei dir ist Freude, Freude in Fülle

~

O God, keep med safe, for I trust in you.

The pathway to life you teach me.

With you is peace and joy in all fullness.

// Innie

Anteckningar fran Taize

Det har ar ett klipp ur min antecningsbok har i Tazie. Sitter vid ett franskt tangentbord, sa bokstaverna blir darefter:

"Taize ar en plats dar alla kanslor vaknar till liv, dar alltet och intet mots. Har blir jag buren av lugnet pa ett helt obeskrivligt vis. Trots att vi ar sa fa besokare har just nu ar stamningen den samma, mojligen nagot lugnare och tystare. I luften finns solen, ljuset, livet, tron och hoppet. Tillsammans mots vi har, en liten skara manniskor med ett gemensamt mal: vi vill sjugna och be, vi vill soka och finna.

Vi bar varandra, och Gud bar oss alla. Hjartat oppnas och blir mottagligt for sadant jag inte trodde fanns. Jag onskar sa att jag unde fa visa den har platsen for mina vanner, for de jag saknar och for de jag vet skulle behova det. I Taize kan man vila, i sej sjalv, i varandra och i tron.

Pa nagot satt far Taize mej att vaga tro pa att ingenting ar omojligt. Styrkan finns i Gud, i den gemensamma tron pa att livet har en god skapare och i viljan och stravan att na ett gemensamt mal. Om Border Roger, mitt i ruinerna av andra varldskriget, lyckades bygga upp nagot sa stort och vackert ur sina bara hander - varfor skule inte jag kunna skapa ett vardefullt liv for mej och de mina?

Fokus maste ligga pa det goda. Anvand godheten till att bekampa ondskan - kvav det sjuka med friska tankar och handlingar. Slang ut det onda och sjuka som raserar och lat ljuset, godheten och friskheten ta plats. I karlek vaxer godhet, vaga lita pa att det bar. Vaga lita pa Gud. Vaga lita pa dej sjalv.

Nada te turbe - Kann ingen oro"

// Innie

Sommarlov och sommarglöd

Igår var det dags för terminstenta och efter både en skriftlig och muntlig del kunde jag med lätta steg lämna skolan för sista gången den här terminen. Magkänslan är väldigt god och tentaresultatet kommer redan nästa vecka - även lärare vill väl ha semester! Det känns helt fantastiskt att tänka att jag faktiskt gått ett helt år på sjuksköterskeprogrammet, jag har klarat två terminer på universitetet! Egentligen vill jag bara skrika ut min lycka för det här är så långt ifrån den verklighet jag någonsin trodde jag skulle nå. För ett år sedan gick jag fortfarande i regelbunden terapi och för två år sedan var jag på väg ner i den mörkaste av alla svackor. Aldrig, aldrig att jag trodde att jag skulle komma dit jag gjort men nu är jag faktiskt där. Amazing.

Idag gick jag med andra ord på sommarlov, och vilket sommarlov då! Solen steker, himlen är klarblå, fåglarna sjunger i kapp i träden, änderna i bostadsområdets damm har fått ungar och min älskade E är hemma på sin första permission från Sundsvall! Sju månader har gått sen hon lämnade Linköping och lika lång tid är det sedan vi träffades. Självklart var vi många som saknat och längtat så vi ordnade ett väldigt inofficiellt välkommen-hemparty på ett nyöppnat café mitt i stan, och sen blev vi sittande i många, många timmar.

Välkommen hem, älskade E!
Paketöppning på gång
Ida flirtar med fotografen?
Innie och Ida - glada som få!
Ida och Elina - sommarglöd
Helena, måttligt road av Innie som paparazzi...

Anna-Maria kikade förbi en sväng och passade på att krama Elina ordentligt

Vackraste Lina lyckades också komma loss en stund!

Monica, Innie och Elina - nu är vi på väg!!

Jag kan inte tänka mej en bättre start på sommarlovet, det här tog första pris, alla kategorier. Nu ska jag skriva packlista, börja arkivera terminens alla skolpapper och plocka fram vandringsryggsäcken - på lördag påbörjar jag min 27-timmars bussresa för att på söndag komma fram till Taizé i Frankrike. Jag ska ladda mina batterier, landa i mej själv och vila i min tro. Jag ska besöka mitt paradis på jorden.

// Innie

Vad är syftet?

När jag kikade igenom min bokhylla igår hittade jag en mängd pysselböcker i olika ämnen. Det kändes lite trist när jag insåg att nästan varenda en av de böckerna var köpta under tiden på avdelningarna och aldrig öppnade sen dess. Kanske fick jag en överdos av pyssel under mina år inom slutenvården, för pyssla var det enda jag kunde göra när jag hade vak, utegångsförbud eller alls var för trött för att kunna ta mej för något annat. Jag minns att jag dekorerade muggar till mina kontaktpersoner, jag gjorde smycken på löpande band och stickade halsdukar som hade räckt till ett helt kompani - men så var det också den enda terapi jag fick.

Länge har jag tänkt och funderat på vad som egentligen är meningen med en lång inläggning på psykiatrisk klinik. Vad är syftet? Jag förstår det när det gäller djupt deprimerade människor som för en kortare tid behöver återhämta sej och kanske också komma igån med medicinering eller ECT. Samma sak när det gäller psykoser eller bipolaritet, det krävs ibland sjukhusvård för att ställa in medicinen ordentligt och få igång ett fungerande nätverk. Men varför låser man inte unga människor månad ut och månad in, i åratal på en klinik som inte bedriver någon form utan vård. Mycket gott kan man säga om den moderna sjukvården, men det finns ju inget magiskt i väggarna och luften inne på psyk (snarare mögel..) som botar dålig självkänsla och självhat.

Att bli fråntagen allt man har och bli bettraktad som oförmögen att själ ansvara för sitt eget liv är bland det mest kränkande en människa kan utsättas för. När man läser forskning kring psykiatrisk vård uppger nästan alla patienter de låsta dörrarna som ett hot, och många tycker att den vårdande personalen utövar större makt än vad som krävs. Det här gäller även de patienter som vårdas enligt HSL, det vill säga som frivilligt vistas på kliniken, så det krävs inte mycket fantasi för att föreställa sej hur någon som tvångsvårdas upplever motsvarande vård.

Jag säger verkligen inte att inläggningar är onödiga, och flera gånger har de bokstavligen talat räddat mitt liv, men fortfarande måste det väl ändå finnas något mer? All den somatiska vården bedrivs på grunder av erfarenhet och vetenskap, men psykiatrin tycks bara drivas på rutin och ett så här har vi alltid gjort-tänkande. Jag har svårt att tro att någon blir frisk bara av att under åtta månaders tid vistas på en akutspykiatrisk avdelning. Den rent behandlande delen är ofta liten eller obefintlig utan vården är enbart en form av förvaring. Därför skaffade jag pyssleböcker, stickor, broderier och målarlådor. Därför grät jag när jag vägrades lämna avdelningen för att gå till arbetsterapin, och när den till slut stängdes för inneliggande patienter hade jag redan gett upp. Samtalsterapi var det inte tal om när jag samtidigt var underviktig eller destruktiv, allt var bara en väntan på att veckorna och månaderna skulle gå.

Jag önskar en psykiatrisk vård som bedrivs tillsammans med patienten. Jag önskar en kreativ miljö där patienterna på riktigt kan vara trygga för att som stärkta individer kunna lämna vården. Jag tror inte på det som många inom psykiatrin hävdar; att en allt för hemlik miljö skulle göra det svårare att skriva ut patienter - hur mycket man än försöker kommer en avdelning alltid att förbli en avdelning, och ett hemma alltid ett hemma. Tids nog tröttnar man på sjukhusmat och låsta dörrar, på nedkissade toaletter och landstingets underlakan. Säkert finns det en och annan som kanske skulle bli svår att sända hem igen, men jag tror att vinsterna skulle bli så enormt mycket större än förslusterna.

I min drömvärld är en psykiatrisk avdelning en plats man inte vistas på som straff utan för att få hjälp. Det är inte förvaringsbox för de individer som samhället inte lyckats hjälpa, utan en resurs för dem som periodvis har det svårt. Genom att låsa dörrarna, sanera avdelningen på vassa eller farliga saker, att använda hot och bältning och tvångsmedicinering och ständigt nyttja sin maktposition raserar man alla möjligeter till en lyckad vård. Ge istället möjlighet till att växa och utveckla på den nivå som patienten behöver. Ingen onkolog ger sin patient cytostatika utan att först grundligt rett ut vilken typ av tumör det är hon ska behandla, hur vårdhistorien ser ut och om det finns andra möjliga behandligsalternati - varför kan inte samma sak gälla inom psykiatrin?

Ge mej ljusa lokaler, högt i tak, upplåsta dörrar och en värdig människosyn. Ge mej musikrum med instrument, böcker, tidningar och pyssel, och ge mej terapeuter och samarbetsvilja mellan olika personalgrupper. Under tiden jag skriver det här flyttas ännu en tjej till rättspsyk, en psykotisk kille bältas fast när han slåss för sitt liv, några kvinnor blir nekade solskenspromenad på grund av personalbrist, och mannen faller i gråt när han tvingas berätta hela sin historia för en tredje läkare den här veckan. Nåt måste ske, för det här är inte okej.

// Innie