Här och nu

Det kostade många år av tvivel och frustration, självhat och förnedring, men äntligen tror jag mej faktiskt ha hittat en väg i livet att följa. Likt den som går genom bergas damm så är den ganska smal men ändå trygg. Det finns utrymmet för ett snedsteg utan att helt tappa kursen, men skulle jag ändå någon gång trampa fullständigt snett stillas fallet av det mjuka gräset omkring mej. Det är bokstavligen talat fantastiskt.

Jag har aldrig egentligen tyckt om ordet Normal, och sen jag påbörjade min utbildning har jag fåt än fler perspektiv som styrker att Normal egentligen är en ganska onormal företeelse. Trots det så känns det som att delar av mitt liv sakta börjar normaliseras, eller kanske snarare börjar likna ett sånt liv som omgivningen kan förvänta av en 25-åring. Länge var jag rädd för den stora massan, för att tvingas tillhöra dem jag obönhörligen inte tillhörde, men även där har min syn förändrats.

Tittar man på mej på lite avstånd så är jag nog hon som lyssnar på musik och skriver, som pluggar och sitter på Storan med en drink och ett skratt. Hon som går på konsert, promenerar med hunden och reser utomlands. Det är först när man kommer lite närmare som man kan se att det finns sprickor i fasaden, eller sånt som man inte väntat sej att finna. Men jag är nöjd med mitt liv. Jag vill inte radera alla år av ångest och depression för de har utan tvekan gjort med till den jag är idag. Visst kan det ibland var tungt att bära alla känslor, tankar, erfarenheter och rädslor, men jag vågar ändå säga att det var värt det.

Jag har fortfarande mina mörkar dagar, stunder när jag inte alls orkar och världen bara är grå och trist. Skillnaden mot då är att jag idag vet att det ljusnar, jag vet vad jag kan göra för att hjälpa mej själv, och jag vågar faktiskt göra det. Dessutom har jag så mycket att förlora på att låta mörkret ta över igen, och det är nog egentligen min största motivation - jag vill inte tillbaka till frihetsberövning och inlåsning, det är här jag ska leva mitt liv. Med dåliga dagar när allt känns motigt och jag är den fetaste människan i världen, och med de bra dagarna när jag svävar på rosa moln en meter ovanför marken. Men framför allt ska jag leva mitt liv även alla dagar däremellan - när krafterna tryter och motivationen sviktar, när vännerna bär mej och solen strålar. Mitt bland tentor och högmässor, bland shoppingrundor och hundpromenader, det är där jag ska leva mitt liv. Och på gratisfestival, så klart...

Rongedal förvånade och spred glädje till 20 000 Linköpingsbor

Utan tvivel den störste bubblaren, Patrik Isaksson. Han rev av en tio år gammal hit och plötsligt blev jag femton igen.. Mm..

// Innie

Konsten att sluta överleva och istället börja leva

Sen en tid tillbaka har bloggen en underrubrik; Tankestormar - om konsten att sluta överleva och istället börja leva. För mej är den där sista meningen oerhört viktig och central när det gäller psykisk hälsa och mående. Skillnaden mellan att med nöd och näppe överleva och att verkligen leva fullt ut är milsvidd. Under många år balanserade jag på den tunna, näst intill osynliga gränsen mellan livet och döden, jag utmanade våghalsigt det liv som givits mej och ägnade mina dagar helhjärtat till att överleva. På psyk skämtade vi ofta om att vi visserligen var heltidssjukskrivna, men att det minsann var ett heltidsjobb att hålla sej vid liv. Kanske låter det en smula banalt, men det låg oerhört mycket sanning i det.

Länge undrade nog både jag och min omgivning om jag ens skulle klara det första steget - att överleva. När Calle gick bort den där våren för två år sedan var det som att alla spärrar släppte och alla fördämningar brast. På bara några få försommarveckor hade jag raserat allt det jag byggt upp under tiden på behandlingshemmet, och alla mina drömmar skavde som splittrat glas i min sterila sjukhusbädd. Frivillig inläggning blev till tvångsvård, frigång blev extravak och medicinering blev övermedicinering, tvångsinjektioner och bältessäng. Friheten jag haft i april under Taizéresan rycktes burdust ifrån mej, valmöjligheter, ansvar, hopp och vilja - jag klädde av mej allt och med vårdens hjälp malde jag ner det till obefintligt damm.

Det sägs att man alltid klarar mer än man tror, att hoppet är det sista som överger människan, och att det som inte dödar stärker. Det kan låta som klyschor rakt igenom, men det sägs ju även att klyschor uppstår av en anledning - jag kan utan problem skriva under på allt samman. På något vis lurade jag både sjukvården, medicinen och döden självt genom att resa mej upp efter det fall som borde varit mitt slutord. Jag borstade gruser från mina kläder, lät skrubbsåren läka och påbörjade min vandring med hundafaldig kraft och målmedvetenhet. Sjukvården hade sagt sitt i frågan - det var rättspsyk som var den enda lösningen - och jag var inte längre mottaglig för det de ville kalla hjälp. Jag samlade den sista kraften, packade mina saker och lämnade det sjuka huset för att kliva ut i augustivärmen och ljuset. Där väntade livet på mej med vidöppna armar.

Mitt liv är inte längre en kamp om liv eller död, jag frågar mej inte varje morgon varför jag låtit en ny dag gry. Min livlina är inte längre en tråd skörare än spindelns, och nätet kring mej är stadigt och fast. När sjukvården försvann fick plötsligt andra delar plats på min scen. Kampen om överlevnad var inte längre nödvändig att utkämpa, den striden pågick bakom kulisserna. Omedvetet klubbade Miks ner den vrålande rakbladslängtan, och forumet knockade anoreximonstret. Nya vänner som inte lekte kurragömma med döden lockade fram skrattet och glöden i mina ögon, och ett år senare städade universitetet undan de sista resterna av min destruktiva längtan. Kvar blev en Innie som inte längre överlevde utan som helhjärtat kämpade för att lära sej leva det liv hon faktiskt välsignats med.

Ofta får jag anledning att blicka bakåt, och senast igår var historien och hälsade på i skolan. Vår föreläsning om Ångest hölls av en sjuksköterska som tidigare jobbat på sjukhusets psykiatriska akutenhet och var därför inte okänd för min del. Trots det uppenbarligt absurda i situationen blev föreläsningen en av terminens bästa och gav mej oändligt mycket mer än jag vågat hoppas på. Stora delar av det kunskapsmässiga innehållet besatt jag nog sedan tidigare, men när jag cyklade hem gjorde jag det med en underlig känsla av seger. Jag är inte kvar där jag var då. Jag överlever inte längre, jag lär mej att leva. Det är en process som pågår livet ut, men jag har äntligen hittat startplatsen. Jag lever.

// Innie (och det blev en helt annan blogg än den jag tänkt skriva, men ibland blir det visst så..)

Det ljusnar

I takt med att det ljusnar utanför fönstret, dagarna blir längre och soltimmarna fler, ljusnar också skolsituationen och hela mitt halvhysteriska liv. Varje dag är det något som faller på plats eller kan bockas av listan, och jag vågar nästan hoppas att jag kommer överleva fram till Taizéresan.

Idag var det avslutande basgrupp med basgruppsseminarium kring den kommunikationsrapport vi skrev under praktiken. Trots att jag i panik slängde ihop min på två dygn fick den god kritik och kunde raskt läggas i portfolion som ett godkänt moment. Dessutom är hela momentet med basgrupp nu godkänt precis som praktiken och andra spärrmoment och jag ska nu vara behörig att flytta upp till nästa termin. Resultatet från tentan i medicinsk teknik borde komma i slutet av denna eller början av nästa vecka, och jag har i alla fall en vag förhoppning om att det kan ha gått vägen.

Det är skönt att alla moment är avklarade och att det nu bara är föreläsningar och tentaplugg som finns på schemat. Jag är nöjd med det tentadatum jag blev tilldelad och kommer ha två lediga dagar mellan skolan och Taizéresan, lagom för att tvätta och packa. När jag väl är hemma igen från det solvarma Frankrike är det åter igen bara för att tvätta och packa om, för att sedan styra kosan söder ut igen mot Lund och mina vänners bröllop.

Kort och gott så tror jag att jag har återerövrat kontrollen i mitt liv, jag har svarat på alla mejl som blinkat i inkorgen, jag har ringt de samtal jag sedan länge borde gjort och i sista minuten bokat tid för klippning åt Celia så hon slipper dö av värmeslag nu till sommaren. Nu ska jag bara leta fram min lägenhet som lider svårt av post-praktik-och-rese-syndromet och ligger dolt under högar av ren tvätt, böcker och tidningshögar. Men det får nog vänta till helgen, nu ska jag dricka te och läsa immunologi.

// Innie

Bild på Hälsouniversitetes hämtad från Carlstedt arkitekter.

Huset från förr

Igår fick jag ett telefonsamtal av en vän som sen flera månader tillbaka är inlagd på psykiatriska kliniken här i Linköping. Det var längesedan vi träffades sist och vi bestämde efter lite överläggning med personalen att jag skulle komma och hälsa på henne idag vid lunchtid. Jag måste erkänna att det fladdrade både en och två fjärilar i magtrakten när jag parkerade cykeln i stället nedanför kliniken, och när jag öppnade dörren och kände den unkna, instängda lukten var det enda jag egentligen ville att vända om och gå ut i solen igen. Det fanns inte längre något tryggt eller välbekant i luften, dörrarna eller trapphuset, allt var bara slitet och nedgånget.

Besöket gick bra och jag fick faktiskt möjlighet att prata en stund med en av mina gamla favoritskötare tillsammans med min vän. Jag var lite orolig att det skulle väcka upp mycket gamla känslor och kanske framför allt den där diffusa och obehagliga längtan efter det sjuka, men det enda jag upplevde var instängdhet, avsmak och frustration. Här ska jag aldrig mer vara patient.

Igår hade jag och en annan vän anledning att prata en del om sjukdom och tillfrisknande, och tankarna före, under och efter en lång period av självskador och självsvält. Vi pratade ganska mycket om hur vi hanterar svårigheter i dag och vad som hjälpt oss hit. Jag vet att den terapeut jag fick ha under några korta månader under årsskiftet 2006-2007 är en stor anledning till att jag kommit så långt som jag har. Hon hjälpte att ordna upp det sista i mitt inre, hon öppnade mina ögon för nya sätt att tänka och var nog den första som egentligen såg vem Innie egentligen var, bakom alla fasader av svält och självskador.

När jag fick veta att hon skulla lämna kliniken och gå på tjänstledighet på obestämd tid blev jag arg, ledsen och rädd på samma gång. Arg för att hon tagit sej an mej för så korta månader, ledsen för att jag verkligen tyckt om henne, och rädd för att jag inte kunde förstå hur jag skulle klara mej utan henne. Nu är det ungefär ett år sedan hon och jag hade vårt sista samtal, och det är ytterst sällan som jag saknar min regelbundna terapi. Det var en ganska fantastisk känsla faktiskt, att inse att jag nog är klar med terapin. Färdigbehandlad tror jag aldrig att man blir, för hela livet är en enda stor terapisession, men i strukturerad öga-mot-öga-terapi, där är jag garanterat färdig för den här gången.

När jag besökte min vän idag kände jag mest frustration över att ingenting händer runt omkring henne. Ingen verkar veta hur länge hon ska vara där eller varför, hon bara förvaras som i väntan på mirakel. När jag lämnade avdelningen en dryg timme senare var jag stärkt i min övertygelse om att det nog vill till ett mindre under för att jag ska orka jobba inom den svenska psykiatrin - på en avdelning som denna skulle jag kvävas innan första lönekuvertet hittat till min dörrmatta. Hellre än något annat vill jag jobba inom psykiatrin för en större hjärtefråga har jag aldrig någonsin haft. Men så länge landstingen inte öppnar avdelningar likt den Sofia besökte så lär det inte ske i det här landet i alla fall. Men Norge är ju oerhört vackert, eller hur?

// Innie

Över en gräns

"Jag ska göra nånting
Jag ska slå er med häpnad
Gå över en gräns
Jag ska bryta mig ut"

När jag satt på bussen på väg ner till stationen i går upplevde jag något jag aldrig gjort förut. Jag bläddrade i gratistidningen Extra - Linköpings svar på Metro - och möttes på första uppslaget av rubriken "41 misstänkt mögelsjuka". Det här var den tredje artikeln om psykiatrin på US här i Linköping som förfaller av mögelskador medans landstinget och politikerna ser på. Jag läste ingressen men sen tog det tvärstopp; ilskan kokade och sjöd samtidigt som vanmakten och frustrationen exploderade och jag slängde instinktivt ifrån mej tidningen. Jag orkar inte läsa mer!

Genom alla år av självskador har jag sugit åt mej varenda rad jag kunnat hitta som skrivits om självskadebeteende och anorexi. Med glädje surfade jag runt på triggande hemsidor där benranglen och rakbladen avlöste varandra, allt för att riktigt kunna gräva ner mej i den misär som kunde kallas mitt liv. Böckerna jag bar hem på affären var uteslutande självbiografier om sexuella övergrepp, våld och misshandel och det tycktes inte finnas någon gräns för hur mycket elände jag klarade av. Kanske blev mitt egen kaos lite mindre när det stod i kontrast till andras lidande. Men aldrig, aldrig någonsin la jag ifrån mej en bok, stängde ner en sida eller slängde en tidning för att innehållet var för tungt att läsa, men det var precis det jag tvingades göra igår - vanmakten höll på att spränga mej i bitar.

"De jävlarna tog oss en efter en
De ljög och bedrog oss på sanningen
De jävlarna tog min älskling där
Från krönet av kullen kan jag se
Min förlorade värld"

Helena har redan bloggat om delar av historien kring psyk, men en kortfattad version kan nog ändå vara på plats. Psykiatrihuset har under flera års tid varit kraftigt mögelskadat och pengarna har som vanligt lyst med sin frånvaro. För tre-fyra år sedan renoverades hela kliniken för att bara något år senare få utrymmas akut. Beroende- och missbruksavdelningen har periodvis varit helt stängd och patienterna har hänvisats till gatan. Sjukskrivningarna hos personalen har skjutit i höjden och nu är det alltså minst 41 personer som anmält misstänkta mögelbesvär. '

Öppenvården har äntligen flyttat till nya lokaler, men kvar i det döda huset är heldygnspatienterna inom slutenvården. Men det bästa av allt är nog ändå att huset ska rivas inom loppet av fem år (om det inte faller ihop självmant innan dess) men före det ska hela kåken renoveras för absurda summor pengar! Det finns inga pengar till att bygga nytt, inga pengar till att flytta (hematologens uttjänta lokaler är för dyra), men det finns pengar till att renovera det som ska rivas. Logiken i det kommer jag nog aldrig att förstå, precis som politikerna nog aldrig kommer förstå min ilska eller frustration. Men en ny debattartikel är skriven och skickad till Corren, men det är nog mer tveksamt den här gången. Men tyst, det är jag inte länge till.

"Jag har varit tyst i tio dagar eller mer
jag tror jag slipar mina vapen, när ingen ser"

// Innie

Tidigare artiklar i Corren om ämnet:
Mögelproblem stänger avgiftningen
Psykiatrichef hoppar av
Om flytten av kliniken

Bild; "Skriet" av Edvard Munch
Text 1 & 2 ur "Ingenting" av Kent
Text 3 ur "Över gränsen" av Lars Winnerbäck

Skånekärlek

Pernillas möhippa med Geishatema -
den vackraste mön någonsin

Stöd IG - Individuell Geishahjälp!
Resultatet - två finare vinare ;-)

Selene - coolaste katten i stan!

Efter forton timmars möhippa var jag trött som en bäver, men det blev den bästa dagen på evigheter!

Söndagmorgon på Lundagator med vackraste syster - alltid saknad

Helgen avslutades i Malmö hos Lindavacker - solsken på gågator, glass, kramar, prat, skratt och värme, det finns inget bättre.

Sammanfattningsvis: Vad i hela fridens namn gör jag i Linköping?!

Nu är det tentahysteri och slutspurt på terminen. Jag sitter på stadsbiblioteket och panikskriver ihop min kommunikationsrapport och bollar med Piaget och Vygotsky. I natt måste jag läsa in barndiabetes och i morgon bitti ska jag skriva ihop en sammanfattning av praktiken inför slutbedömningen med min lärare. Det är hysteriskt nu, och värre lär det väl bli, men det spelar ingen större roll. Den sjunde juni åker jag till Taizé och då får jag andas - fram tills dess är det skola, skola, Zebraforum, skola, skola och skola. Och Lundalängtan, så klart...

// Innie

Destination; Skåne

Jag har haft en underbar vecka på BVC, barnavårdcentralen, och det var med viss separationsångest som jag lämnade praktiken i dag. Nästa vecka, som också är min sista, ska jag tillbaka till distriktssköterskorna där barnen är mer sällsynta. Den här veckan jag jag gullat med allt ifrån snosandes tvåveckors mirakel till femåriga bestämda kan-själv-madamer. Jag minns Sofias inlägg när hon hade gjort praktik på BVC, och jag får nog erkänna att mina egna känslor gick i liknande banor - det var svårt att inte "råka" kidnappa ett av alla knyten och ta med sej hem.

Nu är det fredag eftermiddag och om bara några minuter ska jag springa till tåget och hoppas innerligt att SJ är på bra humör så jag kan få resa utan timtals förseningar, det händer ju tyvärr inte så ofta. Jag ska ner till Skåneland och tillbringa första delen av helgen på systers korridorsrum och mysa, titta på film och snacka skit, för att sedan ta mej till Malmö och hälsa på Lindavacker. Det känns som att jag har en helg med god potential och mycket kärlek framför mej.

På måndag går praktiken in på slutspurten och på onsdag har jag både basgrupp och ska då kunna det mesta om barndiabetes, plus att en kommunikationsrapport ska lämnas in. Helgen kommer inte rymma många timmars studier så nätterna lär bli långa när jag väl är hemma igen. Men det är det faktiskt värt, nu ska jag leva, njuta och mysa!

// Innie

Diagnosernas värld

Under några dagar har det pågått en diskussion på forumet om diagnoser inom psykiatrin, nyttan med dem, fördelar och nackdelar och egna erfarenheter av diagnosticering. Eftersom det är ett ämne som engagerar mej mycket så blir dagens blogg en sammanställning av mina egna inlägg i diskussionen. Jag är medveten om att jag bloggat om det vid tidigare tillfällen, men jag tror det tål en upprepning!

Jag tycker att diagnoser ofta ställs alltför lättvindigt inom psykiatrin, och utan något egentligt syfte. Tittar man på den somatiska vården så är diagnosen så gott som alltid helt nödvändig för att kunna ge rätt behandling och läkarna gör sitt yttersta för att med så stor säkerhet som möjligt kunna slå fast vad patienten lider av. Det är, kort och gott, inte min erfarenhet av psykiatrin.

Precis som många andra fick jag min borderlinediagnos (BPD) efter ett enda TCI-test som gjordes en av de första gångerna jag var inlagd och kom sedan att följa mej under nästan sju år. Tyvärr har jag aldrig uppfyllt tillräckligt med kriterier från DSM IV för att egentligen kunna konstateras som BPD, men jag tror att diagnosen stått kvar av ren slentrian fram tills för ett år sedan när jag ställde chefsöverläkaren mot väggen och fick den bortplockad. Och visst kan jag förstå läkarkåren; om de får in en hysteriskt kräkandes 20-årig tjej med hundratals tabletter i magen, allt för få kilon på kroppen och oräkneliga stygn i armarna och det klart och tydligt står "Borderline" i diagnosen kan det ju vid första anblicken kännas ganska onödigt att ifrågasätta den diagnosen. Synd bara att ingen, under sju år, tog sej för att titta närmare än bara till de rent yttre attributen.

Det jag upplever som mest kränkande är nog att jag under fem års tid fått höra saker som "Men nu är det din personlighetsstörning som talar..." när jag sagt eller gjort sånt som inte passade in i läkarnas mall, eller "Det är bara DBT som hjälper personer med BPD, ingen annan terapi kommer på fråga för din del..." när jag bett på mina bara knän om att få en psykolog att prata med. Jag har inte tillåtits gå i ätstörningsvård på grund av min BPD, och tvångsvården kunde i princip fortlöpa enbart med min diagnos som grund - jag var ju impulsiv och oberäknelig! Antidepressiv medicin ville de inte gärna behandla mej med, mina djupa depressioner som sen flera år tillbaka var konstaterade försvann plötsligt när BPD kom in i bilden och mina antidepressiva delades mer spontant och byttes och ändrades flera gånger varje år.

Jag tror verkligen att diagnosen är viktig, men lika viktigt som det är i somatiken att ställa en korrekt diagnos, lika viktigt är det inom psykiatrin. En diagnos ska hjälpa läkaren, och i viss mån även patienten, att uppnå goda behandlingsresultat - inte stjälpa. En diabetiker behöver god kunskap om sin sjukdom, och jag förstår inte varför inte en person med BPD skulle behöva motsvarande kunskap?

När jag till slut gick in i strid för att få en korrekt diagnos sa min läkare rakt ut till mej att han ändå var tvungen att sätta någon form av diagnos på mej för att de skulle få ha mej kvar på uppföljning på psykiatriska kliniken. Utan diagnos får man tydligen inte behandlas på specialistenheter, varför han tvingades sätta nån luddig ångestdiagnos för att det skulle bli rätt i pappershanteringen. Det kallar jag byråkrati när den är som bäst.

Avslutningsvis måste jag understryka det en av våra medlemmar beskrev så fint i samma diskussionstråd, att man inte får glömma bort människan bakom diagnosen. Jag är inte främst min diagnos, jag är främst Innie. Idag är jag fri från både diagnoser och kontakt med psykiatrin, det finns mycket jag önskar hade sett annorlunda ut men det var ändå en enorm lättnad att kunna lämna kliniken med flaggan i topp. Den diagnos jag under så många år ifrågasatt och kritiserat plockades bort och jag är inte längre stämplad som varken hopplös eller störd. Till slut fick jag en kombination av antidepressiva läkemedel som fungerade oerhört bra, plus att jag äntligen fick börja i individualterapi hos en psykoterapeut och fick öppenvård för min ätstörning. Tänk om någon bara kunde lyssnat på mej då, för sju år sedan, vad mycket enklare allt hade kunnat bli.

// Innie

Den blomstertid nu kommer...

Efter att ha jobbat, pluggat och praktiserat under fjorton dagar i sträck var det gudomligt skönt att få ett drygt dygn av ledighet i helgen som gick. När jag gick hem från jobbet i söndags eftermiddag kände jag mej nöjd och aningen tryggare i tanken på att jag numera faktiskt är anställd och har ett jobb att gå till hela sommaren och när jag vill och kan under terminerna. Trots att mitt servicehus har runt tvåhundra vårdtagare och jag bara träffat en bråkdel av dem så känns det ändå bra och hoppfullt. Paniken som spelade efter mitt första arbetspass har stillats och nu finns det nog till och med en chans att jag kommer fixa det här också.

Efter att ha firat lillasysters tjugoårsdag i Mjölby under eftermiddagen tog jag tåget tillbaka till Linköping och tillbringade hela lördagskvällen på Storans uteservering med en strawberry daiquiri i handen. Det är sällan som jag ger mej ut på stans krogar eller alls dricker alkohol, men i lördags var det alldeles underbart. Jag, Monica och min nya arbetskamrat, tillika Monicas barndomsvän, satt i nästan fyra timmar och pratade och skrattade medan solen sjönk över hustaken och timmarna nådde midnatt. Sorlet på stora torget nådde oanade nivåer och det verkade som var och varannan Linköpingsbo befann sej på stan för att fira sommarens ankomst. För det går väl inte att tveka längre, sommaren verkar ha kommit till Östgötaslätten på allvar!

Hägg och syren blommar ikapp med äppelträd och japanska körsbärsträd. Tulpanerna och pingstliljorna i trådgården är redan i det närmaste överblommade och istället tar klematisen över och behöver bindas upp och stadgas för att kunna pryda entren hela sommaren. Trots att jag knappt har tid att njuta av den exploderande naturen är det ändå en vacker ram till min hektiska verklighet. Bara några få veckor är kvar fram till sluttentamen och mycket ska hinnas med tills dess. Nu intensivpluggar jag genomförandet och omhändertagandet av ventrikelsond, KAD, venprov, PVK, CVK, oxygenterapi och subkutan venport och på onsdag (i övermorgon!!) är det dags för praktisk och teoretisk tenta. Trots att jag är kräknervös över att genomföra en praktisk tenta, och dessutom (riskera att misslyckas) inför tre av mina kursare så har den riktiga tentaångesten ännu inte infunnit sej. Kanske har jag för mycket annat att göra, kanske har bebisarna på min praktikplats på BVC en lugnande effekt, kanske gör solen och häggen sitt, kanske har jag bara insett att jag inte kan göra mer än mitt bästa. Jag duger nog ändå.

// Innie

Bild från Aftonbladet.se

Tvångsåtgärder

Igår väckte tv-nyheterna liv i en gammal debatt om åtgärder mot barn som skolkar. Föräldrar i Motala har nu dömts till tiotusentals kronor i böter för att deras barn skolkat från grundskolan. Domen grundar sej på svensk lag om skolplikt och har föregåtts av diverse olika tvångsåtgärder, bland annat försök att tvångshämta barnen till skolan. Trots att jag egentligen inte är insatt i frågan väckte den enorma känslor hos mej och jag satt i en timmes debatt med min pappa i går kväll.

Jag är emot tvång och bestraffning, rätt och slätt och utan skrupler. Jag har mycket svårt att tro att bestraffningspsykologi i längden kan göra något gott, och att använda tvångsåtgärder som problemlösningsmetod är för mej en förlegad och gammeldags uppfostringsmetod. Jag är däremot inte förespråkare av sjuttiotalets "fria uppfostran" där allt är tillåtet utan gränser; snarare tvärt om. Barn (och vuxna också för den delen!) behöver fasta ramar och tydliga gränser, och ett visst mått av tvång är nog många gånger inkluderat, men att renodlat välja tvångsåtgärder eller bestraffningssystem för att komma till rätta med problem är för mej helt vanvettigt.

Kanske kommer min starka inställning från alla år inom psykiatrin då tvång varit min vardag, och tyvärr även där maktmissbruket ofta slagit igenom. För en tid sedan bläddrade jag och igenom en del av alla mina journalanteckningar, och det som slog mej gång på gång var frånvaron av min egen åsikt, min egen beslutsförmåga och min möjlighet till att påverka. Överallt finns anteckningar om konverteringsbeslut, extravak och indragna persmissioner och restriktionerna kring matportioner, besöksförbud och vilka saker jag fick och inte fick ha på mitt rum fyller ut halva min journal. Ingenstans står det något om hur jag egentligen mådde, hur jag egentligen ställde mej i alla frågor, och aldrig någonsin finns en ärlig redovisning av mina åsikter. Raljerande toner som att "Patienten förnekar bestämt.." när läkaren inte alls trodde på mitt ord följer som en röd tråd, precis som uttrycket "God formell och utslätad emotionell kontakt...". Trots att jag har hundratals sidor text som ska handla om mej och min sjukdomstid, så känns det mest som en enda redovisning över hur mycket makt som togs ifrån mej.

I lagen om psykiatrisk tvångsvård finns en mängd intressanta paragrafer och punkter som jag mer än gärna skulle vilja diskutera med psykiatrins läkare och beslutsfattare, för jag kan inte förstå hur man ska tolka lagen för att rättfärdiga deras tvångsåtgärder. Så fort en patient konverterats eller intagits enligt LPT har man exemplevis alltid rätt till en kontaktperson som är oberoende av sjukhuset och kliniken. Jag vill minnas att raden alltid fanns med i domslutet efter mina länsrättsförhandlingar, men inte en enda gång har läkarna eller personalen förklarat för mej vad det inneburit eller lyft ett finger för att hjälpa mej med att ordna någon åt mej. Åratal har jag spenderat på LPT, i panik gråtit över frånvaron av vänner, terapeuter och behandlare, men aldrig att förslaget ens dryftades.

Likaså står det tydligt att beslut om kroppsvisitering ska fattas av klinikens chefsöverläkare vilket det inte finns en enda notering om i mina journaler, men hundratals är de gånger jag fått klä av mej inför främmande människor. Tvångsåtgärder ska över huvud taget användas sparsamt och endast då ingen annan lösning finns, men det är knappast varken min eller mina medpatienters uppfattning. Patienter får spännas fast när det finns en uppenbar skaderisk men det ska ske kortvarigt. Två timmar finns i min journal, men ytterligare två timmar är mörkade eftersom jag vet att jag låg där i fyra timmar då jag ständigt frågade den vakande personalen om tiden.

Har jag blivit något bättre av all denna tvångsvård? Kanske har den räddat mitt liv, kanske var det så att jag lyckades avsluta det när den sista tvångsåtgärden skulle sättas in och jag remitterades till rättspsyk. Det är inte möjligt att tvinga en människa till
fri(sk)het och livsglädje, och nu i efterhand har jag ett stort jobb kvar i att bearbeta alla trauman sen psykiatrin. Det är inte min egen sjukdom jag minns som värst, utan tvånget, förnedingen och bestraffningarna. Jag är fullt medveten om att tvång ibland är nödvändigt och ett visst mått av tvång kan vara rättfärdigat, men långt ifrån i den utsträckningen jag själv erfarit. Tyvärr är jag inget unikum, utan har snarare varit förskonad från den värsta formen, men jag vet vad det innebär att bli fråntagen allt. Alltså tror jag inte att 20 000 i skadestånd kommer att föra en mobbad tonåring tillbaka till skolan.

// Innie

Mittutvärdering

Igår var det mittutvärdering på praktikplatsen och det känns väldigt konstigt att jag snart avverkat halva min praktikperiod. Kursansvarig på skolan kom till vårdcentralen och tillsammans med min praktikhandledare satt vi en timme och diskuterade mina förmågor under placeringen. Som jag nämt förut har jag länge känt att jag ständigt utvärderar skolan och lärarnas prestationer utan att få speciellt mycket respons, men igår kändes det faktiskt som jag fick ganska mycket tillbaka och kan känna mej trygg i att det jag gör är bra och utan tvivel godkänt. Det var väldigt skönt att höra att jag presterade det som förväntades av mej och mer där till, och att kontaktläraren kunde avsluta samtalet med att kryssa i rutan för "tillfredsställande resultat".

Egentligen har jag ju ägnat hela min andra termin åt att läsa barn och barns utveckling, men än så länge har det varit ganska ont om patienter under femtio år på mottagningen. Nästa vecka ska jag dock vara på BVC och då vaknar förhoppningarna igen. Trots att jag mest ägnar mina dagar åt bensår, diabetessår och insulinsprutor så känns det ändå som att praktiken är väldigt givande. Vårdcentralen är nog inte min framtida arbetsplats, men jag lockas onekligen av sjuksköterskornas självständiga arbete. Jag hade gärna sett att jag läst någonting alls om sårvård före den här praktiken eftersom jag inte riktigt tycker om att arbeta med sånt jag inte har någon teoretisk grundkunskap för, men istället läser jag så mycket jag kan och orkar på fritiden och ser till att agera frågvis student så fort tillfälle ges. Sakta börjar jag lägga en grund för mitt kommande yrke och jag kan ana en tillväxt av trygghet och säkerhet i min blåvita tunika och stolta namnskylt.

Slutligen måste jag ge all min respekt, mitt största GRATTIS och enorma lyckönskningar till Sofia som fått kontrakt sin andra bok! Hon har skrivit en bok om självskadebeteende och jag tar mej friheten att citera ett par rader från hennes blogg;
En bok om vad det är, hur det fungerar, hur man kan hjälpa sig själv och hur man kan hjälpa andra. En bok i sann, konstruktiv Zebraforum- anda, där dessutom ett antal skribenter från forumet bidrar med sina texter och erfarenheter.
Med andra ord; precis en sådan bok som behövs, som saknas och som kommer fylla stor funktion för drabbade, anhöriga, behandlare och allmänheten. Återigen, stort grattis Sofia - allt ditt slit har äntligen gett utdelning!

// Innie

The Pilgrims Way

Jag är hemkommen igen från England med så mycket upplevelser och intryck att sortera och värdera att jag knappt vet hur jag ska tänka utan att slå knut på mej själv. Jag är tröttare än jag någonsin kan minnas jag tidigare varit efter ett läger, stoltare än på länge, tryggare än jag trott jag skulle vara och gladare än man alls skulle kunna tänka sej. Veckan med konfirmanderna har varit underbar, pissjobbig, glädjefylld, tröttsam, vacker, konfunderande och alldeles, alldeles underbar! Vi åkte till England för att vandra The Pilgrims Way, en mycket gammal pilgrimsled, med målet att nå Canterbury Cathedral. Två dagar vandrade vi på den Engelska lantbyggden och såg allt från ett kråkslott, en sönderbombad kyrka från andra världskriget och mängder av pittoreska brittiska radhus till kilometervida rapsfält, murgrönsklädda trollskogar och tusentals får och lamm.

Vi har sett Dovers vita klippor, om än inte i solnedgång så i underbart soldis en strålande eftermiddag, och klipporna var verkligen vita även på riktigt. Vi har ätit lunch i franska Dunkerque och vandrat på stranden och fascinerats av tidvattnets näst magiska krafter.

Slutligen har vi fått det bekräftat för oss att britterna har en underbart humor, efter att ha passerat en uppsjö med kreativa "Varning-för-hunden-skyltar". Klar vinnare blev nedanstående kandidat. Tyvärr var inte alla britter lika käcka och efter en smärre incidens i form av en rak höger utdelad mot en av våra struligare konfirmander hittade jag mej sittandes som tolk i ett polisförhör med brittisk polis. Nota bene; jag har polisskräck...
Slutligen fick jag (allt för) många chanser att praktisera mina sjukvårdskunskaper och blev ju redan innnan resan utnämnd till sjukvårdsansvarig ledare. Lite naivt hade jag väl hoppats att rollen inte skulle vara allt för betyngande, men lagom till avfärd fick jag en lapp i min hand med en medicinlista och sen var friden bruten. Jag har lindat miniskskadade knän, tagit hand om blåtiror, bedömt magkatarrer, behandlat illamående åksjuka, vätskat upp uttorkade konfirmander och lärt mej att fjortonåriga astmatiker som inte är följsamma med sin medicin inte bör få resa utomlands. En puls på 120, hyperventilation och dimsyn är ingen rolig upplevelse som ansvarig ledare, utomlands, utan avslutat utbildning.

Men ändå, när de sex dagarna passerat och vi tog vår sista paus på en rastplats norr om Jönköping var det ändå svårt att inte bli sentimental och gråtmild. Det har verkligen varit en sjukt jobbig vecka med fyra eller fem timmars sömn varje natt och arbete varenda vaken minut. Den enda ensamma tiden man fått har varit de sekunder man gått på toaletten, eftersom vi sovit i samma sal som konfirmanderna, ätit med dem, åkt buss med dem, vandrat med dem, duschat med dem, skällt på dem och kramat på dem. Och trots allt så längtar jag redan tillbaka.

Resan till Canterbury har gett mej så vansinnigt mycket, jag har lärt mej oerhört mycket om mej själv, hur jag är som ledare och hur jag fungerar i kritiska, skarpa och stressade situationer, och för en gångs skull så tycker jag faktiskt om det jag upptäckt. Visst låter jag ibland som en repig grammofonskiva som hakat upp sej på gnällstycket, men ofta känner jag mej ändå kompetent, bra och behövd. Helt fantastiskt.

// Innie