Bye Sweden Hello England!

Packningen har gått in i slutfasen och mitt största problem i kväll är att väskan är obehagligt tom. Det ger mej enbart dåliga vibbar - jag måste ju garanterat glömt nåt hysteriskt viktigt. Typ mitt huvud eller så. För passet, pengarna, försäkringsbevisen och medicinerna tar ju väldigt liten plats och är redan ordentligt nedpackade, så det måste liksom vara nåt annat. Eller så har jag helt enkelt fått tag på en för stor resväska... "Låt mina fötter få gå,
på vägar du vill jag ska vandra
Hela mitt liv vill jag tjäna dej"

Om två dygn kommer jag att gå och lägga mej på golvet i en församlingssal i den lilla orten Wye - det känns märkligt, konstigt, härligt och underbart på samma gång. Om ytterligare några kvällar kommer jag vandra upp till Canterbury Cathedral och sätta mej i kyrkbänkarna och lyssna till evensong. Helt magiskt. Och om ganska exakt en vecka kommer jag blogga igen, och ge er små guldkorn och ögonglimtar av den härlighet jag hoppas att få uppleva. Men tills dess får bloggen vila upp sej och ta det lugnt. Allt gott!
"Må din väg
Gå dej till mötes
Och må vinden vara din vän
Och må solen värma din kind
Och må regnet vattna själens jord
Och tills vi möts igen
Må Gud hålla,
hålla dej, i sin hand"
Irländsk avskedsbön

// Innie

Från kaos till koll

Saker och ting har äntligen lugnat ner sej, eller snarare har jag lyckats få kontroll över tillvaron igen. Jag tillbringade hela dagen igår tillsammans med min vän Monica och vi pratade lite om min förmåga att "göra en Innie" - ketchupeffekten på projektfronten. Men på något underligt vis lyckas jag alltid få ihop det till slut. Trots att jag kan stå med tio bollar i luften samtidigt och känna paniken växa så får jag dem alltid att landa snyggt och prydligt där jag vill ha dem när kaoset är över.

Mycket tror jag hänger ihop med att jag, äntligen, lärt mej att inte oroa mej i onödan. Tidigare hade jag en fenomenal förmåga att oroa mej för allt och då får man verkligen ingenting gjort. När jag blir för stressad är det som att hjärnan stänger av, och jag får ingenting alls gjort av allt det jag måste. För några år sedan tipsade en vän mej om något jag till stor del tagit fasta på - om man är stressad och har mycket att göra men inte känner att man hinner med något alls ska man genomföra allt som tar mindre än tre minuter direkt. Det vill säga, har du sett hur blommorna i fönstret vissnar ner för var dag, eller irriterat dej på klädhögen i soffan; vattna blommorna med en gång och sortera in kläderna i skåpet direkt. Det stjäl mer energi att oroa sej och irritera sej på så små projekt, än vad det gör att genomföra det.

Den tankegången överförde jag på resten av mitt liv, delvis efter att även ha läst Anna Kåvers bok om Accetpens. När det är helg kan jag faktiskt inte göra något åt de ärenden jag behöver uträtta på försäkringskassan och alltså finns det ingen anledning att lägga energi på att oroa mej för om jag kommer få tag i min handläggare eller inte. Jag åker till England på tisdag, men det finns ingen anledning till att jag idag oroar mej för hur jag ska kunna sova eller vila med alla konfirmander runt omkring mej - det får faktiskt lösa sej på plats och ställe. Och helt plötsligt har jag fått kraft och ork till så mycket mer än jag hade för bara några år sedan. Kontroll på mina tankar, helt enkelt.

Allt det här gör att jag idag är redo att göra i ordning min packning, ordna musikfiler på datorn och fundera över min matsäck. Pass och pengar ligger i ett kuvert tillsammans med mina försäkringspapper och sjukvårdskortet från försäkringskassan. Regnjacka och ecco-sandaler köpte jag i helgen, precis som kåsa, tallrik och remmar till ryggsäcken. Frälsarkransen ska jag leta upp i källaren och sånghäftet ska jag pula med i kväll. Om en timme kommer mamma och Jackie hit från Jönköping och ska umgås och vara assistent och underhållare under min packdag. Jobbintroduktionen gick bra, praktiken flyter på och imorgon ska jag vara på diabetesmottagningen. Från totalkaos, till totalkoll. Eller i alla fall tillräcklig koll, och det duger bra för mej.

// Innie

Hysteriskt

Ojojoj... I tisdags bloggade Sofia om sin kaotiska vardag, och jag kan inte göra annat än att hänga på kaostrenden - den härskar nämligen även här hos Innie. När jag under min promenad hem från pendeltåget tidigare ikväll samtidigt läste forskningsartiklar insåg jag att jag blivit en jäkel på att jonglera med tid och abetsuppgifter, men jag är ganska dålig på att hålla allting i huvudet.

Just nu har jag alldeles för många projekt på gång paralellt och så fort någon ber mej att göra något, ringa någon, mejla någon eller över huvud taget komma ihåg något är mitt standardsvar; "Om du inte hört nåt om X dagar så hör av dej igen, mitt minne är lite överbelastat just nu..." På något underligt vis har jag ändå ännu inte missat någonting viktigt, inte orsakat några större katastrofer och inte riskerat varken mitt eget eller mina patienters väl och ve. Min hjärna tycks ha lärt sej att hålla det viktigaste i huvudet och resten i benen, en egenskap jag tacksamt välkomnar.

När jag i måndags kom hem från första dagen på praktiken och somnade som en klubbad säl klockan sex på kvällen insåg jag att jag lyckats göra en Innie på riktigt. Jag har en förmåga att leva mitt liv efter ketchup-modellen; Först händer ingenting, ingenting, ingenting och sen händer ALLT på en gång. Den här veckan har jag praktik på vårdcentralen måndag till torsdag och lägger om bensår och ger insulinsprutor åt höger och näster. I morgon och på lördag har jag introduktion på mitt nya jobb och ska gå brevid för att lära mej uppgifterna. Söndagen kommer vikas åt packning, plugg, tvätt och förberedelser inför resan. Måndag är det dags för praktik igen och på tisdag ger jag mej iväg sex dagar utomlands med 31 stycken fjortonåriga konfirmander. Giv mig styrka.

Någonstans mellan nu och sen borde jag dessutom skriva en sammanfattande uppsats på 2000 ord och kommunikation och kommunikationsteorier kring barn och sjukvård, och förbereda mej inför min praktiska tenta om två veckor. Men där någon stans loggar min hjärna ut. Mitt största problem nu är att jag måste hinna köpa en regnjacka, en kåsa och en regncape någon gång före tisdag. Och sammanställa ett sånghäfte. Men först ska jag sova.

// Innie (som med lyckat resultat tagit sitt första venprov!)

Gräsänkling blues

Winnerbäck väntar på ett regn och basen dunkar i rummet, i mina fötter mot golvet och i ryggen mot soffan. Datorn susar lågmält och välbekant, bilarnas motorer rusar från gatan och någonstans slår en granne igen sin dörr. Ändå är det skrämmande tyst och dött här hemma. Inga tassar mot parketten, inga snarkningar från korgen och inga gnisslande nyvakna gäspningar - Celia har åkt hem till pappa och lämnat mej ensam i en tom, tyst och opersonlig lägenhet.

Det är konstigt hur man vänjer sej vid ljud som egentligen inte finns, och hur kallt det blir när de försvinner. Även om hon ligger tyst och sover i soffan i fyra timmar, så får lägenheten puls när hon är här, det finns ett öra att klia och en nos att pussa när man passerar på vägen till bokhyllan. Nu är här bara tomt, och jag blir lika överraskad varje gång hon åker iväg. Men imorgon, efter en heldag med konfirmanderna, följer jag efter och sen väntar fem veckor praktik med pappaboende.

Jag fick jobbet igår, och börjar min introduktion redan på fredag om en vecka. Helt underbart, och samtidigt så läskigt att jag nästan går i bitar! Jag har fortfarande svårt att tro på mej själv, tro att jag faktiskt kan tillföra någon mer än katastrof, och svårt att tro att det nu är jag som ska ta hand om och ansvara för andra människor, och inte tvärtom. Men någonstans vet jag att jag kan, jag vet att jag är bra med människor, jag ska bara försöka tränga undan alla jantelagstankar och leva på att jag är bra. Precis lika bra som alla andra.

Imorgon är det konfirmandträff och jag roar mej med att leta sånger och texter för att kunna klippa ihop ett sånghäfte till bussresan. Pengarna är växlade och passet framletat. Jag hoppas innerligt att det är snäll passkontrollant, för jag kan inte påstå att mitt foto är direkt välliknande - långt, korpsvart hår, blek hy och inga glasögon. Men jag lovar, herr passkontrollant, det ÄR jag. Min enda räddning är att ingen vore bov i världen är så dum att försöka mygla sej in på ett foto som mitt. Hoppas bara att spärrvakterna har samma åsikt.

// Innie

Vår värld namnet

Det händer ganska ofta att jag stannar upp ett ögonblick tänker "va coolt, nu är det vår/jul/sommar/höst och jag är inte inlagd, jag är fri(sk) och mår bra" för att stunden senare fortsätta med det jag höll på med. Men de allra flesta tider på året, som för andra är förknippade med glädje och ljus, har för mej inneburit ångest, svält och inläggning. Och trots att det nu faktiskt gått nästan två år sedan den stora brytpunkten, blir jag fortfarande alldeles lyrisk och stolt när jag inser hur jag kliver framåt.

Våren brukade alltid vara min upptakt på den verkliga krisen, men i år har allting varit totalt tvärt emot, nu är det upptakten på något levande och lovande. Ikväll har jag ägnat tre timmar åt planering, samtal och information i kyrkan, i den ledargrupp jag precis trillat in i. Om tolv dagar, nästa tisdag, reser jag nämligen som konfirmandledare till Canterbury i England. I fem dagar ska vi åka buss (sverige-danmark-tyskland-holland-frankrike-england), leka, prata, fira mässa och gudstjänst och pilgrimsvandra. Vi utgår från Dover och tar oss sedan upp till The pilgrim's way för att vandra den sista biten mot Canterbury Cathedral. Vi ska fira mässa i katedralen och lyssna till brittiska gosskörer, få en guidad tur i kyrkan, och som avslut på resan få några timmar på egen hand i Canterburys butiker. Trettio konfirmander och sex ledare, vi är ett bra team och jag känner mej verkligen stark och inspirerad att ge mej av - det finns alla chanser för att det här blir en toppenresa!

Konfirmanderna har jag inte träffat än, jag halkade in på ett bananskal och ska träffa dem första gången på söndag, en vecka innan vi reser. Men innan jag träffar dem ska jag imorgon gå på intervju för ett sommarjobb på ett servicehus, jag är hysteriskt nervös och samtidigt cool lugn. Det får gå som det går och jag kan inte göra mycket åt det. Direkt efter söndagens konfirmander åker jag några mil söder ut för att göra mej hemmastadd hos pappa, för på måndag morgon påbörjar jag min vårdcentralspraktik. Även inför den är jag hysteriskt kräknervös, men inte heller där kan jag påverka så mycket. Det kommer lösa sej. Om några veckor är det praktisk tenta, sedan kommer den teoretiska, sen ska jag hälsa på syster i Lund och sen reser jag troligtvis till Taizé, sen gifter sej min älskade vän och plötsligt är det mitt i sommaren och våren är avklarad. Inget depp, ingen svält och ingen tränigsnarkomani. Bara vänner, resa, kärlek, sol, glass, plugg och liv. Det tycker jag är en vår värld namnet.

// Innie

Förvalta eller förtränga

Igår var jag och hälsade på en vän på sjukhuset, eller snarare så satt vi och pratade utanför entrén. Jag har ännu inte orkat ta mej upp till avdelningen och besöka henne där eftersom jag fortfarande varken är säker på min egen eller personalens reaktion, så ett tag till ses vi nog i solskenet istället. Eftersom hon inte får vara ensam så satt en personal med oss hela samtalet, och efter en stund gick det upp för vårdaren att även jag varit patient på kliniken, men att jag nu läste vidare till sjuksköterska. Hon ställde en fråga som jag, trots att jag tänker på det varje dag, hade väldigt svårt att besvara i ett par korta meningar; Tycker du att du kan ha någon nytta av dina år som patient, nu när du läser till sjuksköterska?

Spontant ville jag självklart svara ja, vilket jag också gjorde, men när jag skulle försöka förklara varför och på vilket sätt blev det mer komplicerat. Det bästa jag svar jag kunde ge henne var att jag vet hur det är att vara patient, men det kändes samtidigt så platt - är det verkligen det enda jag kan dra nytta av? Ju mer jag tänker på det, desto mer förvirrad och insnurrad blir jag i alla mina funderingar.

Jag tror visst att jag kan ha nytta av att själv ha varit patient, både i stort och smått, men jag vet inte om det är tillräckligt, och framför allt vet jag inte hur jag ska använda mej av allting. Det spelar ingen roll att jag vet precis hur svettigt och äckligt det är att ligga på skyddsplasten man gärna bäddar med i sängen, att jag vet hur vansinnigt smärtsamt det är att sätta en sond utan bedövning eller hur genant det känns att behöva hjälp till toaletten - det gör ju inte lidandet mindre för mina patienter! Snarare gör det bara ont i mej att känna kväljningarna komma när sköterskan trycker ner sonden i halsen på patienten och glatt uppmanar denna att svälja - vad spelar det för roll att jag kan beskriva den känslan in i detalj?

Någonstans har jag ändå en förhoppning om att jag kan förmedla någon form av trovärdighet och trygghet till mina patienter. Ofta är det ju inte de verbala orden som säger mest, och kanske kan en aningens mjukare och lugnare intravenös injektion än vanligt vara tillräcklig kommunikation - jag vet att det här kan vara obehagligt så jag gör allt jag kan för att underlätta för dej. Det är dagar då jag känner mej kompetent och bra, när jag tydligt märker att jag kan ge patienten bästa möjliga vård efter kunskap och erfarenhet. Men vissa dagar tvivlar jag starkt på min förmåga att någonsin kunna utveckla det professionella förhållningssätt alla talar om, och känner mej istället bara trängd och snärjd av två randiga armar och ett söndertrasat förflutet. Det är verkligen inte lätt. På måndag är det dags, då går jag ut på min första långa praktikperiod och nu är det fem veckor vårdcentral och BVC som gäller. Jag är nervös som få men är ändå nyfiken och positiv; det ska bli väldigt, väldigt roligt. Det är nu det börjar på riktigt, nu ska en sjuksköterska ta form i Innie! Det är häftigt.

Vad tycker du som själv lämnat en sjukdom och jobbar eller utbildar dej inom människoyrken? Hur kan du dra nytta eller få problem av ditt förflutna, och hur löser du det? Vad är det viktigaste, och vad ska man undvika? Lämna mer än gärna en kommentar här intill!

// Innie

Döden

Jag har insett att jag inte är så bra på det där med döden, jag står alltid lika oförberedd, oförstående och chockad när den väl kommer för att hämta hem någon. Vissa tycker kanske att man aldrig kan vara förberedd på döden medan andra hävdar att döden alltid är ibland oss. Enligt österländsk tradition säger man att när någon föds till jordelivet är det sorg och tårar i himlen, och när någon dör från oss i människovärlden, är det fest och kalas i himmelen. På många sätt tycker jag om den bilden, även om jag i övrigt inte tror på reinkarnation. Men den ger på något vis en mening åt det vi i Sverige ofta räds mest av allt - döden.

Beskedet om att Engla igår hittats mördad berörde mej djupt och jag kan egentligen inte riktigt förklara varför. Självklart är det alltid gräsligt när en så ung människa dör, och när det dessutom ligger ett brott bakom blir ju traumat än större, men ändå väntade jag mej inte att reagera så starkt. Jag kände inte Engla, hade bara följt hennes försvinnande via media, precis som miljontals andra svenskar, men ändå gör det så ont. Kanske för att jag fortfarande hoppades på att hon hölls undangömd, kanske för att jag helt enkelt är väldigt dålig på död.

När Calle gick bort efter ett knappt års intensiv kamp sprang jag i full fart in i chockens, förnekelsens och panikens vägg. Pang! Jag hade verkligen inte förstått att han, min älskade Calle, kunde dö ifrån mej, det var för stort och obegripligt. Den sommaren låg jag inne och vårdades intensivt på ett par olika avdelningar och träffade ett otal läkare varav jag minns en särskilt tydligt. Jag försökte lite tafatt berätta om Calle och hans sjukdom, och min chock över att han till slut avled. Läkarens kommentar var kort och iskall "Men förstod du inte det, trodde du verkligen att han skulle överleva?" Ja, jag gjorde faktiskt det. Mycket kan jag och mycket förstår jag, men döden är mej övermäktig.

Tidigare ikväll hittade jag gamla skivor med Calles musikfiler som jag började lyssna igenom. Plötsligt sjunger Robert Broberg i mina högtalare, fast egentligen är det ju Calle som sjunger till mej, så som han gjort så oändligt många gånger förr. I musiken kan jag koppla av, sörja, gråta, skratta, minnas, andas och leva. Döden må vara stor och skrämmande, men livet är större.

Stolt jag slår en volt

när du säger att du vill att jag ska va

din kille!

Vill slå en till va

din kille, varje da

din kille, oh la la

din kille!

// Innie

text från RobertBroberg.se

Engla

Man har äntligen hittat lilla Engla, men hon är inte längre i livet. Lastbilschauffören som polisen häktat har nu erkänt mordet på Engla och dessutom mordet på Pernilla år 2000. Jag är alldeles skakig, arg, och illamående och tårarna trängs i ögonvrårna, men här brinner ett ljus för Engla och hennes familj. Det jag tänker om vad 42-åringen gjort är inte värt att skrivas ner, men jag undrar vad som kan driva en människa till sådant vansinne att kidnappa och mörda en okänd, oskyldig tioåring.

Livet kan vända i ett ögonblick, ingenting är självklart. Var rädd om dej själv och var rädda om varandra. Varje ögonblick är liv.

Aftonbladet
Expressen

// Innie

Förkylt missbruksproblem

Våren tycks ha fått ny fart, och idag strålade solen och fåglarna sjöng ikapp i träden. Gatorna i mitt kvarter har den sista veckan sopats och borstats rena från vinterns grus och sand, och doften av fuktig asfalt blandas med solvarm jord, och jag har till och med sett blommande japanska körsbärsträd. Kanske vågar man hoppas på att värmen och livet är på gång nu.

Själv har jag lyckats bli förkyld, igen. Efter nästan tre veckors hostande, snorande och heshet fick jag två i princip friska dagar, men så i fredags var det dags igen och nu nyser jag som aldrig förr och jag skäms när jag vaknar mitt i natten och hoppas att min hosta inte ska väcka mina stackars grannar - lägenheterna är inte direkt överdrivet ljudisolerade... Solslenspromenaderna blev idag varken så många eller så långa som jag hade önskat, men ändå lyckades jag nog insupa en acceptabel dos D-vitamin och dagsljus.

Imorgon är det basgrupp och för första gången på länge känner jag mej ruggigt osäker på vad jag kan eller kanske snarare på vad jag borde kunna. Eftersom Celia opererades i onsdags när gruppen ställde frågorna och bestämde problemområdet så har jag bara fått uppgiften skriftligt och har ganska dålig koll på vad som förväntas av mej. Scenariot heter "Droger, missbruk och våld" och handlar om sjuksköterskans roll i relation till dessa ungdomar. Jag har letat med ljus och lykta efter böcker, handlingprogram eller artiklar men allting handlar antingen om vuxna missbrukare, eller barn till missbrukare men knappt någonting har jag hittat om ungdomar som själva är i situationen.

Samma fråga kvarstår sen innan jag fick min basgrupps frågor - är det här verkligen primärt sjuksköterskans anvsarsområde? Självklart kan sjuksköterskan arbeta på beroendekliniker eller på behandlingshem, men någon egentlig vård bedrivs ju inte direkt inom hälso- och sjukvården, det mesta tillhör ju socialtjänstens ansvarsområde. LVU, lagen om vård av unga, berör ju snarare socionomer än sjuksköterskor, och det preventiva arbetet verkar ju vara förlagt till skolor och föreningar och alltså inte heller där till sjukvården. Nej usch, jag känner mej mest förvirrad och oförberedd, så jag läser lite till om LVU och drogtester och hoppas att det går igenom imorgon. Dessutom är det ingen lätt uppgift att plugga när hjärnan känns som en enda stor smittförande geléklump och få argument tycks bita på sängens starka dragningskraft. Kanske kan jag drömma mej fram till sjuksköterskans roll i vården av missbrukande ungdomar?

// Innie

Slumrande vår

Himlen är tjock av gråa, kompakta moln, regnet hotar att börja ösa ner vilket ögonblick som helst och termometern kämpar för att hålla sej över nollan. Det känns som att naturens utveckling stannat av och våren håller andan i väntan på nånting större. Krokusen utmed stora vägen slingrar sej fram i stora vågor och kämpar för att lyfta sina blommande huvuden mot solen som aldrig ger sej till känna. Vårlök och tussilago, bellis och vitsippor ruvar i vägrenen under höstens löv och vinterns undansopade grus och bara väntar signal för att gemensamt slå ut i praktfull blom, men än så länge är det stiltje och gråtrist vila.

Våren känns ungefär lika tveksam som livet i stort, allting verkar slumra men med ett uppmärksamt öra mot omgivningen. Utbildningen väntar på ett definitivt strejkbesked för att kunna planera resten av terminen, och de hoppfulla förväntningarna från studenter, lärare och administratörer surrar under ytan. Själv går jag i ett vacuum i väntan på praktiken ska sätta fart, och tentaångesten ska ta form. Om dryga två veckor reser jag till England med konfirmander jag aldrig träffat, och jag väntar på information som sträcker sej längre än till de resedatum jag fick i månadsskiftet. Väntan och ovisshet har aldrig varit mina bästa vänner.

För några dagar sedan fick jag ett SMS från en saknad och efterlängtad vän vars ord väckte längtan till något nästan ohanterligt: "Och våren i Lund är vacker så det nästan smärtar när blommorna envist vill slå ut i blom. Jag önskar du kunde vara här och dela skönheten med mej, finaste." Lund är liv, lycka och lust. Ansökan till Lunds sjuksköterskeutbildning är skickad, så får jag fatta beslutet i sommar. Viljan är alltid stark och definitiv men kraften måste hämtas och samlas innan ett beslut kan fattas. Ge mej vår. Ge mej liv. Ge mej sol, besked, Lund, värme, sol och kraft. Men snart brister trädens knoppar.

"Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

som skapar världen"

- Ur Ja visst gör det ont - Karin Boye

// Innie

PIVA vs. HIA

Gårdagens inlägg om min debattartikel väckte diskussionslustan hos många av bloggens läsare och både ris och ros tog plats i kommentarsfältet. Jag vill idag förtydliga vissa saker som inte fick plats i Correnartikeln då jag tvingades korta ner den ganska ordentligt för att den skulle rymmas i tidningens debattformat.

Jag ser inte brottslingar som en andra klassens medborgare, eller på något sätt mindre värda än andra människor, men jag tycker inte det har någon betydelse i den här debatten. Människors rätt till lika värde är för mej en självklarhet men tyvärr inte alltid för samhället. Självklart har brottslingar också rätt till anpassad vård, stöd och hjälp för att lämna den kriminella banan, men det har även personer med självskadebeteende och ätstörningar. Jag skrev en svarskommentar igår som kanske kan tyckas lite väl radikal men som jag tror ändå visar min ståndpunkt;

Jag är mycket osäker på om en hjärtsjuk patient skulle tycka det var acceptabelt att istället för att vårdas på hjärtintensiven skulle skickas till den psykiatriska intensivvårdasvdelningen? Ser man det rent krasst är poängen den samma; båda avdelningarna bedriver intensivvård, det finns ett stort antal läkemedel och utbildad sjukvårdspersonal men därefter tar likheterna slut. En hjärtpatient skulle med största sannolikhet försämras på en psykiatrisk intensivvårdsavdelning eftersom den personalen inte har tillgång till den avancerade tekniska utrustningen som krävs. De skulle möjligen kunna hålla patienten vid liv i ett kritiskt med hjälp av hjärtkompressioner och defibrillatorer, men någon egentligen behandling och rehabilitering kan de inte erbjuda.

För mej är scenariot det samma när man skickar självskadetjejer till rättspsyk. Personalen där är specialister på att vårda grova brottslingar, men har ingen aning om hur man bemöter en mager sjuttonåring som skakar av ångest och bränner sönder sina händer. Jag är fullt medveten om att det finns de enheter som inriktat sej mot den här problematiken, men vid en av de två säger verksamhetschefen ändå att de inte har den specialistkompetens som krävs. Jag vet också att det finns de som blivit hjälpa på rättspsyk, men min erfarenhet är att det går tio misslyckande på en lyckad remittering. För jo, jag ser det som misslyckanden. Inte från patientens sida för hon kämpar som ett djur i varje andetag, men från landstinget, politikerna och staten.

Jag tycker dessutom inte att resulatatet är det enda som har betydelse utan värderingen i frågan. Det ska inte vara okej att jämföra psykiskt sjuka tonåringar med mördare och våldtäktsmän, det handlar om två så skillda grupper. Lyft ut specialistkompetensen som (eventuellt) finns i Sundsvall och Växjö och placera den på en högkvalitativ och specialiserad avdelning om man nu anser att behovet att låsa in dessa tjejer är så stort. Vad som helst bortom rättspsyk där man kan samla kompetens och erfarenhet för att på bästa sätt hjälpa dessa människor. För så här ska ingen behöva ha det.

Rastgården i Växjö - enda möjligheten till utevistelse för anorektiker vid kliniken

// Innie

Debattartikel

Min debattartikel publicerades som planerat i dagens Corren, och för dej som inte har tillgång till papperstidningen men ändå vill läsa artikeln så hittar du den här på Correns hemsida. Förutom att ingressen är korrigerad och lite personlig information tillagd, så är det min text rakt igenom. Månne är den både bitsk, arg, uppkäftig och provokativ, men den är ändå saklig då ingenting är taget ur luften. Alla siffror är hämtade från socialstyrelsen, nyhetsprogram, Kalla Fakta och så vidare, vilket känns oerhört mycket bättre än att skriva en rent personupplevd klagosång - allt som det finns siffror och statistik över känns på något hemskt vis så mycket mer acceptabelt än det du själv erfarit.

Till något helt annat - om en liten stund ska Celia och jag ge oss ut i ösregnet för att ta en långpromenad till djursjukhuset. Trots att det var flera månader sedan hon senast opererades så har hon den senaste veckan väldigt tydligt markerat en framtass, så nu är det hög tid för fru doktor att ta sej en titt på den. Vi vet ju egentligen fortfarande inte helt säkert vad det är som inte fungerar i hennes kropp, men veterinärerna misstänker ju någon autoimmun sjukdom. Det enda vi vet är att hon får mängder av klokapselbrott som aldrig tycks vilja ge med sej helt, trots att hon äter både kortisor och en uppsjö av kosttillskott. Håll en tumme för oss för risken är nog mer än överhängande att hon måste sövas och opereras på nytt, och det är alltid lika obehagligt.

// Innie

Barnkonventionen - för vem?

Att barnen är vår framtid har nog de flesta av oss fått höra, men hur bra är vi egentligen på att värna om vår framtid? Vi blickar ut i världen och beklagar oss över barnslavar och barnsoldater vilket ju självklart är alldeles vedervärdigt, men hur ser det egentligen ut här hemma, i våra egna kvarter? Vet vi alls någonting om det?

Idag hade vi en föreläsning om barn på sjukhus, FN:s barnkonvention och NOBAB. I nästan två timmare berättade vår föreläsare om allt gott vi gör för barnen när de läggs in på sjukhus, alla krav som ställs på vårdmiljön och samarbetet och vikten av att göra barnen delaktiga i sin behandling. Självklart är det helt underbart att höra om att barnen ska vårdas i en miljö anpassad för dem som stimulerar deras utveckling trots att de kanske måste tillbringa lång tid på sjukhus. Det är skönt att höra att alla barnkliniker har en skyldighet att erbjuda lekterapi, att det alltid finns en extrasäng för föräldrarna eftersom barn inte mår bra av vistas ensamma på sjukhus, och att inga barn ska genomgå behandling under tvång. Saker som egentligen är så självklara, men som ändå kan vara så svåra att uppnå att regler och föreskrifter blir nödvändiga.

Men ändå blir jag så ledsen, upprörd, förtvivlad och frustrerad när jag sitter där i aulan och lyssnar på vad som nästan känns som guld och gröna skogar. För verkligheten är ju sällan som på film, och det enda som snurrar i huvudet är alla barn och ungdomar inom psykiatrin - räknas de inte som barn, eller vad är det som rättfärdigar att de undantas alla vackra ord? Sverige var ett av de första landet i världen som ratificierade FN:s barnkonvention 1990 men ändå förmår vi inte leva upp till den.

I artikel 37c står det klart och tydligt att: "Särskilt skall varje frihetsberövat barn hållas åtskilt från vuxna". Varför skickar man då 17-åriga sjävskadetjejer till rättspsyk? Varför vårdas 16-åringar på psykiatriska intensivvårdsavdelningar för vuxna? Artikel 12 slår fast att alla barn har rätt till medbestämmande och åsiktsfrihet. Varför tvångsmatar, tvångsbältar och tvångsmedicinerar man då anorektiska 15-åringar utan att prata med dem och försöka mötas? Artikel 9 handlar om att barn inte ska skiljas från sina föräldrar, men kan någon då förklara varför patienter på BUP kan förläggas med besöksförbud? Är inte barnen inom psykiatrin lika mycket barn som deras jämnåriga, eller räknas de helt enkelt inte som vår framtid?

Sen kan jag visserligen känna att 18-årsgränsen inte alls är så magisk som den blir i lagboken, för det finns nog få människor som blir vuxna över en natt. Jag blev inlagd första gången som artonåring och har därför bara vårdats inom vuxenpsykiatrin, men även om jag var myndig hade jag nog mått bra av lite mer "barnfilosofi". Jag har ett par gånger hälsat på patienter på BUP och måste erkänna att jag, trots alla skräckhistorier jag hört, känt ett stygn av avund. Borta var sjukhussängarna i stål, överkasten var inte lndstingens gula filtar, och i korridorerna fanns både spel, skåp, växter och tavlor istället för de sterilvita väggarna som jag var van vid. Det gör mej nästan än argare, när jag inser att barn kan tvingas lämnar en mjuk miljö på BUP för att sedan skickas till en kall och hård rättspsykiatrisk avdelning. Nu hoppas jag bara att vuxenpsykiatrin vågar följa samma mönster.

Barn behöver få vara barn för att våga bli vuxna, och sjuka behöver låtas vara sjuka för att orka bli friska. Svårare än så är det egentligen inte, men vägen dit tycks ibland snårig och omöjlig. Svenska dagbladet har den senaste tiden publicerat en mängd artiklar i ämnet som jag faktiskt tycker är riktigt bra. Nu senast handlade det om en ny avhandling där doktoranden tittat på hur barn och unga upplever vård och tvångsvård. I slutet av januari skrevs det om hur barnpsykiatrin i Stockholm fullkomligen havererade efter massuppsägningar och sjukskrivningar, och att vissa av de berörda barnen kunde komma att förflyttas till vuxenpsykiatrin. Som replik på det medverkade Sofia i en artikel som lyfte just denna problematik - frihetsberövade barn som vårdas tillsammans med vuxna. Imorgon drar jag mitt strå till stacken med debattartikeln som också berör ämnet, men fortfarande är känslan av maktlöshet så stark! Vad kan man egentligen göra? Brott mot barnkonvetionen kan inte ens tas upp i internationell domstol, så allt känns som en enda bakbunden vals. Vad krävs egentligen för att något ska hända? Barnen är vår framtid, men vi kollapsar den redan innan vi hunnit dit.

// Innie

Plus och Minus

För en tid sedan startade jag en namninsamling som protest mot regeringens proposition om nya regler för sjukskrivning. Från början kändes det väldigt bra och positivt, namnen trillade in ett efter ett och diskussionsforumet höll en relativt god nivå. Före helgen verkade dock någonting halka snett, och hela processen urartade. Falska namn sattes upp på listan - i alla fall har jag svårt att tro att Fredrik Reinfelt och Sven-Otto Littorin skulle skriva under en protestlista mot deras eget förslag. Det tillhörande forumet tappade all sans och form och personer, någon eller ett fåtal, tog sej friheter de knappast gjort utanför internet. Sjukskrivna kallades plötsligt för parasiter, fittor, lata jävlar och så vidare i alla oändlighet. Efter att jag rådgjort med polisen beslutade jag att radera alla inlägg, mejla iväg listan till Christina Husmark och sedan stänga sidan helt.

Jag tycker det är så vansinnigt tråkigt med människor som på något patologiskt vis verkar ha behov av att förstöra för andra. Jag kan inte säga att jag tycker om det de skriver, men fortfarande har de rätt till sin åsikt. Precis som jag har rätt till min. Däremot finner inte jag något värde i att smutskasta de jag inte håller med. Det gagnar ingen, allra minst mej själv och min möjlighet att påverka. Usch.

Men, dagen har ändå haft en plussida! För en vecka sedan berättade jag att jag skrivit en debattartikel om den psykiatriska slutenvården. Jag skickade den till flera av de större rikstidningarna, men tyvärr hade de alla stort inflöde av artiklar och hade därför ingen möjlighet att publicera den. SvD var ändå väldigt trevliga och skickade ett väldigt peppande mejl tillbaka där jag uppmanades att återkomma vid senare tillfälle. Idag gjorde jag ett sista försök och skickade artikeln till Corren - och de accepterade den direkt! Så på onsdag, det vill säga i övermorgon, publiceras den både i den tryckta papperstidningen och på internet! Artiklen är kritisk och kanske en aning provokativ, men ändå (tyvärr) fullständigt sanningsenlig - DET är mitt sätt att uttrycka en åsikt!

// Innie

En skärva av sanning

Ibland känner jag mej som en rund kloss som ska passas in i en fyrkantig form, hur mycket man än kämpar och försöker så lyckas man inte mer än halvdant. Jag tänker ofta på mina vänner som fortfarande lever mitt i sjukdomen, som vårdas på psykiatriska avdelningar eller behandlingshem. När jag ibland pratar med någon av dem, eller när de skickar ett SMS, går det som en våg av känslor och tankar inombords och hela min värld bromsas upp en smula.

Kontrasterna blir så obarmhärtigt skarpa att jag nästan måste kisa känslomässigt. Där sitter hon på en akutavdelning, ständigt med en skötare vid sin sida, och skriver ett meddelande till mej. Hon rör sej mellan det ingrodda rökrummet (det älskade och hatade), sängen och matsalen. Medicinerna som kommer tre, fyra gånger varje idag är tillsammans med fikavagnen och personalbytet dagens höjdpunkter. Världen är så liten och begränsad, i taket blinkar närvarolamporna och larmen, på whiteboardtavlan skrivs dagens personal upp och som vanligt har någon glömt att stänga av teven som skrålar i sin ensamhet. Från dubbelsalen hörs illvrål och aggresiva röster, morgonkaffets mugg far i golvet med en smäll, larmet i taket blinkar rött och tjuter och i det lilla teverummet sitter någon hopkrupen och dunkar huvudet repetetivt mot betongväggen som en protest mot tumulten.

Jag hatade det så. Innerligt, vansinnigt, helhjärtat hatade jag avdelningen, de psykotiska medpatienternas aggressioner och de deppressiva tanternas ständiga ojande. Svettstanken som man aldrig blev kvitt, de oätliga rödbetsbiffarna som serverades tre gånger varje vecka och vaket som tittade på mej när jag försökte kissa. Jag hatade det lika mycket som jag ibland kan sakna tryggheten det förde med sej.

För det går inte att komma ifrån; psykiatrin var den värld jag kunde utan och innan, där hade jag kontroll och makt, jag kunde spelreglerna och kunde räkna ut ett händelseförlopp tre veckor i förväg. Jag visste vilka handlingar som ledde till reprimander och jag visste hur jag kunde undvika dem. Det var en värld jag kände till och var trygg i, och det var en värld som jag hatade över allting annat. När jag så abrupt tvingades lämna den hade jag gått så långt det var möjligt i självskadevärlden och lurade döden med ett ögonblick. Jag var färdig i det sjuka, hatet till dårskapen hade vunnit och jag klädde av mej allt det gamla och klev på skävlande ben in i framtiden.

Aldrig, aldrig har jag ångrat mitt val och mitt beslut. Min tid var egentligen ute men jag välsignades med en andra chans och jag tog den utan att tveka. Trots det finns det en sorg någonstans långt där inne, en sorg som är svår att acceptera eller uttrycka. Det är väl bara bra att jag lämnade galenskapernas hus, vad har jag där att hämta? Ingenting, verkligen ingenting, men fortfarande var det min trygghet. Många människor är beroende av rutiner, av vanor, scheman och mönster för att kunna leva sitt liv, och jag hittade dem inom psykiatrins väggar. Jag har byggt upp mängder av dem här på andra sidan de låsta dörrarna, men ibland blåser en vind av trygghetsbehov genom rummet och då kan saknaden efter rökrummet och de sunkiga sofforna vakna till liv. Inte för att jag någonsin vill tillbaka dit, utan för att inget där var nytt under solen. Där fanns inga överraskningar, ingen osäkerhet, inga tvivel, bara ren och skär misär, vanmakt och olycka. Pröva att ta ifrån en människa allt hon älskar och ge henne det hatade, så kommer hon till slut bara att älska det hatade.

Därför kan ibland ett samtal, ett SMS, ett musikstycke eller ett gammalt brev starta en hel kaskad av känslor och ska en ordentlig kavalkad av tankestormar. Det handlar inte om ångest eller dåligtmående, bara om en sorgsenhet över det som var. Jag publicerar det här i tron om att någon anna kan komma att känna igen sej, och för att visa är även ex-zebror kan ha sina svart-vita ögonblick. Skillnaden mot då är att ex-zebran vet att framtiden finns här, i det här ögonblicket och i nästa. I friskhet, mot frihet.

// Innie

Varsel

För en dryg vecka sedan bloggade Sofia om sitt stöd för Vårdförbundet och sjusköterskornas löneutveckling, och nu har det blivit min tur att lämna min sympati. De senaste veckorna, eller till och med månaderna, har sjuksköterskornas löner och löneförhandling cirkulerat ordentligt i media. Efter tre års högskolestudier i ett yrke med medicinskt ansvar, omvårdnadsomsvar och medicinsktekniskt ansvar ligger sjuksköterskans medianlön på 23 800 kronor*. För mej är det totalt oförsvarligt och rent oförskämt att inte värdera en så pass viktig proffession högre.

Idag varslade så äntligen Vårdförbundet om strejk! Varslet berör 3500 medlemmar på nio orter i landet, varav Linköping i Östergötland är en av dem. Om inte parterna hittar en lösning så kommer medlemmarna vid bland annat sjukhus och vårdcentraler gå ut i strejk måndagen den 21 april. De har mitt fulla stöd.

Något som ändå är lite småspännande är det faktum att hela min klass ska gå ut på vår första långa praktik exakt samma dag. Under fem veckors tid ska vi vara placerade på vårdcentraler och BVC och gå brevid just sjuksköterskorna. Som går i strejk, och sjukhus och vårdcentraler kan tvingas stängas. Jag är onekligen väldigt nyfiken på hur mitt universitet kommer lösa det, för jag har svårt att tro att ingen av oss närmare 80 studenter kommer beröras. Om våra handledare strejkar kan vi inte genomföra vår VFU, men vad ska vi göra istället? Vi måste ju på något sätt fylla fem veckors högskolepoäng! Jag tror inte jag vill sitta i kursledningen just nu...

På tisdag åker jag till Stockholm på konferens i egenskap av nytillsatt studerandeombudsman på Vårdförbundet. Från början skulle utbildningen pågått två dygn men är nu förkortat till bara en dag, på grund av det rådande läget. Jag kan inte rå för det, men jag blir så där fånigt stolt och kaxig när jag följer mediabevakningen. Att de äntligen vågar sätta ner foten, att de vågar protestera öppet, högljutt och på bred front gör mej alldeles varm inombords. Jag är verkligen stolt över att vara sjuksköterskestudent.

// Innie

P.S Tycker du också att sjuksköterskorna är värda en högre lön? Gör som över 28 000 andra - sätt ditt namn på upproret.se! D.S.

* Källa, Vårdförbundets statistik över landstingsanställda sjuksköterskor
Bild på Anna-Karin Eklund, hämtad från Vårförbundet.se

Mindfulness

Jag lämnade den asfalterade cykelvägen bakom mej och gick in på skogsstigen med Celia intill mej. När skogen slutit sej bakom oss lossade jag kopplet och viskade ”hopp och lek” och i nästa ögonblick flög hon iväg som ett svart streck med öronen lyckligt fladdrandes kring öronen. En stund senare hittade vi tillsammans en spännande pinne och jag satte mej på huk i höstens blåbärsris och tallbarr och tittade på henne när hon ihärdigt tuggade och krafsade på den tjocka grenen. Där satt jag hopkrupen med aprilsolen som smekte mitt vinterbleka ansikte, och hundratals fåglar i träden ovanför mitt huvud sjöng oändliga arior som tycktes vara lovsånger till våren. Luften började bli varm och trots att jag frös en smula om armarna så värmde dunvästen ändå tillräckligt, och friheten, livet och ljuset hade kunnat hålla mej varm i timmar. Celia la pinnen tätt, tätt intill mej och jag kunde känna vibrationerna av hennes gnagande i marken under mina fötter, och ibland buffade hon till mina knän som en kärleksfull påminnelse om hennes närvaro. Fåglarnas arior, Celias tuggande och trädens susande filtrerade billjuden från den stora vägen som istället förvandlades till det avlägsna susandet av en kraftig fors. Solstrålarna väckte skogen till liv från sin vinterslummer och spindlarnas flitigt vävda nät gnistrade mellan skira grässtrån och mossiga stockar. Dofterna som slogs om min uppmärksamhet var en blandning av fuktig mossa, solvarma tallbarr och en skog i uppvaknande. Jag huttrade till av en plötslig vindil, reste mej försiktigt upp och fortsatte promenaden in i skogen, med alla sinnen närvarande. Bara här och nu i vår, värme och lugn.

När jag gick i DBT kunde jag inte för mitt liv förstå varför jag skulle sitta med en liten sten i handen, titta på den, klappa på den och beskriva vad jag såg. Än mindre förstod jag när terapeuterna tog med sej kanel i olika former och bad oss beskriva smaken, lukten och utseendet. Det smakar ju kanel såklart! sa jag irriterat och muttrade nåt om oförstående psykologer och konstig behandling mot självskadebeteende. Vad jag inte förstod då var att det enda min terapeut ville var att jag skulle stanna upp för en kort stund och bara var här och nu, något jag minst sagt var väldigt dåligt på.

Jag var rädd att stanna upp, för jag trodde att nutiden gjorde ont. Jag vågade inte andas långsamt, jag vågade inte känna stenen mellan mina händer och jag vågade inte smaka och märka att kanel egentligen har en het och brännande smak. Det enda jag visste var att nuet var farligt.

Men även en envis Innie kunde faktiskt förändra sina tankar och sin inställning, trots att det tog mycket längre tid än DBT-behandlingen varade. Till slut blev jag så modig att jag mitt i ett ångestanfall vågade stanna upp och registrera precis allt jag kände, hur ångesten kröp under huden, hur hjärtat hoppade och andningen rusade bara för att upptäcka att – det faktiskt inte var så farligt som jag trott! Ju längre jag fokuserade på ångesten och ansträngde mej för att beskriva den, desto mindre blev den och plötsligt föll den bara ihop som ett dött sjok, precis som en ballong som tappar all luft. Kvar satt jag, men lång näsa men utan ångest. Makalöst.

Idag kan jag snarare anstränga mej för att vara medvetet närvarande – mindfullness. Det hjälper mej att orka en stressig dag, det minskar min smärta när kroppen värker, och sänker min oro inför livet i allmänhet. Stunder som idag när jag får några magiska minuter i skogen kan jag leva på i många dagar. Förmågan att koppla bort allt yttre, allt som stör och distraherar och rikta all uppmärksamhet på mej och det i min absoluta närhet är idag ett ovärderligt verktyg som jag tar till i alla situationer. Jag önskar bara att min gamla terapeut kunde få veta det också – äntligen har polletten trillat ner!

// Innie

Alain Topor

Idag stod det "Personlighetsstörningar" på schemat och det var med en fotbollsstor klump i magen som jag begav mej till föreläsningen. Inte nog med att det är ett känsligt ämne som berör mej på många sätt utan föreläsaren har dessutom jobbat vid den klinik som jag varit patient. Full av fördomar, oro och osäkerhet satte jag mej i att lyssna tidigt i morse, men jag måste backa helt och istället lyfta på hatten - föreläsningen innehöll knappt något av det jag befarat!

Istället fick vi höra om Alain Topor, psykolog och forskare verksam inom Stockholms psykiatri. Jag hade tidigare aldrig hört namnet men blev oerhört nyfiken efter föreläsningen och gick hem och letade lite på nätet. Topor skrev sin avhandling i början av 2000-talet kring ämnet återhämtning - vad är det som gör att en människa kan återhämta sej från psykisk sjukdom? Han säger att pessimismen är stor inom psykiatrin som ofta bidrar till att måla en svartare bild än nödvändigt av olika sjukdomstillstånd. Få psykiaska sjukdomar är irreversibla och hopplösa.

Topor säger också att vårdpersonalen arbetar med sej själv som främsta redskap, något som ju blir extra tydligt inom psykiatrin där EKG-apparater och hjärtmedicin varken kan ge svar eller bot. Dessutom är han förespråkare av något som på många sätt kan uppfattas både kontroversiellt och oproffessionellt men som jag personligen tror är oerhört värdefullt - vikten av att skapa en personlig relation till sin(a) patient(er). Han menar helt enkelt att det måste få finnas inslag av personlig interaktion och engagemang, trots att det inte är helt i linje med HSL's huvudmål om lika vård för alla patienter.

Jag blev riktigt, riktigt glad ju mer jag lyssnade till föreläsningen, och när jag sitter och läser om Topor fascineras jag av hans insikter och åsikter. Jag tror det behövs mer av hans tänk inom psykiatrin, inom sjukvården i allmänhet. Som det är idag är Vi och Dom tänkandet så starkt att man ibland nästan glömmer bort att det är människor det handlar om - både de som ligger under den gula filten och de som bär de vita tunikorna. En vårdrelation är just precis vad det heter; en relation som uppstår i ett vårdande syfte och varför den ska präglas av objektivitet och avståndstagande har jag svårt att förstå. Ser man till vilken relation som helst i övriga samhället så handlar det om att ge och ta och jag känner personligen att det varit så mycket lättare att ta emot hjälp från dem som faktiskt också gett mej något tillbaka, något utöver det regelboken fastslår. Mer Topor i vården helt enkelt.

// Innie

Artikel i DN om Topor hittar du här