Det sista dygnet har självskadebeteende och den svenska psykiatrin flera gånger fått utrymme i media, något jag högljutt vill applådera. Igårkväll visade TV4 Kalla Fakta som jag, för en gångs skull, tyckte speglade problemet på ett ganska bra sätt. Programmet skildrade psykiatrins liberala förskrivning av narkotikaklassade läkemedel till självdestruktiva personer, trots att det inte finns någon vetenskaplig forskning som bekräftar att det skulle hjälpa i ett längre perspektiv. Frågan berör mej starkt eftersom jag, framför allt under tiden i Jönköping, medicinerades kraftigt och har ytterst luddiga minnen från mina två år på Ryhov. Mellan tjugo och trettio tabletter per dygn var min vardag, då var jag arton år gammal.
Vad gäller gårdagens program finns det alltid saker att invända mot och ett reportage om något så provokativt som unga flickor som skär sej är i princip omöjligt att få fläckfritt. Som vanligt blev det ju störst fokus på den tjejen som fortfarande är kvar i sjukdomen, något jag är skeptisk mot eftersom det bara förstärker hennes sjukdomsidentitet, men sammantaget tycker jag programmet var förvånansvärt bra! Eloge till TV4 och Lennart Ekdahl!
Imorse var det Sofias tur att inta tv-rutan där hos medverkade som en av tre exterpertgäster i Nyhetsmorgons diskussion kring frågan. Även här höll faktiskt diskussionen bra klass, Sofia glänste som vanligt, Anna Kåver är en glasklar pärla och läkaren som jag tidigare haft en smula agg emot skötte sej faktiskt ganska bra.
Eftersom jag lärt mej att det finns skäl att smida medans järnet är varmt har jag i dag lejt ut min debattartikel till familjen, fått återkoppling och faktiskt också mejlat iväg den till Aftonbladet. Nu är det bara att hålla tummarna och hoppas, men tyvärr fick jag ett autosvar som meddelade att de hade högt tryck på debattsidan just nu, så man ska nog inte hoppas för mycket. Men ändå kan jag faktiskt hålla fast vid känslan som Anna och Sofia lyckades förmedla i morse - det finns hopp!
// Innie
Vill du se Kalla Fakta över nätet kan du göra det här.
Klippet från Nyhetsmorgon hittar du här.
måndag, mars 31, 2008
söndag, mars 30, 2008
Vilodagen
Den här helgen har gått i förkylningens tecken och tempot har varit lågt och vilsamt. När jag vaknade i går morse hade halsontet som krupit fram under veckan kulminerat och när jag öppnade munnen för att säga god morgon till Celia kom bara en hes kraxande viskning. Celia tittade oerhört skeptiskt på mej som om hon funderade över vem som hade tagit över hennes mattes kropp men efter lite mutor och kel tycktes hon acceptera min radikala röstförändring.
Trots att jag varit ordentligt trött och hängig så har jag ändå, i min takt, fått saker och ting gjorda under helgen, kanske främst för att det just nu är ganska lungt i skolan. Eller rättare sagt, det är så skrämmande lugnt att jag börjar fundera över vilken avgörande uppgift jag har totalförträngt, men det är trots allt väldigt skönt.
För att orka med gårdagen såg jag till att ha en del saker att göra och det slutade med att det blev en väldigt bra dag. Först kom pappa förbi och drack kaffe och fikade, och jag kraxade med honom i ett par timmar. När jag vinkat av honom körde jag två maskiner tvätt för att ha nåt rent att sätta på mej till kvällens middag hemma hos Monica. Trots både huvudvärk och enorm trötthet orkade jag faktiskt stanna i dryga tre timmar och det blev taccos, vin och sällskapsspel - helt klart en lyckad tillställning!
Idag har tempot nästan legat på noll och det har varit helt underbart skönt! Mina stackars Natasjafikusar har bönat om omplantering i över ett år och idag fick jag äntligen både tid och ork att ge mina donnor större benutrymme. När jag ändå var i farten såg jag till att plantera ett skott från min ampellilja som jag dragit upp i vatten ett bra tag nu.
Annars har jag ägnat dagen åt fokuserat skrivande. I höstas nån gång skrev jag en typ av debattartikel om psykiatri, rättspsyk och medicinering för unga kvinnor och flickor sen det diskuterats en del i media, men jag kom mej aldrig för att varken renskriva artikeln eller skicka iväg den. Nu ligger den i alla fall i datorn i stället för som kladdvariant i mitt skrivblock! Jag ska stuva om lite och fixa lite formuleringar men sen är tanken att be några vänner att läsa och sen skicka iväg den. Frågan är bara var? Någon som har förslag på vilken tidning som kan vara aktuell, och hur gör man när man skrivit något som är längre än en vanlig insändare? Vem vågar man mejla, och vem kan vara intresserad? Förslag mottages tacksamt! Själv ska jag nog inta sängposen en stund och peppa inför Kalla Fakta om medicinering på BUP, ikväll 18.20 Och glöm för allt i världen inte att kika på Nyhetsmorgon i morgon bitti, kring 07.15, då Sofia gästar soffan!
Kaffedrömmar
Ökat benutrymme, jatack (krukan i mitten är den gamla storleken...)
Trots att jag varit ordentligt trött och hängig så har jag ändå, i min takt, fått saker och ting gjorda under helgen, kanske främst för att det just nu är ganska lungt i skolan. Eller rättare sagt, det är så skrämmande lugnt att jag börjar fundera över vilken avgörande uppgift jag har totalförträngt, men det är trots allt väldigt skönt.
För att orka med gårdagen såg jag till att ha en del saker att göra och det slutade med att det blev en väldigt bra dag. Först kom pappa förbi och drack kaffe och fikade, och jag kraxade med honom i ett par timmar. När jag vinkat av honom körde jag två maskiner tvätt för att ha nåt rent att sätta på mej till kvällens middag hemma hos Monica. Trots både huvudvärk och enorm trötthet orkade jag faktiskt stanna i dryga tre timmar och det blev taccos, vin och sällskapsspel - helt klart en lyckad tillställning!
Idag har tempot nästan legat på noll och det har varit helt underbart skönt! Mina stackars Natasjafikusar har bönat om omplantering i över ett år och idag fick jag äntligen både tid och ork att ge mina donnor större benutrymme. När jag ändå var i farten såg jag till att plantera ett skott från min ampellilja som jag dragit upp i vatten ett bra tag nu.
Annars har jag ägnat dagen åt fokuserat skrivande. I höstas nån gång skrev jag en typ av debattartikel om psykiatri, rättspsyk och medicinering för unga kvinnor och flickor sen det diskuterats en del i media, men jag kom mej aldrig för att varken renskriva artikeln eller skicka iväg den. Nu ligger den i alla fall i datorn i stället för som kladdvariant i mitt skrivblock! Jag ska stuva om lite och fixa lite formuleringar men sen är tanken att be några vänner att läsa och sen skicka iväg den. Frågan är bara var? Någon som har förslag på vilken tidning som kan vara aktuell, och hur gör man när man skrivit något som är längre än en vanlig insändare? Vem vågar man mejla, och vem kan vara intresserad? Förslag mottages tacksamt! Själv ska jag nog inta sängposen en stund och peppa inför Kalla Fakta om medicinering på BUP, ikväll 18.20 Och glöm för allt i världen inte att kika på Nyhetsmorgon i morgon bitti, kring 07.15, då Sofia gästar soffan!
Kaffedrömmar
Ökat benutrymme, jatack (krukan i mitten är den gamla storleken...)// Innie
lördag, mars 29, 2008
Födelsedag
26 år skulle du blivit. Idag är det din dag, idag bär jag dej tätt i mitt hjärta. Jag hoppas dom firar dej med semletårta med änglaspunnen grädde, med himlasöt marsipan, med bröd som fluffigaste moln och florsocker pudrat med lycka och glädje. Jag har plockat årets första tussilago idag att ställa på födelsedagsbrickan, och det var som att livet log mot mej i de gula små ansiktena. Jag har det bra nu, du fattas mej gränslöst men du har din frid och jag har min. Tids nog ses vi igen.Med kärlek från din knasflicka
fredag, mars 28, 2008
Samarbete - Förbättringsprojekt psykiatri
Under en lång tid av mitt liv bestod i princip hela min bekantskapskrets av människor som på ett eller annat sätt mådde dåligt. Många träffade jag inom psykiatrin slutenvård, andra på läger och ytterliga andra i skolan, men av någon anledning tycktes vi omedvetet dras till varandra och med tiden blev det en allt större och brokigare skara av trasiga människor som omgav mej. Vi klamrade oss fast vid varandra som en nödställd vid sin livboj, och trots att jag i backspegeln kan se att vi kanske ibland påverkade varandra negativt, så tror jag ändå att vi många gånger kunde hålla oss flytande tack vare varandra. 
Jag minns ett mejl jag skickade till en väldigt speciell vän där jag försökte förklara och förstå vår sårbarhet, personlighet och det speciella med oss genom liknelser med julblomman amaryllis. Många lager skal runt löken som kräver mycket ljus, näring, värme, vatten och känslig omsorg för att orka blomma, men när den väl slår ut så blommar den med bravur.
Det här behovet av ljus, näring, värme, vatten och omsorg är något som alla människor har gemensamt med amaryllisen, men jag tror att patienter inom psykiatrin kan vara extra känsliga. Eftersom det inte går att operera bort en depression, stråla bort en ätstörning eller morfinbehandla ett ångestanfall blir vårdkedjan som helhet så mycket viktigare, och samarbetet mellan läkare, sjuksköterskor, psykologer och arbetsterapeuter livsviktigt.
Kort sagt så önskar jag bättre kommunikation mellan vårdgivarna. Jag önskar samarbete mellan öppen- och slutenvården för att ge patienten optimala förhållanden för att slå ut i full blomm. Jag önskar fler nätverksmöten där behandlande läkare sitter ner och diskuterar och samtalar med patienten och andra nyckelpersoner för att tillsammans besluta om lämplig behandling och åtgärder. Jag önskar att journalföring och -hantering förbättras så att alla berörda enkelt kan ta del av fattade beslut och mål med behandling. Jag önskar vårdplanering med tydliga behandlingsmål, oavsett om det gäller öppen- eller slutenvård, och jag önskar mej en utvärdering och återkoppling av genomförda åtgärder. I min drömvärld är det läkaren som kallar sin patient när det är dags att utvärdera och följa upp medicinering, och inte patienten som efter tio månader utan läkarkontakt tvingas söka akut för en dosjustering och receptförnyelse.
Patienten är den som är sjuk, den som behöver vård och den som ska stå i centrum för en behandling - låt det vara så! Enligt HSL, Hälso och SjukvårdsLagen, är det vårdens ansvar att i samråd med patienten besluta om behandling och föreslå eventuella alternativ - där står ingenting om att det åligger patienten att slåss för sin rätt till behandling eller förmedla kontakt mellan vårdgivare. Trots att patientens roll inom den somatiska vården under de senaste decennierna stärkts avsevärt, känns det som vi fortfarande trampar vatten inom psykiatrin. Trots att det handlar om människor som ibland kan ha svårt att ta fullt ansvar för sitt liv, innebär det inte en omöjlighet till samarbete och kommunikation. Även psykiatripatienter är människor, och även de kan ha en åsikt.
Jag tänker att vårdkedjans olika professioner kan symbolisera amaryllisens olika behov; någon representerar värmen, någon näringen, någon ljuset och någon vattnet. Löken behöver alla komponenterna för att kunna blomma i mörkaste december, men den kräver också att de olika delarna samarbetar så vattningen står i relation till värmen och näringen till ljuset. Först när ett gott samarbete är etablerat kan löken på allvar börja växa för att till slut slå ut och blomma storslaget och vackrare än man någonsin kunnat föreställa sej när man första gången såg den skruttiga löken i blomsteraffären.
// Innie
Jag minns ett mejl jag skickade till en väldigt speciell vän där jag försökte förklara och förstå vår sårbarhet, personlighet och det speciella med oss genom liknelser med julblomman amaryllis. Många lager skal runt löken som kräver mycket ljus, näring, värme, vatten och känslig omsorg för att orka blomma, men när den väl slår ut så blommar den med bravur.Det här behovet av ljus, näring, värme, vatten och omsorg är något som alla människor har gemensamt med amaryllisen, men jag tror att patienter inom psykiatrin kan vara extra känsliga. Eftersom det inte går att operera bort en depression, stråla bort en ätstörning eller morfinbehandla ett ångestanfall blir vårdkedjan som helhet så mycket viktigare, och samarbetet mellan läkare, sjuksköterskor, psykologer och arbetsterapeuter livsviktigt.
Kort sagt så önskar jag bättre kommunikation mellan vårdgivarna. Jag önskar samarbete mellan öppen- och slutenvården för att ge patienten optimala förhållanden för att slå ut i full blomm. Jag önskar fler nätverksmöten där behandlande läkare sitter ner och diskuterar och samtalar med patienten och andra nyckelpersoner för att tillsammans besluta om lämplig behandling och åtgärder. Jag önskar att journalföring och -hantering förbättras så att alla berörda enkelt kan ta del av fattade beslut och mål med behandling. Jag önskar vårdplanering med tydliga behandlingsmål, oavsett om det gäller öppen- eller slutenvård, och jag önskar mej en utvärdering och återkoppling av genomförda åtgärder. I min drömvärld är det läkaren som kallar sin patient när det är dags att utvärdera och följa upp medicinering, och inte patienten som efter tio månader utan läkarkontakt tvingas söka akut för en dosjustering och receptförnyelse.
Patienten är den som är sjuk, den som behöver vård och den som ska stå i centrum för en behandling - låt det vara så! Enligt HSL, Hälso och SjukvårdsLagen, är det vårdens ansvar att i samråd med patienten besluta om behandling och föreslå eventuella alternativ - där står ingenting om att det åligger patienten att slåss för sin rätt till behandling eller förmedla kontakt mellan vårdgivare. Trots att patientens roll inom den somatiska vården under de senaste decennierna stärkts avsevärt, känns det som vi fortfarande trampar vatten inom psykiatrin. Trots att det handlar om människor som ibland kan ha svårt att ta fullt ansvar för sitt liv, innebär det inte en omöjlighet till samarbete och kommunikation. Även psykiatripatienter är människor, och även de kan ha en åsikt.
Jag tänker att vårdkedjans olika professioner kan symbolisera amaryllisens olika behov; någon representerar värmen, någon näringen, någon ljuset och någon vattnet. Löken behöver alla komponenterna för att kunna blomma i mörkaste december, men den kräver också att de olika delarna samarbetar så vattningen står i relation till värmen och näringen till ljuset. Först när ett gott samarbete är etablerat kan löken på allvar börja växa för att till slut slå ut och blomma storslaget och vackrare än man någonsin kunnat föreställa sej när man första gången såg den skruttiga löken i blomsteraffären.
// Innie
torsdag, mars 27, 2008
Häxjakt II
Idag lägger regeringen fram det förslag som jag bloggade om för en tid sedan i inlägget Häxjakt. Aftonbladet skriver idag om det, och berättar också att Försäkringskassans tidigare ordförande lämnade sin post i protest mot regeringens nya beslut, och jag kan bara ge henne all min respekt och förståelse. I korta drag ska det alltså bli svårare att vara långtidssjukskriven, och din arbetsförmåga ska ständigt prövas mot arbetsmarknaden. Läkarna får strikta linjer om hur länge de ska sjukskriva patienter beroende av vilken diagnos det gäller, och linjerna lämnar litet utrymme för individuella skillnader.
Återigen, jag är inte FÖR långtidssjukskrivningar, men jag är däremot medveten om att det många gånger krävs, och jag VET att man som sjukskriven inte blir frisk snabbare för att läkare, försäkringskassan eller regeringen tycker jag borde det. Jag citerar från mitt förra inlägg:
En sjukskrivning är på många sätt ett trauma, oavsett ålder, orsak eller sysselsättning så tappar du en del av din självkänsla. I vår kultur innebär arbete och utbildning status och identitet, och har du inget av det förlorar du både statusen, identiteten och ofta också meningen. Människan behöver känna tillhörighet, hon behöver känna sej behövd och uppskattad, och det är väl i princip det enda som du garanterat inte gör som sjukskriven. Du är ett misslyckande i dina egna ögon, och nu så övertydligt; ett misslyckande även i statens ögon. Det känns som vi närmar oss 2000-talets häxjakt, och den här gången är det samhällets svagaste punkter som är målet.
Så till dagens poäng - jag har för en gångs skull tagit saken i egna händer och i protest startat en namninsamling. Listan kommer sedan att skickas till socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson. Om du berörs av sjukskrivningssystemet, vilket de allra flesta i arbetsför ålder gör, och som jag tycker att regeringens förslag är upp åt väggarna, klicka på namninsamlingen, lägg till ditt namn och klicka på "skriv under" så är det klart. Ju fler vi blir, desto större makt får vi.
Jag vägrar att godkänna en regering som sparkar på dem som redan ligger.
Upp till kamp!
// Innie
p.s. Kolla också in Resursbloggens Påskupprop! d.s.
Återigen, jag är inte FÖR långtidssjukskrivningar, men jag är däremot medveten om att det många gånger krävs, och jag VET att man som sjukskriven inte blir frisk snabbare för att läkare, försäkringskassan eller regeringen tycker jag borde det. Jag citerar från mitt förra inlägg:
En sjukskrivning är på många sätt ett trauma, oavsett ålder, orsak eller sysselsättning så tappar du en del av din självkänsla. I vår kultur innebär arbete och utbildning status och identitet, och har du inget av det förlorar du både statusen, identiteten och ofta också meningen. Människan behöver känna tillhörighet, hon behöver känna sej behövd och uppskattad, och det är väl i princip det enda som du garanterat inte gör som sjukskriven. Du är ett misslyckande i dina egna ögon, och nu så övertydligt; ett misslyckande även i statens ögon. Det känns som vi närmar oss 2000-talets häxjakt, och den här gången är det samhällets svagaste punkter som är målet.
Så till dagens poäng - jag har för en gångs skull tagit saken i egna händer och i protest startat en namninsamling. Listan kommer sedan att skickas till socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson. Om du berörs av sjukskrivningssystemet, vilket de allra flesta i arbetsför ålder gör, och som jag tycker att regeringens förslag är upp åt väggarna, klicka på namninsamlingen, lägg till ditt namn och klicka på "skriv under" så är det klart. Ju fler vi blir, desto större makt får vi.
Jag vägrar att godkänna en regering som sparkar på dem som redan ligger.
Upp till kamp!
// Innie
p.s. Kolla också in Resursbloggens Påskupprop! d.s.
onsdag, mars 26, 2008
Nästa steg
De senaste veckorna har det varit både snurrigt och rörigt i tankelivet och mitt i allt står jag och försöker hålla samman alla trådar som sliter och drar. Som jag antydde i inlägget här nedanför så funderar jag mycket på var min plats är, var jag verkligen kan göra skillnad. Jag drivs mer och mer av frustrationen att se hur vänner och psykiatrin faller sönder och själv sitter jag i skolbänken, inkapabel att göra något alls. Otåligheten river och jag undrar om min plats är i sjuksköterskans praktiskt helande eller i journalistens kritiskt granskande.
För en månad sen bloggade jag om lite tankar kring ensamhet, och sen jag skrev det inlägget har jag återvänt mycket till ensamheten i tankarna. Jag har försökt att objektivt granska, utreda, förstå, dissikera, plocka sönder, titta under lupp och se på avstånd för att få en uppfattning om vad det egentligen är jag känner och varför jag känner så. När jag så i förra veckan läste Sofias blogg om vänskap att lita på var det som att allting lossnade och jag den senaste månadens funderingar blev bekräftade - jo, det är ensamhet jag känner.
Det är ett känsligt ämne, och jag tänker ibland att jag bara är larvig och istället borde vara nöjd och tacksam för att jag faktiskt har vänner om än inte i min stad, men samtidigt vet jag nånstans att jag har rätt att känna som jag gör. Mina känslor är bara mina. Jag skrev ett inlägg på forumet och fick de vackraste och varmaste svar man någonsin kan tänka sej. Linköping är inte min stad längre, om den någonsin har varit det, frågan är bara om jag ska acceptera läget som det är ändå och stanna kvar här, eller om jag istället ska acceptera att det är dags att ta nästa steg.
Frågorna står som en kaskad kring mej och svaren lyser med sin frånvaro. Tydligt är ändå att jag här i Linköping har en enda människa jag litar på och umgås med, och trots att jag älskar henne obegränsat är hon ändå bara en person. Jag hatar att vara beroende, och min rädsla att slita ut henne är total. Malmö och Lund är översållat av människor jag bryr mej om och litar på, och min förhoppning är att mitt sociala liv skulle vara så oändligt mycket bättre där. Sofia, Sandra, Helen, Pär, Lindavacker, Amelie, Pernilla... det är människor jag bryr mej om och vill fördjupa eller utveckla en relation med, människor jag funkar med och vill ha i min vardag. Valet låter så enkelt, men är så förtvivlat svårt.
Ännu ett uppbrott, ännu en förändring, ännu en flytt? Orken finns inte, men viljan är så stark, så stark. Länge var jag rädd för att fly, men så läste jag Sannas svar på forumet och kunde nästan känna mej lugn igen. Jag har faktiskt byggt upp allting på nytt här i Linköping. Jag försvann inte med svansen mellan benen, jag flydde inte fältet utan byggde ett fungerande liv av raserade spillror. Kanske är jag nu värd att ta nästa steg? Kanske är jag värd att slippa möta gamla skötare i varje hörn på skolan, slippa höra gamla sköterskor föreläsa om personlighetsstörningar, kanske slipper jag dela fikarum med han den där från dårhuset. Kanske är jag värd en vardag med trygga och stabila kontakter runt omkring mej. Kanske är tiden min? Och kanske är det så att jag med största sannolikhet blir kvar här på östgötaslätten, men då har jag i alla fall vetat att jag kan, att jag får och att jag vågar. Det är gott nog.
// Innie
För en månad sen bloggade jag om lite tankar kring ensamhet, och sen jag skrev det inlägget har jag återvänt mycket till ensamheten i tankarna. Jag har försökt att objektivt granska, utreda, förstå, dissikera, plocka sönder, titta under lupp och se på avstånd för att få en uppfattning om vad det egentligen är jag känner och varför jag känner så. När jag så i förra veckan läste Sofias blogg om vänskap att lita på var det som att allting lossnade och jag den senaste månadens funderingar blev bekräftade - jo, det är ensamhet jag känner.
Det är ett känsligt ämne, och jag tänker ibland att jag bara är larvig och istället borde vara nöjd och tacksam för att jag faktiskt har vänner om än inte i min stad, men samtidigt vet jag nånstans att jag har rätt att känna som jag gör. Mina känslor är bara mina. Jag skrev ett inlägg på forumet och fick de vackraste och varmaste svar man någonsin kan tänka sej. Linköping är inte min stad längre, om den någonsin har varit det, frågan är bara om jag ska acceptera läget som det är ändå och stanna kvar här, eller om jag istället ska acceptera att det är dags att ta nästa steg.
Frågorna står som en kaskad kring mej och svaren lyser med sin frånvaro. Tydligt är ändå att jag här i Linköping har en enda människa jag litar på och umgås med, och trots att jag älskar henne obegränsat är hon ändå bara en person. Jag hatar att vara beroende, och min rädsla att slita ut henne är total. Malmö och Lund är översållat av människor jag bryr mej om och litar på, och min förhoppning är att mitt sociala liv skulle vara så oändligt mycket bättre där. Sofia, Sandra, Helen, Pär, Lindavacker, Amelie, Pernilla... det är människor jag bryr mej om och vill fördjupa eller utveckla en relation med, människor jag funkar med och vill ha i min vardag. Valet låter så enkelt, men är så förtvivlat svårt.
Ännu ett uppbrott, ännu en förändring, ännu en flytt? Orken finns inte, men viljan är så stark, så stark. Länge var jag rädd för att fly, men så läste jag Sannas svar på forumet och kunde nästan känna mej lugn igen. Jag har faktiskt byggt upp allting på nytt här i Linköping. Jag försvann inte med svansen mellan benen, jag flydde inte fältet utan byggde ett fungerande liv av raserade spillror. Kanske är jag nu värd att ta nästa steg? Kanske är jag värd att slippa möta gamla skötare i varje hörn på skolan, slippa höra gamla sköterskor föreläsa om personlighetsstörningar, kanske slipper jag dela fikarum med han den där från dårhuset. Kanske är jag värd en vardag med trygga och stabila kontakter runt omkring mej. Kanske är tiden min? Och kanske är det så att jag med största sannolikhet blir kvar här på östgötaslätten, men då har jag i alla fall vetat att jag kan, att jag får och att jag vågar. Det är gott nog.
// Innie
måndag, mars 24, 2008
Frustration utan gränser
Nu har jar försökt fyra gånger att skriva ett inlägg om självskadetjejer och anorektiker som vårdas på rättspsykiatriska anstalter som en del av min bloggserie, men varje gång märker jag att jag blir så arg och ledsen att jag inte kan formulera mej alls. För är någonting som verkligen behöver förbättras akut och radikalt så är det just precis det, och jag vågar påstå att de med makt inte lägger två fingrar i kors för att uppnå förändring. Kanske för att de helt enkelt inte ser något problem; den bästa vården finns ju inom rättspsyk!
Frustrationen vet inga gränser, precis som min rivande känsla av total maktlöshet. Jag frågar mej själv igen och igen vad jag gör för att förändra, vad jag gör för att förbättra och hjälpa, men finner mej själv var gång med tomma händer. Det känns som jag trampar vatten och min ständiga vilja att hjälpa allt och rädda världen har de senaste veckorna satt mitt liv i gungning. Hur kan jag påverka? Var gör jag skillnad? Är det i medias skrivna ord eller i vårdens hjälpande händer? Var ska jag vara och vad ska jag göra?
Rättspsyk i Vadstena. Det var dit de ville skicka mej, det var där de ville ha mej. Det skulle blivit mitt hem.
// Innie
Frustrationen vet inga gränser, precis som min rivande känsla av total maktlöshet. Jag frågar mej själv igen och igen vad jag gör för att förändra, vad jag gör för att förbättra och hjälpa, men finner mej själv var gång med tomma händer. Det känns som jag trampar vatten och min ständiga vilja att hjälpa allt och rädda världen har de senaste veckorna satt mitt liv i gungning. Hur kan jag påverka? Var gör jag skillnad? Är det i medias skrivna ord eller i vårdens hjälpande händer? Var ska jag vara och vad ska jag göra?
Rättspsyk i Vadstena. Det var dit de ville skicka mej, det var där de ville ha mej. Det skulle blivit mitt hem.// Innie
bild från lio.se
söndag, mars 23, 2008
Hemma
Så är jag hemma igen efter fem dagar på vift i landet. Sällan kan Östgötatrafikens orangeflammiga pendeltåg ingjuta sånt lugn i mej, som när jag kan skymta dem utanför tågfönstret på väg hem från en långresa - då vet jag att jag är hemma igen. För visst älskar jag att åka tåg, att träffa människor och att uppleva, men minst lika mycket älskar jag tystnaden, tryggheten och lugnet som jag äntligen kan känna hemma. Jag har nog blivit lite hemmakär, jag är inte längre lika bekväm med att lämna min fasta punkt.
Kanske beror det på att jag under fem års tid bodde mer på låsta avdelningar eller strikta behandlingshem än hemma, och aldrig fick möjlighet att själv bestämma över mina dagar och mitt dygn. Kanske eftersom det gjorde att min lägenhet aldrig var mitt hemma; den var bara ett ångestens hus, där svälten, rakbladen och tabletterna spelade huvudrollerna. Varje hörn av lägenheten andades ångest och oro, ett hörn för vägningsproceduren, ett hörn för tabletthögarna, tiotals gömmor för rakbladen och hundratals lögner mot omgivningen. Mitt hem var bara ett tomt skal, ett kontrakt i en pärm, men aldrig något jag innerligt värnade om.
Nu har jag mitt hemma, och jag har ibland till och med svårt att lämna det. Jag är omåttligt stolt över vad jag skapat och hur jag inrett, men allra främst är jag stolt över att min lägenhet äntligen har den själ, den värme och den trygghet jag så innerligt saknat. Jag behöver inte längre sakna avdelningens spartanska inredning när jag känner akut trygghetsbehov, för jag vet att min trygghet finns på mina fyrtio kvadratmeter. Med eller utan dammråttor, hundgrus, papperstravar och klädhögar spelar faktiskt ingen roll, för det är mitt. Och allt är bättre än låsta dörrar, stålsängar, snuskiga toaletter och sjukhuskläder. Först nu inser jag värdet av att komma hem. Värdet av att ha ett hem. Det är dagens största tacksamhet.
// Innie
Kanske beror det på att jag under fem års tid bodde mer på låsta avdelningar eller strikta behandlingshem än hemma, och aldrig fick möjlighet att själv bestämma över mina dagar och mitt dygn. Kanske eftersom det gjorde att min lägenhet aldrig var mitt hemma; den var bara ett ångestens hus, där svälten, rakbladen och tabletterna spelade huvudrollerna. Varje hörn av lägenheten andades ångest och oro, ett hörn för vägningsproceduren, ett hörn för tabletthögarna, tiotals gömmor för rakbladen och hundratals lögner mot omgivningen. Mitt hem var bara ett tomt skal, ett kontrakt i en pärm, men aldrig något jag innerligt värnade om.
Nu har jag mitt hemma, och jag har ibland till och med svårt att lämna det. Jag är omåttligt stolt över vad jag skapat och hur jag inrett, men allra främst är jag stolt över att min lägenhet äntligen har den själ, den värme och den trygghet jag så innerligt saknat. Jag behöver inte längre sakna avdelningens spartanska inredning när jag känner akut trygghetsbehov, för jag vet att min trygghet finns på mina fyrtio kvadratmeter. Med eller utan dammråttor, hundgrus, papperstravar och klädhögar spelar faktiskt ingen roll, för det är mitt. Och allt är bättre än låsta dörrar, stålsängar, snuskiga toaletter och sjukhuskläder. Först nu inser jag värdet av att komma hem. Värdet av att ha ett hem. Det är dagens största tacksamhet.
// Innie
lördag, mars 22, 2008
fredag, mars 21, 2008
Konståknings-VM
Efter några dagars intensivt resande kors och tvärs över halva landet sitter jag nu i mitt lilla gästrum hemma hos mamma i Jönköping. Förutom att jag har besökt ett halvt dussin tågstationer på min väg mellan Linköping och Jönköping, via Nässjö, Falköping och Göteborg, har jag dessutom hunnit med att vara på Skandinavium och se damernas final i konståknings-VM! Och med tanke på hur vansinnigt ointresserade av sport hela min familj är och alltid har varit, är jag faktiskt grymt imponerad av att vi nu suttit och värmt upp en hel ishockeyrink tillsammans med japaner, tyskar, kanadensare och en hel hög halvgalna finnar och tjoat, skrikit och hejjat fram årets medaljörer. När Viktoria Helgesson så äntligen steg in i strålkastarskenet lyfte taket och jublet visste inga gränser. Så jag måste nog ta ett steg tillbaka och lyfta på hatten för sportmänniskorna; ibland är det faktiskt riktigt, riktigt roligt att se på VM!
Yukari Nakano - alla trodde hon skulle vinna och buandet ekade genom hallen när hon "bara" kom på en fjärde plats
Kimmie Meissner, 18 år, USA, en riktig liten prinsessa! Dessutom lyckades jag smita ner närmre isen och fick lite bättre bilder!
Prispallen - 1. Mao Asada
2. Carolina Kostner
3. Yu-Na Kim
Asley Wagner, 16 år, USA
Yukari Nakano - alla trodde hon skulle vinna och buandet ekade genom hallen när hon "bara" kom på en fjärde plats
Kimmie Meissner, 18 år, USA, en riktig liten prinsessa! Dessutom lyckades jag smita ner närmre isen och fick lite bättre bilder!
Prispallen - 1. Mao Asada2. Carolina Kostner
3. Yu-Na Kim
tisdag, mars 18, 2008
Läkarna - Förbättringsprojekt Psykiatri
Innan jag fortsätter den här bloggserien vill jag betona ett par saker. Jag skuldbelägger inte några enskilda personer för det jag inte tycker fungerar inom psykiatrin. Mina klagomål och min skepcism handlar om saker som ligger bortom både skötares, sjuksköterskors och läkares ansvarsområde. Det jag skriver om är sådant som kräver förändring från högre ort, sådant som kräver stora resurser, både ekonomiskt och kompetensmässigt. Det krävs krafttag för att höja psykiatrins status i samhällets ögon för att få politikerna att satsa på vården, och för att inspirera läkare och sjuksköterskor till att specilistutbilda sej inom ämnet. Psykiatrin behöver rustas upp från grunden, och många av de som jobbar där idag gör sitt allra bästa för att hålla ett sjunkande skepp flytande, ett jobb som många gånger både är tungt och otacksamt.
Sen vill jag också poängtera att jag inte avråder någon från att söka hjälp när man behöver det. Trots att jag framför mycket kritik mot psykiatrin i allmänhet och avdelningarna här i Linköping i synnerhet, så finns risken att jag inte vore vid liv utan dem. Mycket behöver förändras, men under vägen dit måste man greppa efter varje halmstrå och ta den hjälp som finns tillgänglig.
Personalen inom psykiatrin är egentligen ett avsnitt som ensamt skulle kunna fylla tio bloggar på raken, men jag ska göra ett tappert försök att sammanfatta mina tankar i det här inlägget. Som jag skrev här ovan så behövs specialister inom ämnet, både vad gäller sjuksköterskor och läkare. Omsättningen på personal är många gånger hejdlös, och läkarbristen når inga gränser.
Effekten för min del har blivit att jag under en sommars inläggning träffade i runda slängar trettio läkare. Det var AT-läkare, ST-läkare, underläkare, specialistläkare och överläkare och de allra flesta gick under epiteten "hyrläkare". De stannade allt från en dag till en vecka på avdelningen, de ringdes runt mellan akutenheten, vårdavdelningarna och somatiken, och ingen i personalen visste vem som skulle komma och ronda. Om det skulle komma någon, det vill säga. Och det säger väl sej självt, att träffa trettio läkare under en sommar, och hundratals under mina fyra år här i Linköping ger ingen vidare kontinuitet i behandlingen. Länge var jag tungt medicinerad, och så fort en ny läkare fick syn på min medicinlista gjordes någon form av ändring, och i nio fall av tio utan att prata med mej först. Tyvärr hade de flesta läkarna något favoritpreparat som de trodde skulle hjälpa mej och därför lade till min lista, men få var de som faktiskt samtidigt plockade bort någonting. Resultatet blev att jag dagligen proppades i ett trettiotal tabletter och blev så neddrogad och avtrubbad att jag mest liknade en zombie. Men det är klart, med den konstanta personalbristen var jag möjligen något lugnare och mindre upprorisk, men det innebär också att många, många månader av min sjukdomstid har försvunnit i en enda tjock tablettdimma.
Tyvärr var det inte bara avdelningarna som saknade fasta läkare, även inom öppenvården har kaoset varit totalt. Några månader här och var har jag haft en PAL (patient ansvarig läkare) men allt som oftast har jag stått utan behandlande läkare och återigen utan kontinuiet. Eftersom kontakten mellan öppen- och slutenvård dessutom är under all kritik, resulterade det i stora problem med all min vård. En tillfällig avdelningsläkare säger att min läkare i öppenvården ska skicka remissen vidare, väl utskriven har öppenvårdsläkaren inte hört tals om någon remiss och vidarebefodrar uppdraget till teamet eller akutenheten, och karusellen är ett faktum. Mitt i röran står jag som patient, skriker ut mitt hjälpbehov och bara önskar att ha en hand att hålla i, eller i alla fall ett namn på en person som kan hålla i alla trådar och min trehundra sidor tjocka journal som någon förlagt på nytt. Jag vågar nog påstå att läkarbristen, avsaknaden på kommunikation och all osäkerhet om vem som bär ansvaret har förlängt min vårdtid med ganska många månader, kanske till och med år. Hade någon kunnat ta tag i min situation, sett vad jag behövt och kunnat sammanställa och genomföra allt det som planerats på mängder av separata möten, hade min vårdtid och min behandling sett avsevärt annorlunda ut. Men det är ju bara något jag personligen kan sia om, och det har egentligen ingen betydelse så här i efterhand. Men att läkarbrsten har betydelse tvivlar jag inte ett ögonblick på.
Vad behöver då göras? Egentligen tror jag även här att det är en fråga om resurser och om status. Gör psykiatrin intressant och givande att arbeta inom. Arbetsvillkoren måste förbättras så de som faktiskt idag är utbildade kan tänka sej att stanna på samma arbetsplats längre än en vecka. Eftersom jag själv inte är insatt i läkarnas yrkessituation kan jag inte svara för vad exakt det är som brister, men att någonting inte är som det ska är för de flesta uppenbart. Jag fasar för dagen då en patient ska behöva mista livet till följd av dålig uppföljning och kontinuitet från läkarsidan, men jag hoppas starkt att mina farhågor inte ska besannas. För tyvärr tror jag inte det skulle göra någon direkt skillnad. Det är ju psykiatri vi pratar om.
// Innie
Sen vill jag också poängtera att jag inte avråder någon från att söka hjälp när man behöver det. Trots att jag framför mycket kritik mot psykiatrin i allmänhet och avdelningarna här i Linköping i synnerhet, så finns risken att jag inte vore vid liv utan dem. Mycket behöver förändras, men under vägen dit måste man greppa efter varje halmstrå och ta den hjälp som finns tillgänglig.
Personalen inom psykiatrin är egentligen ett avsnitt som ensamt skulle kunna fylla tio bloggar på raken, men jag ska göra ett tappert försök att sammanfatta mina tankar i det här inlägget. Som jag skrev här ovan så behövs specialister inom ämnet, både vad gäller sjuksköterskor och läkare. Omsättningen på personal är många gånger hejdlös, och läkarbristen når inga gränser.
Effekten för min del har blivit att jag under en sommars inläggning träffade i runda slängar trettio läkare. Det var AT-läkare, ST-läkare, underläkare, specialistläkare och överläkare och de allra flesta gick under epiteten "hyrläkare". De stannade allt från en dag till en vecka på avdelningen, de ringdes runt mellan akutenheten, vårdavdelningarna och somatiken, och ingen i personalen visste vem som skulle komma och ronda. Om det skulle komma någon, det vill säga. Och det säger väl sej självt, att träffa trettio läkare under en sommar, och hundratals under mina fyra år här i Linköping ger ingen vidare kontinuitet i behandlingen. Länge var jag tungt medicinerad, och så fort en ny läkare fick syn på min medicinlista gjordes någon form av ändring, och i nio fall av tio utan att prata med mej först. Tyvärr hade de flesta läkarna något favoritpreparat som de trodde skulle hjälpa mej och därför lade till min lista, men få var de som faktiskt samtidigt plockade bort någonting. Resultatet blev att jag dagligen proppades i ett trettiotal tabletter och blev så neddrogad och avtrubbad att jag mest liknade en zombie. Men det är klart, med den konstanta personalbristen var jag möjligen något lugnare och mindre upprorisk, men det innebär också att många, många månader av min sjukdomstid har försvunnit i en enda tjock tablettdimma.
Tyvärr var det inte bara avdelningarna som saknade fasta läkare, även inom öppenvården har kaoset varit totalt. Några månader här och var har jag haft en PAL (patient ansvarig läkare) men allt som oftast har jag stått utan behandlande läkare och återigen utan kontinuiet. Eftersom kontakten mellan öppen- och slutenvård dessutom är under all kritik, resulterade det i stora problem med all min vård. En tillfällig avdelningsläkare säger att min läkare i öppenvården ska skicka remissen vidare, väl utskriven har öppenvårdsläkaren inte hört tals om någon remiss och vidarebefodrar uppdraget till teamet eller akutenheten, och karusellen är ett faktum. Mitt i röran står jag som patient, skriker ut mitt hjälpbehov och bara önskar att ha en hand att hålla i, eller i alla fall ett namn på en person som kan hålla i alla trådar och min trehundra sidor tjocka journal som någon förlagt på nytt. Jag vågar nog påstå att läkarbristen, avsaknaden på kommunikation och all osäkerhet om vem som bär ansvaret har förlängt min vårdtid med ganska många månader, kanske till och med år. Hade någon kunnat ta tag i min situation, sett vad jag behövt och kunnat sammanställa och genomföra allt det som planerats på mängder av separata möten, hade min vårdtid och min behandling sett avsevärt annorlunda ut. Men det är ju bara något jag personligen kan sia om, och det har egentligen ingen betydelse så här i efterhand. Men att läkarbrsten har betydelse tvivlar jag inte ett ögonblick på.
Vad behöver då göras? Egentligen tror jag även här att det är en fråga om resurser och om status. Gör psykiatrin intressant och givande att arbeta inom. Arbetsvillkoren måste förbättras så de som faktiskt idag är utbildade kan tänka sej att stanna på samma arbetsplats längre än en vecka. Eftersom jag själv inte är insatt i läkarnas yrkessituation kan jag inte svara för vad exakt det är som brister, men att någonting inte är som det ska är för de flesta uppenbart. Jag fasar för dagen då en patient ska behöva mista livet till följd av dålig uppföljning och kontinuitet från läkarsidan, men jag hoppas starkt att mina farhågor inte ska besannas. För tyvärr tror jag inte det skulle göra någon direkt skillnad. Det är ju psykiatri vi pratar om.
// Innie
måndag, mars 17, 2008
"Jag ska bara..."
De flesta har nog någon gång skjutit någonting framför sej och likt Alfons Åberg tänkt "Jag ska bara..." och så blir det där aldrig av. I perioder är jag en mästare på att skjuta saker framför mej, och andra gånger tar jag mej själv i kragen och genomför en rad saker jag länge planerat och kan stolt kryssa för en mängd punkter på min "To-do-List". Den sista tiden har gått i kryssandets anda, och jag har stolt betat av nästan tio punkter på en vecka. För visst är det ju så, att ett lite problem kan växa sej enormt och ohanterligt bara det får tillräckligt med tid på sej. Det är precis som att man skjuter en liten, liten snöboll framför sej, och till slut har den lilla bollen blivit till ett oformligt klot större än du kan hantera. Det som från början inte ens var ett problem har nu plötsligt besegrat dej.
Precis det här har jag ägnat mej åt det senaste året, jag har skjutit en liten snöflinga framför mej, och på sista tiden har jag inte kunnat se varken över eller runt det gigantiska klot som skapades. Idag var jag och fikade med fina Helena och på mindre än två timmar hade hon hjälpt mej knuffa klotet över kanten och jag såg det singla ner och landa som små vänliga snöflingor kring mina fötter. Tänk att det kan vara så vansinnigt enkelt, men ändå så ångestladdat. Förväntansångest skulle man nog kunna kalla det, eller bara ett inbyggt motstånd mot något jag egentligen sett fram emot och längtat efter. Men nu är det i alla fall klart och det känns helt underbart, och jag kan bara vänta och hoppas på att Länsstyrelsen är på min sida. Om så är fallet så har jag förhoppningsvis mitt lämplighetsintyg till körkortet i min brevlåda om ett par veckor.
Tack Helena för ovärderlig hjälp!
// Innie
Precis det här har jag ägnat mej åt det senaste året, jag har skjutit en liten snöflinga framför mej, och på sista tiden har jag inte kunnat se varken över eller runt det gigantiska klot som skapades. Idag var jag och fikade med fina Helena och på mindre än två timmar hade hon hjälpt mej knuffa klotet över kanten och jag såg det singla ner och landa som små vänliga snöflingor kring mina fötter. Tänk att det kan vara så vansinnigt enkelt, men ändå så ångestladdat. Förväntansångest skulle man nog kunna kalla det, eller bara ett inbyggt motstånd mot något jag egentligen sett fram emot och längtat efter. Men nu är det i alla fall klart och det känns helt underbart, och jag kan bara vänta och hoppas på att Länsstyrelsen är på min sida. Om så är fallet så har jag förhoppningsvis mitt lämplighetsintyg till körkortet i min brevlåda om ett par veckor.
Tack Helena för ovärderlig hjälp!
// Innie
söndag, mars 16, 2008
Vårdmiljö - Förbättringsprojekt Psykiatri
För en dryg månad sedan skrev jag om det förbättringsarbete vi förväntas göra under andra terminen, och jag var (och är fortfarande) skeptiskt till hela projektet. För ännu längre sedan skrev jag om att möta problem, om att jag ofta bara tycker man har "rätt" att klaga på något som man faktiskt själv försöker förändra. Alltså tar jag fasta på mina ord - nu kära landstingspolitiker ska ni läsa noga, för här kommer en bloggserie om saker som bör förändras och förbättras inom psykiatrin. Håll i er för det här blir en lång resa, och jag börjar med det allra mest konkreta - vårdmiljön.
I boken "Psykiatrisk omvårdnad - att stödja hälsofrömjande processer" hävdas det att en bra vårdmiljö ska ses som ett kriterium för god vårdkvalitet, och när det gäller psykiatrisk slutenvård ska miljön utformas "så att patientens värdighet, integritet, delaktighet och säkerhet säkerställs". Socialstyrelsen säger att detta i kombination med en trygg relation mellan behandlare och patient är grundläggande för en god vårdkvalitet. Min spontana reaktion är att de flesta psykiatriska avdelningar bara slår fasta på en enda av dessa variabler; säkerheten. Värdigheten, delaktigheten, integriteten och tryggheten ligger i skymundan och är ingenting som är möjligt att prioritera.
När jag första gången skrevs in på akutavdelningen i Linköping fick jag en chock utan dess like, och grät konstant i ett dygn. Efter att ha passerat två kortlåsta dörrar med pansarglas leddes jag in i en lång, fönsterlös korridor. Det var så lågt i tak att jag nådde upp med ett lojt litet skutt, den grönsjaskiga linoliummattan såg ut att ha haft sina glansdagar för tjugo år sedan, och ett tiotal mörkbruna dörrar var det enda som bröt de sterilt sjukhusvita väggarna. Längst ner i korridoren öppnade sej ett mindre rum som var avdelat med en halv vägg, och i vardera rumshalvan fanns ett fönster. Det var de två enda fönstrena som fanns på hela avdelningen, de andra låg inne på patientrummen. I anslutning till tv-rummet låg rökrummet, som egentligen bara var en glasbur på tre, fyra kvadratmeter. Där skulle rökarna sitta så att personalen hade full koll på patienterna utan att behöva gå in i "gaskammaren". Matsalen hade två små matbord och två senapsgula fåtöljer som såg ut att komma från Myrorna, och soffgruppen framför tv'n hade nog varit fin för femton år sedan. Yuccapalmen som hängde med bladen var nog det mest levande på hela avdelningen. I korridoren fanns två toaletter och en dusch som alla patienter skulle dela på. Tyvärr var det oftast stopp i den ena, så vi fick vänja oss vid en toalett och en dusch på tretton patienter. Konferensrummet där alla vidriga LPT-förhandlingarna hölls kallades Bunkern, men jag tycker nog att vår avdelning gjorde bättre skäl för namnet. Här tillbringade jag sammanlagt över ett år som patient.
Idag är avdelningen stängd, hela huset ska rivas för det är svårt mögelskadat ända ner till grunden. Flytten är fortfarande oviss, de andra avdelningarna ligger kvar i huset men det är bara en tidsfråga innan även de lokalerna måste utrymmas. Länge var det tal om att vi skulle flytta till onkologens uttjänta lokaler som de lämnade när nya O-huset byggdes, men nu verkar det inte bli av det heller. Det sägs att det blir för dyrt...
Trots att det efter psykiatrireformen 1995 inte var meningen att psykiatripatienterna skulle vårdas speciellt länge på de nya akutavdelningarna, ser verkligheten inte riktigt ut så. Många patienter med LPT stannar både en, tre och sex månader på klinikerna, ibland ännu längre. Meningen är att de, som är samhällets skörare människor, ska vårdas, stärkas och så snart som möjligt orka med vardagen igen. Många hamnar inom slutenvården efter självmordsförsök, på grund av ätstörningar, psykoser eller djupa depressioner. Få av patienterna har möjlighet eller tillstånd att på egen hand lämna avdelningen och det kan gå veckor mellan utomhusbesöken. Personalen är alltid en man kort och stressen och besparingarna är något som även den mest psykotiska känner av - det finns inte tid, det finns inte möjlighet. Alltså går man i korridorerna med de bajsbruna dörrarna, och röker paket efter paket i glasburen med full insyn. Och så frågar man sej varför människor inte blir friska av att slutenvårdas.
Mitt förslag är att titta på Länssjukhuset Ryhov i Jönköping. Av alla de tiotal avdelningar jag vårdats på, särskiljer sej deras miljöer markant. Den psykiatriska kliniken byggdes till under nittiotalet och avdelningarna är ljusa, luftiga och så varma som sjukhusmiljöer kan vara. Trots att de vårdar svåra patienter bygger miljön på ett förtroende mellan patient och personal, här finns vanliga vitrinskåp med spel och böcker istället för landstingets gräsliga spetsdukar bakom stålglas. Ett musikrum finns på varje avdelning med stor stereo, gitarr, piano och sköna fåtöljer att läsa eller skriva i. Det går 13 enkelrum på 3 dubbelrum och varje rum har egen toalett med dusch, och sammanlagt finns fyra TV-apparater på avdelningen. Fönstrena går inte att räkna så ljuset flödar in var man än befinner sej, och hela kliniken är byggd som i en fyrkant vilket skapar en innergård i mitten där även en patient med extravak kan vistas utan risk för rymning.
Med andra ord är det en klinik så långt ifrån Linköpings och de flesta andra psykiatriska kliniker man kan komma. Man kan tycka att det låter ologiskt och omöjligt, och vissa hävdar till och med att sjukhus inte ska vara trevligt - då finns ju risk att patienterna inte vill åka hem! Jo, så kan det kanske vara, men om vårdmiljön faktiskt kan medverka till att patienten mår bättre och blir starkare, så är nog risken ändå ganska låg. Ryhov har lyckats med att skapa den balans jag inledde med; här finns möjlighet att säkerställa patientens värdighet, integritet, säkerhet och trygghet. För med säkerheten är det faktiskt så, att många blir allt mer desperata ju mer som plockas bort. En självdestruktiv person kan du aldrig hjälpa att sluta skada sej genom att plocka bort alla vassa attiraljer, det du ska göra är att hjälpa henne leva mitt ibland dem. Och trots att de svårt psykotiska och schizofrena fick utbrott efter utbrott, var det aldrig någon som sparkade på vitrinskåpen eller stereon - det tycktes som helig mark.
Så, vårdmiljön är min första punkt på listan. Gör dem uthärdliga att vistas i, undvik att bekräfta patientens känsla av att vara en andra klassens medborgare. Gör ett studiebesök på vilken somatisk avdelning som helst, och ta sedan en tur till psykiatrin. Jag lovar dej, skillnaden är i de flesta fall slående, trots att jag hävdar att patienterna på psyk är i minst lika stort behov av ljus och värme, som de på onkologen. Vad tycker du?
// Innie
P.S. Fick i uppdrag av en läsare att fråga er hur ni hittat hit - via Corren, Sofias blogg, Aftonbladet eller något helt annat? Jag måste ju erkänna att även jag är en smula nyfiken! D.S.
I boken "Psykiatrisk omvårdnad - att stödja hälsofrömjande processer" hävdas det att en bra vårdmiljö ska ses som ett kriterium för god vårdkvalitet, och när det gäller psykiatrisk slutenvård ska miljön utformas "så att patientens värdighet, integritet, delaktighet och säkerhet säkerställs". Socialstyrelsen säger att detta i kombination med en trygg relation mellan behandlare och patient är grundläggande för en god vårdkvalitet. Min spontana reaktion är att de flesta psykiatriska avdelningar bara slår fasta på en enda av dessa variabler; säkerheten. Värdigheten, delaktigheten, integriteten och tryggheten ligger i skymundan och är ingenting som är möjligt att prioritera.
När jag första gången skrevs in på akutavdelningen i Linköping fick jag en chock utan dess like, och grät konstant i ett dygn. Efter att ha passerat två kortlåsta dörrar med pansarglas leddes jag in i en lång, fönsterlös korridor. Det var så lågt i tak att jag nådde upp med ett lojt litet skutt, den grönsjaskiga linoliummattan såg ut att ha haft sina glansdagar för tjugo år sedan, och ett tiotal mörkbruna dörrar var det enda som bröt de sterilt sjukhusvita väggarna. Längst ner i korridoren öppnade sej ett mindre rum som var avdelat med en halv vägg, och i vardera rumshalvan fanns ett fönster. Det var de två enda fönstrena som fanns på hela avdelningen, de andra låg inne på patientrummen. I anslutning till tv-rummet låg rökrummet, som egentligen bara var en glasbur på tre, fyra kvadratmeter. Där skulle rökarna sitta så att personalen hade full koll på patienterna utan att behöva gå in i "gaskammaren". Matsalen hade två små matbord och två senapsgula fåtöljer som såg ut att komma från Myrorna, och soffgruppen framför tv'n hade nog varit fin för femton år sedan. Yuccapalmen som hängde med bladen var nog det mest levande på hela avdelningen. I korridoren fanns två toaletter och en dusch som alla patienter skulle dela på. Tyvärr var det oftast stopp i den ena, så vi fick vänja oss vid en toalett och en dusch på tretton patienter. Konferensrummet där alla vidriga LPT-förhandlingarna hölls kallades Bunkern, men jag tycker nog att vår avdelning gjorde bättre skäl för namnet. Här tillbringade jag sammanlagt över ett år som patient.
Idag är avdelningen stängd, hela huset ska rivas för det är svårt mögelskadat ända ner till grunden. Flytten är fortfarande oviss, de andra avdelningarna ligger kvar i huset men det är bara en tidsfråga innan även de lokalerna måste utrymmas. Länge var det tal om att vi skulle flytta till onkologens uttjänta lokaler som de lämnade när nya O-huset byggdes, men nu verkar det inte bli av det heller. Det sägs att det blir för dyrt...
Trots att det efter psykiatrireformen 1995 inte var meningen att psykiatripatienterna skulle vårdas speciellt länge på de nya akutavdelningarna, ser verkligheten inte riktigt ut så. Många patienter med LPT stannar både en, tre och sex månader på klinikerna, ibland ännu längre. Meningen är att de, som är samhällets skörare människor, ska vårdas, stärkas och så snart som möjligt orka med vardagen igen. Många hamnar inom slutenvården efter självmordsförsök, på grund av ätstörningar, psykoser eller djupa depressioner. Få av patienterna har möjlighet eller tillstånd att på egen hand lämna avdelningen och det kan gå veckor mellan utomhusbesöken. Personalen är alltid en man kort och stressen och besparingarna är något som även den mest psykotiska känner av - det finns inte tid, det finns inte möjlighet. Alltså går man i korridorerna med de bajsbruna dörrarna, och röker paket efter paket i glasburen med full insyn. Och så frågar man sej varför människor inte blir friska av att slutenvårdas.
Mitt förslag är att titta på Länssjukhuset Ryhov i Jönköping. Av alla de tiotal avdelningar jag vårdats på, särskiljer sej deras miljöer markant. Den psykiatriska kliniken byggdes till under nittiotalet och avdelningarna är ljusa, luftiga och så varma som sjukhusmiljöer kan vara. Trots att de vårdar svåra patienter bygger miljön på ett förtroende mellan patient och personal, här finns vanliga vitrinskåp med spel och böcker istället för landstingets gräsliga spetsdukar bakom stålglas. Ett musikrum finns på varje avdelning med stor stereo, gitarr, piano och sköna fåtöljer att läsa eller skriva i. Det går 13 enkelrum på 3 dubbelrum och varje rum har egen toalett med dusch, och sammanlagt finns fyra TV-apparater på avdelningen. Fönstrena går inte att räkna så ljuset flödar in var man än befinner sej, och hela kliniken är byggd som i en fyrkant vilket skapar en innergård i mitten där även en patient med extravak kan vistas utan risk för rymning.
Med andra ord är det en klinik så långt ifrån Linköpings och de flesta andra psykiatriska kliniker man kan komma. Man kan tycka att det låter ologiskt och omöjligt, och vissa hävdar till och med att sjukhus inte ska vara trevligt - då finns ju risk att patienterna inte vill åka hem! Jo, så kan det kanske vara, men om vårdmiljön faktiskt kan medverka till att patienten mår bättre och blir starkare, så är nog risken ändå ganska låg. Ryhov har lyckats med att skapa den balans jag inledde med; här finns möjlighet att säkerställa patientens värdighet, integritet, säkerhet och trygghet. För med säkerheten är det faktiskt så, att många blir allt mer desperata ju mer som plockas bort. En självdestruktiv person kan du aldrig hjälpa att sluta skada sej genom att plocka bort alla vassa attiraljer, det du ska göra är att hjälpa henne leva mitt ibland dem. Och trots att de svårt psykotiska och schizofrena fick utbrott efter utbrott, var det aldrig någon som sparkade på vitrinskåpen eller stereon - det tycktes som helig mark.
Så, vårdmiljön är min första punkt på listan. Gör dem uthärdliga att vistas i, undvik att bekräfta patientens känsla av att vara en andra klassens medborgare. Gör ett studiebesök på vilken somatisk avdelning som helst, och ta sedan en tur till psykiatrin. Jag lovar dej, skillnaden är i de flesta fall slående, trots att jag hävdar att patienterna på psyk är i minst lika stort behov av ljus och värme, som de på onkologen. Vad tycker du?
// Innie
P.S. Fick i uppdrag av en läsare att fråga er hur ni hittat hit - via Corren, Sofias blogg, Aftonbladet eller något helt annat? Jag måste ju erkänna att även jag är en smula nyfiken! D.S.
fredag, mars 14, 2008
Häxtjakt
Jag försöker oftast att inte låta bloggen spegla för mycket av mina personliga politiska åsikter, men idag kan jag faktiskt inte låta bli. Att Försärkingskassan tvingats till att strama upp sina insatser har väl knappast undgått någon, men att det var så här illa hade jag inte förstått. Nu tvingas du söka nytt jobb, flyttar runt och byta arbetsuppgifter om du blir långtidsssjukskriven, och efter drygt två år mister du rätten till ekonomisk ersättning. Som om inte sjukdom vore straff nog för den enskilda individen, nu ska staten jaga de sjukskriva med misstroendetss blåslampa också.
Det gör mej mest illa till mods är attityden att alla sjukskrivna fuskar. Under de senaste åren har jag mött en stor mängd sjukskrivna människor, och jag kan inte för mitt liv se hur någon av dem hade klarat att yrkesarbeta, trots att det var det enda de egentligen ville. Ingen av alla de jag träffat hade, om de haft valmöjligheten, föredragit en sjukskrivning framför ett arbete eller möjlighet till studier, och jag undrar hur många procent av landets sjukskriva som egentligen gör det.
En sjukskrivning är på många sätt ett trauma, oavsett ålder, orsak eller sysselsättning så tappar du en del av din självkänsla. I vår kultur innebär arbete och utbildning status och identitet, och har du inget av det förlorar du både statusen, identiteten och ofta också meningen. Människan behöver känna tillhörighet, hon behöver känna sej behövd och uppskattad, och det är väl i princip det enda som du garanterat inte gör som sjukskriven. Du är ett misslyckande i dina egna ögon, och nu så övertydligt; ett misslyckande även i statens ögon. Det känns som vi närmar oss 2000-talets häxjakt, och den här gången är det samhällets svagaste punkter som är målet.
Parallellt med förslaget om sjukskrivningarna, kommer också en nollvision för självmord. Jag vågar egentligen inte uttala mej alls, men den spontana reaktionen är ju självklart - äntligen! Enligt Dagens Nyheter ska information och kunskap spridas till befolkningen om ångest, depressioner, självmord och hjälpmöjligheter. Det är här jag börjar bli tveksam - om jag för två år sedan fått beskedet att nej, nu blir din sjukskrivning inte förlängd, du får gå till socialen, så hade information från regeringen om självmord och ångest hjälpt mej föga. Nollvision är underbart, men då måste man också se över vårdsystemet och se till att alla får den hjälp de behöver och har rätt till.
Jag har hundra tankar om hur psykiatrin borde förbättras, men det får nog vänta till nästa inlägg. Hur tänker ni; finns det någon poäng med att ställa ultimatum på de sjukskrivna, eller förvärrar det bara situationen?
// Innie
Förtydligande - sjukskrivning är självklart inte den enda lösningen på problemet, men att omöjliggöra för människor att få ett tryggt tillfrisknanade - oavsett om det rör cancersjukdom, utbrändhet eller ätstörningar - tror jag inte är gynnande för någon part. Ska man minska sjukskriningarna krävs också kraftåtgärder inom sjukvården, rehabilitering och prevention. Mitt förslag är att börja i den änden istället för att sparka på dem som redan ligger.
Det gör mej mest illa till mods är attityden att alla sjukskrivna fuskar. Under de senaste åren har jag mött en stor mängd sjukskrivna människor, och jag kan inte för mitt liv se hur någon av dem hade klarat att yrkesarbeta, trots att det var det enda de egentligen ville. Ingen av alla de jag träffat hade, om de haft valmöjligheten, föredragit en sjukskrivning framför ett arbete eller möjlighet till studier, och jag undrar hur många procent av landets sjukskriva som egentligen gör det.
En sjukskrivning är på många sätt ett trauma, oavsett ålder, orsak eller sysselsättning så tappar du en del av din självkänsla. I vår kultur innebär arbete och utbildning status och identitet, och har du inget av det förlorar du både statusen, identiteten och ofta också meningen. Människan behöver känna tillhörighet, hon behöver känna sej behövd och uppskattad, och det är väl i princip det enda som du garanterat inte gör som sjukskriven. Du är ett misslyckande i dina egna ögon, och nu så övertydligt; ett misslyckande även i statens ögon. Det känns som vi närmar oss 2000-talets häxjakt, och den här gången är det samhällets svagaste punkter som är målet.
Parallellt med förslaget om sjukskrivningarna, kommer också en nollvision för självmord. Jag vågar egentligen inte uttala mej alls, men den spontana reaktionen är ju självklart - äntligen! Enligt Dagens Nyheter ska information och kunskap spridas till befolkningen om ångest, depressioner, självmord och hjälpmöjligheter. Det är här jag börjar bli tveksam - om jag för två år sedan fått beskedet att nej, nu blir din sjukskrivning inte förlängd, du får gå till socialen, så hade information från regeringen om självmord och ångest hjälpt mej föga. Nollvision är underbart, men då måste man också se över vårdsystemet och se till att alla får den hjälp de behöver och har rätt till.
Jag har hundra tankar om hur psykiatrin borde förbättras, men det får nog vänta till nästa inlägg. Hur tänker ni; finns det någon poäng med att ställa ultimatum på de sjukskrivna, eller förvärrar det bara situationen?
// Innie
Förtydligande - sjukskrivning är självklart inte den enda lösningen på problemet, men att omöjliggöra för människor att få ett tryggt tillfrisknanade - oavsett om det rör cancersjukdom, utbrändhet eller ätstörningar - tror jag inte är gynnande för någon part. Ska man minska sjukskriningarna krävs också kraftåtgärder inom sjukvården, rehabilitering och prevention. Mitt förslag är att börja i den änden istället för att sparka på dem som redan ligger.
onsdag, mars 12, 2008
Hygienrapport - check!
Efter två veckors intensivt skrivande, läsande och korrigerande är vi så äntligen klara - vår rapport om pneumoni, lunginflammation, hos barn med tre olika mikrober i centrum är ligger färdigredigerad på min dator och min skrivarkompis och jag kan äntligen andas ut.
Jag har läst ett femtontal artiklar, använt mej av hälften av dem, och dubbel- och trippelkollat alla uppgifter i annan litteratur och sjukhusens vårdprogram. Jag har pratat med pappa-jurist om lagparagrafer och mamma-forskare om refereringsteknik, jag har uttalat ett otal inte allt för snälla ord om Words egenheter i bråk med tabbar, indrag och innehållsförteckning. Svenska akademiens ordlista har varit min ständiga följeslagare, och stavningsprogrammet har fått lära sej en uppsjö nya medicinska ord för att undvika röda vågor överallt i texten. Jag har slitit sönder ögonen på kommatecken, kolon och semikolon i referenslistan och muttrat över oklara utgivningsorter i de amerikanska böckerna och nött sönder min lathund över Vancouversystemet.
Men nu är det faktiskt färdigt, nio sidor text och sammanlagt nästan femton sidor rapport är redo att mejlas till vår handledare via anti-fuskgeneratorn. I morgon ska rapportkompisen och jag bara stämma av så ingen av oss upptäckt något fatalt misstag under natten, och sen är två veckors intensivt maraton över. Trots att rapportskrivning och vetenskapliga artiklar är bland det bästa och roligaste jag vet ska det faktiskt bli ganska skönt att få ägna sej lite mer helhjärtat åt någonting annat en tid framöver. När jag inatt drömde mardrömmar om att Word tuggade sönder tabsystemet i mina bilagor och mina egenhändigt sammanställda tabeller gick åt helsefyr insåg jag att jag nog levt lite väl nära den här rapporten! Nej, nu ska faktiskt fyra undervisningsfria dagar bli riktigt, riktigt skönt. I morgon förmiddag ska jag lära mej sätta sond, syrgas och suga luftvägar och sen är jag faktiskt ledig till på tisdag! Halleluja!
// Innie
Jag har läst ett femtontal artiklar, använt mej av hälften av dem, och dubbel- och trippelkollat alla uppgifter i annan litteratur och sjukhusens vårdprogram. Jag har pratat med pappa-jurist om lagparagrafer och mamma-forskare om refereringsteknik, jag har uttalat ett otal inte allt för snälla ord om Words egenheter i bråk med tabbar, indrag och innehållsförteckning. Svenska akademiens ordlista har varit min ständiga följeslagare, och stavningsprogrammet har fått lära sej en uppsjö nya medicinska ord för att undvika röda vågor överallt i texten. Jag har slitit sönder ögonen på kommatecken, kolon och semikolon i referenslistan och muttrat över oklara utgivningsorter i de amerikanska böckerna och nött sönder min lathund över Vancouversystemet.
Men nu är det faktiskt färdigt, nio sidor text och sammanlagt nästan femton sidor rapport är redo att mejlas till vår handledare via anti-fuskgeneratorn. I morgon ska rapportkompisen och jag bara stämma av så ingen av oss upptäckt något fatalt misstag under natten, och sen är två veckors intensivt maraton över. Trots att rapportskrivning och vetenskapliga artiklar är bland det bästa och roligaste jag vet ska det faktiskt bli ganska skönt att få ägna sej lite mer helhjärtat åt någonting annat en tid framöver. När jag inatt drömde mardrömmar om att Word tuggade sönder tabsystemet i mina bilagor och mina egenhändigt sammanställda tabeller gick åt helsefyr insåg jag att jag nog levt lite väl nära den här rapporten! Nej, nu ska faktiskt fyra undervisningsfria dagar bli riktigt, riktigt skönt. I morgon förmiddag ska jag lära mej sätta sond, syrgas och suga luftvägar och sen är jag faktiskt ledig till på tisdag! Halleluja!
// Innie
måndag, mars 10, 2008
Ingenmansland
Ibland kan jag få känslan av att jag lever i ett ingenmansland utan fast mark under fötterna eller någon självklar tillhörighet att tala om. Istället känns det som att jag glider runt på öppet hav, och allt eftersom vinden drar mej framåt på vågorna glittrar solen över mej, piskar regnet mina kinder eller drar åskan över mina skuldror. Mottaglig men sårbar, fri men ensam, envis men dumdristig, stark men svag. Ytterligheter som sällan är varandras motsatser, snarare kan samma egenskap under skiftande omständigheter ge motsatta utslag. Extremerna möts, säger man ju ibland.Å ena sidan är jag den högfungerande universitetsstudenten med goda studieresultat, välformulerade föreläsningsfrågor och påläst intryck. Med stölvar, kappa och portföljliknande ryggsäck vandrar jag i korridorerna, skrattar med kursare, pimplar kaffe på rasterna och suckar över oklara kursmål. Så länge tröjorna är långärmade och samtalen inte för djuplodande eller personliga finns inga tecken på att jag skulle skilja mej nämnvärt från den stora mängden av studenter. En ung intellektuell kvinna i början av livet.
Å andra sidan är jag den unga kvinnan med ett förflutet så mörkt och trassligt som få kan föreställa sej. Med ett fotoalbum som visar en nedbruten flicka med korpsvart hår, magra lår och sönderskurna armar. På helgerna ringer jag till rättspsyk för att prata med min högt älskade och Älva, och jag pratar med akutpsyk för att förvissa mej om att min vän från då fortfarande lever. Jag kramar om min sköra kompis med sondslangen i näsan och kämpar mot saknaden av revben och höftkammare. Jag bearbetar och dissikerar minnen från då med min närmsta vän och eviga ventil, och vi håller hårt i den fri(sk)het vi idag båda erövrat. Men samtalen vi för på promenaderna från universitetet, skorrar och skär sej med bilden av den unga kvinnan i stövlar och kappa.
Den tredje bilden som på sista tiden har vuxit sej allt starkare, är nog egentligen den bilden som saknats, jag tror det är bilden som ändå på ett acceptabelt sätt kan lappa ihop stövlarna med revbenen. Samtidigt som det är bilden som skrämmer mej mest är det också bilden som gett allting en mening (extremerna möts så återigen). Bilden där jag blir Hon som gick vidare, hon som klarade sej igenom det. Det skrämmer mej, för jag trodde aldrig att jag skulle klara mej, jag trodde aldrig att jag skulle nå andra sidan av snårigheterna med livet i behåll, men det ger mej en mening starkare än allting annat.
Om mina år i mörker kan ge någon alls någonting så vet jag äntligen att det var värt det. Om min berättelse kan ingjuta minsta lilla hopp i någon som gått vilse, har mitt mörker fått ett ständigt konkurrerande ljus. Om mina tafatta ord kan ge någon en vink, en riktning eller minsta inspiration till att ta ett andetag till, så vet jag att jag inte gjorde allt för gäves. Då är mitt ingenmansland plötsligt den vackraste plats jag kan tänka mej. Då kan jag inse hur priviligerad jag är som får ha alla dessa perspektiv, och samtidigt vara kapabel till att använda dem. Det var ni som gav mitt mörker motstånd.
Antarktis - så nära ingenmansland man kan komma- så vackert man kan tänka sej // Innie
Aftonbladet
Jag fick precis veta av en vän att artikeln i Aftonbladet nu ligger ute på internet. Jag visste ingenting om det här, och som jag förstått det var det inte alls meningen från början, men tydligen blev det ändrade planer! Så fick du inte tag på ett nummer när den såldes i butik, hittar du nu artikeln här. Tack Alex för tipset!
Bild från Aftonbladet.se
Fotograf: Stefan Jerrevång
// Innie
söndag, mars 09, 2008
Barn som far illa
Efter en hel helg i hygienrapportens förlorade (eller var det förlovade?) land har det så blivit söndag och dags för helhjärtat ägna sej åt måndagens basgruppsarbete. Vissa veckor känns uppgifterna så där halvinspirerande och jag tar mej igenom dem utan speciellt mycket glöd, men den här veckan är problemet snarare det omvända - min glöd är nästan lite väl stark och det blir stundtals svårt att hantera det jag läser. Veckans scenarie heter nämligen "Barn som far illa" och imorgon startar vi upp "Kalle i mål" med en tillhörande föreläsning om personlighetsstörningar på tisdag förmiddag. 
Få ämnen tycks berör mej så starkt som barn och sjukvård, och speciellt då utsatta barn eller barn med särskilda behov. Trots att jag själv inte varit ett av dem så är det ändå så mycket i ämnet som jag brinner för. Barn har, precis som patienter inom psykiatrin, begränsade möjligheter att själva föra sin talan och man måste i de allra flesta fallen se mer till vad de gör och inte gör i lekar och rörelse, än vad de säger i verbal mening. Dessutom är det lätt att negligera barnen, de är i en komplett beroendesituation av oss vuxna och deras överlevnad hänger rent krasst på att vi är mottagliga för det de försöker förmedla. Därför gör det så ont att läsa om föräldrar som vanvårdar, misshandlar, försummar eller utnyttjar sina barn - det är ett svek som i princip aldrig någonsin till fullo går att upprätta, och det förtroende man krossar när man utnyttjar en beroendeställning går inte att jämföra med någonting annat.
För trots att det ofta finns förklaringar eller anledningar till varför en förälder brukar våld mot sina barn, fysiskt, psykiskt eller sexuellt, så finns det få, om några, egentliga ursäkter. Det spelar ingen roll hur alkohol- eller narkotikapåverkad du är, eller hur uppkäftig din son är eller hur slampigt du än tycker din dotter klär sej, ingenting rättfärdigar det definitiva förakt som misshandel innebär. Att mina känslor i ämnet är så starka gör mej onekligen lite orolig över hur jag kommer kunna hantera de här situationerna i mitt yrkesliv. Hur kan man behandla en mamma professionellt när det så uppenbart är hon som åsamkat sin son höftledsfrakturen han vårdas för? Var går gränsen mellan mänskligt och professionellt? Om min uppgift bara är att anmäla fallet till socialen, hur ska jag sen kunna skriva ut barnet till hennes vård igen?
Oändliga frågor väcks allt eftersom jag läser alla vårdprogram, remisser och remissvar, handlingsprogram och checklistor, och jag önskar så innerligt att det faktiskt fungerar när man väl står där i verkligheten. Att deckarna man ser där inga myndigheter kan samarbeta bara är skrönor, och att Barnahusen som byggs verklighen fungerar. För de behövs. Att barnen är vår framtid kan ingen förneka.
// Innie
Få ämnen tycks berör mej så starkt som barn och sjukvård, och speciellt då utsatta barn eller barn med särskilda behov. Trots att jag själv inte varit ett av dem så är det ändå så mycket i ämnet som jag brinner för. Barn har, precis som patienter inom psykiatrin, begränsade möjligheter att själva föra sin talan och man måste i de allra flesta fallen se mer till vad de gör och inte gör i lekar och rörelse, än vad de säger i verbal mening. Dessutom är det lätt att negligera barnen, de är i en komplett beroendesituation av oss vuxna och deras överlevnad hänger rent krasst på att vi är mottagliga för det de försöker förmedla. Därför gör det så ont att läsa om föräldrar som vanvårdar, misshandlar, försummar eller utnyttjar sina barn - det är ett svek som i princip aldrig någonsin till fullo går att upprätta, och det förtroende man krossar när man utnyttjar en beroendeställning går inte att jämföra med någonting annat.För trots att det ofta finns förklaringar eller anledningar till varför en förälder brukar våld mot sina barn, fysiskt, psykiskt eller sexuellt, så finns det få, om några, egentliga ursäkter. Det spelar ingen roll hur alkohol- eller narkotikapåverkad du är, eller hur uppkäftig din son är eller hur slampigt du än tycker din dotter klär sej, ingenting rättfärdigar det definitiva förakt som misshandel innebär. Att mina känslor i ämnet är så starka gör mej onekligen lite orolig över hur jag kommer kunna hantera de här situationerna i mitt yrkesliv. Hur kan man behandla en mamma professionellt när det så uppenbart är hon som åsamkat sin son höftledsfrakturen han vårdas för? Var går gränsen mellan mänskligt och professionellt? Om min uppgift bara är att anmäla fallet till socialen, hur ska jag sen kunna skriva ut barnet till hennes vård igen?
Oändliga frågor väcks allt eftersom jag läser alla vårdprogram, remisser och remissvar, handlingsprogram och checklistor, och jag önskar så innerligt att det faktiskt fungerar när man väl står där i verkligheten. Att deckarna man ser där inga myndigheter kan samarbeta bara är skrönor, och att Barnahusen som byggs verklighen fungerar. För de behövs. Att barnen är vår framtid kan ingen förneka.
// Innie
fredag, mars 07, 2008
Drömbloggen!
Tack för alla era drömmar och funderingar, det har varit helt underbart att få ta del av era tankar! När jag klippte ihop den här bloggen satt jag mest och log hela tiden - tänk vad mycket vackra drömmar som bor inom er, inom oss! Jag har redigerat lite försiktigt i era inlägg, mest för att kunna lägga ihop några drömmar som många av er delade, men jag hoppas ingen känner sej överkörd. Det är inte svårt att se att det finns många kreatipa personer som läser bloggen; ni drömmer mycket om att få skriva och bli författare, att dansa och koreografer, att ha ett eget bilbliotek eller en stor trädgård. Håll fast vid drömmarna, låna en ny dröm härifrån och låt dej inspireras. Kommer du på något mer är det bara att kommentera, så klistrar jag in det här i bloggen! Det här är vad Tankestormars läsare drömmer om, det fetstilsmarkerade är sånt som förekom många gånger, om än i olika uttrycksformer:
Att göra skillnad för någon, någon gång i livet.
Att ha ett hem som alltid är presentabelt – där det kan komma spontanbesök utan att jag ska behöva skämmas för att det är stökigt, rörigt och städat
Att få ge ut en diktsamling eller en bok
Att få fortsätta föreläsa och få använda mina svåra erfarenheter till något konstruktivt och positivt
En egen familj
Ett långt, gott och innehållsrikt liv med alla livets små och stora överraskningar
Att nära och kära ska få vara lyckliga och friska
Att bli den bästa journalist jag kan bli och bidra till en bättre rapportering och upplysning av vad som händer och sker.
Att bli författare
Att lära mej njuta av livet
Att bli en så bra arbetsterapeut jag kan bli
Att flytta tillbaka till skåne
Att få forska/utreda varför självskadebeteende av olika slag har vuxit sej så
starka
Att växa som person och utstråla den glädje jag emellanåt känner bor inom mej och sprudlar inuti
Att älska och att älskas
Att få träffa olika människor jag mött genom åren inom psykiatrin, upptäcka att dom mår bra och utbyta tankar och erfarenheter, upptäcka att vi alla mår bra och kan umgås på ”riktigt”.
Stabilitet, lugn och närhet. Så att jag kan möta andras behov och vara bra för mina medmänniskor.
Vad jag vill göra i framtiden
Att hjälpa andra människor
Att låta dansen och koreografin vara mitt liv
Att vara modig, våga trotsa mina rädslor
Jag önskar att jag visste vad min dröm var. men jag har ingen aning. jag trodde aldrig jag skulle bli 22. vad ska man börja drömma om då?
Att leva utan daglig fysik smärta
Att få se kärleken bli den dominerande kraften i världen
Ett hus att bo i. Ett hus med tillräckligt utrymme för mig att ha en ateljé- och skrivarverkstad, och med en trädgård, en stor, med mycket grönska och lummighet.
Jag drömmer om att bli gravid och få barn... helst nu
Att våga fortsätta leva
Att inte hela tiden känna att min lycka gör att andra drabbas av olycka istället.
En storebror eller storasyster som ville komma och hälsa på mig ibland när jag mår dåligt, någon som jag kan se upp till och som kan trösta mig i de jobbiga stunderna och säga att allt kommer att bli bra.
En hund.
Att bo vid havet.
Att få börja på psykologprogrammet.
Vänner
Att kunna erbjuda stöd, hjälp och lite hopp åt dom som andra gett upp om
Att hitta någon att dela livet med, även om det är mej själv eller en hund
Jag drömmer om ett rum fullt med böcker, ett eget litet bibliotek. Och en mysig fåtölj som jag kan krypa upp i och drömma mig bort.
Men jag drömmer också om normalitet, om en vardag. Tanken att få börja jobba och leva ett helt vanligt Svensson-liv gör mig faktiskt lycklig.
"Finns det liv, är det aldrig för sent..."
// Tankestormars läsare via Innie
Att göra skillnad för någon, någon gång i livet.
Att ha ett hem som alltid är presentabelt – där det kan komma spontanbesök utan att jag ska behöva skämmas för att det är stökigt, rörigt och städat
Att få ge ut en diktsamling eller en bok
Att få fortsätta föreläsa och få använda mina svåra erfarenheter till något konstruktivt och positivt
En egen familj
Ett långt, gott och innehållsrikt liv med alla livets små och stora överraskningar
Att nära och kära ska få vara lyckliga och friska
Att bli den bästa journalist jag kan bli och bidra till en bättre rapportering och upplysning av vad som händer och sker.
Att bli författare
Att lära mej njuta av livet
Att bli en så bra arbetsterapeut jag kan bli
Att flytta tillbaka till skåne
Att få forska/utreda varför självskadebeteende av olika slag har vuxit sej så
starka
Att växa som person och utstråla den glädje jag emellanåt känner bor inom mej och sprudlar inuti
Att älska och att älskas
Att få träffa olika människor jag mött genom åren inom psykiatrin, upptäcka att dom mår bra och utbyta tankar och erfarenheter, upptäcka att vi alla mår bra och kan umgås på ”riktigt”.
Stabilitet, lugn och närhet. Så att jag kan möta andras behov och vara bra för mina medmänniskor.
Vad jag vill göra i framtiden
Att hjälpa andra människor
Att låta dansen och koreografin vara mitt liv
Att vara modig, våga trotsa mina rädslor
Jag önskar att jag visste vad min dröm var. men jag har ingen aning. jag trodde aldrig jag skulle bli 22. vad ska man börja drömma om då?
Att leva utan daglig fysik smärta
Att få se kärleken bli den dominerande kraften i världen
Ett hus att bo i. Ett hus med tillräckligt utrymme för mig att ha en ateljé- och skrivarverkstad, och med en trädgård, en stor, med mycket grönska och lummighet.
Jag drömmer om att bli gravid och få barn... helst nu
Att våga fortsätta leva
Att inte hela tiden känna att min lycka gör att andra drabbas av olycka istället.
En storebror eller storasyster som ville komma och hälsa på mig ibland när jag mår dåligt, någon som jag kan se upp till och som kan trösta mig i de jobbiga stunderna och säga att allt kommer att bli bra.
En hund.
Att bo vid havet.
Att få börja på psykologprogrammet.
Vänner
Att kunna erbjuda stöd, hjälp och lite hopp åt dom som andra gett upp om
Att hitta någon att dela livet med, även om det är mej själv eller en hund
Jag drömmer om ett rum fullt med böcker, ett eget litet bibliotek. Och en mysig fåtölj som jag kan krypa upp i och drömma mig bort.
Men jag drömmer också om normalitet, om en vardag. Tanken att få börja jobba och leva ett helt vanligt Svensson-liv gör mig faktiskt lycklig.
"Finns det liv, är det aldrig för sent..."
// Tankestormars läsare via Innie
onsdag, mars 05, 2008
Respons
Oj vilken respons jag fått på drömbloggen, långt mer än jag vågade hoppas! Det är helt underbart att få läsa om era drömmar, förhoppningar och ambitioner! Jag blir verkligen så innerligt glad att jag väntar ytterligare ett par dagar med att sammnställa dem allihop. Så har du inte kommenterat än, eller har du kommit på ännu något mer så är det bara att klicka på kommentarsknappen under det förra inlägget. Framåt fredag försöker jag knyta ihop era kommentarer till en gemensam drömblogg, så kan vi ägna helgen åt att njuta, hoppas och inspireras. Jag tycker det känns så härligt att läsa att trots att människor ibland kan ha det svårt, finns det oftast något att drömma om. Och om man faktiskt inte tror sej ha några drömmar alls kan det faktiskt vara skönt att läsa om andras; ibland upptäcker man nämligen att man drömmer mer än man tror.
Sen vill jag bara påminna om att Sofis Mode finns i butik nu och säljs sista gången idag. Jag är faktiskt ganska nöjd med reportget, och har fått fin respons - tack för det! Tyvärr finns inte artikeln i nätupplagan, men jag ska kolla med reportern om jag får publicera någon utav bilderna här på bloggen i alla fall.
Nu är det dags för lunchpromenad, och sen väntar en hel eftermiddag och kväll med rapportskrivning i mikrobiologi - var man inte hypokondriker sen tidigare så blir man det garanterat när man läser om bakterier, smittvägar och diffusa symptom...
// Innie
Sen vill jag bara påminna om att Sofis Mode finns i butik nu och säljs sista gången idag. Jag är faktiskt ganska nöjd med reportget, och har fått fin respons - tack för det! Tyvärr finns inte artikeln i nätupplagan, men jag ska kolla med reportern om jag får publicera någon utav bilderna här på bloggen i alla fall.
Nu är det dags för lunchpromenad, och sen väntar en hel eftermiddag och kväll med rapportskrivning i mikrobiologi - var man inte hypokondriker sen tidigare så blir man det garanterat när man läser om bakterier, smittvägar och diffusa symptom...
// Innie
måndag, mars 03, 2008
Sikta mot stjärnorna
De allra flesta har nog hört talas om Martin Luther King som var medborgarrättsledare i USA under femtio- och sextiotalet. Hans berömda tal, "I have a dream", är på många sätt en milstolpe i amerikansk och internationell historia där han för hundratusentals åhörare berättar om sina framtidsvisioner. Hans dröm är att människor ska leva sida vid sida, där man inte blir dömd efter hudfärg utan efter innehållet i ens karaktär. Det är storslagna tankar och det mod som krävdes för att våga uttala dem som mörkhyad man i ett starkt rasistiskt samhälle har jag svårt att föreställa mej. Men de gjorde skillnad. Obönhörligen så gjorde det skillnad. Precis som när Rosa Parks knappt tio år tidigare vägrade att resa sej upp på bussen och lämna sin plats åt en vit man, så gjorde det skillnad. Jämställdhetsfrågan är långt ifrån i mål än, och frågan är kanske om den någonsin kommer lösas helt och hållet, men deras ord, mod, drömmar och handlingar gjorde skillnad. Jag tycker det är viktigt att komma ihåg de dagarna man förringar sej själv, när självförtroende sviktar och ens egen insats känns som en droppe i oceanen - sikta mot stjärnorna så når du till trädtopparna!
Jag har mängder med drömmar och förhoppningar, stora som små, allt från sådana som bara rör mej till de som rör stora grupper av människor eller hela jordens befolkning. Drömmarna är för mej fullkomligt livsviktiga och är många gånger de som kan få mej att orka igenom en jobbig dag eller en tung period - förhoppningen om förbättring och förändring. På samma gång kan det ibland nästan kännas genant att prata om det man drömmer om; jag minns när man på mellanstadiet skulle fylla i vänskapsböcker och svara på olika frågor om klädstil och favoritfärg. Ofta skulle man också skriva ned ens högsta dröm, och skrev man någonsin "Fred på jorden" så skrattade kompisarna och tyckte man var larvig - "det kan väl inte DU lösa!?"
Nej, människor som Martin Luther och Rosa Parks är nog ganska sällsynta, men jag tror att varje människa har en dröm någonstans inombords. Hur svart mitt liv än har varit, har ändå en svag strimma av ljus eller förhoppning funnits kvar, om det så bara handlade om att få gå ut ensam i solen igen - drömmarna höll mej vid liv. Och drömmer gör jag fortfarande, ett axplock ser ut så här;
* Jag drömmer om att blir en riktigt, riktigt bra sjuksköterska som ser sina patienter och kan möta dem så som de behöver bli bemötta.
* Jag drömmer om en stor trädgård, eller en enorm balkong eller terass, med urnor och krukor, porlande vatten, buskar och bär, blommor och grönska där jag kan sitta helt utan insyn och läsa, skriva och tänka. Eller drömma :)
* Jag drömmer om att bo granne med ett bageri och varje morgon känna doften av nybakt bröd, kunna springa ner och köpa frukostbröd och bära hem det i en papperspåse under armen precis som fransmännen bär hem sina baguetter.
* Jag drömmer om att få börja föreläsa ordentligt igen. Jag vill använda mej av allt jag bär med mej, att alla mina mörka upplevelser ska bli till nytta och hjälpa upp andra som också är vilsegångna.
Vad drömmer du om? Stora tankar och små, realistiska eller orealistiska, bagateller eller på största allvar - berätta! Jag tror drömmarna är som en extra livlina, och känns det som man tappat bort alla sina egna kan det nog vara skönt att ta del av andras. Lämna en kommentar (du kan vara anonym om du vill) så skapar jag en ny drömblogg med alla era drömmar i om några dagar. I have a dream...
// Innie
Jag har mängder med drömmar och förhoppningar, stora som små, allt från sådana som bara rör mej till de som rör stora grupper av människor eller hela jordens befolkning. Drömmarna är för mej fullkomligt livsviktiga och är många gånger de som kan få mej att orka igenom en jobbig dag eller en tung period - förhoppningen om förbättring och förändring. På samma gång kan det ibland nästan kännas genant att prata om det man drömmer om; jag minns när man på mellanstadiet skulle fylla i vänskapsböcker och svara på olika frågor om klädstil och favoritfärg. Ofta skulle man också skriva ned ens högsta dröm, och skrev man någonsin "Fred på jorden" så skrattade kompisarna och tyckte man var larvig - "det kan väl inte DU lösa!?"
Nej, människor som Martin Luther och Rosa Parks är nog ganska sällsynta, men jag tror att varje människa har en dröm någonstans inombords. Hur svart mitt liv än har varit, har ändå en svag strimma av ljus eller förhoppning funnits kvar, om det så bara handlade om att få gå ut ensam i solen igen - drömmarna höll mej vid liv. Och drömmer gör jag fortfarande, ett axplock ser ut så här;
* Jag drömmer om att blir en riktigt, riktigt bra sjuksköterska som ser sina patienter och kan möta dem så som de behöver bli bemötta.
* Jag drömmer om en stor trädgård, eller en enorm balkong eller terass, med urnor och krukor, porlande vatten, buskar och bär, blommor och grönska där jag kan sitta helt utan insyn och läsa, skriva och tänka. Eller drömma :)
* Jag drömmer om att bo granne med ett bageri och varje morgon känna doften av nybakt bröd, kunna springa ner och köpa frukostbröd och bära hem det i en papperspåse under armen precis som fransmännen bär hem sina baguetter.
* Jag drömmer om att få börja föreläsa ordentligt igen. Jag vill använda mej av allt jag bär med mej, att alla mina mörka upplevelser ska bli till nytta och hjälpa upp andra som också är vilsegångna.
Vad drömmer du om? Stora tankar och små, realistiska eller orealistiska, bagateller eller på största allvar - berätta! Jag tror drömmarna är som en extra livlina, och känns det som man tappat bort alla sina egna kan det nog vara skönt att ta del av andras. Lämna en kommentar (du kan vara anonym om du vill) så skapar jag en ny drömblogg med alla era drömmar i om några dagar. I have a dream...
// Innie
lördag, mars 01, 2008
Privat vs. Personligt
Den här texten mötte mej när jag loggade ut från bloggens mejl för en liten stund sedan, och bakom texten fanns också en bild på en tjej som stod med öppen mun och såg ut att halvkräkas in i kameran. Om man klickade på bilden misstänker jag att man kunde komma till en videofilm där man tog fasta på ovan lovade ord, men jag hoppade över det och bestämde mej för att blogga istället.
Det värsta är ju bara att det faktiskt finns folk som tittar på filmer och klipp som det här, och de är dessutom ruskigt många. Som bloggare inom ett bitvis ganska känsligt ämne är det fullt möjligt att jag kastar sten rakt in i glashus med det här inlägget, men den risken tar jag. Dygnet runt läggs det ut miljontals med filer på YouTube, MSN, MySpace, Facebook, eller någon annan av dessa oräkeliga sidor som glatt och ocensurerat publicerar läsarnas egenhändigt tillverkade små videoklipp. Mycket är kanske främst bara lite lagom pinsamt med pruttande fjortonåringar som jagar grannkatten upp i ett träd så brandkåren får ringas dit, men det finns även enorma mängder av sånt som aldrig någonsin ens borde hamnat på film, och än mindre läggas ut till allmän beskådan.
Visst kan jag ibland hisna över tanken att "vem som helst" kan läsa min blogg, att allt jag skriver här för alltid kommer finnas kvar - det finns ingen ångervecka över internet, samtidigt som jag ändå känner att jag håller hårt på det som verkligen är mitt. Sen jag började blogga har en tydlig linje mellan privat och personligt vuxit fram, och trots att jag kanske ofta balanserar på gränsen mellan de båda har jag faktisk ännu inte till hundra procent ångrat ett inlägg jag skrivit - jag vet var jag har mina gränser. Självklart kan jag irritera någon ibland, och visst kan jag trampa snett, men helt åt helsefyr har jag ändå inte trillat ännu. Personligt är det min blogg lever på, det är min personlighet jag har som verktyg och som röd tråd igenom de flesta av mina texter, men det privata är det egentligen ganska ont om. Sällan, om någonsin, skriver jag texter när jag är som i starkast affekt, och aldrig skriver jag när jag mår extra dåligt, för jag vet att jag då inte längre kan hålla på mina gränser. Mina exakta självskador, min familj och mina innerligaste sorger behåller jag för mej själv, för det är faktiskt bara där de har en plats och funktion. Däremot är mina tankar om runt omkring självskador, om familjerelationer och sorg i stort ofta huvudrollsinnehavare i bloggen; balansen privat - personligt.
Därför räds jag och förfäras när jag ser bilder och texter som de här ovan. Jag hittar ofta bloggar med fjortonåriga tjejer som tar foton av sej själva halvnakna och med plutande läppar medans tonårspojkarna (och ölmagarna?) jublar vid sina datorer. Britney Spears är nära sammanbrott, men hennes sorg och sjukdom är ingenting hon får behandla i fred - istället viks hon ut på varje skvallerportal med skrikande löptexter om hennes dårskap. Ge henne utrymme, låt henne andas och vara ifred, hon är människa precis som vi andra. 
Ibland blir jag bara äcklad av all massmedial hysteri; när jag var tio år byggde vi kojor, hoppade tvist och lekte detektiver. Det närmaste vi kom en internethypen var Nintendo 8bitars på en 14" skärm i källaren. Det är svårt att låta bli att luta sej tillbaka och skrocka lite tyst "Det var bättre förr..." Men är folk verkligen så uttråkade idag, mindre än tjugo år senare? Är barnen verkligen så initiativfattiga och var har all den kreativitet tagit vägen som det sprudlade om i de kvarteren där jag växte upp? För vem vill egentligen uppfostra sina barn till att titta på amerikanska brudar som käkar levande kackerlackor? Personligen föredrar jag garanterat Castlevania och kojbygge.
Ibland blir jag bara äcklad av all massmedial hysteri; när jag var tio år byggde vi kojor, hoppade tvist och lekte detektiver. Det närmaste vi kom en internethypen var Nintendo 8bitars på en 14" skärm i källaren. Det är svårt att låta bli att luta sej tillbaka och skrocka lite tyst "Det var bättre förr..." Men är folk verkligen så uttråkade idag, mindre än tjugo år senare? Är barnen verkligen så initiativfattiga och var har all den kreativitet tagit vägen som det sprudlade om i de kvarteren där jag växte upp? För vem vill egentligen uppfostra sina barn till att titta på amerikanska brudar som käkar levande kackerlackor? Personligen föredrar jag garanterat Castlevania och kojbygge.// Innie aka moralkärring
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)