Migrän och bokrea

I morse när jag vaknade kändes mitt huvud stort som en jordglob modell extra large, och dessutom satt det fast i ett skruvstäd och bultade och värkte därefter. Jag tänkte morskt att lite huvudvärk aldrig hindrat mej från att gå till skolan förut, så jag stolpade på lätt vingliga ben ut i duschen för morgonbestyr. Jag kan sedan sammanfatta resten av morgonen med ett - Nej, jag kom inte till skolan. Trots åtskilliga och mycket tappra försök slutade allt med att jag fick erkänna mej besegrad och klubbades i säng igen. Dags att inse fakta; inte ens Innie går till skolan med migrän.

Tyvärr är jag hopplöst dålig på att vara sjuk och skulle nog egentligen behöva en vakt som stod vid sängkanten och morrade ilsket åt mej om jag försökte kliva upp. Huvudvärk är dessutom något som jag verkligen inte kan tillåta mej att begränsas av, så under dagen har jag gjort ett antal ambitiösa/dumdristiga försök att gå ut (vem slog på solen?), äta mat (urk, ingen höjdare!) samt att plugga (dansande bokstäver är en spännande utmaning). Tyvärr påskyndar ju inte det direkt den läkande processen, men jag kan faktiskt inte rå för det - jag kan inte vara sjuk! Nu framåt kvällen har dock det värsta gett med sej och jag har insett att jag nog får räkna bort den här dagen ur pluggsynpunkt; imorgon ska jag sitta på HUB ett par timmar och hoppas på att få mer gjort då.

Vad gör man då en kväll när man slutligen gett sej själv tillstånd att vara småsjuk, och alltså inte orkar eller behöver ta tag i vetenskapliga artiklar?

Jo, dels hänger man ett par timmar på forumet och förundras över alla kloka människor som finns där, förfasas över all den smärta de bär på, men peppas och gläds över hur varmt klimatet är där inne, hur stöttande och positiva medlemmar vi har. Det är inte utan att man är lite stolt över att få vara en i gänget!

Sen har jag ägnat små stunder under hela dagen till att titta på, dregla över, klappa på och bläddra i mina fynd från bokrean. Det var längesedan jag gick lös så hårt över hyllorna, men i år kändes det helt nödvändigt.
Massa fynd gjorde jag, en hel del böcker som jag länge varit nyfiken på, och en del jag aldrig ens hört talas om. Är väldigt nyfiken på andras röster och tankar om böckerna, och kanske tips på var i högen jag ska börja, så för enkelhetens skull radar jag dem här:

1. Tjuvlyssnat - från bloggen Tjuvlyssnat.se
2. Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra - Marklund, Snickare
3. Hur man närmar sig ett träd - Dahlgren
4. Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig - Malmsten
5. Svinalängorna - Alakoski
6. Stinas möten - Lundberg Dabrowski
7. H.O.M.O. en helgonkalender - Gårdfeldt & Ohlson Wallin
8. Andra världskriget - Willmott, Cross & Messenger
Tankar, recensioner, varningstrianglar och lovprisningar mottages tacksamt! Nu är det dags att förbereda mej för sängläge igen - jag ska jobba på lite på min sjukdomsaccepterande profil ;-)

// Innie

Statussjukdomar

Statusskillnader mellan människor finns i alla samhällsskikt, i alla yrkeskategorier och i alla geografiska områden. Jag tycker inte om dem var de än tar fasta, men det finns ett område där jag har speciellt svårt för att statusen tar överhand - sjukvården.

Min vän Mumlan bloggar ibland om sin endometrios, en smärtsam sjukdom som uteslutande drabbar kvinnor. Trots att man tror att tio procent av alla kvinnor i fertil ålder är drabbade finns inget botemedel eller någon speciellt givande terapi - de tvingas helt enkelt lära sej leva med intensiv smärta och kramper medan läkarna ser på och i bästa fall beklagar att de inget kan göra. Tio procent av alla fertila kvinnor är en ganska anselig mängd människor, och trots att jag inte är mycket för att driva genusfrågor kan jag inte låta bli att fråga mej hur det hade sett ut om sjukdomen drabbat män. Hade forskarvärdlen, som tveklöst är klart mansdominerad, accepterat ett sånt obotat smärttillstånd bland sina manliga kollegor och patienter?

Själv har jag lyckats pricka in två garanterat lågstatusområden; fibromyalgi och psykiska problem. Det var inte länge sedan som fibromyalgiker gick under beteckningen SVBK - Sveda, Värk och BrännKärringar, vilket ju signalerar allt annat än status. Namnet uppkom på grund av läkarnas oförmåga att ställa en korrekt diagnos, och istället för att inse sina egna begränsningar la man skulden på de drabbade och "diagnosen" var skapad. Kvinnorna bemöttes många gånger starkt nedlåtande och ingen tog deras smärtor och upplevelser på allvar; de var näst intill inbillningssjuka.

Det samma kan väl sägas gälla för psykiatri; under stora delar av nittonhundratalet forslades människor med någon form av psykisk sjukdom iväg till de stora mentalsjukhusen. Även människor, företrädelsevis unga kvinnor, som inte hade någon egentlig sjukdom eller symtom skickades bort om det fanns risk att de skulle påverka det övriga samhället negativt. Mentalsjukhuset blev större och fler än våra allmänna fängelser och byggdes ut ända in på sextiotalet. Psykisk sjukdom var skrämmande, farligt och ett hot mot människosläktet. Att sen det som läkare kallade sjuk kunde ha uppstått genom våldtäkter eller misshandel var det ingen som tycktes bry sej om. De tillhörde samhällets bottenskikt, och hade vi bott i Indien hade de helt enkelt varit kastlösa.

Idag är det inte lägnre någon som högt kallar fibromyalgiker för SVBK och de stora mentalsjukhusen är stängda sen ett par decennier tillbaka, men sviterna av generationers förakt kvarstår. Psykiatrin är fortfarande en åsidosatt och lågprioriterad sjukvårdsdisciplin, och fibromyalgi är en tveksam och ifrågasatt diagnos. Överhuvud taget tycks allt som inte går att bevisa genom ett blodprov, en röntgenbild eller en titthålsoperation vara till besvär. En patient ska ha en sjukdom som går att påvisa, behandla och bota; det är vad samhället bäst kan hantera. Tyvärr överrensstämmer det inte så väl med hur verkligheten ser ut - men det gör det väl ganska sällan.

Ofta får jag tänka mej för både en och två gånger när jag går på föreläsningar eller lektioner för att inte spontant flika in kommentarer som riskerar att avslöja mer än nödvändigt om min bakgrund, och ibland frågar jag mej själv varför jag driver en blogg där jag blottar så mycket av min svarta historia. Psykiatri är ju skamligt. Eller? Det argument som alltid får mej tillbaka på banan och får mej att orka lyfta huvudet är en liten anekdot sen Calle sökte till läkarlinjen. Han kallades till intervju och fick berätta om sina tankar, sina mål och självklart om varför han ville bli läkare. Utan att tveka berättade han om sin egen sjukdomstid, om hur han som elvaåring behandlades för cancer och nu ville ge något tillbaka; skicka vidare den goda vård han själv fick ta del av. Några veckor senare trillade kallelsen till uppropet in, och han var antagen till läkarprogrammet.

Nu är det ju inte så att hans antagning enbart berodde på hans livsberättelse, men jag har svårt att tro att han mötts av samma entusiasm om han berättat en historia som liknar min, Sofias, eller någon annan som har ett förflutet inom psykiatrin. Det är lågstatus, galenskap och något man inte talar högt om. Sägs det i alla fall. Själv skriver jag så tangenterna dansar, och hoppas på att en gång få se psykiatriska behandlande avdelningar med plattteve, tät bemanning, enkelrum, patientnära vård och höga löner för de anställda - förändringen börjar nu.

// Innie

Årsmöte och modebilaga

Hela eftermiddagen har jag ägnat åt att att gå igenom gamla styrelseprotokoll, dubbelkolla datum, bilagor, uppdatera senaste protokollet och slutligen printa allting - det vankas årsmöte i kyrkans studentförening. Ikväll efter mässan är det dags att damma av beslutsklubban och sen ska vi klubba oss igenom ett fyrtiotal punkter med allt från sömnpiller som budget och årsredovisning till det klart mer spännande momentet att välja ny styrelse. Som vanligt är allt ganska luddigt och ingen tycks ha en helt klart bild av vad som händer i kväll, men jag åker dit i egenskap av sekreterare, så får vi se vilken lott jag vunnit när jag går och lägger mej. Man säger visst att vardagsspänning ska vara positivt.

Förresten fick jag ett mejl häromdagen med bekräftelse och datum för ett reportage. Nu på måndag, det vill säga den 3 mars, finns ett reportage med mej i Sofis Mode, Aftonbladets nya modebilaga. Tidningen går som jag förstått det att köpa både måndag, tisdag och onsdag och finns även som nätupplaga, men jag är tveksam till om reportaget kommer läggas ut där. Är du nyfiken rekommenderar jag att du köper tidningen för att vara på den säkra sidan. Det känns helt fullkomligt galet att jag ska vara med i tidningen, jag fattar inte riktigt vad det är som händer, men jag gör som jag brukar - klamrar mej fast vid allt det goda och flyger vidare.

Nu; dags för årsmöte!

// Innie

Frisk - går det verkligen?

Med jämna mellanrum får jag frågan "Men hur gjorde du för att bli frisk?" och det är alltid lika svårt att tvingas svara med ett hopplöst "jag vet faktiskt inte". Sen jag haft en del kontakt med media och under ett år varit aktiv på Zebraforum så har jag ändå långsamt börjat se vilka faktorer som bidrog till att jag idag mår bra, men något enkelt recept på framgång eller ett lyckopiller värt namnet tror jag tyvärr inte finns. Istället får man nog jobba efter konceptet "många bäcker små" och hoppas på att få en tillräcklig å för att kunna sjösätta sin livbåt.

Det som under min vandring varit det allra viktigaste, föddes egentligen ur det allra mest traumatiska och skrämmande. Jag levde efter Calles död i någon slags chocktillstånd och min självdestruktivitet eskalerade dagligen. Slutligen befann jag mej akut i så dåligt skick att ingen våga lova överlevnad, och där tvingades jag göra ett aktivt val. Livet eller döden, det fanns bara de två alternativen. Tack och lov valde jag livet, och samtidigt bestämde jag mej helhjärtat för att kämpa tills alla slag var vunna, någon annan möjlighet fanns inte.

Samtidigt fick jag den ganska knäckande, men fullkomligt nödvändiga insikten om att bara jag själv kan få mej att må bra. Det finns ingen annan som kan lösa mina problem, det kommer ingen riddare i vit läkarrock och trollar bort mina smärtor, inget piller i världen kan få mej att må bra om jag inte själv vill. Det var en insikt som sved, men när jag lyckats lura döden med ett ögonblick inom sjukvårdens väggar förstod jag att de aldrig någonsin skulle kunna bota mej. Möjligen kunde de ge mej verktyg till striden, men själva kampen skulle jag få utkämpa själv. Trots att det gjorde ont att förstå så var det oerhört viktigt. Det är lätt att flytta ansvaret utanför sej själv och sätta allt sitt hopp och tilltro på olika behandlingar, men ingenting har effekt om du inte själv i alla fall har mod att pröva nya tankegångar.

När jag för sista gången skrevs ut från avdelningen hade jag låtit insikter och beslut gro inombords, och jag började så sakta sticka ut näsan i den fria världen. Jag gick med i en studentförening i kyrkan, och trots att jag själv ännu inte läste på universitetet fick jag smaka på den värld jag längtade efter så intensivt. Jag tog upp mitt dansande igen och började därmed träna nyttigt och utan anorexitvång för första gången på flera år. Efter några månader började jag även läsa upp mitt sista betyg på komvux som jag behövde för att komma in på sjuksköterskeprogrammet. Bara några månader senare hade jag plötsligt skrivit två eller tre prov, gjort ett antal inlämningsuppgifter i en strökurs jag läste för skojs skull och var styrelsemedlem i föreningen i kyrkan. Paralellt under hela tiden hade jag min första ritkigt duktiga terapeut som stöd och hjälp, och i samtalen med henne lärde jag mej se mina egna mönster, lärde mej att uppmärksamma och tolka mina signaler. Strax var det sommar, behandlingen avbröts, antagningsbeskedet från universitetet kom och helt plötsligt fann jag mej själv sittandes i uppropssalen på Hälsouniversitetet. En resa som aktivt pågått under ett år hade slutligen nått sitt mål, mina bäckar hade strålat samman, livbåten hade stadgats med ruff och segel och jag kunde hantera det livet bjöd på. Och där är jag än idag.

Det är omöjligt att välja ut en ensam faktor av alla dessa, utan det var ett pussel där många viktiga bitar plötsligt föll på plats. Jag tror det gäller för ganska många andra med mej, man kan inte särskilja en ensam händelse utan det handlar om flera små vägar som tillsammans blivit ett lyckat koncept.

Oavsett om man samlar två, tio eller hundra personer med självskadebeteende kommer man inte få två komplett identiska berättelser och förklaringar till varför man skadar eller skadade sej. Alla är vi unika individer med skilda livsöden, erfarenheter och bakgrund som påverkar oss i de liv vi lever idag. Det gör att det som hjälpte mej på fötter inte alls behöver hjälpa någon annan. Jag kan bara berätta vad jag upplevt, och vad jag ser har hjälpt andra runt omkring mej, men jag sitter inte inne på ett heltäckande facit. Med andra ord; även om man testat allt som hjälpte mej, eller inte orkar eller förmår pröva något alls får man inte glömma att jag bara är en av många. Nu är det din uppgift att skapa en egen väg, men glöm inte bort att alla små bitar räknas. Även en världsomsegling börjar med att man knyter skorna...


// Innie

Tankar om ensamhet

För någon timme sedan var jag ute en sista sväng med Celia och blev minst sagt påmind om att Linköping för en stund fått stå i Sveriges centrum - det är delfinal i melodifestivalen här ikväll. I var och varannan lägenhet tycktes det vara fest, det är folk som tjoar och skriker från balkonger och musiken dunkar lite överallt. Själv trampade jag runt i mina lila mjukisbrallor modell extra urtvättade och kände mej inte det minsta glamorös, men fullt nöjd med att slippa stilettklackar och ölhäveri. För en stund kände jag ensamheten sy några stygn i bröstet på mej, men jag insåg ganska snart att det inte är festandet jag längtar efter; det är önskan att längta efter att festa som jag saknar.

Trots att jag idag faktiskt aktivt väljer bort det, och därmed spenderar flertalet lördagkvällar som nöjd solokvistare, har det inte riktigt alltid sett ut så. Jag minns så väl mina långa inläggningar på psyk, där jag i tre, fyra eller fem månader i streck kunde ha akutavdelningen som mitt andra hem. Ibland beklagade jag mej dramatiskt för personalen om hur ensam och övergiven jag kände mej, andra gånger försökte jag i mer förtroliga samtal förklara den exkluderande känslan som avdelningsvården förde med sej, men aldrig någonsin tror jag mitt budskap riktigt nådde fram. "Men du är ju inte ensam Innie, du har ju hur många vänner som helst! Du får ju post stup i kvarten och telefonen går ju varm med samtal till dej" var det stående svaret jag fick.

Och visst, mina väggar tapetserades av vykort från min vänskapskrets och mitt sängbord var fullt av nallar och gosedjur, vilket inte sågs med helt blida ögon från personalens sida. Vid ett par tillfällen kom de helt sonika in och rev ner allting från väggarna och plockade ut alla mina nallar. Förklaringen gick ut på att jag kunde gömma vassa saker i kramdjuren, samt att jag vårdades på en akutpsykiatrisk avdelning - det fick alltså inte se för hemtrevligt eller ombonat ut. De lämnade mej gråtandes och skakandes på min säng i ett sterilt rum med mossgrönt golv och bajsbrun dörr med orden; "Ryck upp dej, tro inte att du är ensammast i världen. Se bara på XX och YY, de är kroniker och har ingen som ringer, ingen som hälsar på eller skriver brev. Du ska bara vara glad."

Där någonstans insåg jag hur lätt missförstånd och motsättningar skapas, när förståelsen och kongruansen är så låg. Trots att vi befann oss på samma avdelning, kunde personalen lika gärna varit från mars och jag från ett annat solsystem för det fanns inte ett ord som överrensstämde oss emellan. Varför skulle jag, bara dryga tjuga år fyllda, nyförlovad men med söndertrasade armar, jämföra mej med en psykotisk kroniker som passerat de sextio? Hennes framtid låg bakom henne, men min hade inte ens tagit fart. Visst kände jag för henne, och visst led jag med hennes vrål från akutrummet, men samtidigt hade hon en trygghet i sin värld som jag aldrig upplevde i den jag befann mej i. Jag ville jämföra mej med andra tjugoåringar, jag ville ha ett liv som i alla fall liknade deras mer än en kronikers på hispan. Ensamheten bar jag ju djupt inombords, men istället för att hjälpa mej att trassla mej ur dess klor, rev de ner den enda vänskapen jag hade och tapetserade mitt rum med ensamhet och avsky.

Trots att många år har gått sen dess då de för första gången verkligen utnyttjade sin makt i form av LPT och kvarhållning så har jag fortfarande så svårt att se vad gott det skulle leda till. Precis som Sofia så ofta skriver; hur kommer det sej att så brutala metoder tas till, när det enda som egentligen hade behövts var en famn att gråta ut i och öron som lyssnade?

Jag är fortfarande en människa med mängder av mejlkontakter och en telefon som går varm om kvällarna, men den där ensamheten jag försökte slå ihjäl genom att häfta upp vykort av vänskap på väggarna har fortfarande inte gett sej av helt, men jag har fått en annan form av förståelse för den. Jag har insett att den kanske inte botas bäst genom att håna den, istället måste jag inse att jag bara är Innie, varken jämförbar med en sextioårig kronisker eller en jämnårig festprisse. Jag är bara jag, med mina behov, mina känslor och mina funktioner att fylla. Vissa behövs som partyhöjare och andra som nykter chaufför eller bartender. Själv kokar jag te åt den som behöver, svarar på sms när det blir kris eller backar upp med dagen-efter-kramar. Det får min ensamhetsångest att hålla sej stången, och vem har aldrig behövt en kram mitt i natten när allt bara gått snett?

// Innie

I rättvisans namn så fanns det ju självklart stjärnor som orkade lyssna och stötta i det oändliga, och utan dem hade jag aldrig överlevt. Psykiatrin var inte en arbetsplats med idel stolpskott, men jargongen där är ändå den råaste jag någonsin stött på. Och det på ett ställe som har som uppgift att lappa ihop trasiga själar..

Studiedisciplin och medicinsk teknik

Ute blåser det storm och ösregnar, det viner och knakar i mina fönsterrutor och det låter som att hela min balkong ska trilla ner vilket ögonblick som helst. Själv sitter jag inomhus och låter raggsockarna värma mina fötter, Lasse mitt hjärta och teet min kropp. Ikväll är det tesorter med namn som Värm ett fruset hjärta och Höstglöd som gäller, det känns ganska passande en ruggig kväll som denna. Och vem sjutton kom på uttrycket "hundväder" och var kommer det ifrån? Jag har personligen aldrig träffat på varken någon hund eller någon hundägare som tycker att ösregn och snålblåst är det ideala promenadvädret, det brukar snarare förkorta utomhusvistelsen radikalt och innebära korta och mycket koncentrerade kissrundor. Om någon har nån teori eller kanske till och med sitter inne med en anekdot om talesättets ursprung är jag idel öra!

Annars måste jag säga att den studiedisciplin som flög sin kos under HEL-kursen nu sakta tycks återvända igen. Den här veckan har varit oerhört effektiv och jag har fått oändligt mycket mer gjort än under åtskilliga veckor tidigare. Timme efter timme plöjer jag vetenskapliga artiklar, lagstiftning och pediatrik. Kanske beror det på att jag mer helhjärtat kan ägna mej åt att effektivt plugga och inte ägna hälften av min tid och kraft till att förstå vad jag ska plugga, för just nu rullar allting faktiskt på förvånansvärt smärtfritt. Kanske beror det också på att det vi läser är inspirerande och spännande, och att jag lätt kan omsätta och applicera det jag lär mej på mitt kommande yrke. Det är på något vis lättare att se vitsen med hjärtåkommor, barnallergi och vätskebehov, än epitelceller, Hälsokors och G-proteiner.

Integrerat i vår terminslånga kurs om barn ligger en 7,5 poängare i Medicinsk Teknik, det vill säga i princip alla de grundläggande praktiska moment som sjuksköterskan ansvara för och genomför i sin vardag. Än så länge har vi lärt oss subcutana och intramuskulära injektion, alltså sprutor som ges antingen i underhudsfettet eller i en muskel. Igår var det dags för ny färdighetsträning och nu var det dags att lära sej ta venprov och sätta PVK, med andra ord vanligt blodprov och sätta nål som man sedan till exempel kan koppla dropp till. Eftersom jag aldrig någonsin arbetat som undersköterska var det här helt nya moment för mej och det var inte utan en del fjärilar i magen som jag gav mej av till en eftermiddag på utbildningslabb. Men precis som sist gick det så vansinnigt mycket bättre än jag någonsin vågat hoppas på, och trots att venerna på våra låtsasarmar är stora som cykeldäck så var det inte utan viss stolthet som jag såg "blodet" strömma till när jag kopplade till provröret första gången.

Efter ett par timmars idogt tränande kom den andra gruppens handledare in till oss för att filma några moment som vi skulle titta på under dagens avslutande utvärdering. När vi filmar är det tänkt att det ska vara i "skarpt läge", det är alltså inte okej att använda den kanylen man tappade på golvet, utan allt ska göras så verklighetstroget som möjligt. Innan jag hann protestera stod handledaren, tillika min tidigare sjuksköterska på akutspyk, och filmade mina händer när jag satte PVK på en dockarm - om inte det var skarpt läge så tror jag aldrig jag kommer träffa på det i studiesyfte. När han stängde av kameran var den enda kommentar han hade, att han inte hade några kommentarer. Det såg helt enkelt jättebra ut. På utvärderingen fick jag som kommentar från en kursare att det såg så "proffsigt" ut när jag bytte grepp och skruvade korkar. Ja jösses, tänk att alla kliande, vidriga venfloner från MAVA en dag skulle komma till nytta. Kanske blir det sjuksköterska av mej också en gång i tiden.

// Innie

Bild från Uppsala Universitet

Liv

"Vad vill du mig liv, vad vill du

Jag har sett så mycket, både ont och gott

mycket har jag förlorat och mycket har jag fått

men jag förstår ingenting

Hela tiden har jag sökt, sökt men inte funnit

Ibland har jag stannat men ofta har jag flytt

såg säg mig nu, vad är det du vill

/.../

Så här har du mig, jag ger mig till dig"

Texten ovan är hämtad från en demoskiva av som jag köpte genom en kompis för ganska många år sedan. Tjejen som skrivit texterna kallar sej Janna och demon hade det passande namnet Liv, men jag har tyvärr inte sett något av eller med henne, varken före eller efter det. Skivan har dock haft en väldigt speciell plats i min samling, och trots att jag lyssnar på den ganska sällan numera så plockar jag fram den ibland för att finna styrka mellan rader och ord av kamp och mod.

När jag fick skivan var jag nog inlagd för jag minns många kvällar när jag satt i avdelningens musikrum, uppkrupen i en fåtölj med alla lampor släkta och bara andades i det kompakta mörkret. Trots att de flesta texterna är väldigt direkta, tunga och med en dov sordin så kunde de ändå inge ett litet hopp nån stans i allt tvivel. Många gånger gick jag dock vilse i texterna och mina egna känslor, och jag minns hur jag identifierade mej med Janna i just de här textraderna. Där satt jag, inlåst och djupt nedgången, och försökte febrilt hitta min väg i livet, jag sökte med ljus och lykta efter ett spår att följa men ofta kändes det bara som att livet bråkade och lekte kurragömma med mej. Det var ju stört omöjligt att hålla sej på banan!

Av nån anledning kom jag och tänka på just de här stroferna när jag var ute på dagens första promenad, och insåg hur ljuset sakta förflyttats över scenen där mitt liv utspelas. Det är inte längre idel frågetecken, tvivel och misstro, jag flyr inte längre det som gör ont och sakta har jag börjat finna saker längs med vägen. Att säga att jag plötsligt förstått allting vore väl egentligen att säga att jag hittat svaret på frågan om meningen med livet och dit har jag ju (tack och lov?) inte tagit mej, med en förståelse för livet och dess flyktighet har ändå infunnit sej. Jag vet vad som är viktigt för mej i mitt liv, och jag kämpar för att behålla det. Jag försvarar det som berör mej, jag kan se mitt eget värde och låter min åsikt vara lika god som någon annans. Jag har lärt mej acceptera det onda och det jag förlorat utan att lägga för mycket sorg över det, och istället hittat tekniker för att värja om det goda och allt det jag fått.

Livet är fortfarande en gåta utan några klara svar eller lösningar i kanten, men de svar jag behöver för att orka fortsätta framåt, för att klara av att utvecklas och uppleva, de har jag äntligen erövrat. Möjligheten att se livets goda trillade in som ett brev på posten så snart jag lyckats förstå att inget ljus kan existera utan mörker. Först då kan jag bli ett redskap för livet, för mej själv och mina medmänniskor. Först nu orkar jag leva på riktigt.

"Så här har du mig, jag ger mig till dig."

// Innie

I stället för Tankebok

Om jag hade varit en ordentlig HU-elev så hade jag fört Tankebok över mitt lärande, men jag måste erkänna att jag inte är speciellt ordentlig så där hysterisk ofta. Men om jag hade varit det (vilket vi kan ponera att jag är) så hade jag nog skrivit nåt snyggt som inkluderat sprängda språkbarriärer och passerade milstolpar.

Som en del säkert vet så gick jag IB på gymnasiet; för den oinvigde är det ett gymnasium för galna plugghästar, för de upplysta är det programmet från helvetet som du aldrig velat vara utan. Kort sagt så läste jag hela mitt gymnasium på engelska och använde en hel del amerikansk universitetslitteratur i mina kurser. Det gör att min engelska en gång i tiden var ganska flytande, men språk rostar lätt och trots att jag verkligen inte fått problem med "flytet" har jag ändå stakat mej och fått tänka när jag läst de senaste åren. Idag tror jag dock att jag äntligen tog mej över till "andra sidan" språkbarriären igen, och det var inte förrän jag var över som jag insåg det. Jag läste tre vetenskapliga artiklar om mikrobiologi på engelska utan några som helst problem. Sammanlagt läste jag runt 25 sidor text på en eftermiddag, och det flöt helt problemfritt. Sjukt skön känsla, och nu flyter det igen. Dessutom klämde jag en tresidorsrapport på norska när jag ändå var i farten ;-)

Som avslutning på tankeboken hade jag nog antecknat att jag hittat till VFU-portalen, det verkar vara en internetsida med praktiska och kliniska tips och utbildning inför praktik inom vården. Jag har precis tittat på en, faktiskt förvånansvärt bra, video om hur man sätter en PVK (dvs. en vanlig nål att ha dropp i). På fredag har jag färdighetsträning i skolan och ska få öva i praktiken, men det var riktigt bra att ha sett någon annan göra det så tydligt först. Så är du det minsta intresserad av vården kan jag rekommendera sidan, jag tror den är öppen för allmänheten för jag behövde inte logga in med mitt skol-id någonstans.

Men eftersom jag inte skriver tankebok så kommer jag bestämma mej för att jag kommer ihåg de här sakerna ändå. Att språket återvänt lär jag ju märka av, och datorn har faktiskt en favoritfunktion så tankebok är överflödigt. Annars kan jag ju alltid kika in här om jag glömt vad jag lärt mej...

// Innie

Förvirrande säsonger

"Ur led är tiden" sägs vara något som Shakespear skrev för över fyrahundra år sedan, men klok som han var så går det att appliciera på vardagen än i dag. Årstiderna verkar ha flutit in i varandra, någon distinkt gräns mellan vinter, vår, sommar och höst tycks inte längre finnas. Eller kanske snarare; det finns inte längre någon som bryr sej om skillnaderna, när vi kan se Kalle Ankas julafton över internet mitt i juli så är magin på själva julafton ganska avsvalnad.

De senaste dagarna har jag åtskilliga gånger tvingats övertyga mej själv om att jodå, det är fortfarande bara februari och inte april eller maj. Solen strålar i kapp med sej själv utanför fönstret, och i söderrabatterna blommar redan snödropparna. Koltrastarna stämmer upp i arior utan dess like och lyckas man bara hitta en skyddad vrå med ordentligt lä kan man sitta en bra stund och njuta i vårvärmen. Eller nej just det, vintervärmen. Går du en längre promenad eller tar cykeln till skolan kommer du snart upptäcka att dina ben förvandlats till isstoder, och det tar fyra timmar innan de tinat och blivit normala igen. För det var ju inte vår utan vinter. Eller?

I förmiddags, när jag insett att jag ofrivilligt missat min basgrupp, var jag nere en kortis på stan för att få klämma och känna på mina favoritskor från Vagabond vars prislapp jag ännu inte är helt överens med. Jag frågade en expedit lite i förbifarten att "de här skorna har ni väl kvar ett bra tag nu?" och blev jag stående i nästan tio minuter och pratade skovanor med henne. Min älsklingssko tillhörde Vagabonds tidiga vårkollektion och kom därför till butiken i november. Va? Vår, i november? Jag tycker det är på tok för tidigt att köpa vår- och sommarskor i februari, men tydligt är att folk shoppar ballerinaskor redan före jul. Då är ju en annan på desperat jakt efter nåt helfodrat. För det är ju vinter och snö. Eller var det grönt och skönt?

Till sist har jag till min stora förskräckelse insett att det är hög tid att söka sommarjobb. Min mage slår knut på sej själv när jag hör om alla som käckt ringt runt och fixat detta i januari och jag får återigen städa runt i tankeverksamheten för att få allt att fungera. Jag måste planera min sommar nu, i februari, innan vårterminen knappt har tagit fart ska jag sälja in mej med allt jag lärt mej i den här kursen... Vad var det för fel med att söka sommarjobb i april när man faktiskt hade en sportslig chans att kunna planera sin sommar? Men det är väl bara att dra på solbrillorna och ballerinaskorna, damma av H&M's vårkatalog som kom före jul, börja ringa runt till vårdavdelningarna och inse att livet går ut på att ligga ett halvår före verkligheten. Jag ska bara plocka ner ljusslingan på balkongen först...

// Innie

Fullt ös (garanterat snart medvetslös)

Okej, sen jag skrev bloggen i morse har jag suttit ner sammanlagt max en halvtimme, här har minst sagt varit fullt ös. Om jag säger så här, jag var bortrest förra helgen och har haft minst sagt stressigt i skolan de senaste veckorna, samt haft ett trötthetsmonster boendes i min hall som klubbat mej halvt medvetslös när jag kommit hem - min lägenhet mådde helt enkelt som den (jag?) förtjänade.

Så nu har jag kört sex maskiner tvätt, inklusive Celias alla handdukar, lite lakan och överkast, samt manglat alla underlakan och påslakan, och sorterat in allt i hyllor och lådor. Jag har dammsugit hela lägenheten, skurat hela badrummet med speglar och badkar och rensat golvbrunnen. Jag har diskat upp två (eller tre?!) dagars disk, lagat och ätit middag samt fixat ett par matlådor till frysen. Jag har promenerat Celia i nästan två timmar, och dessutom kört lite lydnad med henne på en frusen gräsplan. Mina två sylådor är nu äntligen bara en och dessutom genomrensad och näst intill användbar, och jag passade på att sy fast en hälla som lossnat på mina jeans.

Jag har däremot inte hunnit plugga immunologi än, men kvällen är bara barnet, och jag ska visst leka hobbymusiker på mässan i morgon bitti och spela elva (!!) stycken på piano, inklusive Guds lamm och sånt kul, men det löser sej garanterat. Eller hoppsan, jag har inget piano längre. Äsch, hm..Mm... men taxin till vilohemmet står på gatan. Eller kanske inte...// Innie (men jag har en j*.. ren lägenhet iaf!)

Värdefulla människa

Tomas Sjödins bok När träden avlövas... som jag berättade om i förra inlägget tycks ha blivit min fastebok och väcker ganska mycket tankar och funderingar, både vad gäller min, hans och andras livssituationer. Boken är full av insprängda små berättelser om andras livsöden, lärdomar och synsätt och det är svårt att lägga ifrån sej den oberörd.

För ett par dagar sedan läste jag om Lewi Pethrus som gick ut på fjället och, trots att han bott där i hela sitt liv, såg sin omgivning med nya ögon. Han tittade på den vackra blommorna som stod i all sina glans högt uppe på fjället, men utan att någonsin kunna bli beundrad av en människas öga. Till sist blev förundran för stor och han började prata med dem.

- "För vem blommar och doftar ni? Ni får aldrig pryda en människobonig, inte ens en grav bland de döda. Ingen, ingen kan njuta av eller prisa er skönhet och er doft. För vem blommar och doftar ni?
Så hör han miljoner fjällblommor svara i korus:
- Vi blommar för Gud! Vi doftar för Gud allena!"

Nu är det nog lätt att slå bort hans ord om man bara läser dem lösryckta som så här och inte har en oerhört stark tro, för trots att jag själv kallar mej både kristen och troende kan jag inte tänka mej att leva avskärmad från all mänsklighet och vara nöjd med att Gud ser mej. Mitt behov av bekräftelse och uppmärksamhet är större än så, men när man läser ett par rader till blir plötsligt texten vidare och mer allmängiltig.

"Kvar har stannat en bild av hur liv måste värderas. Den påminner om att allt inte kan uppfattas av det mänskliga ögat. Att Någon ser med andra ögon. Någon, för vilken varje människas liv är en vacker blomma. Också det mest misslyckade och havererade. I en annan värld/.../ blommar själva livet. Offentligt eller fördolt. Det är mindre viktigt."

Hur ofta sätter vi inte vårt eget människovärde i vad vi klarar, kan och förmår, och hur ofta sjunker inte vårt värde i samband med misslyckande och bakslag? När jag var inlagd som mest och enligt lagen var fråntagen allt ansvar, all rätt till medbestämmande och möjlighet att påverka mitt eget liv hade jag inom mej inte mycket kvar. Jag såg på mej själv som en marionettdocka, där sjukvården, läkare och sjuksköterskor drog i trådar och beroende på vem som drog och vilken tråd det gällde så gav jag ett svar; mer eller mindre förutbestämt. Jag hade inget jobb och pluggade inte, jag hade inget körtkort eller bil, min kropp var så lemlästad och söndertrasad att jag knappt vågade visa mej ute, och alla mediciner gjorde mej så seg i huvudet att läsa, skriva och titta på tv stundtals var omöjligt. Kort sagt; jag kände mej fullkomligt onödig, värdelös och överflödig, det enda jag gjorde var att sitta inlåst, bortplockad från samhället, och det enda jag var kapabel till var att skada mej själv. Inte en enda gång kunde jag känna att mitt värde satt i den jag var (för vem var jag bortom medicinernas dimma?) utan bara i det jag inte klarade av.

Därför tycker jag den här berättelsen är så oerhört vacker och viktigt, oavsett om man är troende eller ej har nog väldigt många en grundläggande tanke om att alla människor är lika mycket värda, och i den principen så plockar man egentligen bort alla yttre attribut och variabler. Det finns ytterst få, eller kanske till och med inte en enda, förmåga som är gemensam för alla jordens människor. Inte ens när vi kommer till så grundläggande saker som andning, föda och värmereglering kan man slå fast att detta är något som alla männskor behärskar. Därmed faller egentligen tanken om att mitt värde sitter i det jag klarar av att visa och utföra, och kvar ligger bara mitt värde inför Gud, mej själv eller världsaltet, beroende på din inställning. Du behöver inte vara den som syns mest, gör bäst resultat eller klara flest utmaningar, du är faktiskt bra ändå. Precis som de unika fjällblommorna på bilderna här ovan, de blommar för Gud allena.

// Innie

Mening

Vad är meningen med livet?
Finns det någon mening med lidande, sjukdom och död?

Jag tror det här är frågor som människor ställer sej världen över, oavsett kultur, ålder, religion eller kön - människan är sökare, tänkare och kämpar dygnet runt för att förstå sin omgivning och sitt liv. I vissa regioner eller inom vissa religioner är frågorna kanske inte lika aktiva eller svaret så desperat efterfrågat, medans livet på andra platser i världen tycks vara en enda jakt efter mening och upplysning. Ibland går nog tyvärr sökandet efter svar, som vi med största sannolikhet ändå inte kommer finna, ut över det liv vi lever, och dagar och månader och år blir till slut en enda transportsträcka istället för en upplevelseperiod. Men det är klart, om man lever med en kronisk sjukdom, om man ser sin äkta hälft mördas eller lever med lidandet tätt intill sej dygnet runt så måste man väl ifrågasätta meningen med livet. Eller?

Just nu läser jag en bok av Tomas Sjödin, När träden avlövas ser man längre från vårt kök. Han berättar på ett varmt och uppriktigt sätt om livet med tre barn, varav två har en okänd, obotbar hjärnsjukdom. Han ser sina söner sakta brytas ner, de är rullstolsburna och har inget språk, de behöver hjälp med precis allt och är svåra att kommunicera med och han gömmer inte undan den frustration han bär på när han skriver om drömmen att kunna förstå sina barn, eller att i alla fall veta om de förstår honom. En bit in i boken kommer jag till ett kapitel han kallar Möda och mening, och hans ord är så vackra att jag måste citera några rader;

"För hur avgör man vad som är ett meningsfullt liv eller inte? Är verkligen det ideala livet det, där allt är friskt och fungerande? Skulle inte det mänskliga livet vara oändligt fattigt och oändligt tråkigt om det inte bjöd oss motstånd?
Det finns osynliga trådar mellan möda och mening. Mellan slitet i livet och den djupaste glädjen. Bakom det till synes meningslösa kan ibland livets skönhet ligga gömd."

Jag vet inte om någon ytterligare kommentar egentligen behövs, men efter mitt förra inlägg om sorg och Calle kändes det här så oerhört träffande. Efter ett par intervjuer med media där jag verkligen tvingats fundera över vad som fört mej dit jag är idag, vad som fått mej att orka, och hur jag ser på livet numera så var de här raderna en ren välsignelse - det är så jag tänker, det är så jag känner. Hans ord kunde varit mina.

Igår var jag på en föreläsning i skolan om Joyce Travelbee som i grunden är psykiatrisjuksköterska. Hennes omvårdnadsteori är på många sätt banbrytande och lätt revolutionär då hon hävdar att man som sjuksköterska ska använda hela sej själv i terapeutiskt syfte, att man måste kliva ur sin strikt professionella roll och ge av sej själv i en patienläkande situation. Hon betonar även vikten av empati, och ger ord som hopp, mening och lidande stor roll i sitt arbete. Hon hävdar att det är viktigt för patienten att ha en mening i sin sjukdom, att ha ett mål att sträva mot, och att sjuksköterskans roll är att hjälpa patienten i sitt sökande. Även här citerar jag, och den här gången handlar det om hennes definition av mening;

"Begreppet mening /.../ gör den sjuka personen i stånd att inte bara underkasta sig sjukdomen, utan använda den som en utvecklande"

Tänk om sjukvården kunde arbeta lite mer aktivt efter hennes teorier och åsikter. Tydligen är hon redan nu tongivande bland teoretikerna för psykiatrin, men det hon här beskriver är precis det jag på egen hand jobbat mej fram till under flera år. Förmågan att vända det sjuka till något utvecklande är kanske ingenting man som sjuksköterska kan ge sin patient på recept, men det är en ambition att sträva efter, ett mål att jobba mot. Sjukdom, lidande och död är stora, tunga och svåra skeden i livet, men att möte dem utan en mening gör kampen i det närmaste olidlig och grym. Om sen meningen bara ligger i att härda ut ännu en dag, eller för att låta solen kunna smeka din kind ytterligare en dag tror inte jag spelar någon roll för;

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd...
Karin Boye

// Innie

Vårsaknad

Idag är våren här och trots att jag egentligen tycker det är skrämmande när termometern tangerar tiogradersstrecket i februari så lägger jag all skräck om miljöhotet på hyllan och njuter helhjärtat av sol och fågelsång istället. Hela Linköpings befolkning tycks lida akut brist på ljus och liv, för idag har jag sett vårjackor, ballerinaskor och solbrillor promenerandes överallt, och utmed Tinnerbäcken satt folk och solade sina bleka vinteransikten på parkbänkar i desperata försök att fånga de få ljustimmar som den här årstiden vill erbjuda. Det spritter inombords när jag ser knoppar i rabatterna, och längs söderväggarna har påskliljebladen redan rest sej dryga decimetern. När Celia och jag tog vår lunchpromenad tog vi en extra sväng runt vattentornet och hon fik, löp till trots, springa lös en stund och gräva lite utan att matte drog i kopplet hela tiden. Kort och gott, det är vår och det gäller att ta vara på varje minut av solsken, strax kommer väl vargavintern och vi kommer med all säkerhet att fira påsk med femton minusgrader och snökaos. Så jag njuter när tid finns.

Men våren är inte bara solsken och sprittande känslor, med våren kommer också en molande tomhet och saknad. Calle har funnits med mej dygnet runt de senaste veckorna, och jag vänder mej om på stan för jag tycker mej se honom överallt, och i alla nya människor hör jag Calles röst, hans intonation eller ser hans unika mimik och gester. Det är svårt att förstå att det snart är två år sedan han lämnade oss, och än svårare är det att ta in att han aldrig mer kommer sitta i solen på klipporna med mej.
Jag vet inte om sorg längre är rätt ord, för sorg känns så aktivt. Nu handlar det om ett tomrum som aldrig kan fyllas och en saknad som aldrig kan stillas. När jag i tanken backar tiden två år har han precis tvingats ta en respittermin från läkarporgrammet, lämnat Stockholm och flyttat hem till föräldrarna igen. Tumören vann mark för var dag som gick och nu följde månader av ständigt pendlade för mej mellan Linköping och Jönköping. Den skräcken som växte inom mej när jag såg min älskade stegvis regridera och ätas upp av cancern går inte med ord att beskriva. Snart gick det inte att föra några ordentliga samtal längre, utan våra stunder tillsammans gick mest ut på att jag höll hans beniga hand, pratade om Celia och Linköping, pekade ut blommorna som började bryta sej upp ur marken utanför fönstret, och att leka med alla våra minnen. Här och nu blev svårt att hålla reda på, men när vi färdades genom vår åtta år långa gemensamma historia var det återigen min Calle som satt intill mej, och jag orkade aldrig riktigt ta in vad som höll på att ske, trots att det var så tydligt och uppenbart för alla andra.

Den våren var den tyngsta i mitt liv, och trots att jag idag älskar att se solen över den klarblå himlen, att höra gruset knastra under cykeldäcken och fåglarna stämma upp i kammarkör i träden så lägger minnet av våren 2006 en lätt sordin på stämningen. Jag älskade honom, jag älskar honom och lever varje dag så medveten om att jag gör det ensam och att jag gör det lika mycket för hans som för min skull. Så när min Monica rindge för att höra om vi kunde ta en paus från pluggandet och i stället helhjärtat ägna en eftermiddag åt shopping var jag inte sen att hänga på. Ett par champagnefärgade rosett-stövletter från Don-Donna och en enorm chai-latte senare är jag återigen fit for fight och redo för mikrobiologi och immunologi. Men först ska jag nog svara på ett antal mejl och skicka iväg ett antal nya, för min mejlbox skriker desperat efter min uppmärksamhet. Imorgon lyser solen igen, Calles kärlek bor i en ring runt min hals och livet bultar och slår i min bröstkorg.

// Innie

Kent och tacksamhet

För några timmar sedan kom jag hem till Linköping igen efter en helg hemma i Jönköping. Eller rättare sagt, en helg hemma hos mamma i Jönköping - det var längesedan jag på allvar kunde kalla Jönköping för mitt. Jag tror jag lämnade och avslutade den staden mentalt samtidigt som mitt och Calles flyttlass rullade ut på motorvägen sommaren 2003. Då lovade jag mej själv att aldrig mer komma tillbaka, och under flera år var mina stadsbesök ytterst få och sporadiska. Idag kan jag däremot se staden med nya ögon och jag kan på allvar sakna allt det vackra, det ljusa och det naturliga. Allt det man aldrig såg så länge man bodde där, och jag kommer nog aldrig att fullt försonas med Östergötlands avsaknad på vatten. Är man en riktig Jönaböna och är van att ha vatten i mängder utanför husknuten så förslår varken Stångån eller Tinnerbäcken speciellt långt. Då är det faktiskt skönt att ibland kunna åka tillbaka till barndomens stad och få insupa lite ljus, höjder och vatten.

Nu i helgen var jag alltså tillbaka på hemmaplan igen, och den här gången främst med en enda sak i sikte; jag skulle gå på min första Kentkonsert. Syster min har under många år varit en flitig Kentlyssnare, och de senaste åren har även jag upptäckt deras musik och mer och mer lärt mej tycka om den (jag vet, jag är lite sen). När det så blev klart att de skulle spela i lilla Jerusalem packade syster och jag våra väskor och begav oss hemåt för att gå på konsert. Och vilken konsert det blev!

Jag har gått på ett antal spelningar i mitt liv, och syster har avverkat än fler under ett antal Hultsfredsbesök, men vi var båda helt överens om att lördagens Kentspelning var en av de bästa vi någonsin sett. Allt var rätt, storleken på lokalen, temperaturen i hallen, ljussättningen var helt magisk, det var fullt med folk men inte jobbigt packat, och de var så grymt tajta att jag fick rysningar gång på gång på gång. Jag måste ta tillbaka allt ont jag någonsin sagt om Kent, för live var de fullkomligt fenomenala. Och känslan av att stå där i hallen, omges av människor, kaskader av ljus och känna basgången slå i bröstbenet, det var verkligen liv.

När jag satt på tåget hem idag blev jag återigen en smula sentimental över mitt liv, och kände mej näst som en pensionär som ser tillbaka på sina goda år. Här sitter jag på en liten rälsbuss, med hunden intill mej, skolböckerna i knät, kameran på golvet och en liten resväska bakom sätet, på väg och i livet. Så mycket som jag rest det senaste året har jag inte gjort sammanlagt under de fem-tio dessförinnan. Utan problem packar jag min väska och beger mej till Lund, till blekinge, till Jönköping eller Stockholm bara för att leva, uppleva och träffa människor. Tacksamheten bär jag i ett smycke runt halsen och jag vet äntligen att det var värt det. Allt som gjort så ont, alla sår och sorg, allt självhat och allt tvivel var faktiskt värt det. Jag är här nu, med mängder att plugga ikväll innan jag får vila huvudet mot kudden och en lägenhet som verkligen behöver dammsugas, men det var värt det. Kent dunkar i bröstbenet och livet pulserar i takt. Kan man vara annat än tacksam?




//Innie

Askonsdag och fasta

Igår var det askonsdagsmässa i Mikaleskyrkan, och därmed började också den fyrtio dagar långa fastan. Det är en speciell känsla att sitta i kyrkan en dag som askonsdagen, det är som att alla laddar upp mentalt, alla strävar mot samma mål men vi väljer vitt skilda vägar för att nå det. Många förknippar nog fasta med att späka sej, hysteriskt banta eller en rent destruktiv reningsprocess, men den fasta som svenska kyrkan talar om handlar väldigt lite om bantningskurer. Snarare är det en renande process, en tid för eftertanke och ett sätt för oss människor att komma närmare Gud.

Under askonsdagsmässan kan man få ett kors av aska tecknat i sin panna samtidigt som prästen läser orden: "Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli till stoft. Omvänd dig och tro evangelium." Det kan kanske låta som hårda ord, men för mej är det en påminnelse och en uppmaning att stanna upp och ställa om min kompassriktning, att se över om jag verkligen lever mitt liv så som jag vill. När jag lämnar kyrkan med ett sotigt kors i pannan känner jag mej stärkt, modig och förväntansfull. Fastan är påbörjad och möjligheterna är många, förändringens tid är här.

Det finns idag oändliga sätt att fasta på, allt från internet- och SMS-fasta till att istället lägga extra tid till bibelläsning, bönekvällar eller tid för familjen bortom TV-apparaten. Förra våren var jag ganska nyligen utskriven från min sista inläggning på psykiatrin, jag var mager och trött men med livet porlande inombords. Jag hade kämpat ett par månader på avdelningen mot depressioner och anoreximonster men var äntligen hemma igen och mitt uppe i den kamp det innebar att få regelbundenhet i ätandet även när jag var ensam. Så kom askonsdagen och fastetiden och jag bestämde mej för att göra en omvänd fasta och bara utgå från syftet med hela perioden - att komma närmare Gud, att inse vem jag var, att värdera det jag har och vårda mitt liv som den gåva det är. Alltså blev mitt fastelöfte att börja äta ordentligt igen, och fyrtio dagar senare åt jag stadigt en ordentlig frukost och ett lagat mål mat varje dag. Mina krafter rann till och plötsligt fick jag ork att göra så mycket mer av allt liv som fanns runt omkring mej, mina ögon öppnades och jag måste nog säga att det var det bästa fastelöftet jag någonsin gett.

Ett år senare är det så dags för ny fasta. Mina matrutiner finns det i år ingen anledning att se över, men efter den senaste tidens närmaste hysteri väljer jag snarare en väg som liknar Milles. Nu väntar en dryg månad med mer skrivande och eftertanke, mer tid för reflektion och läsande. Möjligen kommer det inte märkas någon större skillnad här i bloggen, men jag hoppas för min egen skull att jag kommer bli klarare över vad som är viktigt i mitt liv, hur jag vill prioritera och var jag ska hämta min kraft. Det är verkligen behövligt.

"Jag vill göra mitt liv till en lovsång för Dig"

// Innie

p.s. bilden ovan är sen askonsdagsmässan 2007 d.s.

Förbättringsarbete

Mitt universitet tycks fullkomligt fenomenala på att ge sina studenter kryptiska arbetsuppgifter som får dem att slita sitt hår över oklara syften. Vi ska dagligen föra tankebok över vårt lärande, skriva loggbok när vi är på praktik och förväntas lägga ändlösa timmar varje termin på olika former av skriftliga och muntliga utvärderingar av kurser, kursare, kursledning och oss själva. Förhoppningsvis kommer jag någon gång att se ett värde i alla dessa skrivkonster, och gärna före sista terminens slut, men än så länge går det mesta under kategorin "nödvändigt ont" i min energiplanering.

Det senaste tillskottet i familjen av förvirrande uppgifter är det personliga förbättringsprojektet. Poängen sägs vara att vi ska lära oss förbättringsteknik, något som dagligen används inom sjukvården. So far so good säger jag, självklart ska vården förbättras och utvecklas och jag är mer än gärna med som en kugge i det hjulet. Något jag däremot ställer mej både tveksam och skeptisk till är det lilla ordet "personligt" - jag tror inte jag tycker om idén att använda mitt privatliv till skolarbete. Jag förstår självklart att man som sjuksköterska och dito student måste utvecklas inte bara inom sin profession utan även personlighetsmässigt, men jag tycker ändå inte det är något som ska betygsättas och utvärderas på universitetsnivå.

Exempel på förbättringsprojekt är att börja träna regelbundet, få koll på sin ekonomi, plugga mer effektivt eller regelbundet, bättre kontroll på sin astmamedicinering och så vidare. Det kan tyckas som små och bagatellartade projekt, men vi ska ändå presentera våra framsteg (eller ve och fasa - våra misslyckanden!) i skriftlig rapport och bearbeta det i ett basgruppsseminarium om ungefär två månader. Jag tänker att det jag på riktigt vill förbättra och förändra i mitt liv är inte sådant jag kan tänka mej att föra diagram över och verbalt dissikera i klassen, än mindre om projektet skulle misslyckas, om jag inte når de mål jag sätter upp. Det kanske kan tyckas motsägelsefullt efter Correnmedverkan och mitt eviga bloggande, men för mej är det ändå en annan sak. Bloggen och Corren är en del av mej, skolan en annan och så vill jag också att det ska vara.

Sånt jag verkligen vill förbättra är mitt bibelläsande och mitt böneliv, mina matrutiner och min medicinering, mitt engagemang i psykiatridebatten, börja ordna föreläsningsidéer och få ordning på mitt eget skrivande. Inga av de här sakerna vill jag arbeta med på skoltid och att lägga dyrbar studietid på ett förbättringsarbete om något mer trivialt som dammsugningsrutiner eller diskning känns ju fullkomligt värdelöst! Imorgon har vi kursforum och min förhoppning är att lite frågetecken kommer rätas ut. Allra helst skulle jag vilja ha ett ordentligt och grundligt syfte med arbetet och en förklaring till varför vi ska använda vårt privatliv. Jag förstår att jag inte i min profession som sjuksköterska kan leva som heroinmissbrukare eller fotbollshuligan efter jobbet, men jag tycker fortfarande att min personliga utveckling är just min och inte skolans. Men jag vet inte, kanske är det jag som överreagerar igen.

// Innie

Hormonstormar

Ganska nyligen bloggade Sofia om bebisar efter sitt besök på BVC med sin praktikplats, och jag kan inte låta bli att hänga på bebistrenden!

Som jag nämnt tidigare kommer hela vårterminen i skolan att utgå från barnet och därmed dess fyisologiska, psykologiska och beteendemässiga utveckling. I olika block om ungefär fyra veckor var går vi igenom barnets olika åldrar och har därmed precis startat upp med fyra veckor spädbarn. Därefter väntar småbarn för att följas av skolbarn och avslutningsvis tonåringen. Just nu handlar föreläsningarna om barnets utvekling i moderlivet, själva förlossningen och de första veckorna därefter. Jag vet inte hur övertydlig jag behöver vara, men när föreläsarna levererar bilder som den här intill går det som ett sus och sorl genom klassrummet.

Man berättar inte om bebisar som suger på tummen i mammas mage helt utan respons när auditoriets majoritet utgörs av tjejer i dryga tjugoårsåldern. Det är totalt omöjligt att inte sitta med dröm i blicken och sucka lite försiktigt när man tittar på en film över ett nytfött barns första minuter i vår värld. Det är fullkomligt lönlöst att försöka verka oberörd när man får lära sej att barnet känner igen mammas röst efter bara ett tiotalveckor i magen. Och vem kan låta bli att skratta när barnmorskan berättar om bebisar på ultraljud som greppat tag om navelsträngen, svimmat av för ett kort ögonblick av den akuta syrebristen och därmed släppt greppet och sedan glatt slagit en kullerbytta och börjat suga på tummen. Det bara går inte att sitta och anteckna som om man lyssnat om sårläkningsteori, det är tvärkört! Hormonerna skriker från alla håll och kanter i den stora aulan och bebislängtan blir akut för ett par timmar. Jag förstår inte hur jag ska kunna ge mej ut på praktik i vår utan att bli fullkomligt tokig!

Även här hemma stormar hormonerna, men det är det främst Celia som ansvarar för. Hon löper och har därmed värre humörsvängningar än jag trodde var möjligt i en så liten kropp. Hon kan ligga i timtal i buren och tjura och vägra komma ut, och så plötsligt kommer hon tassandes och krafsar uppmanande på mina ben. Leka? frågar jag. Neej, keeeela matte, jag vill gooosa! skriker hennes ögon och så får hon sitta i knä en stund. Eller tre timmar om hon själv fick välja tills hon blir puttrig igen och går och gömmer sej. I natt vaknade jag av lätt nackspärr eftersom hon krupit ihop runt min vänstra axel, och när jag knuffade lite på henne hoppade hon demonstrativt ur sängen och la sej i soffan istället med en djup suck.

Man kanske skulle vänta lite med barn ändå när man tänker närmare på saken...

// Innie

Release me!

"I am the wilderness locked in a cage
I am a growing force you kept in place
I am a tree reaching for the sun
Please don't hold me down
Please don't hold me down

I am a rolling wave without the motion
A glass of water longing for the ocean
I am an asphalt flower breaking free but you keep stopping me
Release me
Release me

I am the rain that's coming down on you
That you shielded yourself from with a roof
I am the fire burning desperately but you're controlling me
Release me
Release me"

Just nu känns min vilja, mina tankar och ambitioner, mitt hopp och mina önskningar så mycket större än vad min kropp och mitt psyke egentligen kanske klarar av att härbergera. I takt med att omgivningen slår upp möjligheternas dörrar på vid gavel för varje steg jag tar ökar också kraven på att välja rätt dörrar att passera och rätt rum att stanna till i, för tiden räcker inte till att besöka dem alla. Just nu känner jag mej fången i min egen kropp, i mitt eget liv och då egentligen inte på ett så negativt vis som mina ord nu kan ge sken av, utan jag tror snarare jag stött på den mänskliga faktorn - mina begränsningar.

Och ja, jag erkänner - jag hatar dem, men hat och avsky får begränsningar att växa så jag försöker istället se på det med mindfulness och acceptens. Men ack så svårt det är! Jag vill kunna läsa till sjuksköterska och samtidigt redan vara färdigutbildad och slippa vara nybörjare, jag vill ha körkort och inte tvingas ansöka om lemp och övningsköra och misslyckas innan jag tvivelaktigt får kortet till slut, jag vill skriva-skriva-skriva men dynet har inte tillräckligt många timmar för att även räcka till studier, föreläsningar och Celia.

För ett år sen var jag den utsvultna frihetsberövade, idag är jag hon som fotograferas i en och en halv timme för den stora kvällstidningen och sen går vidare in på skolan för att hämta ut en godkänd monstertenta. Kontrasterna mellan då och nu är lika stora som de mitt vardagsliv bjuder på just nu, och jag håller mej fast i mej själv så knogarna vitnar för att inte flyga bort i alla tvära kontrastkast. Jag älskar mitt liv, men det saknar sex timmar varje dygn - kan man buda hem dem på tradera?

//Innie

Text: E. Althoff

Framförd av: Oh Laura