Kan man må dåligt utan att det syns?

Kan man må dåligt utan att skada sej själv? Kan man ha ångest utan att synbart skaka i hela kroppen? Kan man ha en ätstörning utan att vara mager som en sticka? Kan man vara deprimerad utan att någonsin varit inlagd på en psykiatrisk avdelning? Kan man vara nedstämd utan att klä sej i svarta kläder och svartsminka sej? Kan man vara ledsen och sorgfylld utan att gråta varje kväll? Kan man vara arg och fly förbannad utan att sparka sönder stolar, skrika och vråla? Kan man må dåligt utan att det syns?

Spontant kan nog frågorna kännas obefogade och svaren självklara - det är klart man kan må dåligt utan att varken skada, skrika, skaka och svälta, det skulle nog de allra flest hålla med om. Men i verkligheten är det inte alla gånger lika självklart, något man ibland märker av på Zebraforum. Med jämna mellanrum skrivs där inlägg av personer som mår dåligt inombords utan att för den sakens skull visa det utåt, och de frågar ibland om de verkligen är sjuka? Har de rätt att känna som de gör? Finns det någon anledning att söka hjälp för att man har lite svårt med maten om man ändå inte väger som en femåring, och får man verkligen be om någon att prata med trots att man inte har blödande armar?

Det är lätt att tro att psykisk smärta måste synas utåt för att vara godtagbar och accepterad, och det är ju egentligen inte speciellt konstigt med tanke på hur mediabruset ser ut. Det är anorektikern som kan gömma sej bakom en lyktstolpe som intervjuas i kvällstidningen, och plötsligt är du inte sjuk om du inte ser ut som hon. Min erfarenhet av psykiatrin är tyvärr allt för lik samhället i övrig; den som skiker högst syns mest. Med andra ord; den som skadar sej mest, äter minst och vägrar flest mediciner är den som får mest uppmärksamhet, flest lugnande samtal och den mesta av personalens kraft och ork. Om sen responsen man får från personalen är positiv (lugnande, tröstande ord) eller negativ (skäll, straff eller övervak) spelar inte så stor roll för man tror i alla fall att man fått sitt dåliga mående bekräftat. De starka känslorna valideras.

Med tanke på hur resurserna är fördelade och hur vården är uppbyggt är det kanske inte så förvånande, men det är tragiskt att även erfaren psykiatripersonal kan låta sej luras av så pass "enkla" trick. Det behöver inte alls vara så att tjejen på rum 31 som aldrig äter, som alltid gråter och skriker och som alltid skadar sej mår så mycket sämre än hon på 34:an som sitter tyst i sin säng och tomt stirrar ut genom fönstret dagarna i ända. Det handlar bara om två olika sätt att uttrycka problem och smärta på, och sanningen ligger nog snarare i att hon på 34:an är så oerhört mycket vanligare än hon på 31:an, men det glöms allt för ofta bort.

Det går inte att mäta dåligt mående i antal stygn eller förlorade kilo, och allra helst vill jag inte behöva mäta ohälsa alls. Det viktiga torde ju vara hur man tar sej därifrån, inte hur man tar sej dit. Självskadebeteende och ätstörningar är inte en tävling i vem som kan se ut att må sämst, även om det tyvärr kan tendera att bli så. När man är i det sjuka spelar det ingen som helst roll hur sjuk man är i andras ögon - i sina egna finns det ändå alltid de som har det värre. "Bara ett kilo till.."-tänkandet vet inga gränser, och snart är den enda bekräftelse du får den som kommer efter en självskada och den nedåtgående spiralen är ett faktum.

Jag önskar så att man vågade se mer till individen, vågade den unika människans uttryckssätt. att man vågade lägga ner skolböckerna och mallarna för en stund och i stället ägnade sig en hel kväll åt tjejen på 34:an. För hon behöver det, garanterat. Precis som hon som aldrig satt sin fot på kliniken, hon som alltid ler i skolan, han som aldrig lagt ett rakblad mot armen, han som aldrig slagit någon, hon som aldrig sagt ett ont ord, och alla ni som läser min och andras bloggar lite i smyg, utan att någonsin våga erkänna likheter i tankegångar. All smärta är smärta, dina känslor och din uppfattning är just din och de kan ingen ta ifrån dej. I det perspektivet är kilon och ärr fullkomligt obetydligt.

Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd
och föraktad,
man vill ingiva
människorna någon slags
känsla, själen fryser
i tomrummet och
vill kontakt till vad pris
som helst

// Innie
dikt av Hjalmar Söderberg

Länkar!

Fick precis ett mejl från journalisten som skrev bloggreportagen - de finns nu upplagda på Correns hemsida! Om du inte har läst pappersvarianten eller vill se den även i elektroniskt format så hittar du hela reportaget här. Royne, en vän från Miks, var en av de andra medverkande profilerna, hans reportage hittar du här och hans blogg här.

Värme
//Innie

Tacksamhet

Tidigt i morse tror jag Gud satt och finulade på hur han skulle göra min dag så fin som möjligt. Till sist kom han fram till att okej, igår köpte Innie sej en ny systemkamera så jag ger henne den vackraste vinterdagen för säsongen att gå på fotorunda i, med nysnö pudrad över staden, en knapp minusgrad och strålade sol - det borde verkligen göra henne på gott humör! Han lyckades, som alltid...

Celia - nyfiken
Nyponros och nypontagg
Färglek - klätterlek
Fartlek - hundlek
Blomsterprakt - egokick

Mitt köksbord är fullt av blommor. Mycket har jag köpt själv, men en stor bukett tulpande fick jag av mina underbara grannar som läst reportaget i Corren - jag höll på att ta till tårar så rörd jag blev! Mejl efter mejl, kommentar efter kommentar trillar in och är var och en unika anledningar till att jag bloggar, till att jag ställde upp i tidningen, till att jag fortsätter stå för det som är viktigt. Ni är så helt fantastiska att jag inte hittar ord - tack för all uppmuntran, alla vackra ord och alla förtroenden jag får. Glöm inte bort det jag skrev igår - jag är inget unikum, kunde jag vända tillbaka till det friska kommer du också kunna det, eller din dotter, eller fästman eller mamma. Livet finns ju här.

//Innie

Corren LördagSöndag

Efter dagens reportage om mej i Corren känner jag ett behov av att räta ut ett och annat frågetecken, förtydliga något och korrigera ett annat. Att skriva om psykisk sjukdom är sällan okontroversiellt och kräver ofta en extra kommentar, så även i mitt fall.

Först, varför väljer jag att "hänga ut mej" i Corren med en upplaga på nästan 60.000 nummer? Borde jag inte skämmas istället, dra täcket över huvudet och gå vidare som om ingenting hänt? Svaret är enkelt - nej.
Jag är, tyvärr, inget unikum, varken medicinsk, socialt eller psykologiskt. I varje svensk skola finns en tjej eller kille som mår dåligt och skadar eller svälter sej. Jag vågar nästan drista mej till att säga att dessa personer finns i nästan varje högstadie-/gymnasieklass. Trots det är psykisk sjukdom fortfarande något skambefläckat, något man inte får tala högt om och helst ska det inte beröras alls. Det är sjukdomar som ska hållas privat och inom en absolut sluten familjekrets, och knappast någonting man skyltar med på internet. Eller?

Bloggvärlden kryllar av bloggar om cancer, utbrändhet, femtaoperationer, och dessa passerar utan större ramaskri, snarare kan de väcka sympatiska diskussioner på kafferasten. Jag hävdar starkt att det inte är någon skillnad på cancer och depression - båda sjukdomarna är vidriga, plågsamma och kan obehandlat leda till döden. Och kanske än viktigare; ingen patient väljer aktivt att få cancer. Lika lite väljer man att drabbas av en djup depression.

Min önskan med ~Tankestormar~ är att den ska visa att även vi "galningar", "dårar" och "psykfall" faktiskt kan vara precis som vem som helst. Vi bär på andra erfarenheter, vi har andra akilleshälar, men vi är inte potetiella massmördare eller allmänfarliga kufer som samhället måste skyddas från. Att jag skulle skickas till rättspsyk berodde inte på att jag blivit dömd till den typen av vård, jag har aldrig någonsin begått något brott i hela mitt liv. Rättspsykiatriska enheter har däremot blivit ändhållplats och sopstation för svåra självdestruktiva tjejer och killar som den vanliga psykiatrin gett upp hoppet om. Mer om mina tankar kring det kan du bland annat läsa här.

Men jag hoppas ändå att ni som besvärat er att hitta hit gör det för att ni är nyfikna och intresserade, och att jag annars lyckas slå hål på en och annan vanföreställning. För mej är det oerhört stort att få vara med i Corren och få chansen att visa min syn på livet. Jag blir jätteglad om du lämnar en kommentar eller signatur här, vill du skriva något mer personligt har bloggen en egen mejl, adressen ligger i vänstermarginalen.

Slutligen vill jag tipsa om Zebraforum där jag även numera fungerar som moderator. Det är ett friskhetsinriktat forum, det vill säga vi jobbar tillsammans mot fri(sk)heten och tipsar inte på något vis varandra om destruktivitet. Det finns även ett skyddat forum för föräldrar, anhöriga och vänner där man kan skriva utan att alla kan ta del av det. Zebraforum har varit ett viktigt redskap för mej på vägen mot det liv jag har idag.

//Innie (som varken heter Larsson eller har nån speciellt starkt utvecklad shoppingådra, men det får väl ses som petitesser)

Styrka

"Innan natten kommer vill jag tacka
för den dag du gav, dem som jag mötte.
För ett liv som mognat något,
Herre vill jag tacka.
/.../
Innan natten kommer vill jag lämna
allt tillbaks åt dig att älska, värna.
Allt åt dig, vår tro, vårt tvivel,
Herre tag emot det."

- Sv. Psalm, Jonas Jonson -

// Innie

Normal - något att eftersträva?

Normal: "en organism eller mekanism som inte är avvikande, rörande någon, flera eller alla egenskaper." (wikipedia)
Normal: "regelrätt; som sig bör; vanlig; genomsnitts-, ordinär; vid sina sinnens fulla bruk, fullt klok." (Svenska Akademiens ordlista)

Alla som känner igen sej i beskrivningen ovan, upp med en hand!
Alla som känner till någon som stämmer in på beskrivningen, upp med en hand!
Alla som strävar efter att passa in på orden ovan, upp med en hand!
Alla som ibland önskar sej vara ett uns mer normala, upp med en hand...

Jag undrar varför man så intensivt eftersträvar så sterila egenskaper som de Wikipedia och ordlistan beskriver, och än mer undrar jag om det verkligen finns någon som, enligt deras definitioner, kan sägas vara normal? Jag kom på mej själv tidigare idag att fundera på om jag någonsin skulle kunna betrakta mej själv som normal, eller om samhället någonsin kommer att göra det. Januarivindarna piskade nästan fram tårar i ögonen där jag stretade fram med hunden och insåg att nej; jag vet inte om det alls kommer ske? Jag tror inte jag är skapad för att leva i en stöpt form, jag har allt för udda kanter och hörn för att passa in i en standardmall. Jag är visserligen fenomenal på att som en kameleont ställa om mej efter omgivningen, men att helt lämna mina nötta former och anpassa mej efter en standrardiserad schablon, det kommer nog aldrig hända.

När jag så rundat ankdammen och fick vinden i ryggen så jag kunde lyfta blicken kom då nästa tanke - varför ska jag gå runt hela mitt liv och önska mej vara något jag inte är istället för att leva fullt ut i den jag är?Allt för många människor tänker så mycket negativt om sej själva, och det är så lätt att tänka "jag är onormal, alla andra är normala". Jag undrar egentligen hur många av dem som har ett liv som jag kanske skulle kalla normalt, som själva går runt och tänker - jag är helt normal. Kanske är det för djupa och alldeles för förvirrade tankar att dela en fredagseftermiddag då normala människor får lön (ursäkta, kunde inte låta bli), men samtidigt känns det så viktigt.

Vi föreställer oss ofta att andra är så normala, andra har det så bra, andra är så snygga, sexiga, smala och smarta, och sjävla blir vi till slut inte värda vatten. Gräset tycks obevekligen vara grönare på andra sidan, men vad är det egentligen för fel på en guldgul gräsplätt eller kärleksröd gräsmatta? Bara för att det en gång blev standard att gräset ska vara grönt så betyder inte det att allt annat är fel. Bara annorlunda och modigt, starkt och vackert. Hellre kopplar jag ihop mej med sådana ord, än orden som inledde bloggen!

//Innie

Haltande barnmedicin

Efter att ha ägnat två intensiva timmar till att lyssna på en mycket spännande föreläsning om det medfödda immunförsvaret och skrivit så pennan i det närmaste bokstavligen glödde, gick jag upp till universitetets bokhandel och inhandlade en bok i barnmedicin. Närmare sjuhundra sidor rikare och nästan lika många kronor fattigare har jag i alla fall ordentligt med kunskap att tillgå för den kommande terminen. Tror jag. När jag sen ivrigt plockade upp boken och började bläddra hamnade jag, helt oplanerat, självfallet på sidorna om ungdomsmedicin och ätstörningar. Av okänd anledning lyckas jag alltid fastna på motsvarande sidor när jag får tag i nya böcker, och idag var alltså inget undantag.

Jag är helt övertygad om att det här är en riktigt bra kursbok, och ifrågasätter egentligen inte alls alla professorers och överläkares kompetens i övrigt, men det är ju inte utan att jag känner mej lite frågande efter att ha läst sidorna och ätstörningar. Om jag som lekman och blott en andra terminens sjuksköterskestudent, visserligen en påläst sådan men ändå, finner så mycket tveksamheter på dessa sidor, hur mycket kan jag då lita på sidorna om kardiologi och endokrinologi där min kunskap är oerhört mager? Jag är visserligen inte av den skolan att jag blint litar på det jag läser, men på områden där jag själv är fullkomlig novis måste jag ändå förlita mej ganska mycket på specialisternas kunskap.

Nu var det ju inte så att boken påstår några direkta felaktigheter, men hela texten andas klumpighet, okunskap och oförståelse. Jag undrar vilken kunskap och inställning en text som denna sänder till bliviande läkare, när den allmänna kunskapen om psykiatri är ganska låg. Senast igår var det en kursare som frågade var en "psykiater" var och hur den skilde sej från psykologer, och tycktes väldigt förvånad då han fick svaret att det var en läkare med specialistkompetens i psykiatri - behövs det verkligen?

Är det då en bra idé att inleda texten med att ätstörningar nästan uteslutande drabbar flickor - enligt de allra flesta studier ligger andelen pojkar/män stadigt kring tio procent. Vad händer med de anorektiska killarna om de nya läkarna på vårdcentralen ser ätstörningar som en omöjlighet för alla utom unga tjejer? Vidare nämns enbart anorexi och bulimi och inga andra former av ätstörningar, och dessa två anges ha ungefär samma förekomst. Det som är intressant är ju egentligen att anorexi är den minst vanliga av alla ätstörningar, att bulimi är två eller tre gånger så vanligt, och när man sedan lägger till hetsätningsstörning och ätstörning uns (utan närmare specifikation) har man passerat femprocentsstrecket i förekomst. Om detta sägs inte ett ord. Enbart diagnoskriterierna för anorexi berörs och om bulimi sägs endast att den är svårare att upptäcka - desto viktigare då att uppmärksamma den ordentligt! Texten avslutas med det jag ser som mest skrämmande - prognosen är relativt god, cirka 80% tillfrisknar och dödligheten varierar mellan 1 och 3 procent.

Danska studier vid millenieskiftet visar på en dödlighet efter tio år på 8,4%. 8,4 procent, det är en väsentlig skillnad mot denna författares 1-3! Tittar man på en annan studie från 2000 visade den på en dödlighet på 16% efter tjugo år, och ytterligare en studie visade att efter tio år var ungefär en fjärdedel av de tidigare patienterna fria från sina ätstörningar. En fjärdedel kontra fyra femtedelar. Skillnaden är markant, men spelar den egentligen någon roll? Det är bara siffror i en bok, och läkarstudenterna läser förhoppningsvis fördjupningskurser i psykiatri och kan slå hål på felaktigheterna från just den här boken. Men kvar står fakta; i författarens referenslista fanns inte en enda titel om psykiatri eller ätstörningar och nonchalansen och oviljan att utforska denna "lågstatusdisciplin" fullkomligen skriker.

Kunskapen om psykiatri är oerhört begränsad, utbildningen lägger inget större fokus på den, och kvar i kulisserna står alla drabbade, män som kvinnor, flickor och pojkar, mödrar, syskon och morföräldrar. Det är de som idag möter och imorgon kommer möta läkare, sjuksköterskor och allmän vårdpersonal med allt för begränsad kunskap och inskränkt synsätt. Skulle vi tolerera en motsvarande kunskaps- och förståelsenivå om det handlade om hjärtsjukdomar eller potensproblem? Knappast troligt.

//Innie

Guldförgyllda dagar

Att livet svänger upp och ner, fram och tillbaka, det vet vi nog alla av erfarenhet. Det finns dagar då allt går fel och man önskar att man aldrig klivit ur sängen, det finns dagar då man lever i exstas och ingenting tycks kunna trycka ner en, och så finns det alla dessa vardagar dessemellan. Vardagarna är ju visserligen inte som ordet antyder - lika var dag, vissa kantas av den grå tristessen och andra bär en skimrande guldkant. Sen jag kom hem från min långhelg i Lund har mina vardagar varit precis sådana, lite förgyllda i kanterna.

Kanske var det för att jag fick träffa alla efterlängtade och älskade människor och min saknad kunde stillas, kanske för att de ger mej så vansinnigt mycket, kanske bara det faktum att jag fick lämna mina fotsteg här hemma och prova andras fotsteg och vardagliga vägar. Sällan är väl vardagen så spännande som när man delar någon annans.

Allt jag fick bland vännerna och allt som resan gav har genomsyrat min vecka här hemma, med skolstart och kraft. Jag bestämde mej för att verkligen ge skolan en chans, försöka klara av den här terminen trots förvirrad studieplan, försenat schema och litteraturlista, för jag vet hur mycket ens mentala inställning betyder. Må hända har ingenting egentligen förändrats rent informationsmässigt sen förra terminen, men jag har ändå fått en barnsjuksköterska som handledare i basgruppen, vilket är mycket passade då hela terminen handlar om barn. Föreläsaren idag som pratade hälsopsykologi och som också ska guida oss genom några psykiatriklasser visade sej vara en klippa och oerhört kunnig, och plötsligt vågar jag i alla fall ha visst hopp för de kommande föreläsningarna om depressioner och ångest. Min bästa vän som kom in på sjuksköterska nu läser introduktionskursen och jag kunde utan större problem sammanfatta alla hälsoteoretiker som jag nötte i höstas, och kunde känna att jag fortfarande har koll och gav mej själv en guldstjärna i marginalen.

När jag kom hem idag och insåg att lilla Celia börjat löpa blev jag överlycklig och tänkte - kanske, kanske är det ett tecken på att hennes kropp orkar igen. Hon har hoppat över flera löp under sjukdomen, men en försiktig förhoppning vaknade och jag greppade den fortare än kvickt. Utanför fönstret ligger ett tunt pudrat snölager och i morse klöv solen himlen i rosa och lila under morgonpromenaden i fem minusgrader, och min lägenhet är nydammsugen och julsakerna nedkånkade i källaren.

Det krävs så lite för att segel ska resas, och i försiktig medvind fortsätter jag framåt, vidare i utbildningen, vidare i vardagen som bär guldspår där man som mest behöver dem.

//Innie

Förändringens vindar

Fyra dagar i paradiset - fyra dagar i Lund och jag är redo för en ny termin med luddiga kursplaner och förvirrade inlämningsuppgifter. Och samtidigt mer taggad än någonsin att överge östgötaslätten till förmån för den skånska myllan. Oavsett vad framtiden bjuder på så har min långhelg innehållit allt jag någonsin kunde önska och mer där till.

De första nätterna bodde jag hos syster i hennes första egna lya, och vi tog oss många timmar på Lunds shoppinggator och i korridorens soffgrupp. På fredagseftermiddagen smet jag iväg och fikade med Sofia och Sandra och blev borta så länge att syster till slut ringde och lite försynt frågade om jag tänkte komma hem igen.

Mina sista skånedagar var vikta åt examensfest och återträffar med folk från förr. En viktig och älskad vän har avslutat sin socionomutbildning och självklart skulle det firas. I en mysig källarlokal minglade och partajade vi halva natten, och jag tror jag bjöd på mer än ett överraskningsmoment när det kom till presentationer och hälsningsfraser. Jag bara älskar mina skånetöser och räknar dagarna tills jag näst kan åka ner.

Resten av dagens blogg måste jag tillägna ett antal av mina fina vänner. Förändringens vindar fyller seglen och låter många skepp lämna hamn nu i dagarna. Käraste syster tog ju steget ut i vuxenlivet i förra veckan, och idag klev hon även in i universitetets härliga värld. Precis som min vackra och saknade vän i norr som äntligen sparkar igång sin psykologutbildning, Sandra som börjar sjuksköterskeprogrammet i Lund och min hjärtevän Monica som även hon tog sej in på syrra vid LiU, men med studieort Norrköping. Sanna, min modiga stjärna, flyttar västerut och ger sej in kampen om sitt eget liv och själv stegar jag in på andra terminen av min utbildning. Alla är vi människor som på ett eller annat sätt trasats sönder under åren och nu samlat ihop våra vrakdelar, lappat våra segel och nu erövrar världen igen. Jag är så stolt att jag sjuder.

Kurs 2 har börjat och nu är det barnet och dess utveckling som står i fokus. Vi ska lära oss om barnets psykologiska och sociala beteende och behov för att kunna möta dem i vården, vi ska lära oss ta venprov, sätta sond, kateter, infusioner och syrgas, vi ska skriva hygienrapport och träna kommunikation. Kursen ser verkligen riktigt spännande ut, och jag hoppas innerligt att vi kan få lite vettig och substentiell handledning så det blir en lika rolig termin som den tycks ha potential för. Tack vare våra koseliga norskar på Zebraforum har jag vågat låna en bok om barnsjukvård på norska eftersom den översatta var utlånad, och hittills har jag inte haft några problem att förstå texten. Takk sötnosar!

Slutligen kan jag berätta att reportaget om mej i Corren kommer publiceras nu på lödag, i LördagSöndag-bilagan. Jag har läst texten och har oerhört svårt att förstå att det faktiskt är mej texten handlar om. Ibland tangerar det en Askungesaga, och ibland slås jag av hur grymt sjukt allt låter och blir livrädd med tanke på hur många som kan komma att läsa det, men främst känns det bara ohyggligt roligt, spännande och ärofyllt. Men så svårt att förstå.. Så Linköpingsläsare; håll utkik på lördag så jag vet att jag inte drömt!

//"Lilla Innie"

X2000

Jag sitter på X2000 och susar fram över östgötska slätter, genom skogspartier och tvärs igenom mylliga åkrar. Solen leker kurragömma bakom molnen men tittar fram ibland och får hela min kupé att bada i ett gyllene januariljus. När vi far utmed Svartån står vattnet så högt att det snarare ser ut som det är mars månad och tjällossning efter en lång och kall vinter och inte januari och fem plusgrader utan tillstymmelse till snöflingor. I lurarna går sån där musik som jag egentligen inte lyssnar på men som kan vara så oerhört befriande när man bara vill känna sej lätt, fri och ledig. För det är ju precis vad jag är just nu, fri och ledig.

Om en dryg timme är jag framme i Lund och ska bo och mysa med lillasyster som precis flyttat till eget, jag ska fira att en älskad vän tagit sin examen, och njuta av att skola och tentor är långt borta. Det uteblivna jullovet är nu här i försenad och förkortad version, men så vansinnigt välbehövt! På måndag börjar kurs två och pediatrikboken är ordentligt nedpackad i min resväska, men först ska jag vara riktigt ledig. Då är Lund, Skåne och hjärtevännerna en väldigt bra tillflyktsort.

//Innie

Att möta problem

Med jämna mellanrum får jag frågan varför jag väljer att utbilda mej till sjuksköterska, många undrar om jag inte fått nog av sjukvården vid det här laget. Det finns även de som är lite skeptiska till mitt bloggande - det jag skriver kan verka självutlämnande och vissa tycker jag ska släppa taget och sluta älta det som varit. Jag har många svar på frågor som de här, men den här bloggen ska förhoppningsvis spegla min grundinställning och kanske ge svar även på de frågor som ännu inte är ställda.

Som jag ser det finns det två stora och relativt enkla och smidiga sätt att bemöta problem på. Ser man sej runt i samhället är det ganska lätt att se spår av de här problemlösningsmodellerna, de går igenom alla skikt, från beslutsfattande toppolitiker till långtidssjukskrivna och golvarbetare. Det här är modeller som, i olika utsträckning, kan applicieras på allt från små, personliga problem, till stora, nationella och globala problem.

Det första sättet är att förneka att problemet ens existerar. Du stoppar huvudet i sandet, pratar inte självmant om det, och vid direkta frågor berör du aldrig problemets kärna, du förminskar betydelsen av det eller vägrar att ens diskutera saken. Vissa psykologer skulle kanske kalla det försvarsmekanismer, andra nöjer sej med att bara kalla det förnekelse. Oavsett vilket så blir resultatet att du slipper ta tag i problemen (de finns ju inte) och kan gå vidare i ditt liv eller i din yrkesroll med färre bördor på dina axlar. Men förr eller senare kommer verkligheten ikapp dej och ger dej en ordentlig örfil med sanningsserum.

Den andra vägen är att helt enkelt att låta problemen uppsluka dej. Du slutar kämpa emot, du ser alla problem, beklagar dej över motgångar, men du kämpar inte emot. Så länge problemen har överhanden och beslutsrätten vet du vilka spelregler som gäller och du kan rätta ditt liv efter problemen. Det finns nog dem som kan drifta sej att kalla det här fegt eller menlöst, men jag tror snarare det ofta handlar om lågt självförtroende och allt för stor inflytande av Jantelagen.

Ser man sej runt i media och samhället går det ganska lätt att indentifiera de här grupperna. Hur många politiker har vi inte hört svara på frågor genom att dementera all kritik. Problemen finns inte, upplevs inte alls så som de presenteras i media och därmed behöver heller ingen förändring ske. Och hur många är inte de män och kvinnor som jobbat på samma arbetsplats i tjugofem år där chefen aldrig varit riktigt bra, lönerna är dåliga och arbetstiderna usla, men som ändå inte byter jobb? De går till jobbet, klarar av sin dag och väl hemma igen sjunger de sina klagosånger till familjen och vännerna men yppar aldrig ett ord till sin arbetsgivare. För inte ska väl jag ställa till problem..

Självklart är jag medveten om att det här är grova generaliseringar och att verkligheten är oerhört mycket mer komplex än så här. I vissa fall är förnekelse nödvändigt och andra gånger måste man faktiskt rätta sej efter problemen. När jag tänker på alla de medpatienter jag träffat under åren så kan jag se båda dessa huvudlinjer representerade. Det finns de som förnekar sin sjukdom, som inte vill erkänna att anorexin är farlig, eller att arbetstempot är för högt trots att de vårdas inom slutenvården för utmattningsdepression. Och bland de som väl lämnat sjukdomen finns också denna mentalitet kvar; det sjuka har aldrig inträffat, de stryker ett streck över flera år av sitt liv och vill aldrig någonsin tala om det igen. Det har helt enkelt aldrig hänt. Sen finns det dem som aldrig når förändring. De går i samma korridorer upp och ner, fram och tillbaka, eftersom inget hopp om tillfrisknande finns. Sjukdomen är styrande, och så länge de underkastar sej det sjuka kan de i olika grad klara av sin vardag. Bara de tränar tre timmar om dagen, kräker i smyg, röker gräs på helgen eller får supa på kvällarna så kan de hantera sina problem och fortsätta fungera.

Jag har både förnekat mina problem, och klamrat mej fast vid dem under olika skeden av livet. Först förnekade jag allt sjukt, jag hade inga problem och behövde därmed ingen behandling. Sakta gled jag så över till den andra kanten, och till slut var det problemen som styrde min vardag. Så länge jag inte åt mer än kanske en fjärdedel av vad min kropp egentligen behövde så kunde jag fungera. Bara jag hade ett rakblad för nödsituationer, så orkade jag med att fortsätta leva. Jag hatade min sjukdom högt och intensivt, jag skrek ut min avsky och beklagade mej för alla som råkade höra på, men jag kunde inte slå mej fri. Jag var ju dömd till det sjuka, vården hade hopplöshetsstämplat mej, och hur skulle jag, den ständigt ångestladdade Innie, någonsin kunna klara av ett friskt liv? Det var meningslöst att kämpa för att bli bättre så istället försökte jag hitta en balans där självskadorna inte dödade mej utan höll mej vid liv.

Jag menar att vi är summarn av våra erfarenheter, bra som dåliga så måste vi förhålla oss till vår historia, till det vi vet och det vi känner, det är den enda vägen som bär framåt, mot utveckling. För självklart är de här vägarna inte hållbara i längden. De kan till en början tyckas enkla och bekväma, men leder egentligen bara till större och svårare problem. Ett praktexempel kan väl vara den globala uppvärmingen. Forskare har i många, många år varnat för hur vår nya levnadsstandard kommer utarma jorden men beslutsfattarna har slagit dövörat till. Skräcken inför att möta så enorma problem var för stor och förnekelse blev den enklaste lösningen. Men plötsligt står vi där idag, och jordens bäst före datum kan löpa ut inom femtio år. Politiker sliter, samhället står i chock och privatpersoner vet inte riktigt på vilket ben man ska lägga tyngden. På arbetsplatser går folk och lider precis som de gjort de senaste trettio åren, men att gå upp till chefen och föra fram sina klagomål tycks omöjligt. Jantelagen är allt för stark och lönen får väl duga ytterligare några år - snart hägrar pensionen.

Det här är anledningen till att jag bloggar. Det här är anledningen till att jag utbildar mej till sjuksköterska. Det här är anledningen till att jag engagerar mej i Zebraforum. Jag kan inte förneka att problemen finns, men jag vägrar att låta dem ha makten längre. Ska man uppnå förändring som är hållbar måste man slita bort skyddlapparna och våga resa sej upp, oavsett hur ostadiga benen än må kännas. Jag har ingen rätt att klaga om jag inte försöker förändra det jag kan förändra. Ingen kräver under och mirakel av en enskild individ, vi är bara människor och så oerhört begränsade, men som grupp kan vi vara starka. Jag har valt att berätta om sjukdomen, men framför allt om vägskäl och återfärd. Om jag kan ge en enda person lite mod eller styrka genom mina ord, så har jag valt rätt väg. Om jag kan få en enda individ att öppna upp ögonen, så är jag på rätt stig. Ingen kan göra allt, men alla kan banne mej göra något! Jag är inte perfekt, långt ifrån, jag både förnekar och gräver ner mej, men jag försöker så gott jag kan att ta mej framåt. Mot förändring.

//Innie

Återseende

Eftersom jag har hantverkare som slagborrar här i lägenheten och gör det stört omöjligt att plugga just nu tar jag en väldbehövd paus och skriver en blogg istället.

Igår var en sån dag då allt händer utan att man alls hade planerat det, och man undrar på kvällen hur allt egentligen gick till. Jag skulle på högmässa i domkyrkan för första gången på minst ett år, eftersom jag oftast håller mej till stadsdelskyrkorna i vanliga fall. När min kompis och jag cyklade upp mot kyrkan var hela kyrkbacken full med folk och det stod präster i kaftaner till höger och vänster. Efter en blick på anslagstavlan insåg vi att det var mässa med prästvigning, vilket ju förklarade den stora folkmassan.

Tio minuter in i mässan gjorde min mage en kullerbytta och jag petade lite på min vän och viskade "Ser du han som sitter där - det var honom som jag och Calle bodde tillsammans med ett tag, och det där är hans flickvän och tjejen framför var min konfirmandledare!" Ytterligare en stund senare såg jag än fler välkända ansikten, och för ett par timmar kändes det nästan som att jag flyttat hem igen och egentligen befann mej på nåt läger i Växjö stift. Jag kramade flera av mina vänner, småpratade och skrattade, och det var så evinnerligt skönt att kunna säga "Jo, jag pluggar till syrra nu" när sysselsättningsfrågorna kom upp. De flersta har jag varken sett eller träffat på många år, och ett par stycken träffade jag senast på Calles begravning. När min kompis och jag väl cyklade hem i snålblåsten snurrade tankarna och hjärtat för fullt, för trots att det här var människor jag tyckte mycket om så går de tinte att komma ifrån att de är sammakopplade med Calle. Alla är vänner sedan kyrktiden, och det var ju även där jag lärde känna Calle så det är klart att det väckte en hel del tankar. Och framför allt; jag skulle ju bara gå på mässa och hamnade mitt i nån slags återsamlingsträff!

När jag sen någon timme senare var på promenad med Celia och hade börjat vända hemåt mötte jag en kvinna med hund och barn. Det var hon, Den bestämda, som jag fortfarande ibland kan sakna. Vi stod och pratade i minst en kvart, om liv och framtid, om utveckling och hoppfullhet. Jag har inte sett henne på flera år, men samma dag som Lund, Jönköping och Växjö förflyttades till Linköping, fick jag också möjlighet att möta upp och stämma av med en av dem som betydde mest under de trasiga åren. Hennes beslutsamhet fanns där även idag, den som då hjälpte mej så mycket genom att avspegla mod och hopp på mej. Hon var en av de få man vågade lyssna på, en av de man visste ville väl, och en av dem man verkligen försökte att följa. När hon hade bestämt sej för något så slet hon som ett djur för att genomföra det, vilket också gav mej mod att våga slåss. Dessutom verkade hon alltid så övertygad om att jag till slut skulle kunna slå mej fri, och den beslutsamheten smittade av sej. Därför var det så innerligt skönt att kunna berätta hur långt jag kommit och var jag befann mej idag.

När väl natten kom och jag hade hunnit dricka te med en annan vän och ägnat fem timmar åt tentaplugg så var det en orkan av känslor och intryck som spann runt. Det kändes så otroligt att jag träffat alla dessa människor på en och samma dag, som på olika sätt och i olika skeden av livet betytt så mycket för mej. Men det gav mej lite ny kraft, trygga björnkramar och ett ordentligt leende på läpparna. På onsdag är det monstertenta igen och jag pluggar som en tok. Så, kaffe och åter till böckerna!

//Innie (och nu gick hantverkarna - timing!)

Egenterapi på schemat

"Utifrån kunskap om psykisk ohälsa t ex depression, panikångest, självskadande beteende, ätstörningar och personlighetsstörningar och schizofreni skall studenten
- identifiera och beskriva avvikande beteende för att reflektera över eget och andras agerande vid möten i vården..."

Ovanstående text är saxad ur kursplanen för kurs två, den som börjar på måndag om en dryg vecka. Jag får en stark känsla av jag det kommer handla om egenterapi på hög nivå för min del, och jag vet ännu inte riktigt hur jag ska hantera det. Föreläsningarna på vårt "ännu mycket preliminära schema" har namn som Depressioner, Personlighetsstörningar och Ångest. Jag ska inte låtsas att det är enbart jobbigt - jag tycker det ska bli väldigt spännande och intressant att höra alla begrepp från den här sidan av sjukvården, men jag måste ändå erkänna att en ganska ordentlig nervositet växer inombords.

För återigen handlar det om bemötande, och då inte bara som i ett möte med patient. Jag måste bemöta den kunskap vi kommer delges på utbildningen, jag måste bemöta kursares (och lärares?) okunskap och fördomar, och jag måste någonstans bemöta mej själv och förhålla mej till att vår föreläsare är en av dem som vårdat mej på psyk. Jag menar framför allt att det här är saker som jag inombords måste bemöta, och inte dirket ställa mej upp och försvara en hel vetenskap och en enorm patientkategori, även om det i vissa lägen känns som det är det enda jag vill.

Nu ska jag verkligen inte ta ut någonting i förskott, men det går nog inte att blunda för att det här är ämnen som kommer väcka diskussion i klassen, och jag har ju som bekant lite svårt att hålla munnen stängd när debatter springer åt skogen. Men en sak är säker, hör jag minsta lilla ljud om att självksadebeteende hos unga tjejer egentligen bara handlar om att de vill ha uppmärksamhet och inte är förknippat med ångest och dåligt mående, då ser jag rött och hissar protestflaggen högt. Men än så länge är jag lugn, kurs ett avslutades idag och jag har klarat av en termin på sjuksköterskeutbildningen - den ni!

//Innie

Promenadtankar

Egentligen borde jag ge mej in i slutspurten av tentapluggandet, i morgon förmiddag är det farmakologitenta, men efter en lång promenad med Celia har jag så mycket tankar jag måste samla ihop för att ens orka öppna böckerna igen.

Sen jag flyttade före jul bor jag nu mycket närmre sjukhuset än tidigare och passerar förbi det så gott som varje dag. På morgonpromenaden ser jag huvudblocket torna upp sej mot himlen, och jag tittar på det med samma längtan varje morgon - jag vill dit igen! Jag har en naiv längtan efter att få göra skillnad, efter att kunna ge en patient det där hon verkligen behöver just då - några ord på vägen eller bara ett leende. Jag vill kunna möta henne på den nivån hon behöver bli mött, kunna se henne för den hon är, med eller utan sjukdom. Jag vill så innerligt gärna möta människor och kunna ge dem den förståelse och respekt som de förtjänar, och som vården många gånger inte tycks har råd med. Det behövs så lite för att göra så mycket.

Varje dag som jag cyklar upp till skolan och sjukhuset, passerar jag förbi psykiatrihuset. Trots att jag redan då tyckte det var en ruffig och äcklig byggnad, är det först idag med lite perspektiv som jag verkligen ser hur fallfärdigt det är. Öppenvården är utflyttad och slutenvårdens avdelningar följer snart efter, huset är mögelskadat in till grunden och ska jämnas med marken. En del av mej känner en slags sorg inför det för huset bär på så mycket minnen, så mycket känslor och människoöden, samtidigt som jag inte längre kan förstå att det varit mina marker.

När jag passerar det så slänger jag ett öga mot porten för att se om där står nån gammal patient och röker, eller kanske nån av skötarna, men oftast trampar jag bara på i full fart hemåt. Men ibland när jag låter tankarna spinna vidare och jag tänker på hon den Trygga, den Bestämda eller Yaztymannen kan jag för ett ögonblick tro att de var mina vänner och inte bara mina skötare, för de följde mej i alla skeden av sjukdomen, goda som dåliga perioder och gjorde avtryck i mitt hjärta. Och trots att jag visste att det var deras jobb, att de fick betalt för att ta hand om mej, så önskade jag så intensivt att det inte skulle vara så. Jag tyckte ju om dem som människor, inte för att de var min personal, och jag ville att de skulle bry sej om mej på samma sätt; för att jag var Innie, och inte för att jag var sjuk och vårdades på deras avdelning.

Numera tänker jag inte på dem så ofta, och glömmer ofta att kika upp mot entrén när jag cyklar förbi. När jag idag passerade lite nedanför på hundpromenaden kunde jag nästan känna ett främlingsskap när jag tittade upp mot det gråa, fallfärdiga bygget. En gång i tiden var det mitt andra hem, det var huset som stod för trygghet och panik, det var där de skulle lappa ihop min trasiga själ men egentligen bara lyckades hålla bitarna från att försvinna. Jag kunde varenda vrå utav avdelningarna, jag kunde tidsschemat utan och innan, jag visste precis vilka knep som fungerade på vilka och det fanns inte en människa på kliniken jag inte träffat. Trots att det byggde på sorg och vansinne så var psykiatrin det enda system jag trodde mej förstå och behärska, och det enda jag trodde jag kunde överleva inom. Idag känns det bara grått, kallt och tragiskt, och jag låter benen jobba lite extra för att passera förbi det obemärkt. Det är både skrämmande och fascinerande hur snabbt och totalt en människas referensramar och objektsvärldar kan förändras, men för mej är det så oerhört tydlig. Nästa gång jag går in på en psykiatrisk avdelning ska jag göra det som personal och aldrig mer som patient. Gränsen mellan då och nu kanske inte är knivskarp och självklar, men jag vet säkert på vilken sida jag befinner mej numera.

// Innie

Januarislask

Så är den korta julledigheten över och jag har redan fyra skoldagar bakom mej. Snön kom till stan i helgen och gav mej några vackra promenader, men är nu redan på väg att försvinna och lämnar en stad i grågloppigt slask efter sej. Allting är sådär mörkt och trist som det bara kan vara i januari när solen knappt vill krypa över horisonten och sen bara leker kurragömma bakom ett kompakt molntäcke.

Jag gör mitt bästa för att tycka om mina dagar men just nu känns det som jag går på sparlåga, precis som bloggen och som de flesta andra svenskar när sommarsemestern tycks ovanligt fjärran. Men jag låter det vara så, tids nog kommer snön och ljuset tillbaka. Under tiden försöker jag råda bot på tristessen med mycket vänskap, en del läsande och har till och med kommit iväg till Friskis och Svettis och flåsat en stund, men det känns liksom inte som att jag hinner med allt jag vill. Min mejlbox är full med obesvarade mejl, jag har kontakter jag borde styra upp och skoluppgifter jag måste lämna in, men den riktiga entusiasmen vill inte riktigt infinna sej. Tack och lov börjar däremot min lägenhet bli bebolig och jag kan trivas på allvar. En enda flyttkartong står ouppackad kvar i vardagsrummet men den ska elimineras inom en snar framtid. Min nya taklampa var pappa här och monterade upp igår, och hallampan ska fixas inom kort. Jag har tröttnat på julen och börjat riva ner adventsljustakar och tomtenissar - trettondagen är förbi, de vise männen är framme och jag kan börja längta efter våren.

Mycket energi går tyvärr åt att vara förvirrad, förbannad eller bara frustrerad på skolan, och jag är inte den enda i klassen som funderar på vilken annan sjuksköterskeskola som kan vara vettig att byta till. 70 % av oss som skrev tentan före jul körde och jag var en av dem. Tack och lov kände jag inte alls att mitt självförtroende naggades av det, jag visste väl att jag inte hunnit plugga tillräckligt med en flytt mitt i tentaförberedelserna. Snarare blev jag arg så fort statistiken blev känd. Av mina 80 klasskamrater är det endast 19 stycken som inte behöver skriva omtentan - alla gick alltså inte ens upp första gången. På torsdag har vi ny tenta, farmakologi den här gången, och vi vet fortfarande inte vad vi ska läsa tills dess. Irritationen är på topp och motivationen i botten, men det är bara att bita ihop och försöka fokusera. Imorgon har vi kursdialog och jag har en stark känsla av att kursledningen kommer känna att de lever efter att ha mött en hel kull förbannade sjuksköterskeelever. Usch.

För att plåstra om mina själsliga skrubbsår varvar jag ikväll farmakodynamiken med ett TV-program om Sofia Karlsson , en av mina absoluta favoritmusiker. Svensk folkmusik när den är som bäst. Titta du också, det är garanterat en lisa i januarimörkret - SVT1 20.30-21.25

Det var iaf vackert ett par dagar...

//Innie

Årskrönika 2007

Nu när ett nytt år gryr sprudlar all media av årskrönikor av alla de slag, och då inte minst i bloggvärdlen. Och vad sjutton, eftersom mitt 2007 faktiskt känns som en milstolpe och vändpunkt i mitt liv ska väl inte jag vara sämre! Så varsågoda, exklusivt för Tankestormars läsare - här kommer Innies årskrönika 2007 ;-)

Januari
På många sätt en månad i vila, eller egentligen månaden då allting började gro och livet bubblade under ytan. Året började i en sjukhussäng med extravak och panikångest, jag var slutenvårdspatient inom psykiatrin och var inlagd för att vända en anorektisk period och en djup depression. Hösten 2006 hade varit den ljusaste av höstar på många år, men mina anorektiska troll hade återigen lyckats bygga bo i min kropp, vilket till slut krävde sjukhusvård. Första halvan av januari var tuff, men efter en ny medicinkombination vände allt oväntat och bara ett par veckor efter nyår var jag på benen igen, starkare än på länge.

Månadens bild måste nog bli den här, när jag och E låste in oss på handikapptoaletten på avdelningen med en frisörsax i högsta hugg och en trave tidningar under armen. Efter 20 år som långhårig blev jag på eget bevåg nu- intressanthårig! Några dagar senare beviljades jag permission för att gå till frisören...

Februari
"Jag mår bra! Bättre än jag gjort på många, många år. Det är en konstig känsla, men alldeles, alldeles underbar! /.../Livet må vara fyllt av sorg, mörker och motgångar, men där finns också kärlek, ljuset och medvinden. Den bär mej nu."

Så skrev jag den 13 februari, och det är en känsla som håller än idag. Februari blev alltså månaden när jag på riktigt stod på egna ben igen, avdelningen lämnades för gott och jag andades frihet. Tyvärr var det också månaden då Celias kloproblem tog fart på riktigt, och vi gjorde vissa perioder tre veterinärbesök per vecka. Trots det fick vi ett antal härliga snöpromenader, och till morr-morrs glädje många tillfällen att använda hennes värmande polotröja.

Mars
Det här var månaden då min framtid på allvar tog form, det var nu jag la grunden för det liv jag har idag. Jag tog våren och solens späda strålar till hjälp, gick timtal i skogen med Celia och tänkte, funderade, vred och vände på mitt liv, mina känslor och min vilja. Senare delade jag den med ett par vänner, snurrade lite till och till slut delgav jag mina föräldrar mina planer - jag tänkte söka in till sjuksköterskeprogrammet. Jag kände att jag var tvungen att ha en större förändring i mitt liv, jag behövde något att göra och leva för. Jag var livrädd när jag skickade in min ansökan, men jag visste ändå långt inne att det var mitt enda alternativ. Jag ville ha ut mer av livet än bara resor till och från sjukhusets artificiella aktiviteter.

April
Det finns bara ett ord för den här månaden - Taizé

Maj
En så händelserik månad har jag knappt aldrig haft tidigare i mitt liv, där det allra mesta var helt underbara händelser, men jag brottades också med sorg och sjukdom. Månadens första dag var årsdagen för min älskade Calles bortgång. Sorgen visste inga gränser, och fortfarande är det som att hjärtat värker, pulserar och hotar att sprängas när minnesbilderna tränger för tätt inpå. Det var en tuff dag, en oerhört tuff dag, men jag klarade den.

Sen följde en helg i Lund hos mina älskade vänner sen tiden i Svenska Kyrkans Unga, en helg för återhämtning och gemenskap. Ytterligare några dagar senare fick jag en demo-skiva av min vän Hampe där ett av spåren var tillägnad mej. Texten rörde både mej och flera vänner till tårar. Strax därpå avslutade jag komvux och var därmed behörig för sjuksköterskeprogrammet och jag kunde släppa den oron och bara hoppas att mina meriter skulle räcka för att bli antagen. Jag fick kort från Tindra där hon berättade att hon besegrat anorexin och nu mot alla odds väntade barn. Slutligen kom min älskade Linda på besök och vi träffades för första gången någonsin efter att ha haft kontakt på internet under ett par år. Hon blev direkt den vackraste pusslebiten i mitt pussel och en själsfrände och vän jag aldrig kommer förlora.

Månaden avslutades med några veckors panik för min väns skull. Psykiatrin tycktes ha gett upp hoppet om henne och jag och hennes mamma kämpade periodvis dygnet runt för att hon skulle få den vård hon så intensivt behövde. Eftersom det är en omöjlighet att välja ut en eller ett par bilder till den här månaden, kan jag bara länka till den här, och så får den som vill kika igenom de bilderna som redan finns publicerade.

Juni och Juli
Älska mig imorgon, inte igår
Visa mig vägen, inte mitt spår
Ge mig förtroende, säg att jag får
Och älska mig imorgon, inte igår
Tro på vad jag säger, inte vad jag gör
Laga mig en smula, när jag blott förstör
Älska mig i livet, inte när jag dör
Och tro på vad jag säger, inte vad jag gör
Låt mig få en evighet, inte en sekund
Kasta inga stenar, krama mig en stund
Mongonstund har inte alltid guld uti sin mund
Så låt mig få en evighet, och inte en sekund!

Calle Ebbesson

Mina bäste vänner gifte sej och jag läste Calles dikt på deras bröllop. Lillasyster tog studenten och vi reste till Köpenhamn och bodde på lyxhotel. Jag mer eller mindre bodde i rydsskogen och plockade litervis med blåbär och vildhallon, och sen bodde jag i mitt kök eller i min trädgård där jag plockade svarta vinbär och kokade saft, sylt och gelé. Mina händer var konstant blåtonade under två månaders tid, och kylskåpet bågnade av syltburkar. Syster och jag åkte till landet en vecka utan föräldrar eller andra släktingar och njöt av lugnet och ledigheten. Kort sagt; jag tog vara på den evighet jag fått, och levde min första sommar i frihet på fyra år, som det vore den enda jag någonsin haft.

Augusti

Huvudpunkterna den här månaden var Lindas 25-årsfest på karön utanför Ronneby, ett event jag sent kommer att glömma. Fem dagar, hektiska som få, men så intensivt underbara och fyllda av kravlös kärlek och vänskap att jag kunnat stanna där för alltid. Efter en hel sommars ösregn och idel dåligt väder, sprack molnen upp och festkvällen blev den vackraste kvällen på flera månader.

Inte långt senare var det skolstart för min del, och mina nerver satt nog mestadels utanpå kroppen när jag cyklade iväg första dagen. Men när jag väl parkerat cykeln och insett att den fick en plats i parkeringen "Pusslunden" så fick jag en första aning om att det här skulle fixa sej. Visserligen är det ingen annan än min cykel som fått pussats (och jag har inte lyckats fånga det på bild än!) men fixat sej får man nog säga att det gjort. Nollningen sparkade igång, och på mindre än tre dagar så var Innie helt plötsligt inte längre hopplös kroniker som aldrig kommer kunna lämna psyk - hon var universitetsstuderande!

September
Skolan tog fart på riktigt, och jag slet hårt för att foga samman mina två identiteter - mitt förflutna med allt vad det ändå givit mej, och mitt nu med allt det skulle komma att ge. Jag var på studiebesök på MAVA med min basgrupp och blev där handledda av samma person som vårdat mej ett antal gånger vid överdoser. Bloggen firade ett år, och jag åkte till bokmässan och träffade bland annat Sofia och Sandra, samt shoppade en väldans massa böcker. Dag för dag blev jag allt bekvämare i min roll som student, och kände mej inte längre så hämmad och i så stort behov av att dölja mitt förflutna. Självförtroendet började gro igen.

Oktober Jag fick mitt livs första par glasögon och stortrivdes direkt i dem. Jag skrev min allra första tenta, och ska väl inte säga att jag stortrivdes, men kände mej ändå relativt förberedd. Tack och lov klarade jag den, vilket helt klart var bra för min självkänsla - jag hade inte riktigt fixat att kugga första gången. Jag skrev många arga bloggar om min vän E, de hade beslutat att skicka henne till Rättspsyk, men några närmare detaljer fick hon aldrig. Frustrationen över den svenska psykiatrin var stor, men tyvärr stannade den här i bloggen. Tids nog kommer kraften till uppror tillbaka, och då ska jag orka ta nästa steg i mediadebatten. Jag skrev kontrakt på min nya lägenhet och började läsa utbildningsspecifikt, det vill säga den rena sjuksköterskeutbildningen. Det var kort och gott en hektisk månad.


November
bjöd på lägenhetspackning, Lars Winnerbäckskonsert, flytt och ett oväntat mejl. Jag var på Corren och fotograferades och intervjuades med anledning av Tankestormar och reportaget planerades publiceras i mitten av december. Det sköts dock upp, men är tänkt att komma nu i januari. Jag lovar att hojta till här när jag har ett säkert datum. Jag lämnade Ryd för andra gången och flyttade nu närmare skolan, till en trevligare hyresavi men därmed även till färre kvadratmeter. Jag försökte kombinera tentaplugg, flyttstädning och uppackning, vilket kanske inte alla gånger var så framgångsrikt, men jag stormtrivdes i mitt nya hem så tillvaron blev ändå dräglig. Flyttkartongerna som stod precis överallt ursäktades av att det bara tog fem minuter att rulla ner till skolan i novembermörkrets snålblåst kvart i åtta en måndagsmorgon.

December
Intesiv, hektisk och på många sätt helt galen månad. Jag bodde på stadsbiblioteket tillsammans med min bästa vän under en veckas hektiskt tentaplugg och var i princip i stadiet "försöka stoppa mynt i toadörren" även hemma, ett säkert tecken på att jag suttit för mycket på bibblan. Jag skrev maratontentan från underjorden i sex timmar, och mådde därefter som en urvriden disktrasa. Dagen därpå tog jag det stora klivet in i vårdyrket och efter sex, sju år som patient bytte jag sida och fick dra på mej de vita sjukhuskläderna och fästa en namnskylt med orden "Sjuksköterskestudent T1" på bröstet. Stoltheten visste inga gränser.

Och nu sitter jag här. Det är januari och det nya året är än så länge bara ett spädbarn, redo att formas efter mina och min omgivnings liv och viljor. Det som började så kaotiskt och hopplöst slutade med hoppets stjärna starkt lysande över sej. År 2007 kommer bli året jag minns som det då allt vände, hände och förändrades. 2006 var den stora sorgens år men 2007, den var banne mej mitt år! Ibland kan jag nästan ifrågasätta mej själv, ibland känns jag nästan patetisk i mina ordval och meningsbyggnader, ibland känns min berättelse så tam och så överdriven, men det här är mitt sätt att berätta den.

Även om det kanske ibland kan låta så, så är mitt liv inte fläckfritt, men vems är egentligen det? Jag har dagar då jag inte alls vill stiga ur sängen, jag har stunder när jag brottas med gamla troll och monster, och inte minst är det tufft att försöka väva ihop mitt då och mitt nu. Men det som ändå betyder något för mej är att jag nu kan hantera motgångarna, jag kan hantera de hinder jag stöter på utmed vägen. Och det som känns viktigas är att jag vet att livet kan vända, livet bjuder på glädje och det bjuder på sorg, men framför allt erbjuder livet det mest unika av allt - möjligheten att forma sej fullkomligt efter mej och min vilja.

Så min uppmaning till dej blir nu att se till att forma 2008 till Ditt år, möjligheterna ligger i dina händer.

//Innie